Rea på tillit

Tilliten säljer Tillväxtverket ut. Billigt. Det tycker jag är det värsta med Christina Lugnets ledarskap. Varför är vår tillit som medborgare till salu då när hon ska samla sina medarbetare? Varför påstår hon att de inte kunde träffas på en billigare plats än på Sveriges dyraste hotell?

Skattepengarna som hon och de andra cheferna har slösat på representation är borta. Det är illa. Men värre är att tilliten försvann.

Vilken rätt har dom att förstöra vårt viktigaste kapital?

vad är det som inte syns

Ljus och mörker. Något som hela min tillvaro kretsar kring när snön lyser blå i vinternatten. Ljus och mörker på Nationalmuseum domineras av blått ljus, liksom vintern. Hur behandlar olika konstnärer ljusets förändring.?Hur dyker elljuset upp i måleriet? Det är en koncentrerad utställning med bilder som väcker tankar om både vad vi får se och det som gömmer sig i skuggorna. Det är inte svaren som är viktiga utan frågorna vi ställer.

Arty, Arty

Konsthallar. Det satsar de obeskrivligt rika på. Bättre. Ja, bättre lokaler och utställningsytor har Artipelag än Bildmuseet i Umeå. T o m Sven-Harrys guldglänsande konsthall i Vasaparken har mer genomtänkta ytor för att exponera konst.

Sex våningar, små ytor, stängda tunga portar in till konsten, kataloger som inte ger någon hjälp när man vill veta vad som är vad. Hur tänkte arkitekten och ledningen? Är det bara fullt friska redan insatta som är den tänkta publiken?

Vinsten är utsikten från våning sex över Umeälven.

Artipelag har inte utsikten som en huvudpoäng. Arkitekten och beställaren har bevarat träden runt den trevåningar höga byggnaden som klättrar upp längs berget. Kontakten
med naturen finns överallt men här får konsten ta den största platsen. Bägge utställningshallarna finns i entreplan och här finns också butiken och kafét. Betydligt bättre för alla.

Baby Björn-pengarna har använts till ett palats för konst. Priset för att få se årets bägge utställningar är lite högt. Men så här den första säsongen finns ett värde i hela anläggningen.

Bildmuseet i Umeå har fritt inträde.

Äntligen högsommar

Hela 27 varma grader och sol. Resan mellan Umeå och Hudiksvall har varit ljum och hoppfull. Nu får vi väl alla njuta av riktig värme?

Vid Höga kustenbron svalkade vi oss under ett vattenfall.

Designhotell

Nu är vi på väg. Första stoppet är här. Det kallas designhotell men det betyder att handfatet är placerat utanför duschen.

Oj, tio grader med regn

(Nu är det Signes stil som gäller)

Vissa dagar bara står helt stilla. Ljuset är lika oavsett tid på dagen. Vädret är lika oavsett prognos. Idag är det en så'n där gråmulen dag vid datorn. Hamnade av en slump på ETSY. Där skapade jag en shop med fem emaljbilder. Titta här.


Sen sökte jag efter pensionat längs med Norrlandskusten. Hittade ett drömställe utanför Umeå. Havsutsikt, 1800-tals gård, god mat och stora rum. Tror ni att de hade öppet nästa vecka när vi ville åka dit? Nej. Är rätt svar. Kolla in paradiset här. Det heter Skeppsvik och ligger i Sävar om ni har tur och det är öppet när ni far förbi.

Nu väntar vi spänt på S och hennes möbler. Det ska bli spännande och se hur mycket som får plats. Igår var det gardiner som hängdes upp och fönsterbänkar som fylldes med blommor.

Vimmelkantig

Som ett rö i vinden. Så känner jag mig idag. Vet inte vad jag ska göra, vet inte vad jag ska tycka, vet egentligen ingenting. Vet bara att jag gärna vill se fler sidor än en. Både och är oftast min melodi. Det är inte ofta vi klarar av att hålla balansen på ett ben. Bäst vore det nog om vi använder alla ben som håller rätt kvalité.

Men vad vi tycker är rätt och riktigt varierar med tiden, säger du nu. Du har helt rätt. Det som våra anfäder trodde var sanningen är långt från den verklighet där vi finns.

Jag tänker på alla regler som var viktiga. Visst skulle andan i dem fungera; som det att visa hänsyn. Men allt annat. Huga.

En regel som jag hoppas gäller än är: Det finns gränser för girigheten.

Eller hur?

Två flugor i en smäll?

Eller två sidor på samma mynt? Ja, varför är det så intressant för alliansen att utplåna hyresrätter i de stora städer där de har makten? Kan det hänga samman med hur väljarunderlaget förändras?

Idag vaknar jag till en chef på stadsdelsnämnden på Södermalm i Stockholm som inte tror att antalet ansökningar till sommarkollo har minskat på grund av att tjänstemännen har infört ett krav på ansökningar med e-leg. I hennes stadsdel har antalet ansökningar inte minskat! Men att ansökningarna minskar i det mest utsatta områdena med mest fattigdom har hon inte märkt.

Bostadsrättstäta Södermalm har inga problem med att familjerna inte har tillgång till datorer, nätuppkoppling och bankkonton. Men att det skulle kunna vara annorlunda där de som inga banklån får, bor,  har hon aldrig tänkt på.

Förr mullrade det i gränderna när människor fick det sämre. Nu är Söders höjder så rensade från människor med vanliga inkomster att alliansen inte har mycket att frukta. Och så är det i de flesta stadsdelarna. Stockholm förblir borgeligt så länge som att det viktigaste är att hålla uppe värdet på bostäderna.

(Naturligtvis gäller detta inte alla, men många, fler än de som vill ha andra prioriteringar.)

Staden sparar och de som inget har får tigga pengar, biljetter till tunnelbanan och mat hos församlingarna. Jag vet inte vilka politiker som har tagit beslut om att månadskortet till kollektivtrafiken inte ska finnas med i existensminimum. Det är väl de som rullar sakta runt i stan med sina nya tjänstebilar kanske?

Det kan bara ske i en stad som är segregerad. En stad där studentrummen kan kosta 7 000 kronor per månad.

Mod eller önsketänkande?

Något av det somrigaste jag vet är när tvätten torkar på en lina mellan björkarna. Den här sommaren behöver all hjälp den kan få så nu har jag hängt tvätt och hoppas. Ja, på att den torkar före nästa skur.

Födelsedagsfika

Igår for vi till Heléne Schjerfbecks födelsedagskalas på Aines konstmuseum i Torneå. Vi fick rabarbertårta och så fick vi skåda ett av de finaste porträtten som hon har målat.

Sen gick vi runt till alla sommarreorna. Jag kunde inte låta bli, så nu har jag två byxor, en klänning och två linnen i ullsilke till priset av klänningen.

Torne älv brusade och regnet öste ner när vi körde norrut. Vårt mål var Korpikylä en by där en av landets bästa restauranger finns. Allt smakade som man kan drömma om.

Som dessert åt vi kaffeost med mylta.

Storlekens betydelse

EU satsar på att skapa ett storlekssystem för hela unionen. Ja, inte för det som alla pojkar mäter i duschen. Men för kläder. Bra tycker många, även jag. Vem har inte undrat över alla olika varianter av samma storlek på kläder och skor. De stora  i Tyskland och de pyttesmå i Italien. Nu är det Sverige som ska leda arbetet.

Värre är det med samordningen av alla sjukförsäkringar. Svenska Johanna som blev gravid när hon bodde i England har fått se hur dåligt våra politiker har lyckats med att underlätta för människor att leva i unionen.

Johanna flyttade till Tyskland när hon väntade barn. Där fick hon och hennes man betala mödravården på 10 000 kronor innan England gick med på att ställa upp. Hon födde sitt barn i Trollhättan sex veckor för tidigt. Det innebar att hon och barnet var på sjukhuset i två veckor. Nu ska familjen betala 122 000 kronor. Pengar som de inte har. Sen kan eventuellt England, eller är det Tyskland som ska betala vården av det tidigt födda barnet?

EU är inte till för människors behov. Alla regler är skapade för att flytta pengar och varor. Här uppe har vi nära till både Norge och Finland. Gränsen i öster går mitt i en stad som kallas Haparanda i Sverige och Tornio i Finland. De som idag pendlar från Finland till Ikeavaruhuset eller sjukhuset i Kalix för att arbeta har helt andra regler än dem som de arbetar tillsammans med.

Ett exempel som var aktuellt för ett tag sedan var en sjuksköterska som bodde i Kalix och arbetade där. Hon träffade sin make i hemstan i Finland. I slutet av graviditeten flyttade hon till sin man och började arbetspendla. Då kom problemen.

Var skulle hon gå på mödravård? Var skulle hon föda? Vilken föräldraförsäkring skulle gälla? Den svenska, eller den finska? Det gick inte att lösa utanför domstolen. I flera år utreddes vilka regler som gäller och eftersom att det ansågs oskäligt att denna kvinna helt skulle stå utan föräldraförsäkring fick hon den från Sverige till att börja med.

Det är helt galet att inte våra lagstiftare har löst dessa gränsproblem innan de rekommenderar sina medborgare att flytta runt i unionen. Det blir dyrt för dem som försöker att leva efter reglerna. Varje år utanför Sverige kostar pensionspengar som inte alla länder inom unionen kompenserar för. Varje flytt innebär massor av krångel. Idag är det den plats där dina barn som är i din vård bor som räknas. Vilket innebär att de som vill prova på att bo utanför Sverige under föräldraledigheten kan ta med sig barnen om de stannar borta mindre än sex månader.

Stannar man borta längre får man betala tillbaka allt. I alla fall om Försäkringskassan följer reglerna.

Havet kluckar

Det är nästan det allra bästa med att vara här. Ja, att havet är närvarande varje minut. Sekundmetrarna har varierat. Nu är det mellan tio och tolv. Vindar som får mig att flyga med ner längs med hela sjöväderprognosen; Bottenviken, Kvarken, Bottenhavet , Ålandshav, Skärgårdshavet, Östersjön. Nu har jag hunnit ända till Kalmarsund och fyren på Ispeudde. Här är det lika platt och flackt som där. Det är nog därför tankarna tar sig en tur ner till Alvaret.

Doftande minnen

Varje morgon som är fylld av ljus är en gåva att spara till mörkare tider. Grenar fyllda med äppelkart, skuggmoreller och daggglittrande blommor. Det gäller att spara känslan. Känslan av lätthet och liv till den dag när vi inte ser cykeln för all snö.

Amys bok

Amy Winehouse har Mick O'Shea skrivit en bok om. Det borde han kanske inte gjort. För alla de ord som han kämpat med beskriver inte mer än en hundradel av vad hon var. Då är det bättre att lysnna på Rehab för att få en susning om hennes verk.

Spaljé

Nu ska humlen få klättra i vår fina spaljé som vi hittade på Hjortgården i Kyrkbyn.

Humlen har fått hålla tillgodo med skuggmorellträdet. Det gillade den, men inte det stackars trädet.

Julrosen blommar och det är semester!

Omsorg

Läs om äldreboendet i Råneå.


Hur blev det så här? Ja, att budgeten är viktigare än de människor som är tvungna att söka hjälp när de är sjuka och gamla. Det är en fråga som snurrar i mitt huvud sedan jag läste Nils Johanssons artikel i går.


Läs den här.


Det har inte hänt mycket på 35 år. Ja, så länge sedan var det jag cyklade till sjukhemmet uppe på berget. Den sommaren hade bara en på varje skift undersköterskeutbildning. De flesta hade gått 28 veckor i landstingets regi för att utbilda sig till sjukvårdsbiträden med äldrevård. Ja, så var det vi som gick i skolan och jobbade på sommarlovet.

Första veckan gick vi dubbelt. Då hann vi ta ut dem som ville, på altanen och i trädgården. Sen började allvaret. Från klockan fem i sju till klockan elva matade vi, tvättade vi, klädde vi, baddade vi, städade vi och så tränade vi dem som skulle rehabiliteras för att de skulle åka hem. Vi var fyra personer på 16 patienter fram till klockan ett. Och en sköterska som utförde alla sjukvårdande uppgifter.

Mellan klockan ett och fyra var vi sju. Sen var vi tre som serverade middag, matade, tvättade, bäddade ner och tröstade fram till nio på kvällen. De tre timmar då vi var flest utfördes många olika behandlingar och det var då de som gick dagskift skulle ta sin matrast.

Jag minns många gamla fina människor som jag mötte på salarna. Då var det fyra i några salar, annars var de två. Jag minns hur mycket tålamod som de fick ha med oss som lärde oss vad vi skulle göra. Jag minns berättelser om deras ungdom och deras längtan efter livet hemma.

Vi slet och gjorde så gott som vi kunde. Ibland hann vi göra något extra och då kändes det som en ovanligt bra dag. Då kändes det som om jag gjorde mina äldre släktingar heder. Men så ofta, så ofta cyklade jag och de andra ovana vikarierna hem för att gråta över vår otillräcklighet. Vi hann inte med. Vi hade inte tillräckligt med kunskap.

Det var inte bra.

Därför utökades utbildningen, därför förändrades lokalerna. Därför satsade staten lite pengar på att forska om hur den bästa omsorgen av äldre ska utföras. Men när jag läser om äldrevården i Råneå så verkar det som om inget hänt.

Evig

När verkligheten griper in

Högst upp på berget sitter vi och tuggar oss igenom en verkligt seg bit biff. Såsen är tunn som vatten och glädjen inför festen vi unnade oss en vanlig tisdag falnar innan vi börjar skratta. Det är bara så typiskt att de minnen som vi har av härliga måltider där uppe på balkongen med utsikt mot havet och stan inte riktigt stämmer med den grå vardagen.

Fattiglappar?

Allt är relativt. Det är ganska självklart eller hur? Men hur relativt? Det undrade några kritiker som satte sig ner för att titta på de nya avsnitten av den uråldriga teveserien Dallas. De tycker att serien är urdålig men de började tala om hur vår syn på rikedom har förändrats.

För 30 år sedan när familjen Ewing dök upp på våra teveskärmar talades det mycket om deras vulgära rikedom. Deras otroligt stora farm. Alla dessa bilar och hästar och allt annat som ingen i den tidens medelklass kunde drömma om att ha råd med.

Den amerikanska drömmen var för de flesta att äga sitt hem, ha två bilar och att kunna betala barnens utbildning på en lön.

Den drömmen finns inte kvar. De jobb på verkstäder, i industrier och gruvor som då kunde ge lön nog att leva på för en hel familj är borta eller så har lönerna sänkts i förhållande till vad livet kostar nu. Idag har de flesta arbetare timlön utan sjukvårdsplan.

Samtidigt är 1980-talets familjen Ewing fattiglappar i jämförelse med de rikaste idag. Då köpte JR mark runt farmen nu köper hans arvtagare öar i Västindien. Vad har hänt? Hur har utvecklingen kunnat ändras så fort och så radikalt?

Det undrar tevekritikerna  framför 2000-talets platta skärm.