Hemligstämplat

Vilken tur att SvDs näringslivsredaktion finns. Där får vi veta det vi behöver för att kunna förstå många av de företeelser som annars skulle vara obegripliga.

Idag får vi veta varför vi vet så otroligt lite om villkoren för dem som jobbar med RUT-avdrag. Regeringen ha helt enkelt lagt sekretess på vilka företag som får del av pengarna. Här kan du läsa mer.

Detta gör att det inte finns något enkelt sätt för de fackliga organisationerna att nå de anställda för att hjälpa dem. Istället får facket läsa annonser och söka efter dem som idag inte har något kollektivavtal.

Många vittnar om löner under den lägsta avtalsnivån. Dessutom får de inga inbetalningar till någon form av tjänstepension. Något som kommer att påverka dessa människors pensionsliv mer än de kanske förstår idag.

Vi är långt borta från den tid när det var självklart att en arbetsgivare skulle följa de avtal som finns på arbetsmarknaden.

Jag ler när jag ser bilderna på telefontornet som stod granne med NK i Stockholm. Från tornet gick 4000 telefontrådar ut till alla stadsdelar för att här fanns det flest telefoner per hushåll i hela världen. Runt om i stan fanns det telestationer där unga kvinnor kopplade samtal manuellt. Ett jobb med hög status och goda villkor.

En av dem som kopplade samtal i stationen på Skeppsbron var min fina mormor Signe. Hon började 1922 och fick då ett tioårskontrakt med ett avgångsvederlag på 1 000 kronor. Redan när hon arbetade sin första dag visste alla att telefonisterna skulle ersättas med automatiska växlar.

När min mormor hade arbetat i fem år fick hon sitt första barn. Tre år innan hon och morfar kunde gifta sig. Men det var inget problem när man jobbade åt televerket, sa, hon rodnande.

"Vi var så många ensamma mödrar att vi hade speciella spädbarnsscheman."

Varje dag fick de som ammade långa raster så att de kunde åka hem. De kunde välja att arbeta fler kvällar för att kunna ta hand om sitt barn och de fick hjälp att hitta bostad. När det gått tio år var min mormor fru och mamma till en femåring som växt upp med sin mormor och med barnflickor. Då valde hon att stanna hemma.

Men som hon sa fnissande: Redan första månaden så ringde en av mina gamla chefer och erbjöd mig ett jobb. Vilken tur, som hon alltid sa. Och så började hon först vikariera för att sen få fast på ett av försvarets verk. Samtidigt var det kris i Sverige och min morfar förlorade sitt jobb. Det var alltid hon som var huvudförsörjare av familjen efter Kreugerkraschen.

Men hur blir det nu för de kvinnor som jobbar med arbetsuppgifter som ger rätt till RUT-avdrag? Kan de försörja sig själv och sina barn. Kan de som min mormor se fram mot en välförtjänt tid som pensionär med ekonomiska möjligheter att resa, göra saker med sina barnbarn och njuta av lite guldkant på tillvaron?

Det tycker jag att vi alla ska kräva att vi får veta, innan bolagen får ut sina bidrag.

De skrattar hela vägen till Guernsey

Varför gör de på detta viset? var en fråga som snurrade i mitt huvud så snart någon tog upp riskkapitalisternas köp av företag inom vård, skola och omsorg. Varför både assistentföretag och flyktingförläggningar hägrar och varför de inte verkar förstå att de håller på att utradera alla möjligheter för lärare, vårdpersonal och läkare att driva egna företag med skattemedel. För att inte tala om att se till att de företag de har idag blir osäljbara.

Svaren har jag hittat på två olika vis. I "De svenska riskkapitalisterna" av Carolina Neurath och Jan Almgren och i Simona Ahrnstedts roman "En enda natt".

Det är spännande att få chansen att läsa dessa två böcker om riskkapitalisternas universum samtidigt. Helt klart ryms det mer spänning och mer otroliga repliker i den bok som skildrar verkligheten. De fyra riskkapitalisterna som får berätta och som blir granskade är som filmkaraktärer i en B-film. Det sorgliga är att det är på riktigt. De tror att en lön på 10 miljoner kronor är en låg årslön, de är säkra på att antalet anställda i vården och omsorgen inte spelar någon som helst roll och de ser inte att de använder skattepengar som de dessutom gömmer på kanalöarna Guernsey och Jersey.

Historien i "En enda natt" förklarar riskkapitalisternas hänsynslöshet med personliga trauman. Här är kanske behållningen att vi på ett lätt sätt förstår hur dessa män jobbar. hur de med hjälp av sina nätverk kan låna pengar och belåna bolag på ett sätt som ingen annan kan.

Det var ju inte för att JB:s gymnasier gick dåligt som skolorna gick i konkurs, det var för att ägarna hade belånat dem till mer än 100 procent.

Vinsterna som de plockar över till skatteparadisen i engelska kanalen skapas genom att de anställda i bolagen springer allt fortare. Det är unga människor som får sova med sina mobiler under huvudkudden för att få jobb, det är anställda i omsorgsbolagen som aldrig får mer än 60 procent av en heltid och scheman som i bästa fall räcker sju dagar framåt. Det är skolor som satsar på självstudier och som skiter i att skaffa eleverna den praktik som ingår i gymnasieprogrammet, det är kvalitén och tilliten som säljs ut.

Det är den sidan av riskkapitalismen som den andra sidan vill sätta stopp för. Ja, för grunden till riskkapitalfonderna finns i de bolag som investerar i nykomlingar. I idéer och koncept som kan eller som inte kan bli lönsamma. de som jobbar där anser att ingen ska få lyfta ur vinster ur bolag som drivs med skattepengar.

Så kassa att de inte är värda mer än halva lönen i a-kassa

Jag lyssnar slött till tuppfäktningen på P1. Löfven och Reifeldt strider om samma saker som de alltid gör. Snart kommer de fram till a-kassan, ja, om den ska vara 50 procent av lönen eller högre. Då säger Fredrik Reinfeldt att den ska inte höjas för att de som är arbetssökande har
 "har viss arbetsförmåga kvar".

Vad är det vår statsminister påstår? Vad vill han säga med detta.

Att de som söker arbete inte har hela sin förmåga att arbeta kvar?

Att de som söker arbete är så kassa att de inte är värda mer än 50 procent i a-kassa?

Eller att de som söker arbete har an viss arbetsförmåga kvar och att de inte skulle söka arbete om de inte förlorade halva sin inkomst när de hänvisas till att leva på a-kassa.

Fredrik Reinfeldt har en lång lång väg att gå innan han förstår att alla absolut alla är lika värda att få leva med trygga inkomstförsäkringar. Han har ju en som heter duga på 144 000 kronor per månad om jag minns rätt. Det är vad de flesta får per år.

Tror ni att han kommer att söka ett arbete när han ska leva på sin statsrådsersättning, eller kommer han att ta ut den och spara in på moderaternas utbetalningar?

Kartan ser ut som en cancersvulst

Det finns en karta som visar hur vi bor i detta avlånga land. Antalet invånare per kvadratkilometer visas i olika färger och där siffran är under ett finns det inget alls.

Det blir en bild som ser ut som om vi bor i ett land med tre tunga cirklar i söder, väster och öster och så en smal remsa med röda prickar längs med hela kusten.

Och så är det. Alla inlandskommuner utom de två stora gruvkommunerna i Malmfälten, Kiruna och Gällivare, kämpar för att överleva. Men inte en enda politiker vill ha en förändring.

Igår somnade jag in till Annie Lööfs uttalanden på SVT. Det sista jag hörde var att hon och alliansen gjort det möjligt att bo i glesbygden. Enligt regeringens statistik är det fler som flyttar dit än bort.

I Jokkmokk talar politikern Roland Boman om tvångsförflyttningar av befolkningen. Både tvång och en önskan om att få uppleva något nytt tror jag att det är. Och det är ju inte lätt att uppleva nytt när allt det som finns rivs, förstörs och de som blir kvar blir så få att skatterna inte räcker till både skola och vård.

Pengarna som genereras i Jokkmokk, kommunen har ett av EU:s högsta BNP, hamnar naturligtvis på Vattenfalls kontor i Stockholm. Det är miljarder varav 90 miljarder försvann i Nuon-affären.

Kvar i Jokkmokk stannar något som kallas BYGDEMEDEL. En skärv som kan sökas av föreningar och kommunen. Kvar finns politiska beslut om hur många demensboenden och äldreboenden som ska stängas för att skatterna inte räcker till.

En vecka, en kall vintermarknadsvecka, fylls Storgatan av tiotusentals turister och återvändare. Hela orten vibrerar av liv och kultur. Men de övriga 51 så sliter alla med att få ihop livet i en liten inlandskommun.

Är det så här vi vill att Sverige bortom Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala ska utvecklas?

Ska alla inkomster från mineraler, vattenkraften och skogen hamna där jobbet görs, eller ska inkomsterna flyttas till Stureplan?

De kittlar snobbgenerna

Det är 27 år sen jag vandrade fram och tillbaka på stranden med en stor mage där Astrids små fötter sparkade varje gång som jag doppade mig i havet. Jag var orolig. det var den första gången som jag skulle föda. Jag var rädd. Men jag funderade aldrig över vilket BB som var finast, utan om jag skulle få föda på det närmaste i Luleå. Det här är så länge sen att det fanns två att välja på, ett stort i Boden och ett litet i Luleå.

Men idag står valet mellan det BB som har högst status och det som bara är.

Alliansen har jobbat hårt för att vi ska trängta efter det som de anser är fint och har hög status. Att vi ska vilja jaga status i alla våra val.

Bittert. Dumt. Obra. Ja allt på O som jag kan komma på. Så sker det som inte får hända. En mamma dör efter en förlossning på BBSophia. Filippa Reinfeldts prestigeprojekt har inte levererat vad Alliansen har beställt. Jag gråter när jag tänker på vad som hänt. Och jag vill verkligen veta om det är bristen på backup på Sophia när det gäller intensivvårdsavdelning som var orsaken.

De är bra på att kittla snobbgenerna i landstingets styrelse i Stockholm. Föda barn på Sophiahemmet låter ju som en dröm för dem som ska positionera sig. Jag som varit patient på den specialistvårdcentral som Sophiahemmet driver åt landstinget vet att det är precis lika som på alla andra. Lika opersonligt och trist.

Tjusigheten skapar köer till vissa privata skolor som betalas med skattepengar. Idag intervjuas rektorn för Enskilda där barnen anmäls samma dag som de föds. Diskussionen rör om denna skola är segregerad. Men det tycker inte rektorn för " i skolan går barn från nio kommuner".

Där uppe vid Tegnerlunden samlas elever som allihop anmälts när de fått sin första blöja på BB. De kommer från Stockholm, Lidingö, Danderyd, Täby, Nacka, Sollentuna, någon från en herrgård ute i Kungsängen, någon annan från en herrgård i Upplands-Väsby, Sigtuna och Ekerö (dit hör Drottningholm).

Men det är inte en segregerad skola. Nej, vår utbildningsminister har inga problem med att det fria skolvalet skapat en dubbelt så segregerad skola som innan valet fanns.

"Lite får man väl kämpa"

Här lättar dimmorna. På riktigt.

Jag läser Carolina Neuraths och Jan Almgrens bok "De svenska riskkapitalisterna" och får pusselbiten som får mig att förstå varför ungas arbetsliv ser ut som det gör.

Det beror på att fem, sex personer med goda bankkontakter och längtan efter att bli superrika har fått chansen genom alla avregleringar att skapa förmögenheter.

De största riskkapitalfondernas ägare och ledningar har plockat ut mellan 2-3 miljarder kronor 2010-2012. Samtidigt har de anställda på företagen som de äger fått allt sämre villkor. Och nu är det mobilen under kudden som gäller för de unga som ska arbeta som timanställda.

När jag har kommit så långt i boken går jag förbi teven (som jag har glömt att stänga av) och ser Linnea Swedenmark från Länstidningen i Östersund som debatterar med en ung man i kostym. De får frågan om det är bättre för unga människor att ha jobb där de tvingas sova med mobilen under kudden för att hinna svara ja till nästa dags vikariat, än att vara utan jobb.

Den unge mannen säger ja. "Lite får man väl kämpa".

Linnea Swedenmark svarar att hon är politiskt aktiv bara för att kunna förändra villkoren för de timanställda.

Jag skriker( i mitt huvud) NEJ! Ingen ska jobba under dessa avskyvärda slavliknande villkor för att Harald Mix, Robert Andreen, Conni Jonsson eller någon annan fondförvaltare ska bli rik. Det ska vara förbjudet. Arbetsgivare och ägare av verksamheter som gör så här ska betala skadestånd till de anställda.

Ska alla människor som har kämpat för att vi alla ska ha samma värde ha kämpat i onödan?

Och vill ni veta hur skolor påverkas av att de ägs av riskkapitalister så läs Svd idag. Där kan vi se att t o m elevernas prestationer blir sämre om skolorna ägs av dessa fonder.

Då är det nästan dråpligt att se hur familjen Wallenberg som både äger Kunskapsskolan tillsammans med Peje Emilsson och rikskapitalfondbolaget EQT som äger Academia vägrar svara på frågor om hur de tänker som storägare.

Vi som betalar för skolorna skulle nog vilja ha svar på varför Academias ägarbolag sitter på Guernsey.

Inga riktiga jobb

Igår visade regeringen sitt valmanifest för dem som ville veta vad de fyra partierna lovar att arbeta för efter valet. Detta fick två politiska journalister diskutera i radions P1. Den ena var Carolin Dahlman från Kristianstadsbladet, liberal och den andra var Eric Sundström från den radikala webbtidningen Dagens Arena.

Jag satte på radion och började röra ihop smeten till 25 kåldolmar så jag var inte så koncentrerad på vad de sa. Men jag hoppade till när Carolin Dahlman oupphörligen påstod med auktoritet att alla de jobb som socialdemokraterna, miljöpartiet och vänstern föreslår inte är RIKTIGA JOBB.

Hela tiden drog hon refrängen om att inget av de jobb som oppositionen föreslår för att unga ska komma in på arbetsmarknaden är på riktigt.

I hennes liberala värld är arbeten i skolor, på fritidshem, på förskolor, inom vården och omsorgen inte några jobb att ta på allvar.

De riktiga jobben finns på hamburgerrestauranger, i städföretag, på kaféer, i läxläsningsföretag, i butiker och på olika callcenters där de unga tvingas ringa och sälja för att få någon lön. Osäkra timanställningar där alla får vara beredda på att sova med mobilen under kudden för att inte missa dagens sms om jobb.

Hallå, Carolin Dahlman, varför lever inte du under dessa prekariatsvillkor du som tycker att det ska vara så.

Det är en fråga som surrar sen igår.

De skvallrar och hon fabulerar

Skvallret går...idag är det Dagens industri som berättar att Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt minsann har flyttat från en lägenhet på 84 kvadrat vid Gustav Adolfsparken på Karlavägen till en femma på Gärdet på Sandhammarsgatan. Vilken lägenhet är finast? Vilken ligger på öfre Östermalm?

Sen sitter de där på sina luncher och och säger att ingen lever som de lär. Och det är ju rätt uppenbart att Jonas Sjöstedt inte gör, för han säger hela tiden att han vill bo i Umeå. Men hans fru jobbar på utrikesdepartementet och hon har rätt att hyra vissa lägenheter i andra hand under sju år efter det att familjen har återvänt från den senaste utlandsstationeringen. Det gjorde de 2010.

Intressant är att så här går det till inom flera områden i vårt samhälle nu när inga bostäder byggs. Organisationer, statliga verk och företag håller sina anställda med bostäder så länge som de är anställda för att annars skulle de inte kunna anställa alls.

Och detta problem att det inte går att anställa för att politikerna inte ger organisationen tillräckligt med pengar har drabbat barncancervården i Stockholm. Redan 2007 skickades svårt sjuka barn utanför Stockholms län för att det inte finns plats i Solna. Verksamhetschefen får inte de pengar som krävs för att kunna anställa fyra sköterskor, istället blir det en tjänst. Då slutar de som inte kan hjälpa och stötta familjerna för att personalen är alldeles för liten. Idag har kostnaden för att ta in bemanningsföretag på barnonkologen ökat med många hundra procent och de sjuka barnen får fortfarande åka till andra landsting när det inte finns plats.

Vad säger då Filippa Reinfeldt när DN får henne att svara på frågor om barncancervården? Jo, att det absolut inte finns några problem. Dessutom påstår hon att en ny avdelning ska öppnas och att ett samarbete med en annan avdelning ska ge fler platser.

Verkligheten då?

Jo, det finns så få sköterskor att två avdelningar på barnsjukhuset tvingas att bli en. Där ska neurologiskt sjuka och barncancerpatienter samvårdas.

Det vore väl värt en rubrik i Dagens industri. Ja, att Sveriges största arbetsgivare, och största organisation har en politiker i toppen som fabulerar när väljarna ska få veta hur det är med vården av barn som är cancersjuka. Det vore det väl mer intressant att skvallra om?

I två olika hastigheter

Det är den första solnedgången denna höst i väster. Det är då jag ser dem från min lilla del av stranden. Bitterljuvt. En stund att stanna i. En sorg över att även denna sommar snart har blivit till höst och vinter.

Vardag, dag efter dag. Så rullar veckorna på. Ena morgonen är det måndag och en ny fräsch vecka och så sitter vi där bara ett ögonblick senare och fredagsmyser. Stoppa tiden! Låt oss stanna och uppleva i alla fall tre minuter varje dag utan att allt annat tränger sig på.

Mina minuter finns där varje morgon när jag går upp till brevlådan. Luften är lite rå, älven knallblå, rönnbären ljusröda, doften av dagg i gräset och dropparna som täcker bilarna i solen glittrar, kylan från locket på brevlådan väcker mig, ljudet från fågelsträcken högt där uppe vid nocken får mig att lyfta blicken, ett tåg med tomma malmvagnar som dunkar på andra sidan Bodenvägen får mig att längta efter en resa, en ambulans som sveper förbi  med ljussignaler ger mig hopp om att den som ska åka med ska klara sig.

Jag tror att dessa små tankar får mig att slappna av och njuta oavsett allt annat som kan vara rätt trist. Jag tror att vi alla måste unna oss att känna efter lite grann och se att tiden inte bara rusar utan att den också rullar på i en takt som vi hänger med i.

Det är inte mer än lite blod

Det finaste kortet, Liv Strömquists bild av vår irrationella rädsla för att det ska synas att vi har mens. I vintras kom det i min brevlåda från hennes utställning på Grafikens hus i Mariefred. Tack Maria. Bilden av det allra tjusigaste, en isprinsessa, som läcker blod, får mig att rysa. Och att bli arg.

Ilsken. Förbannad. Generad. Ledsen. Och jublande glad för att Liv Strömquist tar tag i vårt kön och vår rädsla.

Jag minns hur somrarna i åtsittande slimmade vita jeans skapade en oro för att det skulle synas. Att någon skulle se att det var på det viset. Att någon skulle förstå att denna vecka hade jag mens. Jag tog varje chans att kolla i olika speglar att inget läckte ut. Jag rusade hem från jobbet för att vara säker på att ingen skulle kunna se om en enda liten droppe hade tagit sig ut. Skulle någon se och få veta så skulle jag skämmas till jag dog.

Detta har jag tänkt skriva sedan kortet kom, men så många idéer har trängts sig före, så idag när Liv Strömquist är huvudperson i DN:s kulturdel så måste jag bara berätta. Mycket för att så många som ser kortet i min hall fnyser och tycker att det inte är något att visa. Stoppa undan den där, måste den synas?

Ja, det måste de flesta av Liv Strömquists bilder, och böcker. Det finns så mycket igenkänning och humor att den kan vi inte leva utan.

Vilket valutspel berör flest?

Tittade ni också på nyheterna på Sveriges television igår? Var det något som ni inte fick veta? Ja, det vet vi tittare inte om i normala fall, men igår sändes två valutspel direkt under dagen, och det ena nämndes inte alls i Rapport.

Vi fick veta att alliansen vill satsa på hårdare straff, någon form av samtycke mellan ett par som har sex och fotboja för dem som misshandlar och hotar sin före detta partner. Men ingenting om hur de ska införa detta eller hur lång tid det tar.

Vi fick inte veta hur socialdemokraterna vill förändra villkoren för de skolor som får skattepengar. Vi fick inte veta hur skolan har förändrats sedan 2006 och vad socialdemokraterna vill satsa på och hur mycket av våra skattepengar som ska användas i skolan om (s) får makten.

Vilket utspel berör flest väljare?

En berättigad fråga är också, Vilka gärningsmän ska får dessa straff, när polisen lägger ner en så stor andel av alla utredningar?

Reformerna i rättssystemet kanske skulle sättas in där, bland åklagare och polischefer?

Bortsett från detta undrar jag som medborgare om, det är bra för tittarna att endast få veta vad alliansen vill föra fram inför valet? Det är min fråga denna ljuvliga dag med sol och avtagande vindar.

Det intressantaste med socialdemokraternas valutspel var att de har fått siffror som visar att de privata företagen som driver skolor med skattepengar betalar lägre löner till lärarna än kommunerna. Ni läste rätt. Tvärtemot vad Jan Björklund och de övriga i alliansen hävdar så drar de privata arbetsgivarna ner lönerna för lärare!!!

När molnen blev till regn. Igen.

Hemfrid värnar sitt varumärke

Ska hon tjata nu igen. Ja, det ska jag. Igår läste jag Kommunalarbetarens artikel om Hemfrid. Städföretaget som Monika Lindstedt driver och äger. Hon är ordförande i Företagarna och var en av de första som lobbade för att RUT skulle bli verklighet.

Nu vet vi varför.

I dagens Svenska Dagbladet får vi veta att Monika Lindstedts företag har fått mer än en halv miljard i RUT-bidrag.

Mer än 500 miljoner kronor varav en knapp femtedel har delats ut till aktieägarna i bolaget.

Av de 95 miljonerna som delats ut har 31,2 miljoner kronor tillfallit Monika Lindstedt de senaste tre åren.

Hur mycket de anställda tjänar per månad?

11.900 kronor. Du läste rätt. Ingen har en anställning på mer än 60 procent. Ingen har ett arbetsschema som sträcker sig längre än en vecka. Vilket gör det omöjligt för de anställda att ta andra arbeten för att tjäna mer.

Tyvärr kan vi inte få träffa någon av de anställda och fråga dem hur de har det. Det har Monika Lindstedt omöjliggjort. Hon har tvingat alla anställda att skriva på ett kontrakt om tystnad. Skulle någon helt öppet berätta om hur det är att jobba för Hemfrid så skulle de förlora sina jobb och stämmas av Monika Lindstedt.

Åsa Andersson Antelli som är vd för Hemfrid tycker att det är helt normalt. Hon vill värna Hemfrids varumärke.

Värna varumärket?

En god chans att tänka efter

Nyvaket berättar Ekot i P1 om att vissa personer sorterar ut matavfall till komposten. Men att Stockholm är sämst.

Vi andra som far mellan huvudstaden och övriga landet vet det. På de flesta håll har kompostavfall sorterats ut ur soporna i mer än tio år. På andra platser har många medborgare sorterat ut sitt matavfall i egna komposter. Men kommer du till huvudkommunen så finns det fortfarande sopnedkast där allt ska slängas.

Ska det bli obligatoriskt att sortera ur matavfallet?

I praktiken är det obligatoriskt nästan överallt utom i storstadskommunerna. Ingen rymmer sina sopor i tunnan för brännbart om de inte sorterar ur alla fraktioner.

Hemma hos oss har vi kompost, brännbart, papper, kartong, returglas, glas, metall, plast, porslin, lampor, batterier och textil. Hade vi inte hittat en smart bänk som rymmer kassarna med allt annat än komposten och brännbart så hade vi drunknat i olika kassar på köksgolvet. Nu går det att leva med återvinningen. I alla fall med lite god vilja.

God vilja kan man behöva när man börjar använda tygblöjor. Men vilken vinst för miljön om alla använde tygblöjor det först året hemma. Jag provade med mitt första barn som är fött 1987. Vi hade tygblöjor jämt, även vid alla resor. Det var inte så klokt. När man reser bort kan tiden användas till annat än blöjorna. Hemma var tygblöjorna suveräna.

I och med att vi hade överdrivet vår nit med blöjorna så var vi inte lika pigga på att använda dem tre och ett halvt år senare när barn nummer två kom. Då blandade vi efter dagsformen.

Nu har jag förstått att tygblöjorna inte bara är bra för att de är miljövänliga, utan för att barnen blir torra tidigare om de känner att de använder blöjan. Alltiettblöjorna är ju så avancerade att de är torra trots att de är fulla.

Tygblöjor kostar lite tid. Det gör källsortering av sopor också. Regeringens utredare av sopsortering och återvinningen, då för mer än 15 år sedan, utredde också hur mycket en obligatorisk sortering skulle kosta. Ja, inte för hushållen, utan för kommunerna.

Hur många hemtjänsttimmar skulle användas till att sortera och bära sopor till återvinningsstationerna?

Alldeles för dyrt ansåg då Nacka kommun. Kommunledningen ansåg att hemtjänsten skulle användas till viktigare arbetsuppgifter.

Som vanligt består det mesta i livet av både och. Sopsorteringen är både bra och dålig på samma gång. Tygblöjor är både bra och dåliga på olika sätt.

Vi som vill göra på det minst dåliga sättet får tänka efter...och det är ju bara bra.

Vi lärde oss något nytt på flera sätt

Det handlar om förväntningar. Visst är det så med det mesta. För ett tag sen fick vi en flaska vin från Bayern. Från området Franken. Det var Rudolf och Eva som kom och hälsade på från Nürnberg.

De två skulle resa vidare så vi stoppade in flaskan i källaren och tänkte att rött vin från Tyskland...hur kan det smaka?

Bäst!

Det vet vi nu. Ett av de bästa vinerna som vi har druckit i år. Och det borde vi ha förstått. Eva hade ju rest till vingården för att köpa oss det godaste vinet i området.

Tänk att våra fördomar lurar oss att tro på att tyskarna inte kan tillverka goda röda viner, tänk att vi hela tiden har liknande fördomar om allt och alla.

Vad missar vi, när vi lever efter de förväntningar som vi har skapat utan kunskap? Hur borde vi tänka om?

Celina finns inte mer

Vår allra finaste vän, Celina, blev överkörd och nu finns hon inte mer.

Det känns så tomt att gå upp till brevlådan utan hennes konversation. Det känns så konstigt att hon inte snusar vid mina fötter när jag vaknar tidigt på morgonen. Hon lämnar ett stort hål efter sig. Hon har ju bott här hos oss i tio år.

Vi ska plantera ett äppelträd över hennes aska som vi har gjort med våra andra kattvänner. Doften från blommorna i maj och äpplena som blir till mos på hösten får oss att minnas dem, Tussi, Sotis och Celina.

Celina var den smartaste av de tre. Hon visste vad hon ville och talade tydligt om det för oss. Hon pratade gärna när hon följde med på en promenad ner till stranden och knackade på fönsterrutan när hon ville in.

Hon var bra på att hålla sig undan faror, så vi tror att den bilist som körde över henne körde alldeles för fort.

Vem som gjorde vad hjälper inte nu. Vi får försöka anpassa oss till att aldrig mer få möta henne.

Om skolvirus och annat

Utanför mitt fönster tågar skolbarnen till sin första skoldag. Nu börjar allvaret, nu är det vardag på riktigt. Men för oss som lever här vid älvens strand är det fortfarande sensommar. Inte en enda natt med kalla grader, inte en enda morgon med frost i gräset än.

Igår satt jag och väntade och väntade på olika platser runt om i sjukhuset som ligger alldeles intill. Då såg jag att rönnarna i parken hade rodnat. De lyser som höstlyktor, lite som kräftlyktor, mellan de olika stensättningarna. Men på den andra sidan huset var det sommar igen. Så skönt att kunna sitta ute i lä och äta lunch vid en damm fylld med regnvatten som kluckar mot kanterna, med en sol som strålar så mycket att jag fick sätta mig i skuggan.

Det gäller att gripa tag i de där stunderna som ger livsglädje mellan allt som måste göras. Hitta de där ögonblicken mellan plikterna. Idag började vi dagen med doftande te och dörren öppen mot regndropparna som glittrar på altanen.

I dag är det en viktig dag för alla. Inte bara för elever och lärare. Vad förväntar vi oss av skolan? ett program som berättar om vad förväntningar och tillit kan tillföra ett utbildningsväsende såg vi igår. Kolla in ett av de bästa programmen om skolan här:  

Vad var det den finske skolutvecklaren sa? Han kallade vår reformiver i skolan för ett virus som har förstört världens bästa skola.

Massor med bra kunskap

Ösregnet har än en gång hållit mig vaken. Idag råkade jag läsa Lars Calmfors recension av den ekonomiska debatten som var på teve i söndags.

Hans argument mot förändringar är värda att citera:

Nummer ett: En miljard är felräkningspengar, därför ska inte höginkomsttagare betala högre skatt.

Nummer två: Vi ska sänka skatten för dem som arbetar, därför att det är det enda sättet att höja deras inkomst.

Då kan de som arbetar acceptera lönesänkningar.

Därför ska alla andra betala högre skatt.

Nummer tre: Det är inte orättvist att pensioner beskattas högre än löner, så de som idag arbetar får skatteavdrag. När de går i pension har de ju fått skatteavdrag och då kan de betala en högre skatt. För dem som var pensionärer innan avdragen så spelar det inte så stor roll.

Nummer fyra: Jobbskatteavdraget kostar mycket mer än det drar in till staten!!! Bara 25 procent av kostnaderna tror forskningen kommer in till staten i form av att fler betalar skatt.

Nummer fem: Inget talar för att sänkta arbetsgivaravgifter påverkar arbetsmarknaden för unga.

Nummer sex: Andelen fattiga har ökat kraftigt sedan 2006.

Nummer sju: Man kan inte anklaga regeringen för att de lånar till skattesänkningar. Vi har låga offentliga skulder.

Nummer åtta: Det finns ingen forskning som visar att lägre arbetstid ger fler jobb.

Jag tycker att det är intressant att Annie Lööfs löfte om att sänka arbetsgivaravgiften för unga ännu mer inte kommer att ge fler ungdomar jobb enligt Lars Calmfors.

Det är också intressant att han bekräftar att skatteavdraget för dem som jobbar är för att hålla nere lönerna eller för att kunna sänka dem.

Det är mycket man kan få veta när man har en oväntad ledig stund mitt i natten när regnet slår mot taket. Eller hur?

Om dumsnålhet och fördummande

Idag har jag läst om hur landsting efter landsting har valt att hålla sjuksköterskornas löner nere och istället fått en galopperande brist på vårdpersonal. Det verkar verkligen rationellt att istället för att satsa på dem som sliter med vården på våra sjukhus dygnet runt, att satsa på att låta ännu fler privata vårdcentraler öppnas.

Blir du förkyld finns det vård i överflöd, (utom i de landsting som ligger långt från Stureplan), men får du svåra kroniska sjukdomar, eller diagnoser som kräver komplicerad vård då är läget ett helt annat.

I Stockholm skildrar DN hur barncancervården har hälften så många vårdplatser som skattebetalarna har blivit lovade. Barnen får resa till andra landsting för att få sin vård. Föräldrarna får ta ansvar för att sjukvårdpersonalen inte ska missa undersökningar. Men i tidningen finns inte den intervju som vi alla läsare har väntat på i fyra år:

Varför Filippa Reinfeldt satsar på privata mottagningar istället för att se till att vården på barnonkologen fungerar?

Inte en enda landstingspolitiker får stå till svars för att barn och föräldrar får leva i ständig oro inför de svåra behandlingarna med cellgifter. Inte en enda fråga till landstingsrådet om varför hon satsar på att använda skattepengarna till fria vårdval för förkylda och svåra tvångsresor för dem med cancer.

Alla skyller på att det inte finns nog med sjuksköterskor. Ingen tar ansvar för att se till att lönerna ligger på den nivå där de kan behålla sin vårdpersonal.

Det var de häftiga regnskurarna som slog mot fönstren hela natten som väckte mig gång på gång, det var artiklarna som jag läste för att somna om, som fick mig att vakna ännu mer. Vad har vi för samhälle där de som är livsnödvändiga, för sjuka människor, inte behandlas som om de är viktiga?

Det är en fråga som snurrade i mitt huvud halva natten.tillsammans med en oro för att just detta;  varför vi har förminskat värdet på viktiga yrken för att höja värdet på de yrken som inte tillför samhället något av värde.

När jag gick på gymnasiet ville alla de smartaste jobba inom vården för att kunna göra skillnad. Nu är det smartast att låta bli.

Valfrihet-vad betyder det?

Valfrihet. Ett ord fyllt av positiva konnotationer. Både val och frihet på samma gång. Vem kan vara mot det? Ingen om ordet fylls med verkliga val, alla om det sker som idag. I alla fall inom vård och omsorgssektorn.

Idag finns det två kommuner i landet som har valfrihet för alla brukare i kommunens regler för hur bistånd ska fördelas.. Bägge två, Nacka och Lidingö, är välbärgade och med hög utbildningsnivå bland de äldre. Men ingen uppfyller just den regeln. Istället är det det akuta behovet och var det finns platser, lediga timmar som styr vad som händer den dag en person behöver stöd och hjälp.

Det är precis som det är i alla de andra 288 kommunerna utan valfrihetsparagraf. Och det beror främst på att ingen kommun anser sig ha råd att köpa in platser på boenden, eller timmar hos hemtjänsten som inte utnyttjas fullt ut. Det finns alltså inga lediga lägenheter eller hemtjänst personal som väntar på att du eller jag ska välja att bo där eller få hjälp av dem. Vi får ta emot det som erbjuds.

Det samma förhållandet gäller när du ska välja läkare. Det är inte du som väljer om du inte har lite tur, för ofta är listorna redan fulla med patienter. Det kan t o m bli så att din husläkare ringer och berättar att du inte kan vara kvar på listan utan att du måste välja om. Och i värsta fall kan den vårdcentral där du gått välja bort dig helt och hållet. Det går ju inte att kontrollera om alla listorna är fulla, och har du många svårbehandlade kroniska besvär är du aldrig lönsam för den mottagning där du går och de kan utan besvär be dig välja en annan.

Valfriheten har genom detta blivit en som gäller vårdgivarna och inte medborgarna. Den valfriheten har inget innehåll för mig. Den är helt utan mening.

Det finns en annan valfrihet som jag skulle vilja höja till skyarna, den att välja pedagogik i skolan för våra barn. Att vi som föräldrar skulle kunna välja det som passar dem bäst. Den valfriheten vore verkligen värd att omfamna.

Men var finns den kommun där valet står mellan olika pedagogiska program och inte status?

Hur många gånger har jag inte hört att kompisar har valt bort en skola som de uppfattar som mindre bra för att istället hoppas på att en annan kommer att ge barnen en bra start i livet. Varför har de inte ett val mellan olika skolor som har olika innehåll och öppna böcker så att alla kan se att ekonomin sköts för elevernas bästa var ett alternativ?

Då kan vi i bästa fall fylla valet med innehåll och inte tomma ord.