Ett tips till

---

Svenska Dagbladet
04 Dec 2010

Nu har jag långsamt

läst tre morgontidningar. Och jag vill rekommendera Lena Anderssons krönika i DN. Läs den här.  Jag hade glömt bort att läsa Anna Laestadius Larssons torsdagskrönika,  läs den här. Och i NSD läser jag om LKAB som förlorade sin överklagan i kammarrätten. Vad de hade överklagat? Jo, det ville använda samma mobila kran som orsakade två dödsfall. Läs här.

Min tidningskatt och jag ska dra vidare till Västergård på folkhögskolan i Sunderbyn.

Jag tar sats

Nu har jag suttit här i mörkret och lyssnat till tystnaden sedan klockan slog sex. Jag tar sats. Idag är det adventsmässa. Det blir en heldag.

Någon annanstans

L sitter på bussen med en X2000biljett. Det var den tågresan konstaterar hon. Trafikverket klarar inte av att hålla järnvägsspåren farbara. Sveriges nya superduperverk som ska se till att logistiken i vårt liv fungerar har långt kvar till att fungera som organisation. När en kontaktledning föll ner före banverkets tillkomst då tog SJ fram ett diesellok och körde tåget till slutstationen. Nu får passagerarna sitta i sex timmar på ett utkylt tåg och vänta. Jag hoppas verkligen att de med erfarenhet och kunskap får i uppdrag att lösa de problem som ledningen för SJ och Trafikverket har. Det är inte snön, det är inte vintern som är problemet .

Det finns någonannanstans.

Morgon i december

 Slutet på väderleksrapporten...  Umeå minus sexton, Luleå minus fyra och Kiruna plus två. 

 Det är inte bara temperaturerna som är overkliga ...ljuset förflyttar mig in i ett sagoland.

 Världen blir målad med ljusa akvarellfärger och för varje minut späds färgen ut.

Både måne och soluppgång när klockan nästan är halv nio.

Gratis är gott

En klyfta öppnar sig allt vidare mellan de som har och de som inte har.

Ja, lön.

Idag är det helt accepterat av vår regering att alla som söker arbete ska räkna med att arbeta gratis. Och ju yngre de är desto fler timmar ska de gå till sitt arbete utan lön.

Och skulle någon mot alla odds söka ett arbete inom kultursektorn föreslår kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth att de ska arbeta som volontärer. Arbetsuppgifter som kräver fem års utbildning för att utföras ska nu föras över till outbildade volontärer som gör jobbet gratis.

Men administratörerna, och de höga cheferna som kan minska sina lönebudgetar får de lägre lön? Ska deras arbetsuppgifter utföras gratis? Slipper skattebetalarna och aktieägarna betala ut bonus till dem?

Nej, det är subventionering som gäller. Vanliga familjer får försörja sina ungdomar trots att de arbetar heltid. Företagen får lägre lönekostnader för dem som jobbar på golvet.

Cheferna på toppen, de får högre lön och mer i bonus.

Och kulturarbetarna får ta ett eller två extra jobb till för att kunna både arbeta med vad de är utbildade till och äta.

PS. Bilden visar Östra skolan en byggnad för bildning.

Milda vindar från väster

I ett helt nytt vinterland.

Idag är det bara några få kalla grader vid älvens strand. Det känns som om vi har gjort en resa någon annanstans.

Allt går så mycket lättare när glasögonen inte frostar igen. När mlle Renault vill rulla fram utan att klaga. När ett lager kläder håller kylan borta.

Tjugonio minusgrader i Östergötland, sexton i Stockholm.

Noll i Kiruna.

I videobutiken

Vi längtar efter den riktiga Doktor Zivago. Omar Sharifs Zivago.  Kollar på nätet om den finns till salu. Och enligt uppgifterna vi får fram finns den på Storgatan i Luleå.

Vi åker in hela surven för att hitta igen den. Men inte fanns den inte. När vi frågar om hjälp, syns det helt klart i ögonen på den unga dam som jobbar i butiken att vi är helt stenålders. Till slut kommer en ny vy fram på datorn i butiken som visar på slut i butik och slut i lager.

Vi får nöja oss med en engelska kortserien Doctor Zhivago från början på 2000-talet.

Jag fyndade filmer jag velat se länge. Un education, Den första dagen på resten av ditt liv, Gainsburg och Miraklet i Lourdes.

Filmkväll hela veckan!

Röda kinder

Det är bara jag och den vitruggiga haren som finns i Amandus skog. Vi njuter av den absoluta stillheten.Mina andetag hörs och snön som kraschar mot kängorna. Haren sitter så långt borta att jag bara skymtar en rörelse.

Jag följer stigen ner mot älven. Solen vilar bakom de höga granarna. Det finns ett svagt sken av morgonrodnad . På marken dansar spåren tvärs över.

Ljuset räcker inte än.

En ilande svag vind drar fram från isen. Både kamera och glasögon immar igen.


Iskristaller, glitterfrost, snögnäll.

Ser ni haren där borta på isen? Det är inte så lätt. En rörelse, ett svagt ljud, inget mer.


Många spår och långa spår.

Jag går hem med äppelröda kinder och kall nästipp. De kalla graderna är 17 idag.

Oxkinder

min nya passion. Igår när jag hamnade på Ica hittade jag ett paket med oxkinder. Mer än ett kilo för 50 spänn. Hade ett minne långt borta bak i nacken om att det är en delikatess. Men hur lång tid tar det att tillaga detta något hårda kött?

Jag hittade ett recept i en kokbok som påpekade ganska strängt att minst fem timmar i grytan fick jag räkna med. Sagt och gjort.

Kinderna i grytan i 2 cm stora kuber. Rödlök, vitlök, morötter, timjan, lagerblad, salt och peppar, en buljongtärning, 3 dl rödvin, 1 dl portvin, 1 dl nypressad apelsinsaft och två skalbitar. Sen fick allt stå och puttra långsamt från klockan ett till klockan sex.

Nu har vi ätit upp allt. Tjejerna tog om två gånger. I morgon finns det ingen matlåda.

Spökar det?

Det skrapar oroande i värmepannan när vi slår om från sommar till vinter. Hela natten låter det som om vi har besök av tomtar som ramlar ner för trappan.

Duns, duns och duns.


Nu har samma vatten snurrat runt i golvet i tolv år. Det är kanske en idé att byta det? Jag kan inte hitta någon beskrivning över vad som ska göras. Så nu får vi vänta på någon som kan.

Adventsljusen lyser i det svaga morgonljuset. Vi vill inte veta, men det är 19 kalla grader idag.

Fantasi och lek

Kommer du ihåg hur det var att leka så intensivt att det verkliga livet bara försvann? Hur det var när leken var som om du var med i en film eller i en annan värld?

Jag kan minnas några fantastiska lekar. En som Lotta och Anette hade med sig på ett besök hos oss på Öland. De hade börjat leka att de var två föräldralösa systrar som levde på 1800-talet på ett barnhem. Jag blev den tredje minsta systern som fick minst mat och mest skäll. Vi var så intensivt inne i vår fantasi att våra mammor hade svårt att bryta leken.

Länge kunde jag inte se de platser där vi lekt vår grymma saga utan att jag började gråta. Den skrämmande stämningen från 1800-talet svepte in i skuggan av enebuskarna och jag kände mig lika övergiven igen.

Leken på min emalj är från lekis.

Euro, nej tack.

"Men krisen har också avslöjat brister i EU-bygget. En gemensam finanspolitik är knappast realistisk, och det finns fördelar med nationella skatter. Mycket kan dock göras bättre.

Den gamla stabilitetspakten borde ha efterlevts, och nu är det viktigt att medlemsländerna tar fram och håller sig till ordentliga budgetregler. Stress­testerna av banker i somras hade kunnat göras trovärdiga (de dödssjuka irländska bankerna påstods klara kraven!)." Skriver DN:s ledarredaktion, läs här.

Inte ett ord om alla människor i Portugal, Grekland, Spanien och på Irland som får betala notan. Inte ord om  Euron. Ingenting, om hur klokt det svenska folket röstade när vi sa nej till EMU. Tack alla kloka medmänniskor som insåg att Sverige som är så exportberoende måste ha en valuta som vi kan styra över. Det har räddat oss genom denna kris. Och buga borde alliansregeringen som kunde skörda frukterna. Tur att varken Fredrik Reinfeldt eller Anders Borg lyckades övertyga majoriteten om den gemensamma valutan.

Claque

eller Anna Lisa Wärnlöf. Kommer ni ihåg henne? Det är hon som har skapat en helt egen värld för att beskriva tilliten i vårt land.

• Pellas bok 1958
• Pellas andra bok 1959
• Pella i praktiken 1960
• Pojken en trappa upp 1961
• Fredrikes barn 1962
• Boken om Agnes 1963
• Ingkvist 1964
• Lennerboms 1965

Minns du någon av dessa böcker skapade av en kvinna som aldrig steg fram. Kanske böckerna men inte Anna Lisa Wärnlöf. Nej, hon fanns i sin stuga där hon skrev kåserier i Svenska Dagbladet från 1945.
Claque, kallade hon sig.  
En örfil.

Ja, hon var en örfil för dem som inte ville se att alla har samma rätt att existera. Hon har skrivit den absolut bästa skönlitterära berättelsen om hur det är att vara flicka med asbergers syndrom. Den heter "Boken om Agnes".
Jag citerar ur minnet:

Den andra dagen på vårterminen var den mörkaste i mitt liv ditills...Agnes stod mitt bland hela"surven" och delade ut inbjudningskort....

Jag fick inget.

Jag var Agneslös.

Nästa dag som var en lördag satt jag och sörjde. Då ringde telefonen. Det var Agnes mamma som undrade var jag var. De väntade på mig för att kunna plundra julgranen.

Men Agnes tog luren och väste KOM INTE.

När mamman fick tag på luren igen ursäktade jag mig med att jag var förkyld.

Agnes hon ringde nästan genast.

Grottan, kom till grottan, om tio minuter.

Agnes satt och väntade i parken. Jag frågade om de andra hade gått.

Gått? svarade Agnes. De stannar nog till måndag eller tisdag.

Varför ville du att jag inte skulle komma? frågade jag.

För att jag inte ville det, svarade Agnes.

Jag kan väl inte ha hela surven där - och så dig också! Jag skulle spricka.

Nä, sa jag, glad. Det gjorde inget!

Hon rotade i sin ficka, i gatlyktans sken, fick fram något och stack det i min hand...det var inbjudningskortet.

Det var hundörat och alldeles ljumt.

Alla Claques böcker gavs ut av PELARBÖCKER. De är några av de vackraste böcker som blivit utgivna. Helga Henschen illustrerade. Här kan du läsa om deras antikvariska värde.

V I Warshawskis skapare Sara Paretsky

När jag tog emot de fina körsbärspriserna i veckan fick jag lova att skriva om tre författare och tre böcker.

Jag har valt att inte skriva om de stora författarskap som de flesta möter och känner sig styrkta av. Istället väljer jag först en amerikansk deckarförfattare som heter

SARA PARETSKY

Hon är en hjältinna på riktigt. Alla hennes böcker innehåller en bild av dagens USA. Det finns ingenting som göms under glittrande ytor. Förutom att hon alltid står på de svagas sida i alla sina böcker har hon alltid arbetat för att förbättra livet för andra.

När hennes hjältinna V I Warshawski joggar fram över boksidorna får vi möta det vanliga livet i ett slitet Chicago.

Bäst är Blacklist/Svartlistad. Den skildrar den förföljelsemani som drabbar alla vanliga amerikaner i och med att säkerhetstjänsten inte gör sin läxa.

Den har vunnit pris som bästa utländska deckare i  Storbritannien 2004.

På filmduken har Kathleen Turner spelat V I Warshawski, 1991. Den filmen gav jag fyra stjärnor när jag var filmrecensent, men det tyckte de flesta var för många.

Sara Paretsky skapade, 1986, det första nätverket för kvinnor som skriver spänningsromaner/thrillers/deckare, Sisters in Crime.

En dödsannons fick mig att minnas

min mammas berättelse från 1947. Hon hade ett nytt jobb. Kontoret var placerat nära Kungsträdgården. Där promenerade hon med sina arbetskamrater på lunchen och efter arbetets slut. De hade korta dagar. I bästa fall jobbade de mellan halv tio och fyra. På våren och sommaren vandrade de ut på Djurgården för att dansa på Skansen. Det var mamma, Isbiten och tant Birath.

Det här var i en tid när vårt land var uppdelat i många skikt. Ungefär som i Herrskap och tjänstefolk. Mamma hade realexamen och då kunde hon umgås med de som var på samma nivå och de utan examen. Isbiten hade en handelsexamen och arbetade med bokföring så hon hade sin egen nivå och tant Birath hon ville vidare i livet. Vad hon gjorde? Jo, hon köpte sig en studentmössa som hon bar om vårkvällarna på¨Skansen.

Och vet du vad, sa min mamma. Hon hittade en ingenjör!

De andra danslystna kvinnorna i 20-årsåldern gjorde likadant. De hoppades på att finna en man som kunde hjälpa dem att klättra upp några skikt i samhällstrappan. Isbiten, hon, gifte sig med en jurist och ekonom två gånger.Jo, de var skilda en gång men gifte sig igen.

Min mamma hade en blindträff med en av aktörerna i studenternas spex. Hennes träff var sjuk så hon mötte inhopparen istället. Honom har hon varit tillsammans med i 61 år.

Det finns många politiska frågor som jag är

oense om med vårt kommunalråd Karl Petersen. Samtidigt som jag alltid har beundrat hans öppna sinnelag. Inte en dag missar han att vara med och möta luleborna. I lunchtid finns han på Storgatan och när det är olika evenemang finns han där.

Alla som läser min blogg vet att jag saknar Fritz Olssonhuset så att det nästan gör ont, och det kunde inte rivas utan att Karl Petersen och de andra socialdemokraterna sa ja. Men nu satsar jag på att vi får något som är bra för alla som går förbi den tomma tomten. Jag längtar efter musik och en isbana. Och en möjlighet att lyfta fram alla fina konståkare som finns i Luleå.

Och Kalle P fortsätt promenera bland oss lulebor, det gillar vi.

Idag kan du läsa hans debattartikel på DNdebatt här.

Jag bara tappar koncentrationen idag

Hittar inte fram till kärnan i det jag vill berätta. Istället tar jag fram några bilder från igår och idag.

 Kalla kårar längs med älven när vinden tar tag i vinterljuset. Kallaste november nånsin. Så här blir slutet på månaden.
Den normala temperaturen är minus 3. I år har den varit runt minus 10. Burr.

 Hela huset är frostvitt. Positivt om man tänker på att ingen värme läcker ut och smälter ner iskristallerna.

 Lagom till advent doftar hyacinterna och skrämmer fram lite stämning.

Inramade och klara hängde hela släkten på ateljéns vägg igår. Vi fick många härliga människor på besök. En av mina sjalar är på väg till Göteborg.

Mitt ute i skogen

dyker den gula månen upp. Det känns som om det bara är att plocka ner den.

Bara några få hundra meter från det stora sjukhuset rullar mlle Renault och jag genom den mörka granskogen. Det är mörkt t o m med helljuset på.

Men så öppnar sig en glänta och månens gyllene sken får snön att lysa. Den är gul, stor och hänger lågt på himlen. En riktig ostmåne.

Det är bara att tvärstanna, kliva ur bilen och ta upp kameran. Jag lyckas ta sex bilder, sen vill inte kameran vara ute längre i vinterkvällen. För många kalla grader, då strejkar, både kulspetspennan och kameran.

Var jag var? På Norramarksvägen.

Körsbärspriset en gång till

Ett nytt försök att berätta om det fina priset som jag har fått av Eva Swedenmark. Tack Eva.

Enligt reglerna ska jag nu berätta om tre favoritförfattare och någon bok de skrivit. Det ska jag göra en annan dag. Dessutom ska jag skicka körsbäret vidare till fem bloggar jag gillar. Det är inte lätt att välja. Jag tycker så mycket om så många bloggar.
Det finns några som får mig att tänka och känna vareviga gång som jag öppnar en länk till dem.

Jennys blaj-blaj, Jane Morén, Carina Poco-loco, Eva Swedenmark,(du får tillbaka ett körsbär) och Sophia Callmer. Men de är inte ensamma. Jag hade gärna velat dela ut många fler.