Pilutta dig!

Äldre damer ska man aldrig tro. Karin Matsson från Piteå höll masken och deltog i sensommarens roligaste hyss. Vad hon gjorde. jo, hon låtsades hitta en peng, en falsk enkrona som hennes son tillverkat. En äkta Madicken som ropade över hela landet: Pilutta er!

Inte en Madicken men en Karlsson på taket kan man kalla både Leif GW Persson och Jan Guillou. De har planer på att satsa "några miljoner" på att jävlas med de jurister, sjukvårdspersonal och poliser som tillsammans fick Quick dömd för  åtta mord. Före detta JK, domaren i högsta domstolen och utredaren av Quickdomarena hukar sig inte i bänken. Han hävdar att allt gick rätt till.

Denna vecka släppte regeringen några nya löften inför höstbudgeten. På sedvanligt lekskolemanér tog de regeringsplanet till Kiruna för att utlova investeringar i infrastruktur. Vad som kom? Ja, järnvägssatsningen verkar vara fyra nya mötesplatser för malmtrafiken. Inte den förbättrade persontrafik mellan Kiruna och Luleå som Annie Lööf pratade om på teve. Dessutom satsar de på att bygga om och förstärka vägen mellan gruvan i Kaunisvaara och järnvägen i Svappavaara.

En nyhet mer i skymundan är att en av ledamöterna i byggnadsnämnden i Luleå sa nej till att ge bygglov för ett högt hus på centrumhalvön. Hon vill att miljöpåverkan från huset och dess invånare ska kartläggas innan huset får tillstånd. Det är ju fortfarande ovanligt med höga hus så här nära polcirkeln. Det kan bero på tradition. De låga städerna är mer inbjudande för besökare. Det kan bero på att det är mycket dyrare att bygga på höjden här där tomtpriserna är relativt låga. Men viktigast är att ett högt hus skymmer.
Här vid Bottenvikens kust står solen lågt många dagar under året och ett högt hus skuggar en stor del av stan och hindrar oss från att se solen.

Tidigt i veckan fick vi ett löfte till från regeringen och Jan Björklund. Nu ska föräldrarna till gymnasielever få göra avdrag på skatten för att deras tonåringar ska få privatlektioner.  Då undrar jag liksom vår krönikör Johan Håkansson vad som är viktigt. Han berättar om en av hans vänner som arbetar på fritids. Ni vet den där platsen där skolelever ska ha det bra mellan skolan och att föräldrarna kommer hem från jobbet. Det är inte en rolig läsning.

Morgonen glöder

Ibland blir jag riktigt ilsk. Det blev jag igår. Varför? jo, för att rapporterna från Kiruna om vad Alliansregeringen lovade stoppa in i sin budget var så ofullständiga. I Rapport såg det ut som om vi ska få ny järnväg för 3,5 miljoner kronor mellan Kiruna och Narvik. I Nordnytt sa Annie Lööf att vi ska få bättre persontrafik mellan Kiruna och Luleå för 800 miljoner kronor. Dessutom ska vägarna från den nya gruvan utanför Pajala förstärkas och byggas om för 1,3 miljarder kronor.

Men läser jag tidningen visar det sig att 850 miljoner kronor  räcker till fyra mötesplatser för malmtrafiken.     ( Tågen är ju oändligt långa så det krävs långa mötesplatser.) Pengarna är fördelade över fyra år.

Alla partiledarna i regeringen flög alltså upp till Kiruna för att läcka om budgeten och för att slippa kritiska frågor. Men vad innehöll deras investeringslöften? Något nytt?

Vägen mellan Kaunisvaara och Svappavaara var ingen nyhet direkt. Den är ju förutsättningen för att malmen ska kunna säljas. Nyheten är att malmtrafiken underlättas av att regeringen kommer att investera 850 miljoner kronor i mötesplatser längs malmbanan under fyra år.

Jag kanske har fel. Missade jag något som inte finns med i rapporteringen?

På led till lingonskogen

Igår försvann hela dan och nu är det en dag och 25 år sedan A kom till världen. Då var det fortfarande sommar och jag var på stranden innan vi for till BB.

Igår kom det blommor från Signe och från vår fina granne. Vi åt god mat och tittade på en film. Allt enligt As önskemål.

Det var också 24 år sedan vi flyttade in i vårt hus. Var tog dom vägen? Nja, riktigt så bortglömda är de inte.

En liten sak som en granne påminde mig om. Nu när skolklasserna cyklar på led ut mot lingonskogen. Det var när Signe och hennes kompis Linnea skapade cykelradio med högtalare inför deras lingonplockartur. Cyklarna var fulltejpade med avlagda högtalare och gamla radioapparater. Det fanns inte en chans att de skulle cykla obemärkt ut i skogen.Varje år plockar eleverna fortfarande bär till lingonsylten som äts under läsåret. Det tycker jag är en god idé, på fler än ett sätt.

Daggvåt

Fötterna är helt dyngsura av morgonens dagg. Luften helt strålande klar. Idag känns det inte som om det är vardag. Nej, det är första dagen på höstterminen på universitet och högskolor. Terminen är oskriven, helt öppen... det är en speciell dag.

 Det vet inte mina ringblommor i rabatten, de slog ut först idag. Det är nog en hyllning till att denna sommar som aldrig blev varm. Blommorna och bären som är sju veckor senare än förra året.

Mammanostalgi

Här är jag. Det är sommaren 1978 och jag bara väntar på att få fara iväg. På att få stiga på tåget mot Köpenhamn och nattåget mot Paris.

Ja, jag är nostalgisk. Jag blev verkligen glad när jag hittade bilden som låg inkilad i en bok. Det är inte världens bästa kvalité på fotot men jag minns hur det kändes.

Förväntan och oro på samma gång.

Det var så mycket som måste ordnas för att jag skulle kunna komma iväg. Tjänstledighet från jobbet på departementen, hyra ut min minimala lägenhet på 19 kvm vid Filmstaden och alla dessa brev med förfrågningar om både aupair-familjer och olika skolor. Jag kom iväg. Hamnade i en förort söder om söder nära Orlyflygplatsen. Kämpade på med att upptäcka en helt annan kultur. Men när den sexarmade läderpiskan togs fram för att den treåriga sonen skulle äta, då stod jag inte ut.

Det gick bra att dela rum med två flipperspel och barnet. Det gick bra att pendla till skolan i en timme, istället för 15 minuter som de hade lovat i brevet. Det gick bra att föräldrarna drack lika mycket på en dag som mina på en vecka. Men min gräns gick där, vid hotet om misshandel, vid tvånget att jag skulle ge barnet kakor på morgonen, vid den oroliga känslan att jag inte kunde hjälpa det utsatta barnet.

Men jag gav inte upp. Tack vare fina vänner fick jag bostad och mat. Sen blev det en normal aupair-familj med helt andra krav.

Och trots att det var så länge sen kommer jag ihåg blusen och kjolen som jag har på bilden. Röda. Fynd från en rea. Kläder som jag hade på mig för att göra intryck på arbetsgivare och folk som brydde sig om märkesplagg. De gav mig status i vardagen på boulevarderna på ett sätt jag inte hade förutsett.

Med en klump i halsen

Det här var en alldeles speciell vecka. Den då Signe flyttade till storstan. I onsdags fyllde vi bilen. Bak fanns den största resväskan. I kupén en strålande glad student på väg till universitetet. Vid säkerhetskontrollen stod vi som två grå före detta och tittade upp mot gaten. Nu var vår Signe inte längre lulebo utan en av alla som tar stora kliv ut i vuxenlivet. Inte lätta steg, utan krångliga och omständiga eftersom att hennes kurs bara finns i Stockholm. Lycka till sa vi med en klump i halsen. Lycka till alla som börjar ett nytt liv i höst. 

Isa Chen som skriver krönikor i NSD berättar om hur det känns att flytta från Luleå till Lund här.

Rökt, rå, riven eller hur var det nu?

De människor som bor i Lulebos lägenheter på gränderna i Gammelstad fann att de har en helt ny hyresvärd. Inte ett ord har Lulebo informerat innan försäljningen var klar.

I Boden vill kommunen spara. Ett av de områden som kommer att drabbas hårt är gymnasieskolan. Björknäsgymnasiet har många elever som är äldre än 19 år som inte ger skolan några skolpengar.

Från Boden kommer Jenny Rogneby. Hon satsar nu på en karriär som sångsolist efter många år som både dans- och sångartist. I sin nya roll kallar hon sig Jei.

Om vi vill undvika stroke påstår forskare vid Karolinska institutet att vi ska äta choklad. Det nya är att all choklad duger. Inte bara mörk med 70 procents kakao.

I Florida drog ovädret Isaac in dagen innan republikanernas kongress igång i Tampa. På torsdagen avslutades den. Det sista var att Mitt Romney presenterade sig själv och sitt program inför presidentvalet i höst. Två punkter är han tydlig med i sitt program. Han vill ta bort all rätt till abort och han vill riva upp den sjukförsäkringsreform som beslutades förra året.

Alliansen åkte på turné till Stockholms central med chartrat tåg. De visade att de är eniga om att satsa på att bygga ny järnväg söder om Järna och i Västra götaland.

Restaurangen Frantzén/Lindeberg serverar renpenis till sina stamgäster. De använder den som krydda i renråbiffar. Är det det ultimata sättet att använda råvaran?

Vissa dar börjar för tidigt

I morse var jag pigg och kunde omöjligt somna om. Det var resultatet av att vi hade ett nästan tre timmar långt strömavbrott igår kväll. Det började bra med mys vid levande ljus, romanläsning vid ficklampsljus och vacker kvällshimmel. Men redan vid nio bara somnade jag...med ficklampan i handen och boken som huvudkudde. När strömmen kom tillbaka och alla apparater, lampor och ljud väckte mig så gav jag upp onsdagen och vände mig om.

Himlen var så här häftig vid fem. Då lyste solen och jag hoppades på en sensommardag. Men det blev en helt vanlig gråvardag med lagom temperatur. Det som inte är lagom i år, är alla lysande röda rönnbär.

Inget är svartvitt

Foto: Signe Bergsten

Visst är den häftig, den optiska effekten från några droppar vatten på den genomskinliga lunchboxen.

När jag ser hur dropparna omformar verkligheten tänker jag på att vi måste se. Titta på vad som händer där vi minst anar att framtiden finns. Tro på att vi kan hitta nya vägar när de gamla är utslitna. Men då behövs den kreativa blicken. Den som alliansens skolpolitiker skyggar inför. Först massor med rejäl kunskap och sen möjligheter att titta på verkligheten från en helt annan vinkel det önskar jag att alla elever får möta.

Då är det inte ett fattigdomsbevis att 8 procent av gymnasieeleverna väljer  estetiska program, utan en rikedom för oss alla.

När jag tänker tillbaka på min skolgång i den grå forntiden är det de ögonblick när vi fick använda våra nyförvärvade kunskaper för att skapa något eget som jag minns. När ekvationerna på mattelektionerna visade sig hjälpa när vi skulle räkna ut vad som krävdes för att vi skulle kunna sätta upp en kabaré.  Hur glospluggandet fick oss att våga prata med människor från hela världen.

Hoppet från att höra the Beatles sjunga slafsjojäjä, till att lyssna på She loves you, ya, ya.

Det är där kreativitet och kunskap möts.

Öppna ditt paraply

Vår jordgubbsskörd i helgen. Allt är sent så sent att jag aldrig varit med om något liknande. Då läser vi om hur isarna på Svalbard aldrig varit mindre. Hur det kalla smältvattnet förändrar väderfronternas rörelser på norra halvklotet. Har forskarna rätt kommer vi som bor i Skandinavien att få fuktiga, svala, sena somrar.

Parasollerna bytas ut mot paraplyer. En ny industri i vardande?

Det vi ser med blotta ögat är att allt växer och gror med en hastighet som vi aldrig sett här vid älvens strand.  Pilträden som sakta vuxit vid kanten till grusvägen har de senaste åren exploderat och hunnit bli dubbelt så grova. Rönnar och häggar tävlat från en liten planta och blivit till träd. De gamla svaga bärbuskarna har blivit stora och grova.

Gräsmattan var en sjö ända fram till juli. Inte en enda dag gick utan att det behövdes paraply på väg upp till brevlådan. Är det så här det blir? Morgnar med värmeljus och paraplyer på tork.

Följa John

Vad gör dom? Katterna på väggen. Det undrar jag.

Till fåglarna?

Tänk att få plocka körsbär i min trädgård. Det drömde jag om i många år. Sen kom äldsta dottern och satte ett träd förra sommaren. Hon vågade tro på att det skulle blomma och bära frukt. Nu tycker hon att vi ska lämna bären till till fåglarna.

Vi är inte överens.

I träden hänger Ananaskaneläpplen, Tsarens äpple, Borgovskoje och Sävstaholm. Fyra sorter. Det är första gången som alla träden har blommat och burit frukt samma år. Nu håller jag tummarna för att de ska mogna.

Det syns på sommarblommorna att nätterna är mycket svala på gränsen till kalla. Borde tömma krukor och samla in frön. Nänns inte. Det finns blommor som fortfarande slår ut när solen lyser upp skuggan. Nu märks det på ljuset att vi inte har långt kvar till september.

Fler hotell i is

Det händer att jag undra över vad som hänt. Jag läser och läser, lyssnar på P1 och tittar på nyhetsprogram. Men vad minns jag. Inte mycket.

Att kranen i Södra hamn är nyrenoverad för 9 miljoner kronor.
Att Pussy Riots tre medlemmar är dömda till två års fängelse för att de ifrågasatte Putin.
Att det tyska flygbolaget Flycar vill bygga ett ishotell i Arvidsjaur. (Dålig fantasi).
Att de flesta dagarna i sommar har vi fått slå upp våra paraplyer. Inte fler än femdagar har vi haft högsommarvärme här.
Att TallinkSilja säger upp 60 anställda, läs kvinnor, i Kalix för att flytta arbetsplatserna till Stockholm.
Att Göran Lambertz, fd JK, domare i Högsta domstolen hävdar att Sture Bergwall, eller Thomas Quick, måste vara skyldig till två av morden som han dömdes för. Var hittade han de bevisen?

Läs här vad Johan Asplunds mamma berättar.


Vad minns ni?

En lugnande slant

Tant Märta sa alltid till oss att:

Pengar gör ingen lycklig, men de är bra för nerverna.

Det håller nog alla med om. Speciellt alla som hotas av att deras bostäder ska renoveras eller rivas. Många, många kommer att tvingas bo trångt och på en helt annan plats än den de valt. Frågan är om politikerna gör något för att förhindra att det är människorna som förlorar sin nuvarande bostad som får betala allt.

Inför flytten av Kiruna kommmer Tekniska högskolan i Stockholm att undersöka vad som kan göras för att  vanliga husägare och hyresgäster ska kunna bo på samma yta och lika bra som förr. Vad krävs av de aktörer som har pengar? Vad kan staten och LKAB göra?

Det är komplicerat. Se bara hur ROT-avdraget har gjort renoveringar mycket dyrare. De får nog räkna ordentligt de där bostadsforskarna för att hitta ett läge där statens stöd ger lägre kostnader för husägare och hyresgäster.

Alla kan inte ha pengar som räcker till hyreshöjningar på 30-40 procent, eller bostadspriser som är 50 procent högre än marknadsvärdet på de rivna husen. Så Tant Märtas råd om pengar som lugnande medicin gäller nog mest som tröst.

Är det idé att stryka sommarklänningen?

Är det någon idé att stryka sommarklänningen igen? Det är en fråga som jag egentligen inte vill veta av. Sommaren ska aldrig försvinna och den doftande tvätten på tvättlinan ska torka länge än. Men... jag måste trots allt vänja mig vid att den tvätt som jag plockar ner från tvättstrecket är fuktig av höstluften. Att kvällskylan kräver både strumpor och kofta. Nu börjar tiden då vi ska ta oss från ljusa kvällar, varma dagar och fria timmar till vardagslunk.

Det krävs övergångsriter.

Fasters nystickade tröja som blev färdig till skolstarten, nytt papper i köksskåpen och i skolbänken, ordentliga höstskor med plats för stortån ända fram till nästa sommar, nyklippt lugg och en jacka som klarar både blåst och regn. Söndagsutflykter i bärskogen med de blänkande gummistövlarna, en cykelpump som fungerar och busskort.

Nu ligger baddräkten och bikinin i en kartong tillsammans med shortsen och den tunna blusen i voile. Sandalerna får stå framme för de är så slitna att de inte överlever till nästa sommar. I en kartong intill finns alla halsdukar, mössor och vantar som ska ut på vädring innan höstluften är för tung.

Men ibland så vänder vinden och sommarens sista bad händer flera dagar in i september. Det blir en paus i höstens ankomst. En ljum vind med löften om tisdagsmiddag på altanen. Ett uppehåll på vägen mot den första snön.

Nya ögon på besök

Det är bra när vi får besök. Vänner som ser vår vardag med nya ögon. Då syns det som vi bara rusar förbi. Lugnet.
De tittar på det vi ser. Och de upptäcker:
Vi som trampar runt i samma spår ser inget. Vi ser förbi. Vi ser vad som ska göras. Vi ser dammet och de fläckiga fönsterrutorna. Vi ser att de vissna blommorna borde rensas bort.
De ser att lavendeln sätter nya blommor. De undrar om körsbären är mogna.

Vilken fin utsikt det är här, påpekar de. Hemmet i ett nytt sken. Det fick vi som en värdefull present.

Eva Swedenmark skriver om hur hon upptäcker sitt hemkvarter här.

Hur saker och ting förändras,

i minnet vill säga. De två bilderna är från halv fem i morse när jag inte kunde låta bli att gå ut och se på solens spegling på himlen och hur dimman skapade ett sagolandskap. Den översta är hur det såg ut. Den andra är hur jag minns det.

Minnet är inte säkert. Bara nästan skulle man kunna säga.

Men att statliga tjänstemän skulle skylla på att de har dåligt minne när de ertappas med händerna i honungsburken trodde jag aldrig. I min värld var det bara sämre advokater som rådde sina klienter att tappa minnet under förhandlingar i tingsrätten.

Ingen kunde hitta räkningarna på inbjudningskort i plexiglas för 185 000 kronor, blommor för 135 000 kronor och rosa heliumfyllda ballonger för 174 000 kronor. Var då? Jo, på Stiftelsen för strategisk forskning.  Där generaldirektören inte ens kunde minnas att han är anställd på en statlig myndighet.

Mariana Vnuk skriver om nöje. Denna vecka tar hon upp den tystnad som råder kring Pussy Riots. Läs om hur hon saknar vårt stöd.

Olov Abrahamssson skriver om hur musiken används som politiskt medel, liksom de fyra unga kvinnor i Pussy Riots som sjöng om yttrande frihet och korrupta politiker, De vill att vi ska minnas inte glömma.

Glömt har vi väl alla att sommaren innehöll flera gånger mer regn än normalt. Vilken tur att vi har dessa senaste dagarna att minnas när vädret kräver både mössa och vantar.

Nästan höst

Det är härligt dimmigt ute innan solen har torkat upp den fuktiga luften. I gräset har spindlarna lagt ut sina nät som om de vore fiskare. Hela gräsmattan är full. Nästan höst. Men inte riktigt. Det är fortfarande sommarvarmt. Kanske inte just så här på morgonen, men mitt på da'n. Igår visade termometern på plus 26 i skuggan. Det var antagligen sommarens varmaste dag.

Dimman blev till dagg

Var god, håll tyst!

Var går gränsen? Vad får vi säga och inte? Det var en av diskussionerna när samtalet vindlade vidare bland humlor och blommor i Vuollerim. Vad innebär vår rätt att säga vad vi tycker?

Yttrandefriheten. Den som vi har slagits för i generationer. Den är en rikedom som vi inte får sälja ut. En möjlighet att påverka vad som sker. Men vi som lever här använder den inte.

-Jag berättade inte vad som skedde när min chef lade ner Unga Klara, teatern där jag arbetar, säger Susanne Osten. Jag fick rådet att förhandla först om vår framtid. Sen när alla kontrakt var undertecknade då kunde jag berätta. Jag fick använda min ilska taktiskt.

Denna tystnadskultur, denna drift att undvika konflikter lider inte norrmännen av. Igår när kommissionen presenterade vad som gick fel den 22 juli 2011 i Oslo och på Utöya fanns inga undanflykter. Rakt på sak fick det norska folket se vilka svagheter som ledde till att polisinsatsen gick sämre än den borde gjort.

Ett år efter det fruktansvärda attentatet. Inte många år senare som när Palmeutredningen granskades.

Vilket land kommer att ha den bästa organisationen för att utreda misstankar om förberedelser till attentat tror ni?