Min dator tjuter och vill inte det jag vill.

Nu är den helt slut.
Datorn.
Den tjuter och gnäller.
Jag räknar bakåt och inser att den fyller sex och ett halvt.
Måste byta. Måste bestämma mig för vilken dator.
En stor bärbar, en liten bärbar, en stationär liten.
Jag vet inte hur jag ska kunna bestämma mig.
Måste.
Eller så bestämmer jag att jag väntar till efter semestern.
Får nöja mig med den pyttelilla, utan photoshop.
Om jag kan klara det.

Morgonradio som sänds från hela landet

Det finns ett radioprogram som gör mig säll. Varje lördag när jag vaknar längtar jag till att Naturmorgon ska börja. Det är ett program som har ett vuxet tilltal och som får mig att lyssna. Ett program med ett innehåll som jag lär mig något nytt av.

Det är också ett program som jag känner igen. Det är kanske inte lika bra. Men formen, den att alla platser i vårt avlånga land vaknar, att årstiderna rullar på, oavsett var i landet vi befinner oss och att vanliga lyssnare med naturintresse har något att berätta.

Det gillar jag.

Nu är allt klart

 Hälften emalj, hälften akvarell.
De gamla timmerväggarna i kvarnen har både mage och midja.

 Utanför den gamla kvarnen finns en nyhet, en masugn. Inte lätt att känna igen. Men spännande att se hur den fungerar.

Jan har hjälpt mig att hänga. Och att sätta upp myggspiraler. Det be-hövs när solen går i moln.

Mer Almedalen

Inger Arenander kommenterar Mona Sahlin i radions morgoneko:
Hon använder det klassiska kommunistiska citatet: "åt var och en efter behov".

Och jag som trodde att det var något som kommer ur vårt kristna arv.

Har jag fel? Var det Marx och Engels som för första gången tog upp hur vi fördelar det som alla behöver?

Wikipedia hänvisar till Karl Marx och Peter Krapotkin, anarkist. Och till israeliska kibbutzer.

Brygghus i skärgården och annat

Här är en del av gårdagens arbete samlat. Och då ser jag att jag har haft små röda stugor vid bryggorna i skärgården på hjärnan. Så kan det bli.

Idag har jag läst Victor Estbys reflektion över att bo granne med den Holländska ambassaden. Ni vet huset som är från 1600-talet vid Slussen i början av Götgatan, det rosa.

Där är min mormors pappa uppväxt. Han slarvade bort allt, både allt han ägde och sin familj.

Det finns ett konkret minne som jag känner till. Det är en biljett från isbanan på Nybroviken. Där  svävade momormorsmor, Ellen, tillsammans med unge herr Hellström, till den levande musiken. (Tänk vad musikerna måste ha frusit.)

På baksidan har den unge mannen skrivit ner sitt namn. Det var på 1890-talet.

Victor undrade om jag skrivit om detta. Jo, jag har försökt lite grann.
Det återkommer jag till en annan gång.

Bara Almedalen

Men tänk t o m Kulturnytt på radion lyckas med att hitta en föreställning på Gotland att recensera. Macbeth spelas på Roma teater. Rösterna från Almedalen fyller annars etern. Konservativa förslag utan annan grund än populism.
Vi föräldrar är så dåliga på att förstå utvecklingssamtal och skriftliga besked om våra barn att vi måste få ett betyg i handen, säger Jan Björklund. Det skulle betyda allt för att eleverna skulle få chansen att lära sig det de ska.

Skitsnack, säger jag.

Lärare som inte skyller barnens misslyckanden på andra. Det är vad som gör skillnad. Gunilla Hammar Säfström, läraren i svenska, som var med och gjorde teveprogrammen om klass 9 A i Johannnesskolan i Malmö, hon poängterar att ansvaret ligger hos lärarna. I de skolor där lärarna var överens om att skolarbetet ska ske i skolan under ledning av lärare så når eleverna goda resultat.
Gunilla HS säger att de lärare som ser elevers misslyckanden som något som de inte kan påverka kommer aldrig att kunna nå målen i skolan.  "Vi misslyckas om eleverna misslyckas," säger hon inför en ny tv-serie om pedagogik och lärande som kommer i höst.

Mamma, säger S vi har haft en av de bästa lärarna i historia. Ingen ville missa hans lektioner. Vi fick tänka och lära oss och han lyssnade och hjälpte oss.

Och för alla som har glömt. Läroplanen som kom 1994 och som Jan Björklund skyller för allt ont. Den är moderat. Den lades fram av dåvarande skolministern Beatrice Ask (m) i den borgliga regeringen som valdes 1991.

De blev turkosa

Nu har underläggen kommit fram. Turkosa. Diametern är 21 cm. Och premiärpriset 120 kronor.

Chockdoktrinen

Om ni vill veta vad som kommer att hända i Storbritannien och i alla de andra europeiska länderna med "kris", läs Naomi Kleins bok Chockdoktrinen. Den kom för två år sen. Där berättar hon om hur de ekonomiska "kriserna" drabbar medborgarna. Hur de omdanar länder och vår uppfattning om demokratin.

En läsupplevelse utöver det vanliga.

Jag hittade boken på en resa genom Finland till Tallin. När vi vandrade runt i de nya delarna av Tallin fanns det oräkneliga bankpalats som svenska banker byggt upp. Storleken och antalet var obegripligt i en så'n liten stad. Och det gick fort när allt rasade. Och det gick efter Naomi Kleins beskrivning.

Vad kommer medborgarna i Europa att förlora för rättigheter?


Regeringen i London hotar med att ta bort 40 procent av utgifterna i statsbudgeten.

I den finns all sjukvård, all utbildning, all omsorg för de har inte delat upp sin budget som vi i kommuner, landsting och stat.

Vad kommer de brittiska medborgarna att få ge upp?

Idag klagar Drottningens stab för att den kungliga budgeten måste dras ned med 2,5 procent under året som kommer. "Vi kommer att ha röda siffror" påpekar staben.

Samtidigt visar nya siffror från utbildningsdepartementet att britterna väljer att satsa fel i grundskolan.

Andelen elever som misslyckas ökar för varje år. Och de ledande forskarna anser att det beror på att engelska barn stängs in i klassrummen vid fem års ålder.

Låt barnen leka till de är sju! Det är pedagogernas nya stridsrop.

Meteorologernas drömdygn

Igår fick vi uppleva alla sommarväder på ett dygn. Komprimerat och packeterat. Morgonen började med värme, sol och sommarluft. Mitt på dagen drog molnen in med regn och lite svalka. När vi hade ätit vår middag drog de grå skyarna vidare och vi fick en ljum sommarkväll med sol. Ljus kväll och ingen natt. Det verkar bli en repris idag.

Drömtåg II

 Skogen speglar sig i de blanka vagnarna.  Jag bara drömmer om resor på järnvägsspår ner mot Bosporen. Minns den första gången jag förstod att man kan faktiskt åka tåg ända till minareterna i Istanbul.

Det var när jag förtvivlat letade efter min plats på tåget till  Sierre i Valaisdalen i Schweiz. Tåget var så långt att vagnarna stod efter tre perronger på Gare de Lyon. Vid en liten asterix i tidtabellen stod det en upplysning, anslutning till Istamboul finns.

Då fanns det inget direkt tåg som rullade genom Europa. Vid varje större station var det ett tågbyte. Men på sidan av min vagn stod det inom parentes; Orientexpressen på tre språk.

Två år senare stod jag på perrongen i Wien.

Jag vinkade av min barndomsvän M. Hon var på väg till Paris. Vagnen som rullade in till perrongen var märkt med Beograd, Bukarest, Istamboul, och en massa andra städer i öst. Wien var den första på vår sida om järnridån. Ur vagnen  strömmade ungrare och rumäner.

Hon fick för första gången höra historier om hur livet förminskades när ideologin och Sovjet styrde allt.

Jag fick ett långt brev som innehöll all den hopplöshet hon mött på tåget.

Men då fanns det inga sovvagnar de luxe. Det var gamla skabbiga, rappliga vagnar som rullade i de internationella tågen.  Det kändes som om de var anpassade till livet i öst.

Men så kom det glada 80-talet när champagnen flödade och företagen styckades. Då skapade några nostalgiker en ny Orientexpress som rullade med renoverade vagnar från London, över Paris och Venedig till orientens port i Istanbul. En resa som som ackompanjerades av måltider med fem rätter, champagnefrukostar och lyxsängar. Efter sex dygn var man framme. Då hade resan kostat mer än två månadslöner.

Vagnarna som står här i skogen vid Karlsvikshyttan kommer från detta tåg. Nu rullar de hem mot Göteborg.

Jag får stå här och drömma mina drömmar om en resa utan byte till Europas centrum.

Drömtåg

Vackraste sovvagnarna i världen. Med kortaste sängarna. Tänk att få kliva ombord vid stationen i byn och kliva av i Istanbul. Det vore en dröm. Göterborgsfantasterna som har dessa vagnar har rullat genom hela Sverige till Karlsvikshyttans station. Ett museiområde utanför Luleå. Där har de bott och servat två ånglok. Idag kör de 550 passagerare till Haparanda. En resa på 26 mil t o r. Den tar 14 timmar.

Klockan är elva på kvällen

De osynliggjorda kvinnorna betalar

Håll i er och sätt fast säkerhetsbältena, jag kommer här för första gången att länka till Hanne Kjöller på DN. Hon är på Kristdemokraternas riksting och har upptäckt samma sak som vi andra. Kvinnorna finns inte. Ja, inte som personer som har ett eget liv och som arbetar utanför hemmet.
Hanne Kjöller är positiv till KD:s försök att förklara allt ont med de regler som vi gemensamt beslutat om i riksdagen. Men samtidigt gör hon en upptäckt. Ingen talar om allt det obetalda arbete som de flesta kvinnor utför under hela livet.

Hemma med barnen mer än åtta månader, kostnad minst 2 000 kronor per månad resten av livet.

Hemma med sjuka barn 75 procent av sjukdagarna, kostnad minst 2 000 kronor per månad resten av livet. Jobba 75 procent till barnen fyller åtta, kostnad minst 2 000 kronor per månad resten av livet.

Fixa allt som föräldrar och svärföräldrar inte klarar av. Beställa biljetter, ringa läkaren, handla mat, städa, tvätta och klättra upp på vinden för att leta efter svärfars käpp

Det är dyrt och arbetsamt att uppfylla de krav som Kristdemokraterna ställer på kvinnorna.  Kvinnorna hör definitivt inte till verklighetens  folk, de som skulle vinna på att rösta på Göran Hägglund.

Affischen

Jag måste bara visa den fina affischen som S gjort till min utställning. Välkomna ni som har vägarna förbi.

Aftonrodnad vacker natt

 Här är Norrbottens senaste debutant. Ella Jonsson har nu gett ut sin första roman. Igår välkomnade vi boken med en fest. Härligt att ses. Vi var fyra från klassen Ulrika Vallgårda som har gett ut diktsamlingar och reportageböcker. Ella som har gett ut en barnbok på överkalixmål förutom romanen, Inger Thurfjell som arbetar med sin diktsamling och så jag. Som borde arbeta mer med min textsamling.
Det var en magisk kväll. Alla svarta regnmoln bara försvann och solen lyste från en allt mer klarblå himmel. Vi var många som ville önska Ella och hennes bok lycka till.

Vilket är värdet?

"Jag är den enda som kan den här maskinen",säger han.
Och han är säker på att han får en löneförhöjning.

Hon lägger barnen.

Nästa morgon lyckas hon få tant Ulla att följa med till vårdcentralen.

När de återvänder
möter chefen henne.
"Resan i taxi och tiden i väntrummet ser jag som en rast."


Tror du att detta kommer att ändras på grund av vilket parti som vi röstar på i höst?

Den frågan vill hon ha svar på.

Hör ni ?

 Det är som om en dusch sätts på högsta tryck.

 Hela natten har jag legat vaken och lyssnat.

 När jag tittade ut var allt suddigt.

Hela omgivningen ångar. Jag hoppas att det är det här som naturen behöver. För jag känner inget direkt behov av mörka moln och mera väta. Inget behov av att tända belysningen inomhus den första juli.
Jag tassar upp tillsammans med Celina och tänder värmeljus. Kokar en kopp te och lyssnar till regnet en gång till. Nu är det sommarens musik jag hör. Det är sommarens alla dofter som möter mig på väg till brevlådan. Rosor, grönt gräs, de sista syrenerna... Hela tillvaron är en nykomponerad parfym.

Läs orden

Manufaktur och husgeråd.
Tråd, tyg och knappar.
Glas, bestick och porslin.
Trosor, strumpor och en underkjol.

Dukar.

I ett grått träslott. I Töre.
Fanns allt.
Nu går vi tvärsöver.
Arvet bärs vidare av ICAnära.


Den manuella charken är fylld till bredden av
lokal mat.
I hyllorna finns det mesta.
Dammsugarpåsar omöjliga att
hitta. I Töre finns de.

I Finland lever han året runt

Vi rullade österut i mlle Renault . När vi korsat gränsen som inte längre finns möttes vi av denna skylt. Det var fortfarande juni. Temperaturen var fortfarande plus 18 och solen sken.

Jag kan helt ärligt berätta att jag inte längtar dit. Till jultomtens land bland myggen i Rovaniemi.

Nej, jag längtar till havet. Vi satt och tittade söderut vid Bottenvikens strand. Vi längtade efter kaffe och tog en sväng till Kängsö hamn.

Här är det lika mycket fejk som i i tomteland. Alla husen på bryggan är uppförda på 1990-talet. Men det ser genuint ut. I sommar ska kaffet serveras ända till åtta på kvällen, men när vi kom fram hade personalen rymt och låst. Det gjorde inte så mycket. För det är en idyll att njuta av även utan kaffe.

En av de 36

Våra 36 solrosor börjar lysa gult i västerrabatten. De värmer innan kvällssolen hinner dit. Nu är de inte riktigt 36 som har överlevt utplanteringen. Men de som står där och solar sig på kvällskvisten räcker långt.