Strålande

Det finns stunder när livet är lätt att leva. Tider som kommer igen. Varje år i slutet av februari när vårvintern dyker upp är det som om vi får en gåva. Efter nio långa, mörka veckor kommer ljuset och en helt annan tid. I år har snön singlat, blåst, piskat, svävat, samlats, stormat, drivit och gjort vårt landskap till en förtrollad plats.

Snöhögen på vår tomt är högre än två Evor. Skulle inte vi få mer höst och vår med alla klimatförändringar frågar vi oss. Svaret får vi av SMHI. Varmare vid polerna ger mer nederbörd både vinter och sommar. Det är något med hur vindar och luftfuktighet samverkar. Jag hoppas att de verkar för lite mindre nederbörd och mycket mer sol.

Mina hjältar

Denna vecka har jag mött två hjältar. Två människor som ägnar hela sitt liv åt att förändra livet för många. Jag har inte kunnat möta Ai Weiwei, arkitekten och konstnären från Kina, han sitter i husarrest förbjuden att tala. men jag har fått se hans verk. Installationerna och videoberättelserna. De talar högt, innerligt och berättar om hur viktig vår inställning till människors lika värde är.

I Ryssland finns Masha Gessen. Hon är en av de journalister som Vladimir Putin borde lyssna till. I sin bok om hans välde berättar hon om hur de ryska jätteföretagen, den poltiska makten och mördandet av olika oppositionella hör i hop. Efter att ha samlat ihop fakta om alla händelser som skakat Ryssland sedan Putin övertog makten får vi se en spegelbild av det som rapporterats i ryska medier. Snart vill Vladimir Putin bli president igen. Vill det ryska folket det efter att ha fått alla fakta på bordet? Masha Gessens bok skriker ut vikten av att vi respekterar alla människors lika värde.

Båda två. Bägge. Är. Årets och kanske årtiondets viktigaste personer. Vad händer om två så stora och rika länder fortsätter att vara maktelitens plånböcker? Vad händer om de människor som makteliten nonchalerar och förminskar tar sig rätten till att vara lika värda?

Härligt är det i alla fall.

Kontraster. Det finns verkligen kontraster i livet. Igår gick jag längs med stranden vid Östersjön och tittade på hur isen sakta försvann. Idag fick jag skotta mig ut ur huset och vada till brevlådan. Sen kom vår hjälte och tog bort resten. Snön fastnade överallt. Till slut fick jag ta en matsked och skrapa bort isbitar under dörren för att kunna stänga den. Samma temperatur och samma rike men massor med mil emellan. Hisnande, eller kanske turbulens känns det som jag har i hela kroppen, det där med att den ena dagen titta på snödroppar och den andra skotta snöhögar. Härligt är det i alla fall.

De fick nog

Blyga är de, våra första snödroppar.De syns nästan inte alls. I natt blev det många kalla grader och då kröp de ihop mot planket och husets södervägg.

Blyg var inte Jan-Erik Jaensson, fd vd för Swedish Lapland Tourism när han skrev till ministern  Stefan Attefall och bad om en landshövding som gärna sitter i bastun och fattar beslut. Nu har styrelsen bestämt att han får bada bastu i annan regi.

Styrelsen fick nog.

Hemma vid älvens strand vet jag många som har fått nog. Ja, nog med snö. Jag väntar med spänning på våren. Undrar vad som ska hända efter denna långa våta höst och denna snörika vinter. Kommer allt att växa så att det knakar? Kommer allt som ska blomma, blomma ännu mer? Jag tror på att allt kommer att bli annorlunda och bra. Motsatsen, finns inte.

Varning för något ännu värre

Vaknar till ljudet av mammas radio. Hon har BBC Worldservice på högsta volym. Långt borta i Berlin sitter fem olika ekonomer och ropar till varandra. Det är Paul, Richard, Ben och två till. De diskuterar om allt som sker denna vintervecka. Och allra mest är de överens om att allt som görs mot Grekland är fel.

- Ingen ekonomi kan bli bra av att svältas. Det såg vi redan på 1930-talet i Tyskland. Där fanns det en lag mot att staten använde skattepengar till att utveckla ekonomin. Och se vad som hände, säger Paul.

Jag blir allt mer vaken och undrar varför inget stort massmadium har intervjuat någon av alla ekonomer som arbetar med detta område. Varför får vi bara höra om motbilder till vad Internationella valutafonden och den europeiska kommissionen ställer till mitt i natten. Det frågar jag mig när programmet slår om till lördagens naturmorgon.

Kollar in deras site för att hitta efternamnen på ekonomerna. Det fixar jag inte men jag hittar en beskrivning av Sverige som låter som en saga. Läs den här.

Får vi fortsätta vara ett undantag?

Den frågan ringer i mina öron.

Lyssna till Laleh!

Badar Victoria bastu?

Visst är den gullig- Riktigt söt. Den rosa hyllningen till vår nyfödda prinsessa.

Den förvånade mig när jag promenerade runt Katarina södra skola. Jag trodde att den delen av södershöjder är mer republikanska. Det är spännande att leta sig fram i kvarter som jag inte varit i på många år. Där min mormor bodde som barn står en skylt med Greta Garbos torg. Där mjölkaffären fanns doftar det av olivtvål och på fönstret lockar skylten med Hammam.

I en gammal butik lyser kristallkronor som denna dag kan ses som en hyllning till kvinnlig tronföljd. Ja, tronföljden är jämställd. Nu kommer vi att få två drottningar i följd om vi inte tröttnar på monarkin. Men här i vårt län är jämställdheten ännu något okänt för många makthavare. Jag undrar om turistchefen Jaensson bryr sig om och svettas över sitt bastubrev.

Johan Håkansson hoppas att det var ett knep för att marknadsföra länet.

Men jag tror inte att det är så uttänkt. Jag tror att gubbarna här uppe sitter i sina gubbreservat och fortsätter att tänka på och söka sin like.

Det är inte mycket som har hänt sedan mitten av 1980-talet. Då var det en otroligt duktig kvinna som återinvandrade till sin barndomsstad. En dag möttes vi och talade om kvinnomakt i och med att hon  numera var ägare av ett företag. Hon berättade att hon kom från ett möte med den verkställande ledningen. Till sin förvåning märkte hon snabbt att de hade haft ett förmöte i bastun. Där hade gubbarna bestämt vad som gällde. Det spelade ingen roll att hon ägde mer än 50 procent av sitt företag, Dessa gubbar var säkra på att det var de som bestämde. Hon bestämde sig för att flytta verksamheten.

Det gör många kvinnor. Bestämmer sig för att de har fått nog.

En av mina favoritkrönikörer heter Anna Laestadius Larsson. Idag skriver hon om en annan aspekt på trögheten i vårt jämställdhetsarbete. Hon berättar om de vandringssägner som människor rädda för förändring sprider.

Kommer ni ihåg råttan i pizzan?

Idag skriver Anna om Diande leksaksbilar ,


en sägen som rädda människor tar sin tillflykt till. Nu kan vi två vandringssägner. Den om att alla människor i Tornedalen måste få en landshövding som vill sitta och svettas med gubbarna i bastun och den om flickor som är födda till att leka med dockor. 

Vår blå kvart

Jag har upptäckt en sak denna morgon. De blå minuterna är bara sekunder här vid Östersjöns strand. Jag tittade upp och lyssnade på två talgoxar när den första strimman ljus syntes där borta på himlen. Det fanns en blå ton i skyn som snabbt ändrade sig mot det mer grålila. Våra blå minuter som ofta varar en hel kvart har vi nog fått för att varje morgon ska vara en ny skatt. Något som vi varje dag vill upptäcka på nytt. Det tror jag här  på gränsen mellan inga grader alls och i en undran om dessa tunga moln ska ge oss snö eller regn.

Ni ser ett äppelträd, jag ser min mormor

Tidningsbudet på moped väcker mig till plusgrader och småregn. Först vet jag inte var jag är, sen ser jag äppelträdet. Det som var en kärna 1965. En kärna som mormor och jag planterade i en stor kruka. Efter några år fick den lilla plantan bosätta sig i rabatten utanför hennes port på Stiernhielmsvägen. Och när vi hade sett hur det växte över sommaren tog vi med oss plantan till mammas rabatt. Nu står det där och ni ser ett äppelträd när jag ser mormor.

Det small och tjöt

Ny vecka när den gamla har blåst sin väg. Tur att den tog slut, den gamla veckans storm. Ett rosa skimmer på himlen och allt är stilla. Det enda som hörs är ett malmtåg som passerar stationen. Ute i trädgården har äppelträden fått nya vita kläder. Jag kan bara se kronorna. Hoppas på att det är ett gott omen inför sommaren.

Vinden i natt höll mig och Celina vakna. Katten protesterade mot att hon inte kan vara ute. Jag hörde hur byarna tog tag i plåttaket. Ett ljud som fick mig att drömma om trafikkaos och snurriga vägar. Det small och tjöt. Taket och Celina samarbetade för att inte en stund skulle vara lugn. Sen vet jag inte vad som hände. Men helt plötsligt var allt lugnt.

Nu tränar jag på att vara i nuet. I denna veckas första soluppgång.

och kvinnorna fick en klapp på rumpan

Igår var det premiär. Urpremiär. På "Dans i Bregottfabriken", eller som den heter musikalen Grabben i graven bredvid. En föreställning som både fick mig att skratta och  som fick mig att bli modstulen.

Först det det mest geniala i hela föreställningen; de mjölkstinna kornas härliga dans. Tack för den koreografin Sara Larsson Fryxell. Den dansen, de korna och det samspelet var värt varenda minut av det som kommer sen.

Ja, det som kommer sen är något som jag aldrig trodde att jag skulle får se och höra 2012. Inte nu, inte i en stad som har ett kvinnounderskott på 45/55. Men ändock, likväl så fick alla gubbar sin chans att få se hur alla kor utom den enda som spelas av en man blev ordentligt klappade på rumpan, mannen, han fick en klapp på huvudet han.

När det senare ska dras några skämt oss bönder emellan ligger nivån på FIBAktuellt år 1972. Och då vet de flesta att det inte är några skämt som någon modern människa vill höra.

Och här finns kanske förklaringen till varför ingen som ser denna föreställning kan förstå varför bonden Benny och bibliotekarien Desirée hamnar i samma säng. Hur skulle vi kunna tro på att det finns någon spänning mellan dessa två?

En lagom gammal, tjock, fyrkantig man i sin bästa neonoranga fleesejacka och denna väna, beiga skönsjungande, kvinna. De får inte föreställningen att gå ihop. Nej, den håller inte samman.

Hade jag inte läst Katarina Mazettis  härliga bok och sett filmen, då hade jag inte förstått vad som utspelar sig.på scenen. Boken är etta, filmen nummer två och med hjälp av den oförglömliga kobaletten kommer musikalen på plats tre.

3G eller tre G:n.

Ska jag gå med i tre G? Det är en ny möjlighet som jag kan ta ställning till. För de flesta är 3G ett sätt att distribuera mobilkommunikation, men för en del kan det betyda något helt annat;

Glömska gummor och gubbar


Galna och glada godisätare


Glamourösa och globala gourmeter


Gamla och gaggiga glassälskare


Gulliga och godhjärtade grannar


Eller så betyder det alltihop.

Det mesta stämmer in på mig. Jag glömmer bort namn. Jag får riktiga godisätarryck. Jag gillar verkligen mat från andra världsdelar. Jag hör till dem som minns vad glassarna hette förr och mina fina grannar har en speciell plats i mitt hjärta. Men idéen om tre g kommer från en av mina kollegor. Han tycker att vi som jobbat längre än vi vill veta ska träffas och idka nostalgi. Det kanske vore något för oss glömska. Ser ni det framför er?

- Kommer ni ihåg den där duktiga kvinnan. Ja, hon som var så populär 1988. Ni vet hon som har de där driftiga döttrarna. Men vad var det hon heter?


- Ja, hon hade mörkt hår och väldigt tjusiga glasögon, minns ni?


- Hon bodde i en lägenhet på Storgatan.


- Hennes företag hade redan då valt snåla bilar för att skona miljön.

Men ingen jag säger ingen kommer på något namn.

Frågan är; ska jag bli medlem och sitta där och försöka minnas alla namn som bara försvann.

Här är en länk till en artikel om åldersnoja.  Och en till.

Himla vackert

Ingen dagsmeja men så himla vackert!

Morgon mellan snöhögarna

I natt kom det inte mer snö. I morse fick jag glida fram över  nyskottad plan mark. Tack för det, du som bestämmer över långa lågtrycksfronter.

Idag är en dag när vi ska slippa oroa oss för att varmvattenberedaren ska rosta sönder i ännu mindre beståndsdelar. Nu kommer det en utan stora rosthål med någon form av inneslutning som ska skydda behållaren. Vår gamla i koppar har inte stått pall för vattenångan i dusch och tvättstuga. Man kan undra vad som finns i den ångan som vi andas in varje dag.

Vad jag längtar efter? Dagsmeja.

Med klänning i stenhård nylon

Nej inte mer! Det är vad jag vill skrika denna morgon fylld av snö och vind. Jag borstar och skottar men bara en timme senare syns det inte att jag gjorde mig till. Returkassarna fyllda med kartonger ser ut som installationer på bron. Fönsterrutorna är dekorerade med snödrev. Och på radion varnar SMHI för ännu mer snö och ännu mer vind och ännu mer grå himmel.

Då tänker jag på något helt annat. Jag läser att det är Valentin idag. Valentins dag. Alla hjärtans dag. Mormors födelsedag. Dagen då årets paket från Chicago öppnades. Det var fyllt med presenter till alla som fyllde år i februari. Mormor fick amerikanska förkläden och volangprydda kökshanddukar. En flaska med amerikansk eau de cologne och en kofta i gnisslande akryl. Vi barn fick klänningar i gnistrande nylon med dubbla hårda underkjolar. Barbiedockor med böjbara ben. Bilar med batteridrivna lyktor och tutor. EP-skivor med den senaste musiken. När vi var tolv år gamla kom det vi hade längtat allra mest efter. Tant Ulla hade köpt jeans till alla grannbarnbarn.

Den dagen var speciell. Doften av denim och billig parfym från Avon. Den kombinationen gör mig helt lycklig än idag.

Det fanns inte en själ som kände till alla hjärtans dag när vi berättade om vårt paket. Ingen förstod sig på "det amerikanska tjafset med rosor och hjärtan". Det gör jag fortfarande inte.

Kände mig som en fågelholk när jag såg hur eleverna sprang runt med rosor på skolan. Livet är inte en dålig romantisk komedi får jag lust att ropa. Livet är livet och större än så.

Till och med den 54:e dagen med snöyra.

Adjö demokrati

Ibland vill jag inte tro vad jag hör. Idag är en så´n mörk måndagsmorgon. Idag har demokratin skrotats i Grekland. Och allt sker enligt de förutsägelser som CHOCKDOKTRINEN av Naomi Klein gör. Hon beskriver hur ekonomiska kriser framkallas och används för att ta makten från de demokratiska institutionerna.

Först historiskt med krisen i Chile som leder till en militärkupp. Sedan med insikt om hur det kommer att ske i våra europeiska stater. Hon berättar om hur staternas oförmåga att tvinga företag och de som äger kapitalet att bidra till samhället med skatter kommer att ge banker och andra som lånar ut kapital chansen att ta makten.

Nu har politikerna som valts av folket avsatts från sina riksdagsplatser i Aten. Var kommer det att ske nästa gång?

Ja, var kommer Världsbanken, den internationealla valutafonden och de europeiska institutionerna ta i nästa gån g och avsätta de politiker som väljarna valt?

Ska vi chartra flygplan

Veckans viktigaste artikel handlar om vår framtid.

 Den handlar om att det i Luleå bor 55 män på 45 kvinnor i  åldern 19-34 år. Den handlar om att detta inte är någon nyhet. Det har varit så här ojämnt sedan 1985 (då var det 52 män/48 kvinnor) och ingen har velat ta reda på varför så stor andel av de unga kvinnorna flyttar från länets största stad.

Jan Nyberg, en före detta reporterkollega från Boden har i sitt arbete med att skildra vad som har hänt i Haparanda sedan Ikea etablerade sig, upptäckt att framtiden för Luleå behöver diskuteras.

-Vi behöver ta reda på varför unga kvinnor inte vill studera och leva i Luleå. Jag föreslog länsstyrelsen att vi skulle göra en studie. Men de avslog ansökan med att den frågan inte rymdes i det regionala tillväxtprogrammet.

Det berättar Jan Nyberg som numera är en av delägarna i Plan 7. Han har många kommunala och statliga uppdragsgivare och borde väl kanske vänta på att de också förstår allvaret.

Ja, allvaret i att denna obalans i kommunen leder till att ännu fler kvinnor drar söderut för att uppfylla sina drömmar.

En dag denna vecka fick jag se ett inslag om Kulturens hus 5-årsjubileum. Reportern hade mött lulebor ute på Storheden vid alla stormarknaderna. Den ena efter den andra berättar om vad huset betyder för dem. Lågmält och med intresse för vad huset har kunnat erbjuda under dessa fem år.

Men så kommer män i den gyllne medelåldern och slår ifrån sig. Inte behöver Luleå något kulturhus.

- Vi bor i en industristad.

Därmed är allt sagt. Och sätter vi punkt här, ja, då sätter vi punkt för vår framtid.

Idag har järnverket 900 anställda.

Luleå tekniska universitet har 1 500 anställda och 16 000 studenter.

Men, det är ett tekniskt universitet med en stor andel män som lärare och studenter. Frågan är vilka institutioner som krävs för att fler kvinnor ska välja att studera och forska i Luleå.

När Jan Nyberg flyttade hit så var Luleå en stad som lockade med alla kreativa människor och fria kulturgrupper.

Vad ska locka unga kvinnor idag att återvända efter sina studier?

Luleå hockey, LF Basket, Northland Basket, skoterturer, jakt, fiske...

Det finns massor med kvinnor som längtar tillbaka till detta, men inte tillräckligt många. Inte så många att det kommer att födas tillräckligt många barn. Jag kommer inte att glömma när Luleå tackade nej till Institutionen för journalistik som sedan hamnade i Sundsvall. När de samhällsvetenskapliga utbildningarna hamnade i Umeå. När antalet språk som går att läsa i Luleå minskade till nästan ingenting.

Idag finns det kreativa utbildningar i Piteå på institutionen för konst, kommunikation och lärande.

Det finns 8 platser på teaterhögskolan i Norra hamn.

Men vad som behövs mer för att locka unga kvinnor att leva och bo här får vi inte veta.

Kommer någon att inse allvaret? Kommer vi  att förstå?

Dans i Kiruna,

Fotografier på Konsthallen i Luleå,

Fotokonst i Boden,

Thriller från Tornedalen, och

Konst på distans från London 


är några av de rubriker som berättar om olika former av kreativitet denna vecka.

Räcker det?

Kommer ni ihåg Pajalas chartrade bussar med kvinnor? Ska vi chartra flygplan?

För varmare fötter

Ingenting har hänt de senaste hundra åren om man ska tro polisen. Då för hundra år sedan samlade människor i södra Sverige in pengar till den norra landsändan för att nordborna skulle överleva vintern.

Nu samlar polisen på Sergels tog in pengar till yllesockor så att polisen i Kiruna inte förfryser tårna.

Ska vi skratta eller gråta?

Lite skrynkliga vårvänner

I söderfönstret står min alldeles egna vår. I ljuset från den iskalla vintern öppnar sig lök efter lök. Det gör mig glad. Blå scilla och några vita sköna blommor som jag aldrig sett förut.

 Låtsasvår i den 24-gradiga kylan.

Bästa medicinen en dag när de tjocka sockorna är obligatoriska.

Vad ska vi värma oss med?

Jag vet inte vad som får mig att huttra mest. Tron på att fattigdom gör ett samhälle bättre, eller tron på att det finns två olika sorters människor, de som tar ut förmögenheter ur organisationer, kommuner, staten och företag och de som inget kan göra för att påverka sina inkomster.

Delat. Kallt. Maktlöst.

En plats som jag bara vill resa bort från. Men som vi får lov att värma upp. För våra barns skull.

Bo eller äta?

Nu vill folkpartisten Lennart Gabrielsson  att undersköterskor som är yngre än 25 år ska slita i äldreomsorgen för 12 000 kronor per månad före skatt. Han är kommunalråd i Sollentuna. En mycket rik kommun i Stockholm. Han är också vice ordförande i Sveriges kommuner och landsting, kommunernas lobbyorganisation.

- Det är väl bättre att få 75 procent av lönen än inget alls, säger han trosvisst till Ekot. Han nämner aldrig hur lite det är.

Varför ska de med de lägsta lönerna få ännu mindre? Varför säger inte denna högavlönade politiker med både lön och styrelsearvoden som han tar ut för samma arbetstid att :

 Jag kan sänka mina arvoden jag har mer än nog.


Nej, det får vi aldrig höra. Istället ska unga kvinnor i tunga yrken välja på om de kan bo eller äta för den svältlön som Lennart Gabrielsson föreslår. Eller ska han fixa personalbostäder till alla som ska jobba i Sollentuna? Vem ska försörja deras barn? De kanske är en annan sorts människor som inte behöver äta och klä sig?

Det blåser kalla vindar från höger. Frågan är finns det tillräckligt starka fackliga ledare inom Kommunal för att stoppa detta och andra förslag om att försämra arbetslivet?

Det kom som ett brev på posten. Hög arbetslöshet ger lönesänkningar om arbetsgivarna får bestämma. Jag undrar om han tänker erbjuda de civilingenjörer som han måste anställa på tekniska kontoret samma låga lön om de inte har fyllt 25 år?