Krångligt sätt att betala

Nu sitter jag här och njuter av att kardemumman och vaniljen doftar. Det är dagens knep mot styv kuling och bitande iskristaller utomhus.

Årets tretton veckor långa vardag har börjat. Allvar. Som ett långsträckt alvar på Öland. Om jag får leka lite med orden utan att vara tråkig. Tråkigt kan det vara att vi tappat allvaret. Förlorat respekten för de lagar och överenskommelser som var helt självklara för bara 20 år sedan.

En person som inte tror på att följa de beslut som myndigheter tar är Mikael Styrman. Denna vecka har han betalat sin skatteskuld genom att ropa in sin egen skog. Det var årets krångligaste omväg för att betala.

I Kalix debatteras neddragningarna på sjukhuset. Många anser att det bara blir en vårdcentral kvar. Inte ens det blev det kvar i Stockholm när Filippa Reinfeldt sålde ut Serafens vårdcentral med 12 000 patienter till läkarna. De fick betala cirka 700 000 kronor för fyra år sedan, idag har läkarna sålt till ett riskkapitalbolag för 20 miljoner kronor. Varken besluten om sjukvården i vårt län eller i Stockholm tar våra behov på allvar. Det finns en regel som styr all offentlig verksamhet i kommuner och landsting som alla borde ta på allvar.

Ingen person eller juridisk person får gynnas framför någon annan.

Det är en regel som alla som beslutar  i offentlig verksamhet borde ta på allvar. Liksom skolplikten. I dagarna diskuteras den nya skollagen. I den är det rektor på varje skola som bestämmer om alla ledigheter utanför loven. De flesta rektorerna vill att alla elever ska vara på plats under hela skolåret. De vill inte att skolan ska ses som en plats där man är när inget bättre finns att göra. Denna nygamla syn på att skolan är viktig alla skoldagar förvånar vissa föräldrar. Andra tycker att det är deras beslut om deras barn ska vara frånvarande. Jag som kämpat för att skolan ska kunna ta alla elever på allvar gläds åt att utbildning är på allvar. Inget fusk.  Men inte för alla en student i Umeå hade med sig... 

Fem miljarder kostar momssänkningen på landets restauranger. Pengar som vår regering räknar med ska gå till nya jobb och prissänkningar. Det tar inte restaurangägarna på allvar.  




Många andra överenskommelser ser vi som regler som vi kan bryta mot. Ja, vi vill gärna hitta en väg runt de avtal som vi har slutit. Det senaste exemplet är att stora transportföretag tvingar sina anställda att bilda bolag. De som sedan kör åt dessa jättefirmorna får inte betalt enligt de avtal som finns. Chaufförerna missar semester, pensionsinbetalningar, arbetstidsregler,  sjukpenning, ja, allt som finns i våra kollektivavtal.

Är botten nådd? Kommer vi att ta varandra på allvar?

Allvarligt talat det vore veckans gladaste nyhet.

Välgörenhetens gudinna

En häftig dam med egna idéer. Det var Peggy Guggenheim. Jag läste att Guggenheim säljer museilicenser till städer som vill öka sin kulturella attraktionskraft. Det är ett nytt sätt att öka på sitt kapital. Nu är det Helsingfors som ska bli godkänt. Staden satsar över en miljard på en byggnad och Guggenheim får över 200 miljoner kronor för sitt varumärke.

Stiftelsen bakom alla dessa konsthallar har Peggy Guggenheim initierat.

Ibland lyckas konststycket med att lyfta en stad eller region med hjälp av en stark arkitektonisk byggnad  och ett känt namn. Bilbao är ett exempel på det. Där har deras enorma konstmuseum tillsammans med namnet Guggenheim lockat miljontals turister.

Hett mot bitande kyla

Idag är det bitande ute. Vi behöver en het soppa. Min bästa är ett recept från matprogrammens gryning. För tolv år sedan frös vi hela familjen tillsammans i en oändlig influensa. Då gick "Mitt i maten" med Rikard Nilsson och Jesper Aspegren på Svt. Är det någon som minns deras mat-teve?

Här är mitt recept fritt efter deras.

Ta ett kilo kycklingfilé, helst lårfiléer för de smakar mer.
2 röda paprikor
2 purjolökar
4 klyftor vitlök
en bit ingefära (cirka 10 cm)
3 liter grönsaksbuljong
Persilja eller färsk koriander

( tillsätt nudlar eller pasta om du vill ha en matigare soppa. Jag har upptäckt Trofie Liguri, långsmala makaroner,som passar perfekt i en soppa.)

Skär och hacka alla ingredienser i små bitar. Värm buljongen och lägg i alla kryddor och grönsaker. Efter två minuter lägger du i kycklingen. Titta på köttets färg och flytta grytan från värmen när köttet är vitt.

Strö persilja eller koriander över.

Servera med surdegsbröd med hasselnötter och en fyllig ost.

Varje år i januari känner jag en längtan efter denna heta soppa. Jag blir glad när jag rör i grytan och känner de asiatiska dofterna. Prova.

Soppdag eller soppvecka?

Vardag. Vardagsbekymmer, vardagsglädje, vardagsekonomi, första veckan med fem vardagar i år. Då får jag lust att äta soppa var eviga dag. Hetsoppa med ingefära, köttsoppa med kryddpeppar, potatissoppa med purjolök, gratinerad löksoppa och grönärtpurésoppa med brödkrutonger.

Då lyssnar jag till vår arbetsmarknadsminister Hillevi Engström som debatterar arbetstidsförkortning med Jonas Sjöstedt.

Fokus på bra jobb, utvecklande jobb, säger Hillevi Engström och satsar på pigavdrag och sänkt restaurangmoms. Jonas Sjöstedt hävdade att politikerna ska ta ansvar för att ge alla, även de med låga löner en möjlighet att arbeta färre timmar med bibehållen lön. Hans argument är att vi alla har en högre produktivitet som borde ge fler chansen att få arbete. Istället för att att färre jobbar allt mer.


Enligt Jonas Sjöstedt har världens mest effektiva verkstadsindustri, den i Tyskland kort arbetsvecka med bibehållen lön. Och den har inte förlorat i konkurrenskraft.


Den handsken tar inte Hillevi Engström upp. Hon hävdar istället att den korta arbetsveckan som infördes i Frankrike ska tas bort.


En sak är säker. Historiskt har moderaterna röstat mot all arbetstidsförkortning och mot all förlängning av vår semester. Reformen på 00-talet som skulle ge långtidsarbetslösa en chans till vikariat det sk friåret var som ett rött skynke.

Ska vi ta vara på vår ökade produktivitet och ge fler jobb, med kortare arbetsvecka?

Öppen himmel

Tittar ut på den gamla termometern. Temperaturen sjönk från 15 kalla till 24 på bara en timme.

Det känns skrämmande, innan jag tar på mig stövlar och dunkappa. Där ute är det en värld fylld av klarhet.

All trötthet försvinner och jag känner mig hur konstigt det än låter renad. Varje bit av marken, träden och all ved är täckt med gnistrande kristyr. Varje andetag känns friskt. Ett nytt år med nya möjligheter.

Tänk vad en molnfri himmel kan öppna upp.

En annan bild av Anna

Nyfiken. Det var jag den där eftermiddagen när jag väntade i Bodensias entré. Jag skulle få en intervju med Anna Wahlgren. Hon var en av de kvinnor som på kvällen skulle hedras och delta i årets litteraturvecka.

Ja, få en intervju. Så var det. En presskvinna från förlaget hade ringt och nästan tvingat in mig i receptionen.  Det fanns ju ingen där som väntade på den stora stjärnan.

Ut ur hissen kliver en hårt sminkad högröstad något vinglig dam, med sin arm runt en medelålders man. Hon slänger med den andra och presenterar sig och sin nyaste kärlek. Kanske var det den man som hon var gift med två gånger.

Hon börjar berätta direkt. Efter bara fyra minuter har jag kramp i handen, en rynka i pannan och början till huvudvärk. Vad berättar hon? Hur full är hon? Varför är mannen med?

Jag kunde inte förhålla mig till denna uppenbarelse. Jag klarade inte riktigt av att hon var tvungen att spegla sig i sin mans blick hela tiden. Jag fattade inte varför hon måste vara lullig på eftermiddagen. Jag gjorde ett dåligt jobb.

Därför var jag nyfiken när jag hittade hennes dotters bok i hallen här hemma igår. Boken är skriven av Anna Wahlgrens dotter Felicia Feldt som är född 1967. Berättelsen om att vara Felicia, dotter till Anna Wahlgren. det är en sorglig berättelse om att växa upp med en mor som har alkohol som sin ständiga följeslagare.

En mor som sätter sitt i liv i centrum.

Historien byggs upp av många små bilder, ögonblick och minnesfragment. Tillsammans bildar de Felicias liv. Ett liv som är så sargat, så kallt, så präglat av allt som bara skedde utan att hon hade någon makt att sätta stopp. Stopp har hon satt. Nu.

I Svenska Dagbladet idag får Anna Wahlgren kommentera sin dotters bok. Och det är med de få raderna som Felicias bild av sin uppväxt ter sig som inte bara sann för henne, utan för många fler..

 "Jag orkar inte, mina krafter är slut, säger hon i min telefon och höjer rösten. Sedan samlar hon sig, säger att hennes familj är splittrad oavsett vad som står i boken.

– Och det var absolut det sista jag ville. Men att anmäla mitt barn för förtal, vad skulle jag vinna på det? Jag tar inte upp den kastade handsken, inte den här heller.

Nej, hon vill inte träffas för en intervju. Hon tänker inte ge några sådana, säger hon, inte till någon. Däremot har hon skrivit ner några rader som hon kan mejla över.

De kommer några minuter senare Tio rader om en vuxen dotter – så förtvivlat korta jämfört med Barnabokens 762 sidor.

Hon börjar med att konstatera att Felicia är 44 år gammal:

Många medelålders människor behöver bearbeta händelser i sin barndom, men gör 
det i regel inte offentligt.

Jag tänker inte diskutera Felicia i offentligheten. Jag önskar vi hade kunnat ta den här diskussionen i familjen i stället.

Med sin bok, som kom som en överraskning för mig, försöker Felicia ta heder och ära av mig. Jag svarar med att inte ta heder och ära av henne.

I övrigt har jag inga kommentarer.

Anna Wahlgren"

Hon har dessutom skrivit till förläggaren och hon är upprörd över att hon är den som syns till en fjärdedel på bokens omslagsbild.

Nu njuter jag

Ja, se det snöar har vi sjungit vareviga dag sedan den 27:e.  Nu har vi fått upp till en meter snö. Hela landskapet är inbäddat i ett glittrande täcke. Det är tyst. Det är en ny, torr mjuk vinterluft. Det finns ingen i hela världen som kan tro att vi har skottat, att vår vän med traktorn har skottat. Jo, om man kommer från rätt håll ser vi att slänten egentligen är en tre meter hög driva.

I detta snöläge gäller det att ha grannar. Grannar som man kan samarbeta med. Då fungerar det mesta.

Det tänker jag på när jag läser om ensamhet och anonymitet i storstan. Det som hela tiden slår mig när jag läser om grannarna i ett höghus på Danviksklippan  är allas skräck för att ha en vanlig kontakt med människor som de inte har kunnat välja själva. Det är som om det är farligare att dricka en kopp kaffe med en granne som vi hamnar bredvid utav en slump, än att ingen kontakt alls ha.

Denna beröringsskräck känner jag igen.

Den finns inte överallt. Jag har i hela mitt liv haft goda grannar som jag har samarbetat med. Vi har vattnat blommor, tömt posten, öppnat för hyresvärden, fixat kvarglömd tvätt i torkrummet, druckit en kopp kaffe och handlat åt varandra när någon av oss haft influensa.

Jag har haft grannar som varit ensamma och pratat mycket, rädda grannar som har kikat ut genom en springa i ytterdörren när vi försökt få dem att släppa in anticimex. Jag har haft grannar som jag absolut inte ville bo nära. Men det är ju så livet är. Vi kan inte välja bort allt vi inte vill se.

När vi var sex sju år fick vi en ny granne i Solna. Hon var hysteriskt ljudkänslig. Vi var ett gäng med ungar som just lärt oss sjunga med i Beatles She loves you. Otänkta barn som njöt av att kunna reta upp den arga tanten.

Vad vi gjorde? Jag blir röd om öronen fortfarande. Vi tog den största radioapparaten och skruvade upp den på max och tog kastruller och trägafflar. Sen sjöng vi med och trummade det högsta som vi kunde.

Slafsjo jäjäjä.

Så kan det också vara att ha grannar.

Igelkottens tankar

I morse läste jag ett inlägg skrivet av en uppburrad igelkott.

”Gud vad det gnälls på Stockholm. Känns lite som om folk biter den hand som föder en. Men visst, vi i Stockholm är villiga att jobba långa arbetsveckor, betala mesta delen av inkomsten i någon form av skatt och skicka ut den till arbetsvägrande lantisar i alla landets hålor för att vi faktiskt gillar våran stad.” /Erikkkk

Ser ni honom framför er?

Han sitter där i sin bil och köar. En morgon till på väg till jobbet.Alla andra på kontoret har barn som måste hämtas, lämnas och som är sjuka ibland. Men vår vän han är alltid på plats och sitter alltid kvar till sist.

Han har ingen tid att se utanför sin bubbla. Ingen chans att se hur det mest hänger ihop. Han har krypit ihop i försvarsställning. Han har spärrat ut sina taggar. Och då är det inte lätt att uppfatta hur alla dessa skattepengar som skapas i övriga Sverige forsar in i Stockholms län. Ja, Stockholm har den högsta regionalbruttoprodukten. Skam vore väl annat.

Näst högst har vi i Norrbotten. Utan att staten öser infrastrukturprojekt över vårt län. Här får vi nöja oss med järnväg från 1888.

Nu hoppas vi att alla i vårt land kommer att få chansen att känna sig som en del av det hela. Inte som små taggiga bollar isolerade i storstadens anonymitet.

Kan vi ta på kultur? Eller rent av ta på oss kultur?

Det är en fråga som jag ställer mig idag efter att ha läst kulturkrönikan i NSD skriven av frilansskribenten Åsa Petersen. Ja, hur är det. Är kultur en sak, ett föremål, en pryl som vi kan ta på se i verkliga livet och samla  på i muséer? Eller är kultur de idéer som leder fram till det påtagliga?


När jag klär på mig en vacker sjal som är formgiven av en duktig hantverkare eller konstnär, är det sjalen som är kultur? Eller är det traditionen att använda en sjal för att hålla mig varm som är kultur? Eller är det de tankar som formgivaren har i sitt huvud när sjalen blir till som är kultur?

Europas nordligaste kulturhuvudstad öppnar i Umeå 2014. EU är imponerade över vad denna kommun  presterar och tredubblar sin ekonomiska insats. Näringslivet ställer upp.

 Men än idag har inte den svenska regeringen satsat en enda krona.


De statliga pengarna är en förutsättning. Både för att kunna ro det digra programmet i land och för att få vara kulturhuvustad. Vår kulturminister har istället för att delegera ansvaret till Umeås kulturutövare, lagt ansvaret på institutioner i Stockholm. Utan att skicka med en enda krona.

Under ett år med kultur är det tankarna och idéerna som är viktiga. Det är möjligheten att öppna mötesplatser, scener och utbildningar som ger ett bestående resultat. Och det är där och inte på kontor i Stockholm som vi om vi har tur kan hitta nya idéer och viktiga tankar som vi inte sett förut.

Jag jagar barr och hon ringer städfirman

Tät snö och mörker. Dålig sikt. Men ett perspektiv som också behöver få finnas bland alla andra. Det behövs många olika utsiktspunkter för att vi ska få chans att se det som egentligen är viktigt. Finns det idag? Ibland skulle jag som tycker om att tala om både och säga. Men inte ofta.

De stora medierna som vi alla möter varje dag har samma infallsvinkel. Nästan jämt. Vilket kan bero på att de som är chefer på dessa redaktioner bor och lever i samma miljöer. De ser inte de problem som uppstår på andra platser i samhället. Ja, för på de platserna finns det inte någon som har makten att berätta.

För våra vardagliga bekymmer ser olika ut.

När jag gruvar mig över dammet under sängen och granbarren i hörnen tänker jag mest på att det är så tråkigt att dra runt med dammsugaren. Försöker komma på bra musik som överröstar bullret från den. Men när jag talar med en gammal bekant i huvudstan är hennes bekymmer helt andra. Hon har bytt städbolag och känner att hon måste vara hemma och vakta de nya städarna. Hon undrar om hon blir lurad och om grannen har valt en bättre städfirma.

När jag frågar henne var vår gemensamma skolkompis tagit vägen förväntar jag mig ett svar, typ, han jobbar med datorer och bor här i stan. Men svaret jag får innehåller både i vilken villaförort han bor och vilken position han har på jobbet. Två markörer som är viktiga. Ja, för dem som bor och trängs i en vilt växande stad. I en värld där man inte har tillgång till nära nätverk.

Höj mysfaktorn

Nu har jag tänt 14 lampor i köket och lyssnar på sommarmusik. Jag är så in i benmärgen trött på alla grålila moln som stänger ute det lilla ljus som vi har. Jag försöker hitta nya strategier för att ta mig runt dessa skymningstider som vi kallar dagar.

Aurora, gryning, skulle det vara om bara molnen släppte fram en enda stråle med ljus. Men denna dag den första riktiga gråvardagen i år vill inte gå till sig. Vi får titta ut på våt snö. Tung snö. Snö som kan bli snögubbar. Snö som kan bli snölyktor. Snö som är bra till att skulptera med. Det är så vi får ta oss fram till nästa ljusa dag. Genom att låta lite kreativitet ta plats i det dagliga. Genom att höja mysfaktorn där lyktorna kan stå i lä från sydväst våtvinden.

Nej, nu tar vi nya tag

Både amaryllis och hyacint har så perfekta blommor att jag nästan inte kan ta till mig dem. De doftar och lyser upp den mörka decemberkylan. De glädjer och påminner om att allt är förgängligt.

Årets sista dag tänker jag på vad jag inte vill uppleva nästa år.

1.
Jag vill inte att storbolag och banker anställer verkställande direktörer som är så handfallna att de inte kan skaffa sig en egen bostad. Dessutom vill jag inte att den som är styrelseordförande i Nordea, Björn Wahlroos, uttalar sig som om det är han som äger banken. Vi är många miljoner ägare.

2.
Jag vill inte att de politiker som har ansvar för våra skattepengar ska smita från sitt ansvar. Hela förra året kröp landstingsrådet Filippa Reinfeldt, och kommunalråd som sålt ut äldrevården, bakom ryggen på de tjänstemän och företag som misslyckas med att använda våra gemesamma resurser på bästa sätt.

3.
Jag vill inte att rikspolitiker som bor i Stockholm ska få bostadsbidrag, traktamente och gratis resor hem till sina övernattningslägenheter utanför Stockholm. De har höga arvoden som räcker till att både försörja familjen och att betala hyran med.

4.
Jag vill inte att det ska vara möjligt att använda skolpengen till annat än att utveckla de skolor som får del av den. det ska vara som i alla andra civiliserade länder att skattepengar ska inte kunna bli skattefria vinster i bolag som finns i skatteparadis. Idag är detta bara möjligt i Sverige.

5.
Samma resonemang gäller skattefinansierad vård. Inte en krona till annat än omsorg och sjukvård. Jag vill dessutom att vi inför strikt ansvar för de skador  som vården orsakar. Alla styrelseproffs och verkställande direktörer ska naturligtvis betala för att de har plockat ut pengarna ur verksamheten och orsakat lidande.

6.
Sen vill jag bevara:
Kiruna stadshus. Alla ritningar finns kvar. Det är bara att flytta huset.
Slussen. Det finns inga ord för hur viktigt denna öppna plats är för vår huvudstad. Stadsbiblioteket är ett palats för bildning, Slussen en plats för nya tankar ännu efter mer än 80 år.
Vi ska inte riva för att tappa bort vår historia. Vi ska bygga vidare för att få en framtid.

Det är mina önskningar inför mitt 2012.

Hoppas att ni får ett fint nytt år.

Vi är näst rikast

Både och.

Hur många gånger har jag upprepat mitt mantra detta år med både framsteg och stora katastrofer?

Våren började i januari. Ja, våren i nordafrika. Äntligen fanns det ett utrymme för alla människor som tröttnat på maktens arrogans. Äntligen fick de en chans att tala för sig själva.

I Norrbotten fick de som inte kan tala för sig själva lite upprättelse när Överförmyndarnämnden i Boden avslöjades av mina kollegor Lena Tegström och Bo Torbjörn Ek. De två fick Guldspaden av föreningen grävande journalister.

Vårt län har landets näst högsta bruttoregionalprodukt. Det är inte Skåne, Västra Götaland eller Uppsala län som är ekonomiskt starka. Det är älvarna, skogarna och gruvorna tillsammans med stålverken som står för tillväxten. Och all den forskning och utveckling som sker av dessa näringar.

Samtidigt är det nästan omöjligt för unga människor att börja sitt vuxenliv. De erbjuds korta anställningar med deltid. Men får i slutändan sitta vid telefonen som forna tiders daglönare och vänta på att arbetsgivaren ringer in dem. Trots att de ofta får jobba mycket har de inte en fast anställning och är på det viset utestängda från bostadsmarknaden. Förr var detta ett storstadsfenomen. Nu är bristen på bostäder hög över hela landet.

Det är då vi som redan har vårt på det torra får imponeras över hur kreativa unga människor lyckas lösa sina nästan olösliga problem. Hur de med hjälp av sociala medier och nätverk klarar av att skaffa sig ett eget liv. Förr var det Stockholm, Göteborg och Uppsala som lockade flest, i år är det Oslo. I vårt västra grannland finns det jobb, och bostadskollektiv.

Sommaren. Ja, den som kom sent och varade i fem veckor var strålande. Hösten var evig med vatten, regn, vatten och regn . Älvarna flödade. Energibolagen stönade. I år kunde de inte höja priserna som förr. Inte ens en riktig lögnare kunde klara av att skylla på vattenbrist i magasinen.

Växterna i trädgården ficka alla chanser att avmogna. Nu ska det bli mycket spännande att se vad det betyder i maj när löven spirar igen.

Ett löfte jag kommer att bryta

Bara några får dagar innan det nya året börjar jag tänka på nyårslöften. Vad ska jag lova mig själv inför nästa år? Ett löfte som jag borde ge mig själv är att vila från nyhetsrapporteringen mycket mer. I alla fall om jag får tro min fina S. Hon säger ofta
 -Låt det vara.

Ett klokt råd, som jag aldrig kommer att kunna följa.

Grötmyndig

Hänförd. Och sorgsen. Det är Menlösabarnsdag idag. En dag som min  far alltid hänvisade till som den dag när vi barn fick bestämma allt om det inte var för att alla barn hade munnen full av gröt.

Idag är det de ministrar som har ansvar för hur studiebidragen är kopplade till bostadsbidragen som har hjärnan full med gröt. Från och med den 1 januari får de familjer som har bostadsbidrag och en strulig skolkande gymnasieelev hemma betala tillbaka bostadsbidraget.

Människor med bostadsbidrag är vårt samhälles fattigaste familjer. De flesta är mammor, som har låga inkomster, med barn hemma.

Utan bostadsbidrag drabbas inte familjer med skolkande gymnasieelever på samma sätt.

För mig känns min pappas dryga skämt om de menlösa barnen ( från 1920-talet), på samma nivå som regeringens beslut om att inte ändra lagen om hur socialförsäkringarna hänger ihop för de fattigaste barnfamiljerna på samma låga nivå.

Grötmyndig sa man om makten då för länge sen. Grötmyndig är makten fortfarande.

Förebyggande stopp.

Är det stormen eller trafikverket som är det största hotet mot vår infrastruktur. Det undrar jag efter att ha läst att generaldirektör Gunnar Malm förklarar att han har stängt av trafiken i förebyggande syfte.

 -Tågen tar ström från luftledningar som går ovanför.

Var trodde Gunnar Malm att strömmen till loken kommer från?

Förra året var det snö, i år är det förebyggande stopp.

SJ gör dessutom allt för att ingen ska vilja åka med dem igen. Låter sina passagerare sitta på stationen i Luleå i flera dygn istället för att boka in dem på hotell.

Räkningen borde de kunna skicka till Gunnar Malm. SJ betalar ju för att kunna köra tågen på spåren som trafikverket har ansvar för.

Julälvor

Släng er i väggen alla tomtar igår kom julälvorna till vår strand.

Glödande

Vintersol. Vintersolstånd.

Nu gick det upp ett ljus

Carema, Attendo care, Capio är företagsnamn som blivit till skällsord. När någon föreslår orimliga neddragningar på en arbetsplats används ord som- Ska det här bli ett Carema? Med mer rätt än vi kunde tro efter DN:s nya artiklar om hur våra skattepengar tas från de äldre som bor i Caremas äldreomsorg och skickas till skatteparadis.

Men som sagt de är inte ensamma.

Ett akutsjukhus i Sverige drivs av Capio, ett privat bolag. Det heter Sankt Göran och ligger på Kungsholmen i Stockholm. Där hamnade jag som besökare till min goda vän. Hon låg bunden till sängen med ett diskbråck. Jag tog med mig lite att läsa. Ja, så att hon kunde fördriva tiden. Men att läsa var det inte tal om. Varför?

Jo, det fanns inga glödlampor. Det fanns allmänljus på salen men inte en enda lampa som patienterna kunde använda för att läsa vid. Alla armaturer var tomma.Nu förstår jag att det var ett sätt att spara på de pengar som ska gå till patienternas vård och omsorg.

Nästa år vill den borgliga alliansregeringen tvinga alla kommuner att köpa upp privat äldreomsorg. De anser att valfrihet är att, välja bolag, inte att få välja vilken hjälp man vill ha. Det är viktigare för de borgliga politikerna att olika bolag ska kunna få en del av våra skattepengar, än att olika vårderbjudanden finns för våra äldre.

Om prydhet

För inte helt länge sen la jag ut ett inlägg med en bild som jag kallar "Arabisk vår". Dels på min blogg, dels på Facebook. Bilden kom aldrig upp på min statusrad och musiken som jag satt hop till bilden syntes inte heller när jag tittade på Facebooksidan. Nu får jag en förklaring till v arför av DN. Läs mer här om Facebooks inställning till nakenhet och annat.