Gåvor från ovan

Det där med den glaserade vintervärlden upprepar sig när dimman legat tung. Så här efter en bilfärd på helspänn, i går, så kan man säga att jag vann två vinster med dimman, dels körde jag fel så att jag missade en bilolycka på E4:an på bron över Luleälven, dels fick jag vakna till detta sagolandskap. Det är en påminnelse om att det bara är lite mer än en månad till jul. Tror jag, ja, att jag redan har fått två gåvor från ovan.

Jag är inte kompatibel

Inkompatibel. Så känner jag mig när jag upptäcker varför det är så infernaliskt kallt i sovrummet. I mörkret under natten när det blev allt kallare ute så trodde jag att vi skruvade upp värmen på elementen. Ja, vi flyttade ratten åt höger, men, när vi gick upp så visade det sig att våra element är vänsterstyrda.

Element som är vänsterstyrda och bilar som är högerstyrda. Vår koncern vill spara pengar och har då köpt in fler än 100 bilar för att kunna dela ut tidningar i egen regi. Dessa bilar som är högerstyrda som alla bilar som används för att dela ut post och tidningar ska alla andra anställda använda under dagen. Intressant om det kan anses säkert att sitta till höger när vi kör i stan eller på motorväg.

Den förre entreprenören som körde ut tidningar hade ett samarbete med posten. Bilarna användes till tidningar på natten och till postutdelning på dagarna. Fiffigt för då hade högerstyrningen en funktion dygnet runt.

Men vad säger arbetsmiljölagen om att vi får köra bilar med sämre säkerhet?

Sand i skorna

Härligt kalla grader eller så är det kanske bara jag som kan njuta av denna iskalla morgon med halt underlag. Jag glider mot älven och ser hur Karlavagnen lyser vid sidan om en härligt full måne. Vackert, bistert och lite instängt. Det är väl det man kan känna när varje utflykt kräver tjocktröja, yllesockor, mössa, vantar, halkfria stövlar och en välstoppad dunkappa. Michelingumman på strandkanten det är jag. Måste bara tipsa om konserthallen i snö och isinstrumenten. Läs här.

Väl inne i hallen hittar jag inte tanttofflorna utan plockar fram sommarens uteskor. Fötterna känner först inte igen vad som döljer sig i dem. Men sen jublar tårna av lycka när jag fattar att det är strandsand och inget annat som kittlar. Det är bara att glömma vintern och minnas ljumma bad i älven vid udden.

Flyta iväg och drömma om den sommaren som flytt...

Jag har gjort slut med P1

Jag har gjort slut med P1. Jag har varit i det närmaste beroende av att få veta vad som sker med Ekots ögon och P1-morgons blick. Nu är det slut på min förälskelse. Jag orkar inte lyssna. Allt låter på samma sätt morgon efter morgon. Nyheter som borde göra mig upprörd får mig att gäspa. Jag tappar tråden, undrar i vilket land Nils Horner befinner sig, han snurrar ju med blixtens hastighet runt i Asien. Men. Jag hör ingen skillnad. Ja, det går inte att lyssna sig till var han är.

En radiots klagan.

Vad jag gör istället? Morgonteve funkar inte för mig så nu är det P3 som gäller.

Förlorarna

Idag vill jag tipsa om Maria Wedins krönika. Den handlar om oss alla som vill kalla oss vuxna. Den handlar om alla dem som satsar på att det är dumt att försöka att vara en människa när man kan vara en feg krake och ändå komma undan. Den handlar om vårt system med ansvarsfrihet vare sig det är polisen som registrerar romer eller om det är ekonomer som själ från aktiesparare eller pensionärer.

Den handlar om oss alla som hoppas på att mobbning och elakheter ska ta slut utan att vi griper in. Tystnaden.

Den handlar om de vuxna i skolan som schemalägger all gymnastik med manliga lärare. Då finns det ju ingen som kan vara i omklädningsrummen hos flickorna och stoppa deras utfrysning och granskning av varandra. Ingen vuxen som tar ansvar för att det är dem som ska sätta normerna.

Det är då flickorna i fyran sitter på rasterna och diskuterar mascara, erfarenheter av sex och vägrar delta i klassens verksamheter. Det är då systemet med klassdrottningar och underlydande får växa och ta över.

Allt vet vi redan, men vill vi ta ansvar?

Vintern har fått Svealandsformat

Nu har vintern gått in i Svealandsformat. Blåst, halt och någon plusgrad. I natt hoppade huset och fönsterluckorna flaxade. Ljuslyktorna öppnades av en osynlig hand och alla lågor blåstes ut. Först framåt sex mojnade kastbyarna och vinden tappade sitt grepp om allt. Då fanns det mesta på helt nya platser runt om huset. Snösläden låg över framrutan på mlle Renault, tomburkarna dekorerade halva ängen, komposttunnan låg som en slagen val med påsarna halvt ute och locken på brevlådorna höll en helt egen takt. De slog och knirkade när jag klev genom snön, alla platta ytor är slipade till underbara halkbanor, inte direkt vackert men ett sällskap.

Tigg lite garn

Om du har dina barn i Kungsholmens skola på Sankt Göransgatan 145 i Stockholm kan du hitta dem i klassrummet med garn och stickor varje torsdag. De har en kurs som heter VÄLGÖRENHET. Det är läraren Livia Ramirez-Nilsen som hittat på kursen.

Hon säger så här till Dagens Nyheter:

"Eleverna lär sig både att se problem i samhället och entreprenörskap genom att ta kontakt med olika företag för att be om material..."

Eleverna ska sticka 100 halsdukar till de "hemlösa" i Stockholm. Skolan tar gärna emot halsdukar som är egenstickade med omtanke, eller så kan du skänka presentpapper och garn.

Jag blir så ledsen och förbannad. Vilket samhälle vill Kungsholmens skola skapa? Ska elverna på skolan få lära sig att de svåra förhållanden som de "hemlösa" i Stockholm lever under löser sig med lite stickning och tiggande?

Ja, entreprenörskap, kallar Livia Ramirez-Nilsen, det som jag kallar att tigga. På vilket sätt kommer vi att kunna hjälpa dem som har extra svåra levnadsomständigheter genom att sätta oss ner med två stickor och ett garnnystan? Har vi inte bättre kunskap om vad som skulle kunna ge resultat?

För att ingen ska missa poängen i DN får vi läsa en faktaruta om vilken sorts halsdukar vi ska sticka till de frysande människorna som finns i stan.

Här har Josefin Hökerberg och hennes kollegor gjort ett bra arbete med att visa hur det kommer sig att utfattiga människor från Rumänien tar bussen till Stockholms kalla gator för att tigga ihop till vård, mat och kläder för sina familjer.

Varför får vi då läsa om Livia Ramirez-Nilsens klumpiga projekt utan något som helst ifrågasättande?

Denna uppifrån inställning till alla dem som verkligen har behov av riktiga insatser för att deras liv ska kunna förändras är den Dagens Nyheters också?

Lyxupplevelser i byn

Igår kväll var vi på vernissage här i byn. Brita Weglin har en retroperspektiv med både grafik, skulptur och lite akvarell. Det är så kul att återvända till Konstskolan och Galleri Y. Så mycket har hänt och så många fina utställningar har hängt. Och så hängde vi där och njöt av alla kreativa bilder och verk som vi fick uppleva.

Häftigast alla kategorier var en annan retroperspektiv med Ulrika Hydman Vallien. Hennes utställning fyllde hela salen och hela skolan fylldes av fest.

Som ett minne av den festen står idag en staty på Tunavägen. Då 2005 placerades statyn på en gård vid ett äldreboende. Nu är den en vän som välkomnar alla vid början av bostadsområdet.

Det var Designårets credo här i Luleå för precis 8 år sedan.

Hur tänkte Gudrun?

Lyssnade och undrade hur hon tänker, Gudrun Sjödén, lyssna här du också på debatten i Studio 1.

Det började när jag satte mig i soffan med Gudrun Sjödéns nya julkatalog. Det var något som skavde. Som var lite skevt. Då kom jag till denna bild och då fick jag skavsår. Ja, först trodde jag inte mina ögon. Men sen så kändes det som om tiden stått stilla hos Gudrun. Är det så här livet ser ut i hennes ögon? Det finns många som använder sitt samiska arv för att skapa nytt. Anna Stina Svakko hör till dem.

Vad tycker ni? Ska vi skapa mönster som heter Lappros? Jag tycker inte att det är ok. Men det finns ju andra åsikter.

Jag fick uppleva Lisa Vipolas utställning här i Luleå. Hon ställer sin fråga om vad som kan vara samiskt. Lyssna här. Henns enkla undran är om hon som växt upp i en samisk kultur utan att vara samisk kan skapa samisk slöjd. Kan hon det?

Hur gör vi för att slippa köpa, nytt hela tiden?

Det är en sån där tanke som dyker upp varje gång en dator, en mobil, ett kylskåp eller en diskmaskin slutar att fungera. Var finns det prylar som håller? Diskmaskiner där korgarnas hjul inte torkar ihop, datorer som inte bara lägger av efter två år, kylskåp som fungerar efter åtta, ja, är alla saker tidsinställda?

Det tog jag reda på och visst. Redan på 1950-talet kom tillverkare av bilar och kylskåp fram till att det är olönsamt att tillverka produkter av högsta möjliga kvalité. Företagen hade möten om hur länge varje del skulle hålla. Och det är dessa beslut som vi lever med idag. Ja, inte riktigt samma beslut men samma filosofi.

Slit och släng. Och köp och köp. Det som har förändrats sedan 50-talet är att det så sällan lönar sig att reparera en frys, kyl, tvättmaskin eller spis.

Tänk när en av de populäraste utbildningarna var den till tevereparatör...Nu kostar en ny teve mindre än sex arbetstimmar.

Igår kväll satt jag och försökte laga min kofta från förra vintern.Den har helt plötsligt massor med maskor som har krupit längs med ärmarna. Den var inte lågpris, men kvalitén var sämre än sämst. Hur ska man göra? Bita ihop och stoppa hålen? Köpa nytt? Eller ska man klaga?

Det ljusnar

Vi är många som inte förstått oss på domare som påstår att människor som filmas hemma i sängen  eller i duschen inte kränks. Nu vet vi att EU-domstolen har slagit fast att Eliza Karlsson Söderman har kränks av staten Sverige när hovrätten friade hennes styvfar. Han hade monterat en videokamera i duschen och tjuvfilmade sin styvdotter för TIO år sedan.

Så lång tid tar det att gå från svensk tingsrätt till högsta EU-rätt.

Nu vet de svenska domstolarna att EUs rättsläge gäller i Sverige. Att ingen jurist kan tycka att det inte är kränkande när en före detta pojkvän filmar ett samlag och lägger ut filmen på nätet.

Det ljusnar.

Apelsinsolsken

Än är det natt. Än får vi vänta på att få se. Vänta på att molnen skingras och att det blir en dag med ljus. Vi kan bara hoppas. Vi kan bara tro att alla fronter och vindar blåser åt rätt håll. Eller är det fel att drömma om en dag fylld av skuggor i blått och apelsinsolsken?

Fler bostäder, nu!

Ibland blir mina tankar bekräftade. I morse slog jag upp DN och Svd och bägge säger samma sak på olika vis.

Bygg, bygg, bygg!

Sluta snegla på medelklassens krav om att värdet på deras bostäder ska upprätthållas till varje pris. Då får visserligen den borgliga alliansen svårare att behålla makten i städerna. Ja, när det finns bostäder för alla så förändras majoriteten lätt.

Idag ökar värdet på bostäder, andrahandshyrorna stiger, de nya bostäderna som byggs har hög standard och extremt höga hyror/avgifter, ungdomar bor hemma till de blir medelålders, de som behöver flytta från en mindre ort till en större kan inte, deras bostäder är ju i de närmaste värdelösa jämfört med de som finns i universitetsstäderna....

Hur vore det om priserna på bostäder minskar reglerat, det byggs bostäder med vardagsstandard och vardagshyror, ungdomarna kunde flytta när de har stått i kö mer än 10 år, att de som behöver flytta från en mindre ort kan göra det. Det vore väl bättre än idag?

Här kan du läsa om hur Falun satte högsta hyra på en etta när de sökte byggherrar.

Finest finnish snow-how

Det är svårt att göra texter som lockar till köp av snöskottningsredskap. Men på kartongen där snösläden gömmer sig står denna fiffiga mening med allitteration och allt.
Finest finnish snow-how.

De bästa av finska snökunskaper förvandlade till en snösläde med inställbart handtag. Det ni.

De har lyckats, med att fylla denna enkla konstruktion med minst lika mycket status som om den vore tillverkad av Marimekko,...eller Ilttala. Eller om vi tänker i bilar, så är den minst en fyrhjulsdriven mindre Mercedes, eller en Subaru.

Allt detta finns bara i mitt huvud men ibland så lyckas varumärkesskaparna att få oss att tro på att skillnaderna är enorma mellan det tjusiga märket och det alldagliga.

De senaste åren har väldigt mycket gått ut på att skapa varumärken av skribenter. Det är inte vad som står i texten som är viktigt utan vem som skriver. Trist. Tänk vad mycket som vi missar om vi tittar efter märken i stället för efter innehåll.

Sista krönikan i NSD

Detta är den sista krönikan om de nyheter som finn med i veckans nyhetsquiz. I och med den nya webbtidningen kommer det inte att finnas plats för att publicera frågelekar rent tekniskt. Vill du läsa fler krönikor så finns de på GRANNE MED POTATISODLAREN. Och ni som läser där märker ju ingen förändring.

Giftig är kopparn som finns i gruvorna. Därför växer nästan ingenting utom Viscaria alpina den lilla lila fjällnejlikan. Giftigt är också polonium. Det radioaktiva ämne som de schweiziska forskarna har hittat i den palestinske ledaren Yassir Arafats kvarlevor. Forskarna uppskattar att risken att palestiniernas ledare blev förgiftad är 83 procent.

Så hög är inte andelen överviktiga i Dalarna där den är högst. Men över hela landet är det ungefär 50 procent som bär på mer kropp än de borde. Jag är en!

En som slutat bära en del av sin hårman är den nyklippte finansministern Anders Borg. Vilket liv för en avklippt hästsvans! Ledsen blev Åsa Linderborg när den nya filmen "Mig äger ingen" innehåller scener som inte stämmer överens med hennes bok. En del av filmen spelades in i Norrbotten. Mikael Persbrant och de övriga fick arbeta i Sveriges nordligaste län med den högsta bergstoppen, det vet vi ju alla, men inte att Norrbotten har högst BRP, BNP på regional nivå. Vi har gått om Stockholm.

Nu ska vår webbtidning förändras och förnyas nästa vecka. Vi har otroligt höga läsarsiffror för att finnas så långt från centrum. Högst av alla tidningar i Norrköpingstidningars koncern. Men de tre lokaltidningarna i Norrbotten, NSD, Norrbottenskuriren och Piteåtidningen ska vara med att som första tidningar ta betalt för all lokaljournalistik. Det ska bli spännande att se om innehållet och inte pappret har lika stort värde.

Debatten om strippklubben

Idag kommer det kyliga klimat som Dragan Bratic försöker skapa i Kiruna att debatteras på teve. Mycket beroende på att många Kirunabor har reagerat. Många mot exploateringen av fattiga kvinnor från öst, och mot exploateringen av kvinnokroppen. En del medeltida tankar om att de som strippar har valt att göra detta för att de vill och inte gör det av nöd och brist på alternativ sprids som mörka frön i vinden. Det är som om många tror att de är frigjorda om de accepterar att kvinnor i underläge exploateras av män.

På debattsidan i NSD lyfter Helen Doktare hur islänningarna ser på strippklubbar. Där är de olagliga. Detta på grund av den analys av vad samhället förlorar om de finns kvar.

Jag gillar att så många debatterar och att så många tänker efter. Det gör att jag tror på att framtiden finns även i samhällen där männen  hittills har tagit den största platsen. Nu tar de plats för att förändra.

Vinterdrömmar

Hur mycket snö kan komma på en natt? Ja, det är inte lite. Vackert och ljust blir det. Tid för att drömma om såna där vintrar som bara finns i sagorna eller på film. I vardagen känns snön och händerna blir stela och fötterna kalla och allt är bara inte som man vill.

Men ändå blir jag glad och jag vet: det blir många. Känslan av att allt är nytt. Doften av renhet. Glittret i iskristallerna. Tystnaden som breder ut sig mellan Malmbanan och älven. Förändringar som får livet att lunka lite långsammare. Av nöden när jag ska skotta fram bilen, av lugnet när jag ser ut över allt det vita.

Idag får vi veta att oktober denna höst har varit ovanligt varm. Vilket får mig att drömma om massor med äpplen nästa höst. Ja, en av förutsättningarna för att det ska lyckas bli några kilo är att träden får avmogna långsamt inför kylan. En annan är att snön kommer före den arktiska temperaturen. Så nu är det bara att fortsätta hoppas.

Jag drömmer om träde med massor av vita doftande blommor i maj och kilovis med äpplen i augusti. Isa Chen som skriver krönikor på Kulturen i NSD skriver här om Parisdrömmar.

Visst känner vi igen oss?

Snö, snö och snö

Skrapan gnäller mot bakrutan på bilen. Snöborsten är full med kramsnö. Det är vått och jävligt och så förunderligt vackert.
Novembersnö mellan tassarna, har Celina som nog är bättre på att gnälla än jag. Hon rusar upp på bron och slår med tassarna mot ytterdörren samtidigt som hon skriker gällt.  Jag får avbryta snösaneringen och släppa in henne. Nu måste det bli snöfritt igen innan hon kliver ut.

Tjuvgömman

Jag ser det framför mig. Konsthandlarens son som har suttit i mörkret i sin lägenhet i München och gömt 1 500 konstverk av Chagall, Matisse och Picasso bland andra, sedan hans far dog. Konst för 9 miljarder kronor som både gett sonen ekonomisk frihet och låst in honom med rädslan om att bli upptäckt.

Här kan man tala om att bilderna har tyngd. Det är som om de vore gjorda i bly. De har styrt sonen. Ett arv från fadern som fick i uppdrag av nazisterna att sälja tavlorna. Sen kom freden. Det förunderliga är att familjen har valt att gömma sig bland konstens mästare i lägenheten hellre än att framstå som upphittare av de ovärderliga tavlorna.

Allt uppdagades när polisen skulle undersöka om sonen hade fungerat som hälare åt konsttjuvar i nutid. Det är då vi kan förstå att konsthandlarens son är girig. Det räcker inte med att han vandrar runt i sitt mörker bland konstverk för 9 miljarder kronor, han kan inte låta bli att köpa upp nystulen konst för att utöka sin förmögenhet.

Hur var det nu mormor sa? Just det mycket vill ha mer. Vilket blev denne mans misstag.

Mjölkvitt ute

Mycket vill ha mer, sa min mormor när hon hörde talas om allt mygel. I Danmark är det helt tydligt. När polisen utreder slavlöner, arbetar de fattiga EU-medborgarna längs med Strandvejen, norr om Köpenhamn. Husen är värderade över 10 miljoner kronor men ägarna vill bara betala svarta löner. En fjärdedel av alla fall som gått till domstol har upptäcks på de dyraste adresserna mellan huvudstaden och Helsingör. Där bor bara en tiondel av befolkningen.

Kan man, så gör man det.

En mening som också går att använda när det gäller FRA:s inblandning och uppgiftslämnande till den amerikanska spioncentralen NSA. Nu försöker vår regering och statsminister undvika att svara på frågor om vad som sker varje dag.

Den allra bästa texten jag har läst om detta har skrivits i Finland. Där har Nya Argus valt att publicera en text som kallar spioneri för spioneri och inte övervakning. Tryggve Söderling som är chefredaktör borde veta efter alla år i skuggan av järnridån. NSA övervakar inte de spionerar.

Ja, så kom det. Nationalarenan Friends Arena går med 100-tals miljoner i förlust. Alla som påstod att Stockholm och Sverige inte har behov av denna arena hade rätt. Vilket inte var så svårt att räkna ut. Vem ska nu förhindra att skattebetalarna får betala Svenska fotbollsförbundets och Solnas nota?

Inte världens gladaste nyheter denna grå söndag. Men jag är glad över att se den mjölkvita himlen, fåglarna som tuggar i sig frön från vår nya automat och känna att det fortfarande är rätt många varma grader ute. Fukten, doften från de förmultnande löven och bristen på kyla stavas riktig höst, inte början på vintern.