Oj nu måste jag fara

Ha en fin dag.

Det är kanske bland dem ett kristdemokratiskt parti ska söka sina väljare?

– De får ta hit de närmaste, sedan får det räcka. Sedan ska de lära sig svenska och det är ju många som inte gör det.

Det säger kristdemokraten Karin Lunde från Eslöv.

Idag får vi höra röster från förtroendevalda kristdemokrater i radion. Och deras inställning till dem som flyttar till Sverige närmar sig inte det kristna budskapet, om man använder en brittisk underdrift.

– Man måste lära sig språket och man måste lära sig den svenska kulturen. Man måste genomgå assimileringen för att kunna integrera sig. Man måste lära de som kommer till Sverige att umgås, säger Janis Salts, kristdemokratisk lokalpolitiker från Tyresö.

– Själv har jag lettiska föräldrar så jag kan den där biten sedan barnsben.

Man skulle kunna tro att det är lätt ha får ta hit en gammal mamma eller pappa eller barn som har fyllt 18 år. Glöm det!. Inte ens de som tjänar 500 000 kronor per år per vuxen i familjen får ta hit sina gamla föräldrar. Det är alltså inte en fråga om, att de kan försörja dem de vill ta hand om, utan något helt annat. Jag har följt flera fall där ensamma sjuka föräldrar har sökt om att få tillbringa sina sista år tillsammans med sitt barn och sina barnbarn, utan att de har fått någon som helst chans.

Avslag på avslag, aldrig ett positivt besked. Istället har de fått lära sig att låta bli att ansöka om ett uppehållstillstånd. Varje gång som de väntar på svar så är de förbjudna att besöka sina barn och barnbarn i Sverige. Med de handläggningstider som råder är det fullt möjligt att det går år utan att de kan komma hit. Istället får de nöja sig med att vara här några månader per år så länge som de kan resa.

Ett annat återkommande uttalande från kristdemokraterna, och deras kommunalråd i Uppsala, Ebba Bucht Thor, är att de vill sänka de bidrag som flyktingarna får under de tid som de väntar på uppehållstillstånd.

De får 25 kronor per dag!!!

Dessa pengar ska räcka till kläder, mediciner, läkarbesök, resor till närmaste migrationsmyndighet osv.

Hur lite vill kristdemokraterna att de ska få? 

Det säger sig självt att ingen kan klara sig på dessa 25 kronor så det gäller att det finns vänliga grannar som hjälper till. Och det finns det på många platser i vårt avlånga land. Föreningar som organiserar hjälp med kläder och resor. Privatpersoner som ordnar middagar där alla kan öva sin svenska, lärare som skapar svenskaklasser osv.

Det är kanske bland dem ett kristdemokratiskt parti skulle söka sina väljare? 

Rinkeby för långt borta?

Första morgonen med dagsljus redan klockan halv sju. Solen strålar och det är 20 minus när jag tar sparken upp till vägen. Fortfarande är det halt som på en nyspolad skridskobana. Inte ens frosten kärvar.

Det är sportlov vid älvens strand. Idag kan alla glädjas åt en knallblå himmel och glitter i björkarna.

Lyssnade på Alexandra Pascalidou på radion och får helt plötsligt veta att Diskrimineringsombudsmannen ska inte flytta till Rinkeby längre. Den nya regeringen anser att det är ett tillgänglighetsproblem om en av alla statliga myndigheter flyttar från centrum till en förort 15 minuter bort med tunnelbana.

En dam ringer och pratar om att hon bor i innerstaden. Vilken stad? Vi är trötta på att lyssna till obildade Stockholmare som inte ser annat än sina egna tår. Lyft på huvudet och titta bortom NK-huset på Hamngatan. Av Sveriges nästan 10 miljoner invånare bor 9,2 miljoner människor utanför "innerstan".

Tänk om vi kunde sluta inrikta oss på de problem som välbärgade innerstadsbor har, t ex att åka tunnelbana, och istället se hur vi kan få Sverige bli ett samhälle som omfattar alla.

Jag kommer osökt att tänka på min tanke om att placera monumentet över Nobelkommittén på Järvafältet med tunnelbanan in på knuten. Det vore en strategi som skulle kunna ge många vinster.

En fråga fylld av sorg och saknad

Godmorgon alla vänner, idag har jag hittat ett gammalt självporträtt. Inte för att jag kan se hur jag ser ut i verkligheten. Det finns ju så många lager med föreställningar genom livet som lägger sig ovanpå den bild som finns där i spegeln. Men i mitt huvud såg jag ut så här en septemberdag för några år sedan.

Jag har funderat en del på hur vi ser på oss själva och vad som är viktigt när allt det där som vi konstruerar inte finns mer. När vi ska klara av det som är svårt och nästan omöjligt att stå ut med.

Igår fick jag en tankeställare när vi var och såg Lars Persons kortfilmer på filmpoolNord han skapar små pärlor som innehåller både smärta och skratt.

Gå in på länken och se. Den som kallas Apu heter "Radioamatören" idag och hade Sverigepremiär igår. Det är en film som ska visas på många internationella kortfilmsfestivaler.

Den film som grep mig mest var "Efter jakten". Den visar hur våra gärningar kan leda till omöjliga situationer senare i livet.

Men det var inte bara filmerna som fick mig att tänka, det var en fråga som ställdes i bänkraden intill.

"Har du många som avlider runt dig nu?"

Ja, det är en fråga fylld av sorg och saknad. Men den fick oss också att le. Varje kväll när min svärfar sov över hos oss under hans tio sista år sa han: Man torde avlida innan morgonen. Vilket var ett uttalande fyllt av melankoli.

Ja, det är många som avlider. Vi har hunnit bli så gamla att det bara är så. Det är så obegripligt. Det är så svårt att förstå. Det är så många som jag skulle vilja bädda in i dun för att skydda dem från sorgen. Den stora smärtan att förlora dem som är allra närmast.Svärtan som fyller varje por och varje sekund. Och så kan jag inte göra något. Ingenting.

Om doften av Paris öster om Odenplan

Det doftar inte Paris i Vasastan men där finns Chez Albert sen mycket länge. En butik som vi vallfärdade till när vi arbetade på ett franskt  IT-företag. Då på 70-kortets tid var det bara där man kunde köpa riktig Dijonsenap, oliver från Frankrike och god vinäger. Det kan man fortfarande.

Idag gör DN en tankeloop och förflyttar Vasastan till Paris. Ja, visst kan man göra det på skoj, i alla fall nu när det finns flera franska bistroer och butiker i kvarteren öster om Odenplan. Vi brukar ju hyra en lägenhet i Sibirien och har slunkit in och njutit av enkel fransk husmanskost på flera ställen. Men allra bäst är att det finns en Picard. Just så tråkig är jag.

Där finns det frysta franska efterrätter och de godaste croissanterna som jag har ätit i Sverige. Vad Picard är? Jo, det är en urtråkig butik på Sveavägen där det står frysar på rad. Här kan man hitta välgjorda rätter och otroligt goda chokladefterrätter. Inte billigt och inte jättedyrt. Nästa gång vi är i Stockholm tänker jag fylla en kasse med bakverk och ta med dem hem.

Har det alltid varit så att det är kvarteren runt Odengatan och Sveavägen som haft en touch av la belle France? Nja. Förr fanns det en häftig bistro i höjd med Tegnergatan där det serverades steak/ frites varje lunch och innehavaren talade franska med sina gäster.

Det som var franskt på riktigt var konversationsklubben som leddes av Christophs pappa. Där samlades vi och längtade till det riktiga Paris där bilarna spyr ut dieselavgaser och varje gathörn doftar hårdrostat kaffe blandat med doften av en nyrostad kastanj. Vi läste Libé och le Monde och lyssnade till fransk radio inspelad på kassettband. Ja, det var på Hedenhös tid när det krävdes rätt stora ansträngningar för att hitta igen det som var genuint franskt.

Och visst är det mycket mer Montparnasse över en promenad från Odenplan och österut nu än då. Jag hoppas kunna återvända till några av de fina små krogar om vi upptäckte senast. För det är spännande att se hur fransk matkultur sprider sig igen genom huvudstaden.

Det finns massor med krogar som har ett franskt koncept Napolyon, på Greturegatan, la Petite France i  kollektivhuset på John Ericsongtatan, restaurang BonBon på Storgatan och många fler. Men jag brukar i alla fall hamna på Café Facile bara för att det är så enkelt att bara sätta sig ner och vänta på en plats istället för att beställa bord och vänta i veckor.

En kärleksförklaring till en verkstad

Det är länge sen jag hade chansen att arbeta i emaljverkstaden, men här är en bild som jag gjorde för några år sedan. Jag längtar efter den dag när verkstaden är i gång uppe på kollektivverkstaden. Vilket kan bli rätt snart.

Konstnärernas kollektivverkstad är en fantastisk plats där alla kan arbeta med de tekniker som är svåra att ha plats eller utrustning för i en egen ateljé.

Här i Luleå finns det plats för skulptur, träverkstad, keramik, grafik, textiltryck, metall, boktryckeri, screenverkstad och en digitalverkstad.

Tack vare att många före oss har arbetat för att konstnärer ska kunna utveckla sina kunskaper kan vi utvecklas och lära nytt hela tiden.

Vilken tur att jag lever här och nu, brukar jag tänka, när jag kör upp till Kronan för att se vad som är på gång. Vilken tur att vi har tänkt kollektivt och gett många chansen att jobba.

Inte ett enda strå äter hon

Snödroppar och vintergäck finns på riktigt om man tar en promenad längs med stigarna på Österlen eller på Öland. Vi har snö och vinter. Men också nyodlat grönt gräs till Stella och pärlhyacinter som hon smaskar på varje dag.

För Stella är en smaskande katt som leker med maten och äter allt hon kommer över. Speciellt saker som antagligen inte är nyttigt.

Vi har aldrig träffat en vildare katt. 

Däremot har jag träffat människor som chansar på samma sätt. Går det så går det. De som tycker att alla andra ska betala skatt, följa trafikreglerna, ta hänsyn och parkera rätt. Ja, just dom som ger sig själva rätt att trampa på tilliten och tilltron när de klampar fram.

Då är det skönt att ta en blomsterspruta och nästan spruta på Stella. Nästan för hon inser alltid faran innan jag hinner. Inte blir hon våt och bara springer och hoppar vidare.

Oj, var det en Opel!

Nu syns vad som göms i snön. En Opel Astra som vintervilar. Snön har packats och skaren håller för alla katter och fåglar. Men inte för mig. Inte en chans att jag kan ta mig till uthuset eller fröautomaterna som hänger i äppelträden. Måtte vi få fler dagar när snön faller ihop så att vi kan mata fler fåglar. Nu är det det bara en automat som jag kan fylla med solrosfrön.

Det ser rätt lustigt ut när alla som promenerar förbi är gömda bakom vallarna. En mössa syns men inte mer.

Ja, så är det vid älvens strand. Lugnt och soligt och bara lite kallt.

Det behövs ibland att vi bara är, ja, bara finns, speciellt när vi ska förstå vad som händer. Eller hur?

Håll er i ro

Det är som om vårt samhälles viktigaste innehåll tillit och tilltro mals ner. Denna söndag vaknade vi till att ännu ett politiskt attentat drabbat oss, denna gång i Köpenhamn. Tre människor är döda bland dem gärningsmannen enligt den danska polisen.

En person som sköt en förbipasserande utanför ett möte för yttrandefrihet och en ung man som kontrollerade vilka som kom till en Bar Mitzvah vid synagogan.

Vi tänker på alla dem som dött på grund av blind fanatism.

När politikerna tänker på hus tänker de monument

Varför drömmer inga politiker om att bygga bostäder? Varför faller de för att bygga monument över dumheten? I nästan varje större kommun pågår planarbete för att skapa byggnader som ingen vill ha. Ja, förutom de politiker som vill peka på dem när de har fått barnbarn och säga det här byggde jag.

Detta utbrott får jag när jag läser om alla omöjliga hus som planeras här i Luleå och i Stockholm. Hus som kommer att ha hyror dyrare än Strandvägen, eller Gültsauudden.

Tänk om det fanns kloka makthavare som tog fram bostäder som vi kan bo i. Tänk om de dessutom kunde se till att bygga där det finns kommunikationer. Tänk om de kunde planlägga hela området med skolor, förskolor, idrottsplaner och badhus så att det fungerar i alla väder och inte som nu sätta upp provisorier.

Hur kan det komma sig att alla kommuner gör på samma oplanerade sätt? Vilka ideologier och teorier säger att det är bättre att bygga fel och dyrt istället för att planera inför framtiden?

Det är unga människor med för det mesta låga inkomster som ska flytta in i bostäderna som byggs. Om kommunerna ska överleva. Men det byggs för pensionärer som säljer sina villor och vill flytta in i stan. Det är bara de som kan hosta upp dessa overkliga månadskostnader. Och de måste vara två. Inte kan någon som lever ensam betala 15 000 kronor för att bo i en tvåa med sjöutsikt.

Det tycker jag att våra riksmedier ska berätta om istället för att tjata om en mjukporrfilm i en hel vecka.

Platsens magi

Om någon hade sagt Grosseto, eller Maremma till mig före 2012 hade jag tänkt på doftande kullar, salta stränder och utsökta middagar.

Men nu har Grosseto blivit staden där kaptenen på Costa Concordia satt i husarrest under rättegången efter det att han flydde från faryget när det gick på grund. I går var det domstolen i Grosseto som meddelade domen att kapten Schettino ska sitta i fängelse i 16 år. En mild dom tycker åklagaren som yrkade på 26 år; det dog 32 människor i olyckan och ett hundratal skadades.

Det tog 19 månader innan domen kom.

En tid som har förändrat mångas uppfattningar om sydvästra Toscana. Regionen Maremma är ju en plats som fram till 1960-talet var en av de fattigaste i Europa. Men sen satsade både Italien och många internationella organisationer på att denna plats skulle utvecklas till ett paradis. De svenska fackföreningarna gick samman och byggde ett enormt hotell som idag är öppet för alla. Riva del Sole var platsen dit många åkte på sin första resa till Medelhavet. Konsum i Stockholm organiserade resor, olika fackföreningar och Reso.

Mormor och jag satt med "Storstaden" Konsums tidning och drömde om att kunna resa dit. Men hon hade hela tiden andra saker som måste fixas så vi kom aldrig iväg. Jag fortsatte att drömma om livet vid stranden och i skuggan av alla träden vid Rivas anläggning. Då hände det. Jag fick ett stipendium och fick njuta av den mest avkopplande semester som jag har haft.

Uppfattningen om en plats kan förändras rätt snabbt, och det borde vi ta vara på. Ja, ta chansen att förändra vår plats. Jag tänker på hur Britta Lindwall och hennes make har skapat The Three hotel i Harads. Ve hade kunnat drömma om att Vouge skulle resa till Harads för att göra ett reportage?

Vasst socker och en doft från Paris

Vissa dagar är rätt speciella. Ja, på både bra och mindre bra sätt. Igår ringde två av mina kusiner. Den ene har jag inte talat med sedan 1980-talet, den andra var det säkert sju år sedan vi hördes av.

Bägge samtalen var oväntade och kära. Kul att få tala med dem som fanns när jag var mycket yngre. Bilder av vad vi var med om på släktträffar och sommarlovet dök upp i mitt huvud.

Ett minne som är ovanligt starkt är ett från mina farföräldrars guldbröllopsfest. Vi hade samlats alla i familjen i en festvåning. Där fanns kusiner och en farbror som jag inte ens kände igen.. Jag kommer ihåg att jag beundrade allas fina kläder.

Allra finast var min äldste kusins fästmö, och så min fina ärvda vita spetsklänning.

Maten var säkert god men väldigt annorlunda för en nioåring. Jag minns fortfarande glassbomben med spunnet socker. Socker som var vasst och kändes som nålar. I mitt lilla huvud var spunnet socker mjukt  som sockervadd.

Ibland när  jag känner doften av Miss Dior ser jag dem som var i tjugoårsåldern på denna festernas fest framför mig. Jag undrar vem av dem som var där som doftade så.

Det tog många år innan vi sågs igen allihopa. Då firade vi att det var etthundra år sedan farfar föddes. Då var det jag som var i 20-års åldern och mina kusiners barn var just barn.

Tänk att ett samtal kan få oss att minnas så mycket och egentligen kanske inte det relevanta. Kul var det att få minnas lite grann.

När är det accepterat att utkräva ansvar?

Tänker ni också på den nioårige pojken som blir fasthållen och nästan kvävd, knockad av en vuxen vakt på Centralstationen i Malmö?

Hur kunde det ske? Hur kunde en vuxen person ta och lägga ner en nioåring på golvet och hålla hans huvud så att det slog mot stenen och lägga handen över pojkens mun?

Varför valde inte den vuxne mannen att hålla fast pojken i famnen?

Det är frågor som tumlar runt och som gör mig rädd. När kopplade vi bort sans och förnuft och lät vakter utöva våld mot barn? När jag hör hur polisen i Malmö, först beslutar att inte utreda vad som har hänt, då undrar jag vad som har hänt med polisen.

Istället tas vakternas anmälningar av våld mot tjänsteman på allvar och läggs ner på grund av att pojken är nio år. Inte på grund av att han har slagits för sitt liv.

Vet ni jag hade gärna velat veta varför polisen inte tar in vakterna och förhör dem direkt efter händelsen. Det kan ju ha varit så att de var rädda för att pojken skulle rymma över spåren eller rusa ut i trafiken, men det får vi aldrig veta.

Vi får antagligen aldrig veta något om vad som skett. Och vi får aldrig se att någon inblandad tar ansvar för vad som hände med den nioårige pojken.  Det händer ju aldrig att någon som gör fel får ta ansvar för vad de har gjort.

Samhället har snart inga broar kvar mellan oss som är vanliga löntagare och de som vi väljer i allmänna val.

En näringsminister som tar ett beslut som i slutändan kostar skattebetalarna 50 miljarder kronor. Ett trafiklandstingsråd i Stockholm som inte finansierar kollektivtrafiken utan sänker skatten, ett kommunalråd i Luleå som satsar stora resurser på att bygga lyxbostäder i Södra hamn istället för att bygga lägenheter som alla kan bo i.

De hittar inte längre fram till verkligheten, och de kommer aldrig att få någon hjälp att hitta rätt, inte när det inte är comme il-faut at utkräva ansvar.

Ett fint måndagsbesök

Här är morgonens finaste gäst. Hen har byggt ett system med tunnlar under den djupa snön. Vid varje träd finns en öppning där korren hoppar upp och letar efter frön. Kul att det fortfarande finns lite vilda djur kvar här vid älvens strand. Jag saknar de där morgnarna när ängen var full av spår efter harar och en älg stod nere i strandskogen. Nu är vi mer urbana, då är det tur om vi får se dem så här nära.

(ja, bilden är lite suddig, ljuset ville inte riktigt räcka till.)

Olika grå nyanser

.

Denna vecka har jag läst olika artiklar om konflikten mellan Israel och Palestina. Och det är lätt att förtvivla. Så många känslor får styra och så lite förnuft. Det är som om ingen kan se förbi all propaganda.

Svenska Dagbladet publicerar Israels propaganda genom  ambassadören Isaac Bachman.

I veckan fick den franske filosofen Bernard-Levy berätta om hur han ser på Sveriges erkännande av den Palestinska staten i DN. i en för övrigt pladdrig och ogenomtänkt text.

Idag skriver Nathan Sachar i DN om den palestinske presidenten Mahmoud Abbas och den texten ger fler förklaringar till hur konflikten har kunnat rulla vidare trots alla dessa oändliga försök till fredssamtal och konstruktiva lösningar.

Det är svårt att veta vilka källor som framför verkliga och sanningsenliga berättelser om vad som hänt och händer i Israel och i de palestinska områdena. Vissa fakta kan vi ta på. Muren finns där och spärrar av livet för palestinierna.

Raketerna finns där och skadar och skrämmer israelerna.

Vedergällningen.

Det finns ingen balans, inget hopp så länge som tron på att rättvisa kan skipas med våld. Bara mer död och kaos.

När kriget bröt ut 1967 gick jag i lågstadiet. Min småskolelärarinna Rut Levin var djupt troende pingstvän. Hon skrämde upp oss som varje dag i två års tid hade levt i Jesu tid med en karta över de platser som vi fick läsa om i Barnens bibel. Vi fick veta att varje dag dödades Jesusbarnet om och om igen. Och det var alla de barn som levde i Israel som hon var orolig för.

Vi fick se filmer om fantastiska kibbutzer. Varje apelsin från Jaffa var godare än en som kom från Spanien. Det fanns en vit och en svart sida. Och nu då när alla har sin egen grå färg att försvara?

Men en dubbel ranunkel

Med en blomma och Sofia Jannoks Snölejoninnan önskar jag er en härlig vinterdag.

Ska vi förflytta oss till framtiden?

När vi vaknar klockan fem i sex är det strömavbrott. Det enda ljus som syns är månen. Men sen när jag går ut så kommer strömmen igen.

Idag är det kramsnö och alla högarna har sjunkit ihop. Noll. Noll grader och noll snöfall. Då är det rörande att lyssna till morgonekot som rapporterar om snöfall i övre Norrland. Snö faller det vid Treriksröset där det är 20 mil till närmaste by. Vi andra njuter. Solen skiner och takdroppet håller takten denna samiska nationaldag.

Jokkmokks marknad, samisk demonstration och Alice Bah Kuhnke som ska hinna med att möta alla samiska organisationer som vill framföra sina argument. Ska vi få se en regering som ser till att den gamla lagen om renskötsel ändras, en regering som erkänner ILO:s konvention om urbefolkningar, en regering som förflyttar Sverige till framtiden?

Aurora, morgonrodnad

Denna vinter med bonussnö har vi haft ett par soliga dagar. Två. Det verkar lite och jag kan inte minnas en vinter vid älvens strand med så många molniga dagar.

Men jag får väl upprepa mig och säga att mannaminnet är kort. Kort är det. I alla fall om vi ska lyssna till Jan Björklund, fp.

Det finns ingen minister som har upprepat fler gånger att politiska beslut ska fattas efter vetenskap och kunskap.

Det har han glömt. Hans minne är helt tomt när han föreslår tidsbegränsade uppehållstillstånd. All vetenskap visar att detta försvårar integration och förlänger tiden innan en flykting styr över sitt liv.

Som vanligt när Jan Björklund blir påkommen med halvsanningar och rent flum så upprepar han sitt förslag som en papegoja. En fågel med större minne?

Adware heter skiten

Nu vet jag att det heter adware och att det är ett mindre helvete att få bort. Ja alla dessa annonser och länkar som har tagit över i min webbläsare.

Jag hoppas att ingen som läser på bloggen drabbas.

Jag fortsätter att försöka rensa i röran och så skriver jag när det är fixat.

Jag lyfter

Vissa dagar. Vissa stunder. Vissa ögonblick lyfter livet ovanför allt som tynger ner det vardagliga. Det kan vara en doft av riktigt vällagad mat, eller en nyutslagen blomma på mandarinträdet. Det kan också vara en vacker sång, en ljuvlig ton eller ett ord eller två som ger en helt ny bild av vad vi upplever.

Idag är det denna bild av frosten på Lailas ruta i ateljén. Den förhöjer inte bara ett ögonblick utan en hel vecka.