Lekfullt

Ångande varmt

var det mitt i natten. Jag fick börja denna dag  med att vattna blommorna i krukorna. Fröna gror i jorden. Den först lilla grodden kommer upp på bara två dygn. Senast den goa värmen från Ryssland värmde oss lika intensivt badade till och med jag i älven. Idag ska jag prova om jag klarar av att stoppa i fötterna i det iskalla vattnet, som forsar ner från Torneträsk, genom alla kraftverk och över alla stora sel innan jag får chansen att svalka mina fötter.

Yllemössan och solhatten samsas på hatthyllan.

Livet här just nu innehåller så många stora kontraster att det är lättare att tänka på de små. Som att den orientaliska musiken svänger i sjukhusets entré och dansare framför sin föreställning med magdans.  Jag vara bara på ett snabbt besök men gladdes åt att kulturen finns där jag inte förväntar mig den.Gå in på länken och se den fantastiska bilden.

En annan kontrast är den som jag möter på vår hylla i hallen. Här samsas vantar, halsdukar, mössor med baddräkter och solhattar. För inte allt för många dagar sen var jag tvungen att ta på mig vantarna nere på Grundets strand.


Nu badar alla skolbarnen. Till och med i Gällivare.


Ja, vi talar om vädret varje morgon och varje kväll. Gör inte ni det? Vi kan inte annat. Känslan när vi kan gå ut och äta frukost, och sitta långt in på kvällen, på altanen, den är helt overklig. Nu hoppas vi på att alla väderrapporter är felaktiga så att ryssvärmen håller i sig. Här är helgens prognos.

Jag blir en riktig naturromantiker och längtar upp till Lillstrycken utanför Niemisel vid Råne älv. Ett mygghelvete. Men helt fyllt av smörbollar, liljekonvaljer och sommarliv. Väl påklädd med myggmedel bakom öronen finns det nästan ingenstans där försommaren är så vacker. Glittrande vatten och doftande stränder.

Glittrar gör det om och i ögonen på alla gymnasieelever som nu avslutar sin 13-åriga skolgång. Det är baler.  Och baler. Och baler

Jag är så gammal att jag började att arbeta här i Luleå samtidigt som gymnasieeleverna återupptog traditionen med bal på stadshotellet. Tio år tidigare hade jag genomlevt en majmånad med otaliga långa middagar på festlokaler. Vi blickar bakåt när vi vill fira något.

Jag hade gärna upplevt nå´t nytt. Tänker på alla som diskuterar var skolavslutningarna ska hålla hus. Jag känner inte någon som inte hade skolavslutningen i aulan eller på skolgården. Tänk om varje skola hittade på något eget tillsammans med eleverna.

Varsågod.

Varje fredag blir jag lika glad när jag läser bästa Anna Laestadius Larssons krönikor. Här är dagens.

Underbart är kort, eller bara underbart

Jag tassade ut på altanen vid halv sex. Plockade med mig laptoppen och satte mig i skuggan. Värmde händerna på den heta tekoppen och jobbade på. Fåglarna var huvudsaken till att börja med. Deras konsert var så intensiv att jag blev helt bedövad. Inget lyssnande på P1 eller prasslande med tidningen den första timmen av dagen .

Efter bara en liten stund fick jag lägga ifrån mig yllesjalen och ta fram den kalla apelsinjuicen, då var det redan varmt. Doften från liljekonvaljerna i vasen och pionerna på hyllan gav mig extra kraft.

Glädjen mellan hägg och syren det är något helt extra.

Ni måste bara läsa

Kristofer Naess intervju med socialchefen Agneta Ekman i dagens NSD. " Vi letar inte syndabockar" säger socialchefen. Jag blir glad och läser rubriken som att de anställda som trots allt har anmält missförhållanden i kommunens äldreomsorg inte ska straffas som nu.

Men jag har helt fel. Jag tänker helt fel. Jag har inte förstått ett dugg.

Istället poängterar socialchefen attt personalen behöver mer utbildning i sekretess, inte i de regler som gäller när de ska anmäla enligt Lex Sarah.

I en av de artiklar som mina kollegor har skrivit framkommer det att Dagmar dör ensam i svår ångest trots att hon har begärt stöd. Hemtjänstpersonalen vädjade om ytterligare resurser men fick nej.

Ser ni vad Agneta Ekman svarar i klippet här ovanför?

"Det är en politisk fråga och det vill jag inte svara på".

Det svarar socialchefen trots att det är hon som har det delegerade asvaret för att alla konventioner, lagar och förordningar följs inom socialtjänsten i Luleå.

Hur hon ser ut. Så här:

Här är en länk till artiklar i Torbjörn Eks och Kristofer Naess artiklar om hur sekretessen används inom socialtjänsten i Luleå.

Tsarens äpple och jag

förstår äntligen varandra idag. När jag har pratat och sjungit, önskat och svurit på min haltande ryska under dessa sex år har inget skett. Igår ropade jag: Privjet! Då såg jag knopparna och nu med ryssvärmen har hela trädet exploderat i ett vitt moln av blommor.

Spasiba, kära träd. Nu får vi se vad som sker med de andra ryska vännerna. Idag ser det inte ut att bli en enda rosa blomma på Burgovskojeträdet eller på Ananaskanelträdet. Det verkar som om förra årets blomning tog andan ur dem.

Längs med planket klättrar den sibiriska klematisen så fort att det syns.

Och nere på marken slår alla perennerna ut.

Snabbt. Explosivt.

Bidrag till vad? Bidrag till vem?

De sitter i knäna. Alla stegen igår på stengolvet mellan färgverkstan och emaljugnen.

Nu niger jag. Benen känns för korta. Men det är det värt. Känslan när luckan öppnas och de glödheta plåtarna kommer ut är svår att slå.

Vardagsmorgon med prasseltidning. Vardagsmorgon med P1 i ena örat.

Tapio Salonen professor i socialt arbete, presenterar Rädda Barnens undersökning som visar att regeringen fortfarande låter de barn som har det sämst leva kvar i fattigdom.

Maria Larsson, barnminister från KD, tar 1997 som utgångspunkt för sina resonemang. Det år då flest hade det dåligt i Sverige. På så sätt kan hon visa att andelen socialbidragstagare minskar, samtidigt som den ökar för varje månad sen 2006.

Hon talar om lagar och inte om de konsekvenser förändrade regler för bostadsbidrag ger. Ett av de reportage som jag har gjort rörde en kvinna med tre barn som fått bostadsbidrag i tio månader under studier och arbetssökande. När hon började arbeta fick hon betala tillbaka lika mycket som hennes lön var på. Bostadsbidraget räknas efter kalenderår och inte efter att människor behöver stöd innan de får ett arbete, om inte tiden stämmer med ett kalenderår.

"Akta er för bostadsbidrag" var denna kvinnas råd till alla med låga inkomster.

I morse prasslade jag fram till Johanna Koljonen i DN. (Här är en länk till DN.) Hon är så glad för att hon som jobbar 60 timmar i veckan kan låta andra städa hemma hos henne. Som höginkomsttagare har hon råd, även utan bidrag, men tar tacksamt emot de timmar som vi andra subventionerar. Hon funderar över att en hushållerska på heltid är billigare än att ha en hemmamake. Det är hennes lösning på att slippa tömma vaser med ruttnande snittblommor.

Jag funderar på om vi inte kunde ge lika många kronor till familjer med låga inkomster. Tänk om varje barn som lever under fattigdomsgränsen fick 3 000 kronor i bidrag per månad, liksom Johanna Koljonen.
Det skulle göra skillnad.

Det spökar

Denna dag

är en helt annorlunda värld. Ljuset, luften och känslan är helt förändrad.

Sommarsorbet.

Nu är det dax för jobb i verkstan. I en helt annan värme.

Dramatik

För en timma sen var det en tromb som lyfte upp det mesta med rötterna i Västerbotten och längs med Piteälven. Här håller vi andan, rusar ut och plockar ihop allt vi bara kan, innan stormen kastar regnet mot fönstren.

Ingen tromb. 

Bara en storm.

Bara en temperaturdipp på tio grader.

Den otänkta

berättelsen i Tomas Bodströms bekännelsebok reflekterar Lena Andersson över här. Jag länkar till hennes krönika därför att hon skriver så bra om varför hans bok känns som ljumt diskvatten. Lite vad som helst som redan är tuggat fram och tillbaka har hamnat på sidorna utan någon röd tråd.

När jag läste boken i förra veckan reagerade jag allra först på bildtexten till den bild där Olof Palme sitter ute på Gotlandsfärjan tillsammans med bland annat Tomas Bodström. Enligt Tomas Bodström är det ett sammanträffande att utrikesministerns son kan sitta tillsammans med statsministern på färjan som ska ta dem till deras sommarhus på Fårö.

En slump.

Det är med den bildtexten jag ser hur omedvetet och oreflekterat barnen till den första generationens akademiker i socialdemokraterna lever. I en tro att de inte har haft en fördel framför andra.

Jag väljer att låta bli att skriva

när hindren för att göra det jag vill, gör mig trött och besviken. Orden blir fyrkantiga och vassa. Händerna hänger tungt över tangentbordet.

Men idag är det en annan dag. En som är fylld med planering och plantering. En blå alpin klematis och ett stort skuggmorellträd ska hitta sina platser i trädgården. Krukorna ska fyllas med sommarblommor. Frön från förra årets ringblommor ska sås. ( Frön som jag samlat in varje höst sedan 1989.) I de nya pallkragarna ska både frön och plantor sättas.

Måndagens emaljarbete ska förberedas.

Tänk att utsikten mot en ny dag kan kännas och vara så annorlunda.

Världens bästa

Anna Laestadius Larsson skriver om hur vi minns våra kungar. Läs hennes krönika här.

Det finns en

fråga som jag hela tiden undrar över.

Varför ville Anders Lettström köpa bilder för miljontals kronor?

Gick ut med en vissen planta

och möttes av ett doftparadis. Tala om att vakna till liv. Tala om att känna sig ny. Hur har detta kunnat ske? Hur kunde jag missa alla dessa vita knoppar fyllda med doft och löften? Vilken början på en härlig ledig vecka. Nu tror jag på att sommaren alldeles snart är här.

Kommer vi att dra högvinsten?

Liljekonvaljearmén är på väg att blomma, men här och där är bladrosetterna tomma. En besvikelse. Förhoppningar om sommardoft och blomglädje som sviks. Men ganska vanligt och något som inte upprör det minsta. Glädjen över de ståndaktiga konvaljerna i skuggan av äppelträden grumlas inte.

Men det gör glädjen över att vår nationella ekonomi växer utan att ge frukt. Trots en rekordhög tillväxt är rekordmånga arbetslösa. 7,6 procent av hela arbetskraften är arbetslös i en högkonjunktur. Det är en lika stor andel som under krisen 1991-94 när vi hade en av de värsta lågkonjunkturerna under 1900talet.

Mellan 1955-1976 låg arbetslösheten på i genomsnitt 1 procent. 2006 var den 5,6 procent. Och idag efter fem år av RUT-, ROT- och skatteavdrag är 100 000 fler utan arbete.

Fruktlöst.

Vad är det som borde göras? Hur ska vi tillsammans utveckla den svenska arbetsmarknaden? Var ska vi satsa? Är det på låglönesektorn med okvalificerade jobb i hemmen? Är det inom vården? Hur ska tillväxten omvandlas till arbeten om vi inte förkortar arbetstiden?

Hur ska arbetet som vi utför skapa högre värden och därmed högre löner?

Frågor som om vi hittar de rätta svaren skulle ge en högvinst på miljarder.

(Alla siffror har jag hämtat från den statistik som Olov Abrahamsson tagit fram till ledaren idag i NSD.)

Igår knakade det i grönskan och allt växte fort.

Idag hänger molnen i trädtopparna och det är en halvvaken dag. Grönt men inte skönt. Sammetsluft med en god dos fuktighet.

Jag är inte nöjd. Önskar mig en sommardag. Önskar mig massor med ljus. Får nöja mig med ett glas med violer, scilla och de två första liljekonvaljerna. Och två skulpturala jätteknoppar på rabarbern.

Svanarna vrålar ut över älven. Jag sitter tyst och tänker ut bra saker att göra.
Lägga ut akvarellpapper i regnet för lagom fuktighet. Experimentera med färg och regndroppar. Glädjas åt att det inte ens är en nattmörk minut.

Frostfras

Det känns kallt vid älvens strand. Det är kallt. Frostfras i gräset och fritt från medkänsla bland vissa chefer i äldreomsorgen. Igår började granskningen av alla felrapporter inom omsorgen i Luleå.

I den första artikeln får vi möta Dagmar som bor ensam och har hemtjänst. När hon blir så dålig att läkaren skriver ett intyg om att hon ska dö, vägrar cheferna inom äldreomsorgen att utöka tiden. Inte ens den sista natten får hon sällskap när hon dör.

Grannarna i Haparanda till PG Isaksson, förre detta ordförande i byggnadsnämnden i Luleå, anmäler att båtskjulet han byggt blev en stuga. Men Haparanda kommun gör ingenting.

En kommun som tidskriften Focus har utsett till länets sämsta. Men är det verkligen så? Jag känner en stor kärlek till den lilla staden på en annan älvs strand. Till det stora torget, den häftiga Sverige-finska folkhögskolan, till Kukkolaforsen och det enorma stationshuset. Där drar historiens vindar in. Tänk att Sveriges största stationshus byggdes för att den ryske tsaren Nikolaj II skulle möta Gustaf V 1918, så kom revolutionen emellan. Lenin hade ju rest förbi på sin väg mellan Schweiz och St Petersburg.

Bilden är från Minerva restaurangen på Sverige-finska folkhögskolan.













Haparanda ligger på gränsen och idag finns det ingenting kvar av det som skilde länderna åt. Tullen är borta och sakta men säkert försvinner de mentala murarna. En politisk fråga som skiljer oss åt är att finländarna har bestämt att de ska bygga ett kärnkraftverk. Men var, det vet vi inte än.

Idag ägs de stora porslinstillverkarna av det finska företaget Iittala. Det finns inte så många serviser att välja på. Förr var det en viktig fråga om vilken servis en ung flicka skulle samla på inför livet. Maria Vedin berättar om sin servis.

Linda Moestam, en av de goda förebilderna inom äldreomsorgen som vi alla är beroende av, fick pris för att hon ställde upp för den kvinna som utsattes för sexövergrepp på ett äldreboende i Luleå. Men hon har inte fått sitt vanliga vikariat i sommar. Nu är hon placerad på ett annat boende, liksom de två kollegor som polisanmälde övergreppen.

Idag och i morgon öppnar många av länets konstnärer sina ateljéer. Jag ska försöka ta mig på andra sidan älven. Där ställer elva olika bildmakare ut.

 I Sandnäset fanns bland många andra Lenita Andersson, Jatte Eriksson, Linnea Henriksson och Anders Alm.

Det är Lenitas bilder som skymtar.

Ambitiösa föräldrar är bara förnamnet

Min kollega Linda skriver i sin blogg om barn som är utsatta på två helt olika sätt. I det det ena inlägget berättar hon om föräldrar som lämnar bort sina sjuåringar till internatskolor, i det andra om barn som växer upp i familjer som inte har en enda krona att undvara till skolutflykterna.

Två olika former av fattigdom.

Jag som bara några timmar tidigare lade från mig det nya numret av Filter får många olika associationer. Huvudberättelsen handlar om Mona Carnello från Boden och hennes familj. Eller för att vara lite med precis om Peter Carlsson som växte upp utan kontakt med sin pappa i Märsta och vad han har skapat av sitt liv tillsammans med Mona. Peter Carlsson bytte namn till Carnello och började en kamp för att klättra upp från den yttersta förorten mot gatorna på Östermalm. Han träffade Mona och de kämpade vidare tillsammans. De har fått två duktiga söner Elliot och Lancelot. Barn som de två föräldrarna uppfostrar till att bli världens bästa tennisspelare. De satsar allt på att sönerna ska få de bästa tränarna och de bästa förutsättningarna för att sönerna ska kunna ta vara på sin tennisbegåvning. Vilket innebär att Elliot bor i Florida och Lancelot tränar med Sveriges bästa tränare. Ingen av pojkarna har hunnit ur grundskolan.

Nästa steg är att hela familjen Carnello flyttar till Florida för att sönerna ska tillgång till sina föräldrar.

Peter Carnello fnyser när han berättar att en vanlig svensk familj är beredda att satsa upp till 10 000 kronor per barn och år för att de ska bli bra tennisspelare. Han menar att det kostar mellan en halv och en miljon kronor om familjen menar allvar.

Allvar kände jag när jag passade receptionen till vårt elevhem på skolan i alperna. Jag var 18 år och hade fått i present av en släkting att vara sex veckor på en språkskola. Jag tågluffade dit och kom till en värld som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. På elevhemmet bodde 25 flickor mellan sju och tjugo år. Nästan alla barn som tillbringade all sin tid på olika internatskolor.

Den här kvällen var vi två som svarade i telefon och som såg till att de yngsta gick och lade sig i tid. Vi tittade på teve och pratade om killarna i huset tvärsöver. Dörrklockan klingade och in kommer ett fnissigt par i 30-årsåldern. De har ett stort paket med sig och frågar efter Nickie. Vi frågar paret om vilka de är och de säger att de är Nickies föräldrar.

Min kompis går upp för att hämta Nickie, 9 år, från Aten. Föräldrarna säger till mig att de bara vill lämna en present och börjar gå mot dörren. Då frågar jag om de inte har en minut för att säga hej till sin dotter. De stannar och ser helt ointresserade ut. Men Nickie hinner ner och får möta sin mamma och pappa. Mötet är stelt och Nickie niger och tackar för paketet. Föräldrarna går iväg och Nickie står kvar i dörren och tittar efter dem. Hon berättar att hon inte sett sin mamma på mer än ett år. Senast en familjemedlem kom för att hälsa på var det en faster som tog hand om henne över julen. Hon var bara ett av flera barn som skickades mellan skolinternat året runt. Familjerna var och är säkert förmögna, men fattiga ändå. Helt utan känslomässigt kapital.