Väderprognosen bekräftad

Det var inte en saga. Nu kommer solen bakom dimman och hela vår värld vaknar. Halv tolv bröt solen igenom. Energikick. Ljusglädje!

Mer läsning

Skulle göra massor med saker. Men fastnade i det nya numret av Filter. Arton(18) sidor om clownen Manne och jag är helt såld.

Efter en blöt dag

Ibland är hösten bara för mycket. Då gäller det att tänka på annat. Tankar som man piggnar till av. Ikväll har vi kommit på att väderprognosen är kvällens mest upphetsande program på teven. Ni som har sett den vet varför.
Sol, sol, sol i två dagar och ljumma grader. Vi har inte missat en enda prognos. Lokala nyheter i TV4, Rapport klockan 18 och 19.30. Nordnytt två gånger. Sol, sol, sol.
Under tiden stod kycklingen i ugnen tillsammans med potatisen och salladen blandades med en god vinegrett. Skålade gjorde vi många gånger. Imorgon blir det löjrom, lax från Junkön, saftig äppelkaka och sol i glasen.

Blöt morgon

Det var alldeles svart
Det var alldeles tyst
Det var alldeles vitt
Då vakande jag av tidningsbilen.

Somnar om när duschens strålar
komponerar sin sång
mot badkarets emalj.
Långt borta sjunger malmtåget,
helt nära är det ett nytt
vinterdäck som är solist.

I drömmen springer jag
till bussen och missar
tiden.

Det ringer.
Väckarklockan
mobilen
telefonen.

Musiken från duschen saknar
melodi.
Det är sockor, långkalsonger
och ett värmande linne
som ligger på stolen.
Ihopknycklat.

Mackan i handen.
Paraplyet, stövlarna, halsduken
inget får glömmas.

Klockan nio och femtiosju
hållplatsen är tom.
Klockan tio och tretton
rullar vi in längs vägbanken.

Vindrutetorkarna ökar hastigheten
när buss nummer två
stannar.

Spegelläsning

En överdådig tårta som skulle kunna ha varit gjord till de fester som Johan Hakelius skildrar i sin bok.

Tre olika alster läste jag ut igår.
Pressbyråns tidskrift, SID, om magasin. Den var både mycket bra och halvbra. Många nya vinklar på tidskrifter och en traditionell dagbok från bevakningen av Victoriadagen på Öland. Otroligt häftigt att Pressbyrån satsar så mycket kraft.
Öppnade Vi läser och kunde inte lägga ifrån mig den. Gillade Kristina Lugn-intervjun.
Avslutade dessutom Johan Hakelius"Döda vita män". Den hade kunnat vara mindre omfångsrik. En eloge till författaren som lyckades bygga en röd tråd genom historien med brittiska original. Jag som gillar myten om Storbrittanien tyckte mycket om boken. Det som är intressant med berättelser om den brittiska överklassen är att motbilden syns bakom orden.
Varje öppnad champagneflaska speglar sig i en ljum pint.

Grön morgon

Borde göra en massa saker. Segt. Tittar på tidningar på Library pressdisplay och ser att The Guardian diskuterar hur många poäng Gordon Brown får för att hans satsar mer pengar på att ordna utbildning och praktikplatser till arbetslösa ungdomar. Inte ett ord om de snart en miljon arbetslösa ungdomarna. Bara ett teoretiskt samtal om Gordon Brown kommer att kunna vända opinionen.
I Paris går debattens vågor höga. Libération har bjudit in landets främsta filosofer. De får svara på vad det är att vara fransk.
Jag undrar om inte dessa artiklar bäddar för att vanliga medborgare som lever ett liv med vardagsfrågor på agendan känner sig uteslutna. Jag tror att om debatten bland politiker och i medierna handlar om bilden av verkligheten och inte om de problem som vi möter i vardagen, kommer vi att lämna fältet fritt för partier som Ny demokrati.
Vi känner alla till unga människor som trots goda arbetsinsatser inte får jobba. Låter vi teoretiska tänkare och politiska lobbyister styra debatten om vad vi kan göra för att förbättra arbetsmarknaden, istället för att ta till oss de praktiska resultat som vi nått genom åren, då hamnar vi i ett samhälle där majoriteten känner sig utanför.
Frågan om vad som är franskt, eller för all del svenskt, ställs på grund av att den är central i den propaganda som Front National och Sverigdemokraterna driver.
Jag minns ett besök i Provence när en av Front Nationals politiker läxade upp mig. Jag skulle inte tro att jag som svensk skulle kunna laga mat med provencalska örter. "Det madame, sa hon med eftertryck, är något som bara vi som är födda här kan. Jorden i Provence har gett oss de kunskaperna."
Sedan dess är jag allergisk mot att etnisitet lyfts fram, det är vår uppfostran och våra erfarenheter som ger oss vår roll som människa.
Nu är dagens Evangelium slut.

Humor

Hela rummet skakar när familjen skrattar framför Pang i bygget. Den kan man, jag, se hur många gånger som helst. Trots alla stereotyper, eller kanske tack vare. Varför är vissa skämt roliga hur många gånger som helst, men andra bara faller platt den andra gången man hör dem? Det verkar John Cleese och de andra veta. Men ibland är hela han så mycket att jag måste titta bort en stund. Pinsamt. Varför tycker jag att han är pinsam? Är det för att han inte kan de koder som vi alla förväntar oss... och ibland är dåliga på att förstå. Mest kul är det och lite pinsamt.

Dagens eko

Vaknar,
gnuggar gruset ur ögonen.
Öppnar öronen och hör.
Mina sinnen.
Läser, lyssnar och badar
i ny information.
Vad är väsentligt
vad ska jag förstå.
Ord:
Helikoptrar,( som står på marken).
Jordbruksstöd, (för mycket har betalats ut).
Läkarbrist,(överallt och i armén).
Sjukbidrag, (många fler får leva i fattigdom).
Immunitet,(gamla flunsor ger skydd mot grisen).
Morgonljudet, morgonljuset väcker
inte bara oss vid älven
Vid stationen följer jag järnvägen med blicken
170 mil,
blänkande räl.
Ser alla radioapparater
i Bastuträsk,
Långsele,
Söderhamn,
Uppsala,
Norrköping,
Alvesta,
Eslöv
och Malmö.

Svanarnas parlament

Jag hör svanarna debattera på andra sidan älven. De tar sig ton och lägger mycket kraft bakom orden. Jag smyger ner genom Amandus skog. Inte en enda av svanarna har stannat kvar vid vår strand. Långt borta vid Avans färjeställe hörs ett plask. Det är där de ställer sina frågor till varandra. Hur ska de överleva i den kalla, fuktiga höstnatten. Det är alldeles grått när jag börjar promenera längs med älven. Ljuset försvinner mer och mer. När jag har hunnit fram till potatislanden har himlen färgats blå. Klockan är halv två när det blå ljuset djupnar och natten kommer krypande. Det är helt magiskt att kunna upptäcka dessa få blå stunder nu när det vardagsgrå tar överhanden. Luften var mjuk, fylld av väta och kändes som en lyxig hudbehandling. En härlig stund mitt i höstmörkret.

Fiffigt

Fiffighet har inte varit min starka sida. Men jag övar.
(Idag ska jag hitta ett sätt att trycka med vitt på vitt. Tyget är i nylon. Det är ett hopplöst material att trycka på. Jag provade försiktigt igår med stämpelfärg. Det syntes inte. Tog till lite akryl. Det ville inte fastna. Nu ska jag tänka ut något med täckande färg som innehåller något bindemedel som fastnar.)
Bilden här vid sidan om är en del av min övning i att lösa olika problem.
Jag hittade en bild från Bretagne tagen för 70 år sedan. På bilden fanns denna form. Den lockade mig och jag arbetade för att frilägga och förenkla.
Till slut blev det denna enkla screenbild som kan användas på många sätt och ges olika betydelser.
Vände den upp och ner.
Då kommer fina pingviner traskande över isen.
Horisontellt blir den en död fisk åt det ena hållet, en hare som söker skydd åt det andra.
Men vad föreställer bilden som jag hittade? Är det någon som vill gissa?

Vid vy

Öppenhet i landskapet gör mig vidsynt. Det vill jag tro i alla fall.
Hamnar i bland på bloggar konstruerade mellan Karlavägen och Stureplan. Skribenterna, oftast män, trippar försiktigt längs med Sturegatan och speglar sig i skyltfönstren. De vet vad som är rätt och fel. Viktigaste är hur de tar sig ut. Deras rädsla för att blotta en enda rynka på kläder, hud eller åsikter gör deras blick helt låst. De kan inte lyfta den över kastanjerna i Humlegården eller använda den för att läsa en bok på Hedengrens,(om nu den finns kvar).
Nej, störta ner i t-banan. Låna en bok på det otroligt mysiga biblioteket. Ta er till centralen och prova en resa till Enköping eller Eskilstuna. Se något annat än era likar. Upptäck livet utan yta. Prova möta en människa istället för att sitta på sammanträden. Då uppstår sprickor i våra fina rustningar. Då får vi chansen att hitta ett annat sätt att attackera verkligheten. Det är inte mer rätt, men det är i alla fall mindre förutsägbart.

Himlen speglas

Himlen speglas i glasprisman. Jag glömmer bort att öppna ljuslyktan för att tända morgonens värmeljus. I öster är himlens kupa blå, i väster mjölkvit och dimmig. Nattens regn har glufsat i sig den vita snön. Luften är tung, fylld av väta och plusgrader.
Novembermorgon.
Läser om hur tilltron till dödsstraffet minskar på grund av att många DNA-tester har visat att de dödsdömda var oskyldiga. De senaste åren har 140 fångar släpps fria från de dödsdömdas korridorer på amerikanska fängelser.
I the Guardian är det dagens hoppfulla nyhet.
Den negativa är att de största länderna som släpper ut mest inte vill sluta några avtal vid Köpenhamnsmötet. Deras regeringar slåss istället om vem som ska betala vad.
Vi andra vet att ingen slipper ifrån att betala för att vi släpper ut mer och mer koldioxid.
Betala, ja, betala får vi ägare av Vattenfall göra när det sker ett utsläpp från kärnkraften i Tyskland. "Gubbröran" i ledningen för detta energiföretag har satsat på kolkraft och kärnkraft istället för på framtiden.
Vattenfall hade kunnat vara världens mest miljövänliga energibolag i och med att de äger en så stor del vattenkraft. Men varför satsa på att utveckla distributionen av el, eller annat som kan minska vårt beroende av kol- och kärnkraft.
Vid en anläggning här vid min älv har en ny typ av turbiner installerats och en annorlunda form av överföring av spänning provats. Vinsten var 25-40 procent mer energi. Har ni andra hört talas om att denna möjlighet finns?
Nej, det är inte möjligt för ledningen i detta jättebolag att ta små steg mot stora vinster, de väljer stora kliv bakåt och hoppas att gårdagens teknologi ska ge dem jättepensioner och bonusar.

Ur mitt album

Versailles i september 1978. Det var så här jag såg ut när jag hade en liten roll i "Postcards..."

Det här är också jag

Jag började tänka på vad som hänt i mitt liv när jag läste "sju saker som du inte visste om mig" på Jennys och Evas blogg. Vad är det för små pusselbitar som skulle ge en annorlunda bild av mig?
1. Jag gråter ofta vid avsked. Måste ha med mig näsdukar.
2. Jag älskar att sticka. Inte krångliga saker. Glada, enkla utan beskrivningar.
3. Jag hatar att packa. Har ofta bara en strumpa av paret med mig.
4. Jag har mött Mikael Manley, Jamaicas premiärminister och Pierre Troudeau, premiärminister från Kanada när jag arbetade på Haga slott.
5. Jag har vandrat i Les Landes i ett vänskapsprojet mellan Norden och de fransktalande länderna i Europa.
6. Jag samlar på alla frön som jag ser, sår, och blir lycklig när de tar sig.
7. Jag var med i filmen"Postcards from Paris" inspelad 1978.

Kvart i tre

Ilande vardagsgrått förvandlades till sagoblått en kvart i tre. Nu är ljuset borta i det midnatssblå.

Höstfint

Jag gillar verkligen pumpor. Här är höstens minipumpor. Om vi har tur torkar de och blir fjäderlätta. Vintern vid älven bjuder på luft torr som talk. Det är praktiskt om man vill spara på pumpor.

Fredsinsats

Det är verkligen iskallt. Luften innehåller små, små
iskristaller som sticks bara man stiger utanför dörren. Älven är gråsvart med ett stråk av is. Men det är inte tyst. Småfåglarna kvittrar i granen och dyker ner mot fågelbordet. Långt borta på andra sidan mullrar dubbdäcken. Ljudet färdas långt över öppet vatten.
Vi som lever vid älvens strand har aldrig långt till världens konflikter. Många av våra grannar arbetar på "Kronan", i vårt försvar. En av de skadade i Afganistan är släkt med en person som vi känner väl. Våldet bland bergen lång borta blir verkligt i en by mellan Luleå och Boden. Mer genomskinligt än i en storstad.
Ända sen krigen i forna Jugoslavien har jag tänkt på hur jag ska ställa mig till, Natos operationer som vi deltar i, långt innan FN tar beslut om deltagande.
De internationella lagarna och reglerna är en sak, men så tillkommer något helt mänskligt.
Människor som deltar i dessa krig kommer hem med osynliga men.
Det behöver inte explodera bomber för att soldater ska bli skadade. Det räcker att leva under anspänning och under hot i en förläggning mitt ute bland rädda människor.
Jag är säker på att försvaret inte har skaffat de resurser som behövs för att hjälpa de hemvändande soldaterna. Efter krigen i Jugoslavien fanns bara en bråkdel av de resurser som krävdes då.
Unga män och kvinnor upplever outhärdliga händelser. Människor som ska vara föräldrar och leva ett vardagsliv. Kan de uthärda minnena från tiden i stridsområdet?
Det finns en annan aspekt på vad vi säger att vi gör; en fredsinsats. Är det vi gör, vi i det internationella samfundet, en fredsinsats för det afganska folket? Jag vet inte. Jag vet absolut inte om vi utför en fredsinsats, eller vad vi gör?

Härliga besked

(Fyra små hjärtan på väg att bli broscher.)
En härlig dag på många sätt. M som jag skrivit om förr fick idag de försäkringspengar som han ska ha. Han ringde glad och bjöd oss på middag för att fira.
(Jag hjälpte honom med att skriva ett brev för hans försäkringsbolag avslog alla krav utan prut. Det verkar som om de alltid säger nej och att alla måste överklaga för att få de ersättningar som de har rätt till. I samma anda som när arbetsgivare anser att avtal inte behöver uppfyllas verkar våra försäkringsbolag försöka smita från utbetalningar enligt de avtal de slutit med sina kunder.)
Härligt är också att vi har samlats och ätit god mat. Njutit av trevliga samtal och skrattat glatt åt många dråpligheter som när jag försökte elda upp fjärrkontrollen. Svagsynt som jag är så såg jag inte värmeljusen vid sidan om soffan utan placerade den fungerande fjärrkontrollen strategiskt mitt över en låga. Det stank. Men med lite vädring på iskall altan och nya batterier så fungerar den igen.
Lilla Vendela var på besök och drack Ramlösa ur ett litet barnglas. Först gick det bra sen sa hon anklagande att vattnet var för starkt. Tyckte att vi hade bättre vara i kranen. Men hon kunde inte begripa att vi inte dricker brussaft varje dag. Det är ett ord jag gillar. Saft som brusar, det verkar släcka törsten bra.
Ska smita ut och sätta upp lite marschaller i höstmörkret. De ska välkomna yngsta dottern när hon kommer körande från fest på stan. Det känns fortfarande konstigt att hon kör själv till stan efter alla dessa år utan vin och med telefonen vid sängen.

Om att statera och mycket annat

Min yngsta dotter fick ett jobb idag. Hon skulle vara inne i stan tidigt i morse för att statera i Kjell Sundvalls film. Men planerna ändrades och hon kom hem igen. Efter några samtal fick hon ett nytt jobb ute på flygplatsen. Hon skulle statera som resenär. Hennes favoritsysselsättning är att resa, så hon var riktigt glad. Mörka kläder, men inte svarta, resväska och så körde hon iväg. I väskan fanns väntlitteratur och en neutral kofta.
Lägg märke till att hon hittade en väska med tag. Det var viktigt.

Det är inte lätt att få tag på jobb när man är arton år. Hon var så sprudlande glad att det fanns ett till henne idag.

I morse tittade jag på morgonteve. Där satt två välmakade bloggare som skulle berätta om varför de är populära. Den ena kommer från Umeå och hon skriver om vad hon vill köpa och vad hon handlar. Den andra är från Stockholm och hon berättar om sitt liv som bloggkändis. Två snälla, söta, ofarliga konsumenter som lever på att ta emot varuprover och skriva om dem. Det är faschinerande att de kan leva på att skriva om prylar och konsumtion. Andra mer allvarligt lagda skribenter i deras ålder får inte en krona för att skriva om livet, politik eller det som de brinner för.

Många unga tjejer bloggar varje dag. De berättar om sitt liv i ord och bild. Väldigt ofta är det flitiga unga damer som sliter med sitt skolarbete, samtidigt som de ska leva upp till en roll av att vara coola. Det är sällan de har tid att koppla av. Jag hoppas att deras liv ska bli rikt trots att så mycket krävs av dem redan innan de har hunnit välja väg.

Bilden högst upp på sidan skulle ha hamnat här. Den är en del av min ljusdokumentation. Idag var det klart ute. Ljuset fanns kvar i minst tio minuter efter tre.

Upp till bevis SMHI

Här är en bild som visar hur vädret var idag. Ganska många tunna moln och sol. Men lyssnar jag på SMHI hade vi moln och lite snöfall.
Så här är det ofta vid älvens strand.
Vi lyssnar på metrologerna och tittar ut genom fönstret. Bilden vi hör och vad vi ser hör inte ihop.
Tur för oss. För vi har ofta sol när molnen täcker alla kartor och bilder som metrologerna visar. Sol. Inte lika många timmar som för en vecka se'n. Men ändå ljusare än molniga vyer från ovan.