Nu njuter jag

Ja, se det snöar har vi sjungit vareviga dag sedan den 27:e.  Nu har vi fått upp till en meter snö. Hela landskapet är inbäddat i ett glittrande täcke. Det är tyst. Det är en ny, torr mjuk vinterluft. Det finns ingen i hela världen som kan tro att vi har skottat, att vår vän med traktorn har skottat. Jo, om man kommer från rätt håll ser vi att slänten egentligen är en tre meter hög driva.

I detta snöläge gäller det att ha grannar. Grannar som man kan samarbeta med. Då fungerar det mesta.

Det tänker jag på när jag läser om ensamhet och anonymitet i storstan. Det som hela tiden slår mig när jag läser om grannarna i ett höghus på Danviksklippan  är allas skräck för att ha en vanlig kontakt med människor som de inte har kunnat välja själva. Det är som om det är farligare att dricka en kopp kaffe med en granne som vi hamnar bredvid utav en slump, än att ingen kontakt alls ha.

Denna beröringsskräck känner jag igen.

Den finns inte överallt. Jag har i hela mitt liv haft goda grannar som jag har samarbetat med. Vi har vattnat blommor, tömt posten, öppnat för hyresvärden, fixat kvarglömd tvätt i torkrummet, druckit en kopp kaffe och handlat åt varandra när någon av oss haft influensa.

Jag har haft grannar som varit ensamma och pratat mycket, rädda grannar som har kikat ut genom en springa i ytterdörren när vi försökt få dem att släppa in anticimex. Jag har haft grannar som jag absolut inte ville bo nära. Men det är ju så livet är. Vi kan inte välja bort allt vi inte vill se.

När vi var sex sju år fick vi en ny granne i Solna. Hon var hysteriskt ljudkänslig. Vi var ett gäng med ungar som just lärt oss sjunga med i Beatles She loves you. Otänkta barn som njöt av att kunna reta upp den arga tanten.

Vad vi gjorde? Jag blir röd om öronen fortfarande. Vi tog den största radioapparaten och skruvade upp den på max och tog kastruller och trägafflar. Sen sjöng vi med och trummade det högsta som vi kunde.

Slafsjo jäjäjä.

Så kan det också vara att ha grannar.

Igelkottens tankar

I morse läste jag ett inlägg skrivet av en uppburrad igelkott.

”Gud vad det gnälls på Stockholm. Känns lite som om folk biter den hand som föder en. Men visst, vi i Stockholm är villiga att jobba långa arbetsveckor, betala mesta delen av inkomsten i någon form av skatt och skicka ut den till arbetsvägrande lantisar i alla landets hålor för att vi faktiskt gillar våran stad.” /Erikkkk

Ser ni honom framför er?

Han sitter där i sin bil och köar. En morgon till på väg till jobbet.Alla andra på kontoret har barn som måste hämtas, lämnas och som är sjuka ibland. Men vår vän han är alltid på plats och sitter alltid kvar till sist.

Han har ingen tid att se utanför sin bubbla. Ingen chans att se hur det mest hänger ihop. Han har krypit ihop i försvarsställning. Han har spärrat ut sina taggar. Och då är det inte lätt att uppfatta hur alla dessa skattepengar som skapas i övriga Sverige forsar in i Stockholms län. Ja, Stockholm har den högsta regionalbruttoprodukten. Skam vore väl annat.

Näst högst har vi i Norrbotten. Utan att staten öser infrastrukturprojekt över vårt län. Här får vi nöja oss med järnväg från 1888.

Nu hoppas vi att alla i vårt land kommer att få chansen att känna sig som en del av det hela. Inte som små taggiga bollar isolerade i storstadens anonymitet.

Kan vi ta på kultur? Eller rent av ta på oss kultur?

Det är en fråga som jag ställer mig idag efter att ha läst kulturkrönikan i NSD skriven av frilansskribenten Åsa Petersen. Ja, hur är det. Är kultur en sak, ett föremål, en pryl som vi kan ta på se i verkliga livet och samla  på i muséer? Eller är kultur de idéer som leder fram till det påtagliga?


När jag klär på mig en vacker sjal som är formgiven av en duktig hantverkare eller konstnär, är det sjalen som är kultur? Eller är det traditionen att använda en sjal för att hålla mig varm som är kultur? Eller är det de tankar som formgivaren har i sitt huvud när sjalen blir till som är kultur?

Europas nordligaste kulturhuvudstad öppnar i Umeå 2014. EU är imponerade över vad denna kommun  presterar och tredubblar sin ekonomiska insats. Näringslivet ställer upp.

 Men än idag har inte den svenska regeringen satsat en enda krona.


De statliga pengarna är en förutsättning. Både för att kunna ro det digra programmet i land och för att få vara kulturhuvustad. Vår kulturminister har istället för att delegera ansvaret till Umeås kulturutövare, lagt ansvaret på institutioner i Stockholm. Utan att skicka med en enda krona.

Under ett år med kultur är det tankarna och idéerna som är viktiga. Det är möjligheten att öppna mötesplatser, scener och utbildningar som ger ett bestående resultat. Och det är där och inte på kontor i Stockholm som vi om vi har tur kan hitta nya idéer och viktiga tankar som vi inte sett förut.

Jag jagar barr och hon ringer städfirman

Tät snö och mörker. Dålig sikt. Men ett perspektiv som också behöver få finnas bland alla andra. Det behövs många olika utsiktspunkter för att vi ska få chans att se det som egentligen är viktigt. Finns det idag? Ibland skulle jag som tycker om att tala om både och säga. Men inte ofta.

De stora medierna som vi alla möter varje dag har samma infallsvinkel. Nästan jämt. Vilket kan bero på att de som är chefer på dessa redaktioner bor och lever i samma miljöer. De ser inte de problem som uppstår på andra platser i samhället. Ja, för på de platserna finns det inte någon som har makten att berätta.

För våra vardagliga bekymmer ser olika ut.

När jag gruvar mig över dammet under sängen och granbarren i hörnen tänker jag mest på att det är så tråkigt att dra runt med dammsugaren. Försöker komma på bra musik som överröstar bullret från den. Men när jag talar med en gammal bekant i huvudstan är hennes bekymmer helt andra. Hon har bytt städbolag och känner att hon måste vara hemma och vakta de nya städarna. Hon undrar om hon blir lurad och om grannen har valt en bättre städfirma.

När jag frågar henne var vår gemensamma skolkompis tagit vägen förväntar jag mig ett svar, typ, han jobbar med datorer och bor här i stan. Men svaret jag får innehåller både i vilken villaförort han bor och vilken position han har på jobbet. Två markörer som är viktiga. Ja, för dem som bor och trängs i en vilt växande stad. I en värld där man inte har tillgång till nära nätverk.

Höj mysfaktorn

Nu har jag tänt 14 lampor i köket och lyssnar på sommarmusik. Jag är så in i benmärgen trött på alla grålila moln som stänger ute det lilla ljus som vi har. Jag försöker hitta nya strategier för att ta mig runt dessa skymningstider som vi kallar dagar.

Aurora, gryning, skulle det vara om bara molnen släppte fram en enda stråle med ljus. Men denna dag den första riktiga gråvardagen i år vill inte gå till sig. Vi får titta ut på våt snö. Tung snö. Snö som kan bli snögubbar. Snö som kan bli snölyktor. Snö som är bra till att skulptera med. Det är så vi får ta oss fram till nästa ljusa dag. Genom att låta lite kreativitet ta plats i det dagliga. Genom att höja mysfaktorn där lyktorna kan stå i lä från sydväst våtvinden.

Nej, nu tar vi nya tag

Både amaryllis och hyacint har så perfekta blommor att jag nästan inte kan ta till mig dem. De doftar och lyser upp den mörka decemberkylan. De glädjer och påminner om att allt är förgängligt.

Årets sista dag tänker jag på vad jag inte vill uppleva nästa år.

1.
Jag vill inte att storbolag och banker anställer verkställande direktörer som är så handfallna att de inte kan skaffa sig en egen bostad. Dessutom vill jag inte att den som är styrelseordförande i Nordea, Björn Wahlroos, uttalar sig som om det är han som äger banken. Vi är många miljoner ägare.

2.
Jag vill inte att de politiker som har ansvar för våra skattepengar ska smita från sitt ansvar. Hela förra året kröp landstingsrådet Filippa Reinfeldt, och kommunalråd som sålt ut äldrevården, bakom ryggen på de tjänstemän och företag som misslyckas med att använda våra gemesamma resurser på bästa sätt.

3.
Jag vill inte att rikspolitiker som bor i Stockholm ska få bostadsbidrag, traktamente och gratis resor hem till sina övernattningslägenheter utanför Stockholm. De har höga arvoden som räcker till att både försörja familjen och att betala hyran med.

4.
Jag vill inte att det ska vara möjligt att använda skolpengen till annat än att utveckla de skolor som får del av den. det ska vara som i alla andra civiliserade länder att skattepengar ska inte kunna bli skattefria vinster i bolag som finns i skatteparadis. Idag är detta bara möjligt i Sverige.

5.
Samma resonemang gäller skattefinansierad vård. Inte en krona till annat än omsorg och sjukvård. Jag vill dessutom att vi inför strikt ansvar för de skador  som vården orsakar. Alla styrelseproffs och verkställande direktörer ska naturligtvis betala för att de har plockat ut pengarna ur verksamheten och orsakat lidande.

6.
Sen vill jag bevara:
Kiruna stadshus. Alla ritningar finns kvar. Det är bara att flytta huset.
Slussen. Det finns inga ord för hur viktigt denna öppna plats är för vår huvudstad. Stadsbiblioteket är ett palats för bildning, Slussen en plats för nya tankar ännu efter mer än 80 år.
Vi ska inte riva för att tappa bort vår historia. Vi ska bygga vidare för att få en framtid.

Det är mina önskningar inför mitt 2012.

Hoppas att ni får ett fint nytt år.

Vi är näst rikast

Både och.

Hur många gånger har jag upprepat mitt mantra detta år med både framsteg och stora katastrofer?

Våren började i januari. Ja, våren i nordafrika. Äntligen fanns det ett utrymme för alla människor som tröttnat på maktens arrogans. Äntligen fick de en chans att tala för sig själva.

I Norrbotten fick de som inte kan tala för sig själva lite upprättelse när Överförmyndarnämnden i Boden avslöjades av mina kollegor Lena Tegström och Bo Torbjörn Ek. De två fick Guldspaden av föreningen grävande journalister.

Vårt län har landets näst högsta bruttoregionalprodukt. Det är inte Skåne, Västra Götaland eller Uppsala län som är ekonomiskt starka. Det är älvarna, skogarna och gruvorna tillsammans med stålverken som står för tillväxten. Och all den forskning och utveckling som sker av dessa näringar.

Samtidigt är det nästan omöjligt för unga människor att börja sitt vuxenliv. De erbjuds korta anställningar med deltid. Men får i slutändan sitta vid telefonen som forna tiders daglönare och vänta på att arbetsgivaren ringer in dem. Trots att de ofta får jobba mycket har de inte en fast anställning och är på det viset utestängda från bostadsmarknaden. Förr var detta ett storstadsfenomen. Nu är bristen på bostäder hög över hela landet.

Det är då vi som redan har vårt på det torra får imponeras över hur kreativa unga människor lyckas lösa sina nästan olösliga problem. Hur de med hjälp av sociala medier och nätverk klarar av att skaffa sig ett eget liv. Förr var det Stockholm, Göteborg och Uppsala som lockade flest, i år är det Oslo. I vårt västra grannland finns det jobb, och bostadskollektiv.

Sommaren. Ja, den som kom sent och varade i fem veckor var strålande. Hösten var evig med vatten, regn, vatten och regn . Älvarna flödade. Energibolagen stönade. I år kunde de inte höja priserna som förr. Inte ens en riktig lögnare kunde klara av att skylla på vattenbrist i magasinen.

Växterna i trädgården ficka alla chanser att avmogna. Nu ska det bli mycket spännande att se vad det betyder i maj när löven spirar igen.

Ett löfte jag kommer att bryta

Bara några får dagar innan det nya året börjar jag tänka på nyårslöften. Vad ska jag lova mig själv inför nästa år? Ett löfte som jag borde ge mig själv är att vila från nyhetsrapporteringen mycket mer. I alla fall om jag får tro min fina S. Hon säger ofta
 -Låt det vara.

Ett klokt råd, som jag aldrig kommer att kunna följa.

Grötmyndig

Hänförd. Och sorgsen. Det är Menlösabarnsdag idag. En dag som min  far alltid hänvisade till som den dag när vi barn fick bestämma allt om det inte var för att alla barn hade munnen full av gröt.

Idag är det de ministrar som har ansvar för hur studiebidragen är kopplade till bostadsbidragen som har hjärnan full med gröt. Från och med den 1 januari får de familjer som har bostadsbidrag och en strulig skolkande gymnasieelev hemma betala tillbaka bostadsbidraget.

Människor med bostadsbidrag är vårt samhälles fattigaste familjer. De flesta är mammor, som har låga inkomster, med barn hemma.

Utan bostadsbidrag drabbas inte familjer med skolkande gymnasieelever på samma sätt.

För mig känns min pappas dryga skämt om de menlösa barnen ( från 1920-talet), på samma nivå som regeringens beslut om att inte ändra lagen om hur socialförsäkringarna hänger ihop för de fattigaste barnfamiljerna på samma låga nivå.

Grötmyndig sa man om makten då för länge sen. Grötmyndig är makten fortfarande.

Förebyggande stopp.

Är det stormen eller trafikverket som är det största hotet mot vår infrastruktur. Det undrar jag efter att ha läst att generaldirektör Gunnar Malm förklarar att han har stängt av trafiken i förebyggande syfte.

 -Tågen tar ström från luftledningar som går ovanför.

Var trodde Gunnar Malm att strömmen till loken kommer från?

Förra året var det snö, i år är det förebyggande stopp.

SJ gör dessutom allt för att ingen ska vilja åka med dem igen. Låter sina passagerare sitta på stationen i Luleå i flera dygn istället för att boka in dem på hotell.

Räkningen borde de kunna skicka till Gunnar Malm. SJ betalar ju för att kunna köra tågen på spåren som trafikverket har ansvar för.

Julälvor

Släng er i väggen alla tomtar igår kom julälvorna till vår strand.

Glödande

Vintersol. Vintersolstånd.

Nu gick det upp ett ljus

Carema, Attendo care, Capio är företagsnamn som blivit till skällsord. När någon föreslår orimliga neddragningar på en arbetsplats används ord som- Ska det här bli ett Carema? Med mer rätt än vi kunde tro efter DN:s nya artiklar om hur våra skattepengar tas från de äldre som bor i Caremas äldreomsorg och skickas till skatteparadis.

Men som sagt de är inte ensamma.

Ett akutsjukhus i Sverige drivs av Capio, ett privat bolag. Det heter Sankt Göran och ligger på Kungsholmen i Stockholm. Där hamnade jag som besökare till min goda vän. Hon låg bunden till sängen med ett diskbråck. Jag tog med mig lite att läsa. Ja, så att hon kunde fördriva tiden. Men att läsa var det inte tal om. Varför?

Jo, det fanns inga glödlampor. Det fanns allmänljus på salen men inte en enda lampa som patienterna kunde använda för att läsa vid. Alla armaturer var tomma.Nu förstår jag att det var ett sätt att spara på de pengar som ska gå till patienternas vård och omsorg.

Nästa år vill den borgliga alliansregeringen tvinga alla kommuner att köpa upp privat äldreomsorg. De anser att valfrihet är att, välja bolag, inte att få välja vilken hjälp man vill ha. Det är viktigare för de borgliga politikerna att olika bolag ska kunna få en del av våra skattepengar, än att olika vårderbjudanden finns för våra äldre.

Om prydhet

För inte helt länge sen la jag ut ett inlägg med en bild som jag kallar "Arabisk vår". Dels på min blogg, dels på Facebook. Bilden kom aldrig upp på min statusrad och musiken som jag satt hop till bilden syntes inte heller när jag tittade på Facebooksidan. Nu får jag en förklaring till v arför av DN. Läs mer här om Facebooks inställning till nakenhet och annat.

Ljuset inombords

Det finns ljus i mörkret! En flämtande kvart var det dag. Tur att musik och doften av glögg ger ett inre ljus.

Decembermörker

Tre. Klockan är tre. Tre. Två av tre i fas tre kommer aldrig därifrån. Hillevi Engström, politisk ansvarig, moderat arbetsmarknadsminister, skyller på de människor som tvingats in i denna konstgjorda arbetsmarknad.

-De är svåra fall. De har funktionshinder. De har inte arbetat på tio år.

Fas tre. Ett nytt sätt att ta tillvara på våra skattemedel. Arbetsplatser skapas där arbetsgivaren får 5 000 kronor per månad för att de tar emot en person som varit arbetslös i mer än 450 dagar.

Utbildning är det inte tal om., Hjälp att skapa kontakter med arbetsgivare är det inte tal om. Pratas gör det däremot. Och så jobbas det med de jobb som inte har ett tillräckligt ekonomiskt värde för att finnas kvar på arbetsmarknaden. Tunga jobb. Jobb med att sortera vårt överskott.

- Man tror att det ska leda till ett fast jobb, säger två av deltagarna. Men det gör det inte. De går runt på en Fas-tre-mässa. Ja, en marknadsplats för arbetsgivare som vill ha betalt för att anställa.

Det är mörkt i december.

Brist på...

Catia Hultqvist, DN,  skriver om omdömeslösa skribenter som behöver ha en redaktör. Frågan är om bristen på redaktör är det största problemet, eller bristen på mänsklighet, för Katrin Zytomierska?

Bristen på kunskap och uppfostran? Eller Etik?

Mössen äter och Celina vilar.

Det blir aldrig någon jaktkatt av Celina. Hon tittar glatt och lyssnar till mössen. Men hon lyfter inte en tass för att ta fast dem.

Alexander ny svensk mästare!

Victoria Helgesson och Alexander Majorov är nya svenska mästare i konståkning.
Se hans åk från tävlingarna i Canada tidigare i höstas här-

Snöyr

 

Celina kliver ut i den första snön. Den är så våt att hon vänder om och protesterar.

Jag hoppas på dagsljus. Men blir det så idag?