Hej! Här är jag.

En av de sju soltimmar som vi haft den senaste månaden

Hej! Idag är det min första dag som bloggare på #blogg100. Jag är med för att jag vill möta fler som skriver och delar med sig. Ni får möta mina tankar från Luleälvens strand, här, där jag lever granne med potatisodlaren. Ett ganska blött och grått liv denna vinter när solen setts 7 timmar sen 1 februari, mot normalt långt över 60 timmar.

Då är det gott att alla fåglar sjunger när jag halkar upp till brevlådan.

Jag gillar att få kommentarer på mina inlägg så gör det; skriv och berätta vad du tycker. Men stå för vem du är. Anonyma kommentarer är inte "my cup of tea".

Nej jag gillar öppenhet och raka inlägg. Min bibel är Erik Wellanders Riktig svenska. Ni vet där förordet börjar med att han skriver: Skriv rakt på sak och sluta använda kanske när du menar att du vet. Jag skriver gärna både och vilket den käre professorn inte skulle ha gillat. Men jag kan inte låta bli att se saker från mer än en sida.

Både och är mitt mantra. Som i att debatten om var Dansens hus ska placeras innehåller både en uppfattning om var utbildningarna ska vara och var dansscenen ska finnas. En kulturpolitisk fråga som idag har blivit en lokaliseringsdebatt. Det är naturligtvis både och. Publiken finns i Luleå och utbildningarna i Piteå. Då är det enkelt att lokalisera de två delarna i Dansens hus. Eller hur?

Stötta dansutbildningarna i Piteå och öppna upp en scen för dans i Luleå. Två goda idéer som nu ligger på is.

Måtte de gå att tina upp snart.

Leve det som finns bakom knuten

Nu har jag hamnat i det gröna sköna igen. Jag som trodde att jag hade tränat bort just den blicken. Men inget grönt går mig förbi nu när den färgen är helt bortglömd och bortgömd där ute.
Resan söderut började med en timmas luftgropar vid Arlanda trots detta blev den en upplevelse för livet. Så här två veckor senare är det den vackra innerliga vigseln i Strängnäs domkyrka som får mig att bli glad. Möten med alla dessa fina vänner och familj, från hela världen.
Uppsala och att få se på riktigt var Signe bor. Vilket fint rum hon har fått till på den lilla ytan. Där på ett hotell vid stationen sov jag i den skönaste sängen som jag sovit i. (ja, jag har blivit urgammal när jag tycker att en skön säng är något att minnas efter en resa med så många fina upplevelser.) De vill jag inte förminska.
Vi for till Bror Hjorts ateljé. Det ska ni också göra.

Vi såg Klara Kristalovas fina bilder och skulpturer men sen klev in i ett rum som bara finns där, orört, sen 1968, när Bror Hjort dog.

Det är något helt speciellt att få ströva mellan skisser, material, fyllda bokhyllor och hans vackra konst. Jag blir rörd när jag ser alla bilder som han gjorde innan altartavlan i Jukkasjärvi började snidas.

Nu har jag två modelleringspinnar i min pennburk som ett minne och som något som jag kan använda. De är så välgjorda och fungerar nästan som små träskulpturer. Det tycker jag var något bra som jag kunde köpa i museishopen.

Ett museiföremål kan man känna sig som så här 57 år efter födseln. Men det tänker jag inte göra. Jag är lycklig och glad över alla fina gratulationer och trevliga uppvaktningar denna vecka. Nu gäller det att vända upp och ner på det vi vet och ta tag i det som finns där bakom.
Vive la kreativité, baklängesgång,  nya perspektiv och nonsenstankar.

Nu överlever hon

Ja, ja, ja nu är det vitt och vinter och grå skyar och som det brukar vara i år. Våren backade tio steg i natt. Istället får jag glädja mig åt små snötussar som har fastnat i alla träden och att alla fåglar samlas kring vår nya fröautomat. Inte dåligt alls.

Igår kom fina vänner och jag fick verkligen en härlig födelsedag. På kvällen lyxade vi med en Norrbottensmeny, löjrom, renfilé och hjortron, på CG:s. Drömgott.

En vinst med att det är råvinter igen är att den fina igelkottsmamman kommer att överleva. Som sagt ett tusen gånger; allt är både och.

Hit och dit-berättande

Författaren Mikarl Niemi skriver en debattartikel om varför han inte vill stötta manustävlingen, som vänder sig till kvinnor, som Tornedalsteatern har utlyst.

Frågan jag ställer mig är varför?

Artikeln var inne i tidningen, NSD, på alla hjärtans dag. Den där dagen som för mig betyder både glädje och patriarkala ålderdomliga seder. Har Mikael Niemi rätt att alla borde få lämna in manus detta nådens år 2014 eller är det så att det är en god idé att locka kvinnor så att de lämnar in sina manus? Det tål att diskuteras, men ganska snart känns det inte gammalmodigt att uppmuntra de kvinnor som kämpar på med sitt skrivande undanskymt, att få en chans att visa vad de gör. Underligt nog är det inte lika svårt för skrivande män att ta fram sina texter i offentligheten. Vilket märks när det är textuppläsningar.

Här tillbringade vi Alla hjärtans dag. I ett hus som både står för barmhärtighet och mörka handlingar. Vi var på ett fantastiskt innerligt bröllop med människor från hela världen. Så för oss är det ett kärleksslott.

(Undrar ni vad det mörka är så gå till Rockelstads hemsida de berättar historien om 1930-talet så bra alldeles själva).

Slottet står också för min häftiga faster. Hon som slog fast att hon ville ha en bal på sin 90-årsdag. Den gick av stapeln här med hela hennes stora familj. Hon ringde och sa till mig att jag skulle strunta i min far som blev vrålirriterad på sin storasyster när hon bjöd in till fest med ett bifogat inbetalningskort. Han tyckte att det var nog att ta sig 12 mil från sitt hem. Hon tyckte att vi skulle ta oss 115 mil. Och det hade vi gjort om inte huset var fullt av influensasjuka.

Min faster var övertygad om att vi ska införa skoluniform, vilket hon hade i skolan på 1920-talet. Hon styrde och ställde på sitt sätt. Vilket inte var helt lätt att följa med i. Men fick hon en god idé så drog hon igång och genomförde den. Jag har flera här hemma. Goda recept, förståndiga yllemössor för nyfödda och andra praktiska ting.

Tänk vad en bild kan få mig att minnas. Så här på min 57:e födelsedag.

Rea på tillit

Jag sitter och funderar över centrum och periferi. Söder om Jävre är det Sverige som har gjort ett rekord-OS, norr därom är medaljerna norrbottniska. På isen svävar Alexander Majorov och representerar Sverige, men i d-hallen är han Sacha och representerar Luleå.

I Skåne slår de första vårblommorna ut när vi vid älvens strand äntligen får lite snö. Men den snö som föll förra veckan är redan historia när vi vaknar denna måndag. Vi ler lyckligt mot vårvintersolen och glömmer gärna att hela västra Europa dränks i regn och stormar. Att de som lever kvar på öarna i Atlanten inte är folkloristiska turistattraktioner utan folk som vill stanna kvar. Leva som människor och inte som servicepersonal.

Vi ser hur makten korrumperar när grindarna till presidentpalatset i Kiev slås upp. När vi får höra nyheter om Telia och Takilent. När nästa utredning om Trafikverket redovisas och den visar att det är först nu som företagen som har hand om spåren ska förebygga att det sker olyckor.

Då läser jag en text om hur företagare i Frankrike klagar på att de inte får nog med beröm. De frågar sig varför de inte hyllas. En annan text berättar om att vissa företag får rätt att delta i ett projekt för att samla kreativitet. Inte alla som har nytta av att finnas på samma plats utan de som passar in i varumärket. En man frågar sig varför ingen tror att en företagare i Frankrike kan ha skapat ett lönsamt företag utan att ha brutit mot lagen. Jag det kan man undra, eller så minns vi hur det har varit sen ekonomin avreglerades.

Hur vi fortsätter att slumpa bort vår tillit och stoppar ner huvudet i sanden.

Fest, festligt och festligare

Hip hurra nu har vi börjat fira min dag. Alldeles för tidigt men det är väl bra. Nu har jag tre hela dagar extra då jag kan glädjas åt tulpaner och trevliga ord. Ibland blir det där att vänner är bortresta ett plus. Nu satsar vi på att äta och festa om en vecka. Det blir ännu en dag att se fram emot. Och se är det Signes dag. Slutet på februari är festligt och början på mars. Undrar hur vi ska fira Signe i Uppsala.

En dålig jämförelse men kanske en förklaring till att de med makt inte tar ansvar

Dagsmejan stelnade i de kalla graderna. Kyligt är det på många sätt dessa dagar i februari.

Ja, de kalla dödliga skott som skjuts mot människorna i Kiev kommer att etsa in motsättningar långt in i framtiden.

Hur lite kan ett liv vara värt för dem som till varje pris vill behålla sina privilegier?

I Ukraina är det korrupta politiker som vill ha all makt över penningströmmarna. I Sverige är det generaldirektörer som klamrar sig fast på de statliga taburetterna.

Bengt Svensson, rikspolischef, som säger att det är någon annan som är ansvarig för att myndigheten satsade miljarder på ett datorsystem som aldrig har fungerat.

Gunnar Malm, generaldirektör på trafikverket som påstår att han inte känner till att den organisation som han har skapat underlättar felaktiga investeringar. De anställda skriver till varandra om hur de underleverantörer som verket köper in arbetet från inte ens vet hur de ska göra för att reparera järnvägen. Men det har aldrig verkets högsta chef hört talas om. Han har bara bytt ut de avdelningar som har god kunskap om hur järnvägen ska skötas mot en inköpsorganisation av gigantiska mått.

Så här kan vi alla fortsätta och räkna upp olika chefer och makthavare som inte vill förstå att i deras position finns det bara en som har allt ansvar. En som borde avgå. En som inte har någon annan att hänvisa till. Det berättar bland annat deras goda villkor och löner om.

Ja, vi kan inte jämföra politiker som mördar sin egen befolkning med makthungriga chefer på samma dag. Men vi kan fundera på hur vi reagerar på dem som krampaktigt gör allt för att behålla sitt tjänsterum utan att ta ansvar för sitt jobb.

Med doftens hastighet

Idag gläds jag åt att vara bländad av solen!

Hur många dagar har vi väntat?

Idag njuter jag av att flaskan med Ajax är fylld med doft av Marseilletvål. Vilket får mig att med doftens hastighet hamna i ett nystädat badrum sur la Côte d'Azur.

Nu är det ljuvligt att städa.

På skåpet står ingredienserna till en nyttig lunch. I koppen finns det tea från Kina. Mitt i veckan fest.

Då är det inte så kul att höra, ja, lyssna på radions ekosändningar. I alla fall inte efter förra veckans debatt om opartiskhet.

Reportern som berättar om ojämställdheten i aktiebolagsstyrelser avslutar inslaget med att säga att regeringen hotar med kvotering i stället för att se det som en möjlighet att kvoteringen av män stoppas.

Det gäller att kunna vända upp och ner på tillvaron i bland och se vardagen från ett nytt perspektiv, eller hur?

En mörkvit dag

Urdrucket franskrostat kaffe på en hylla hos Bror Hjort. Undrar om han använde mörkvitt som Bengt Grive sa. I år har jag sett en klänning i mörkvitt på OS. Det är ett otroligt duktigt italienskt isdanspar Capellini/Lanotte som har valt den färgen. 

Mörkvitt kan det vara en dag som idag när himlen når till marken och små snöflingor dalar långsamt ner till smältvattnet.

Vissa dagar är så där. Lite bleka, lite vaga och lite sömniga. Det är de dagarna som kreativiteten behövs.

Mitt i detta inget kommer Celina in nöjd och glad. Efter henne defilerar en okänd katt. Jag antar att vi får räkna med kattungar om 62 dagar.

Så det kan bli.

Mellan domkyrkorna

Ute på resa mellan domkyrkorna och ett fantastiskt kalas. I fredags var det Sophies och Beaus stora dag. De vigdes i Strängnäs domkyrka. Bröllopscermonien var så innerlig, de vackra sångerna så fina. Tack Magnus Bosson för att du gav oss så mycket välsjungen musik. Sen for vi ner till Rockelstads slott och skålade på alla språk vi kunde hitta. Det var på norska för fyra av gästerna hade farit 180 mil från Lyngen med den fina vilda laxen som vi fick till förrätt. En skål var på sörmländska för jägaren som skjutit älgen som vi åt som tjälknul. Vi skålade på engelska för alla som rest från världens alla hörn och speciellt för Beaus föräldrar. En skål höjdes för resan till Champagne där det bubblande vinet i glasen hämtades i december. Den var ju på franska liksom den för Gilles familj. Både skålar och språk fanns det oräkneligt av. 

När festen började bli dans klockan tolv for vi till ett Bed and breakfast någon kilometer bort. Där var det vinter inomhus men väldigt lugnande för några vilsna själar som behövde lite sömn. De andra dansade till sex på morgonen.

Sen kom en dag med kaos i köket när vi alla skulle begripa hur köksutrustningen i festlokalen fungerade. Tillslut tog jag makten över kaffebryggaren med lite övning och mellan de hundra kopparna så hackade vi frukt. Alla skrattade och letade elskåp när säkringarna gick var femte minut. Amerikansk brunch med pajer, korv, skinka nybakt bröd och massor med humor. Att det sen uppstod lite missförstånd i bland blev till komiska poäng.

Därefter var det dags att fortsätta till Pelle Svanslös kvarter. Nu lyser solen som vi nästan glömt bort och en hel dag med Signe väntar. Ranunkeln står för allt vackert denna fina resa och för Sophies fina brudbukett.

Mot det grå

Denna dagen ett liv, sa Melker, och så suckade han. 

Den första lektionen i att vara här och nu. Ni vet det som många kallar mindfullness. Förmågan av att kunna njuta av det varma vattnet i diskhon när du rengör en vas. Lusten att bara vara i vardagen. 

Idag är den ganska låg och då tog jag den nyutslagna franska tulpanen till hjälp för att hitta lite ögongodis i det genuint grå.

Vardagen får snart ett avbrott och det ska verkligen bli kul. Nu ska det bli fest i dagarna fyra. Vi kanske ses.

En stjärna på service

Idag hittade jag en gammal bild från en utställning för ganska länge sen. Bilderna hänger numera i Uppsala och hemma hos mig. De får mig att minnas den där lätta känslan av en vid bomullskjol som stryker mot benen en het sommardag; doften av luktärtor och smaken av en kopp med nykokt kaffe.

All denna sommarnostalgi har vi stort behov av idag när det snöblandade regnet dränker sorbetsnön och skorna börjar läcka. Ja, snön har samma konsistens som en halvsmält sorbet. Under den röran finns det hårt is som gör stegen mer än livsfarliga, om inte, vår ambitiösa traktorägare vore en sån snabbtänkt person. I morse klockan fem sandade han hela gårdsplanen. Det kallar jag service.

Tänk om det var lika lätt att få rätt hjälp med allt.

Makten tar till storsläggan mot kvinnorna som tar ton

Här är stugorna och husen bara sju minuter från Slussen

Jag fick ett brev från en av mina vänner. Hon hör till dem som hyr en stuga av Anna Johansson-Visborgs 

minne. Ni vet den där stiftelsen som några fackpampar tog över och ordnade sommarboende åt folk med 

miljoninkomster. Just där har sedan en tid kvinnor med låga inkomster kunna hyra sommarstugor utan alla 

moderna bekvämligheter för en normal hyra. Men det har varit stridigheter om vad de gemensamma husen 

ska användas till och hur stiftelsen ska utvecklas inför framtiden. Då tog styrelsen ett beslut om att 

hyresgästerna inte ska vara med i deras arbete längre. Sen fick alla hyresgästerna ett brev dagen före 

julafton.

"Till kampen just nu. Jag har fått besked om att jag måste flytta ifrån min stuga, liksom minst 30 andra, vi

tjänar mer än 14 600 kronor per månad, eller 176 000 per år som är deras nya brutala grepp, som såklart

kom som en chock. De skickade ett brev dagen före julafton där de rev upp ansökan, när 

ansökningstiden löpt ut 23 dagar tidigare och ändrade kriterierna för att få hyra stugorna.

4-5 februari ringde telefonen nonstop, hittills 30 bekräftade krav 

på utflytt före 16 mars. Men det här är ju ett fackligt semesterställe som är till för medlemmar så det blir ju 

helt fel när man kastar ut sina egna. Men vi driver nu en protest, planerar en demonstration torsd 13 feb, 

namninsamling och uppvaktning med den till Förtroenderådet på LO Sthlm. Så här drastiska förändringar av 

ett historiskt sommarställe för arbetare kan inte byta målgrupp, utesluta alla som har en normal arbetslön. 

Primära krav vi har är att få en sista sommar, så traumat inte blir för stort. Alla vi på berget försvinner,

till och med gamla Greta som varit här 56 år. Vi måste vara ute 16 mars om vi inte lyckas stoppa det här. "



Vad vill styrelsen? Inkomstgränsen som de hittat på dagarna före jul ligger under den gräns gäller för att 

kunna försörja sig om man bor i Stockholm.


Jag undrar om detta inte är ett sätt att berätta för alla kvinnor som velat göra stiftelsen bättre att de ska hålla 

käften, eller? Men med vilken kraft dessa fackpampar slår till. Det måste finnas ett stort värde i att kunna 

vräka alla hyresgästerna snabbt. Vad vill de göra med området?

Olämpligt

Jag läser om hur rädslan för att visa Stefan Jarls film om girigheten, Godheten, triggar igång alla högerspöken. Och jag undrar varför. Varken denna film eller andra som hyllar marknadsekonomins avarter är partipolitiska och borde kunna ses utan problem.

Ibrahim Baylan, socialdemokratisk skolpolitiker och partiets talesperson om utbildningsfrågor, sa så här när ägarna bakom friskolorna blev offentliga.

- Vi hade aldrig kunna räkna med att det var riskkapitalister som skulle köpa in skolorna.

Va?

Företag som skattebetalarna är skyldiga att betala för? Inte kunna gissa att dessa företag är åtråvärda för dem som vill tjäna miljoner på att göra ingenting?

Läser om ett vårdbolag som inte fått i hop en enda krona i vinst. Då fixar riskkapitalisterna en aktieutdelning på en miljard till sig själva genom att låna tusen miljoner kronor i banken på bolagets goda namn. Sen kan vi ju bara hoppas att de äldre sjuka patienterna  får blöjor och omsorg  innan vårdhemmen går i konkurs.

Det är verksamheten med att pressa ur företagen, som ska utbilda, vårda och ge omsorg, de flesta miljarderna som är huvudsaken. Inte att ge god vård, den bästa utbildningen eller den mest omsorgsfulla omsorgen som står i centrum. Och det är för att varken skolpengen eller vårdpengen eller äldreomsorgspengen kan ge en enda krona i vinst om företagen uppfyller de krav som vi skattebetalare ställer.

Men en film som beskriver detta får vi tevetittare inte se före valet. Eva Hamilton som är vd för Sveriges television tycker inte att det är lämpligt. Men att de program som hon sänder varje dag fram till valet inte innehåller kritiska frågor om vad vi skattebetalare och licensbetalare behöver veta för att göra ett informerat val, et är hon inte orolig över.

I mitt förra inlägg berättar jag om hur kristdemokraten Stefan Attefall får lägga fram ett förslag om nya regler för byggnadstillstånd utan att någon lyfter fram hyrorna som de bostadslösa kommer att få betala för dessa jättefriggebodar. Att hyresgästerna inte kommer att ha besittningsskydd och kan vräkas hur som helst, att grannarna som förlorar solen på sin tomt inte kan överklaga byggandet. Nej i publicservice är detta förslag helt oproblematiskt.

Och sen stoppar hon Stefan Jarls film.

Bostadsdrömmar

Jag måste be Stefan Attefall om ursäkt. Bostadsministerns förslag om hur bostadskön ska kortas innehåller fler delar. Det viktigaste är kanske att alla som äger en villa får bygga ett hus på tomten som är högst 25 kvadratmeter stort utan att fråga varken kommunen eller grannarna.

Med hjälp av denna regel hoppas regeringen att många små stugor ska byggas så att studenter och ungdomar ska få någonstans att bo.

Ser ni det framför er?  Det gör i alla fall Stefan Attefall.

Jag som är lite kritisk undrar hur ska några studenter och ungdomar kunna hyra en nybyggd stuga? Idag kostar ett normalt studentrum 3 000 kronor. Vad skulle en stuga kosta? 6 000 kronor?

Med de byggnadspriser som är idag kostar en 25 kvm med kök och dusch och tvättmöjligheter minst 1 miljon kronor. Kanske ännu mer. Och då blir det minst 6 000 per månad i hyra  även om hyresvärden inte ska tjäna något på affären.

Känner ni någon helt vanlig student eller ungdom som tjänar så mycket att de har råd med den hyran? Det gör inte jag.

Men Villaägarna tycker att dettta är en lysande idé. Jag tycker att det är valgodis. Än en gång vänder sig Alliansen till de som vill ha mer i plånboken. Istället för att utveckla infrastrukturen så att fler bostäder kan byggas. Tänk er att alla kommuner med bostadsbrist får i uppdrag att skapa minst ett område med bostäder för låginkomsttagare/studenter med goda kommunikationer till jobb och skolor. Då kanske kön till att få ett eget hem kapas.

Utanför det möjligas gräns

Min hud känns för trång och jag fryser. Fina S ringde och berättade en helt upprörande sak. En av hennes kompisar har en far som vårdades på hospice i höstas till det att han dog. Då när han skulle dö drog försäkringskassan in sjukpenningen. Han hade ju inget datum när det skulle ske!

Lite tröstande, säger hon sen: Vet du en annan kompis som har jobbat aktivt för moderaterna har fått nog. Nu har hen gått ur partiet och jobbar för att dessa övertramp ska ta slut.

Det är helt sanslöst. Helt utanför det möjligas gräns om tjänstemän och politiker ska kunna förstöra en människas sista dagar här på jorden genom att konstruera omöjliga lagar och regler.

Jag vill bara skrika alla fula ord som jag kan. Men istället sitter jag här och hurves. Letar efter något trevligt att göra. Slår in ett paket. Men ilskan och maktlösheten den vill inte försvinna.

En röd tråd med knutar på

Skål för samernas nationaldag idag och att det är Jokkmokksmarknad. Även om i år är ett år då många av de hantverkare som brukar förgylla vintermarknaden avstår i protest mot hur kommunen förhåller sig till gruvan i Kallak.

Är det någon som trodde att vi skulle se strider om urfolkens rätt till mark och vatten 2013, 20 14...

...det är otroligt hur lätt vi glömmer gamla synder och brott.

Mitt när jag skriver dyker Stefan Attefalls stämma upp, vår bostadsminister, och han har hittat en lösning på bostadsbristen i alla fall ett steg på vägen. Vad? Jo, de som vill bygga på vindskupor på sina villor får göra det utan byggnadstillstånd om hans förslag går igenom.

Men låt honom drömma om att detta skulle avhjälpa en bostadskö på fler än 200.000 familjer.

Jag vill drömma med Alexander Majorov om ett perfekt åk i Sotji, nu när vi skickar dit våra atleter. Vet ni att Alexander inte kan hoppa på träningarna som han har i hall C? Där är isen för tunn. Men där ishockeyn tränar finns det is som håller.

Snälla gör isen tillräckligt tjock innan Alexander slutar att hoppa sina kvadruplar så att vi kan får njuta av hans fina konståkningsprogram i flera år till.

Håll tummarna för att det går allra bäst när det gäller. Heja Sacha!

Bara vara lite grann

Nu har bilderna kommit som jag beställde i Stockholm. Den har bilden ska jag beskära och beställa en passepartout till, för den ska bli bröllopspresent till ett vinterälskande brudpar. Vi ska ju på ett bröllop snart.

Vintern börjar bli till vårvinter för oss som ser solen över trädtopparna för första gången sen i höstas. Det är något helt speciellt de här dagarna när vi märker att ljuset kommer tillbaka. Nu lyser solen över snön på ängarna och klimatet är helt nytt.

Idag ska jag njuta av att inte stressa. Att bara vara lite grann.

Utan skavanker

Jag drömmer om  att skönheten hos oss som slagit ut och börjat falna får samma status som det vackra hos de kvinnor som krampaktigt gör allt för att se ut som om de inte har levt. Men så öppnar jag veckans nummer av Elle och möter Carole Bouquet, 56, en ikon för dem som skapat ett ansikte utan ålder. 

Då blir jag matt. Ja, jag hade hoppats att det finns annat som en kvinna kan vara känd för än sin gjorda skönhet. Jag vet ju inte vad som gör att denna vackra kvinna inte har ett enda märke av sin ålder på bilderna, photoshop eller kniven, det spelar ingen roll. Det som får mig att blir trött är att så stor kraft och fokus läggs på hur det ser ut och inte på vem det är.

Som ni ser har jag fortfarande lätt att bli upprörd över de där vanliga könsstereotyperna. Upprörd över att det är naturligt att skapa tio sidor med tips om hur kvinnor ska försöka behålla sitt utseende utan skavanker. Jag hade hoppats att det finns mer intressanta sidor av livet som skulle kunna skildras i en veckotidning, eller hur?

Det skulle vara spännande.

Grått skitsnack

Jag vet inte vad som drabbat så många debattörer denna gråa kalla januarivecka, vet ni? Ja, var de har hittat argumenten för att återgå till Hedenhöstid när det gäller debatter om lika värde mellan alla människor.

Feminism är helt plötsligt inte en kamp för att alla människor ska ha lika värde i livet.

Mänskliga rättigheter är inte självklara utan förhandlingsbara.

Att ta ansvar för det man gör, är ett omöjligt krav, när det gäller OS eller VM.

Det allra värsta ordet dessa debattörer vet är kvotering, att vi skulle kvotera in det kön som är underrepresenterat i en styrelse. Skräcken inför kvotering finns dock inte när det kvoteras in män.

Nej, när tio kvinnor och en man söker en tjänst så får mannen oerhört många fler poäng bara för att han är...en man. Då räcker det att han når upp till de krav som ställs, inte att han är bäst. För att han jämnar ut den sneda könsfördelningen på arbetsplatsen. Vad hade vi fått höra om det samma skett på en arbetsplats med ett överskott av män när den enda sökande kvinnan fått en tjänst?

Nej, sluta vandra där borta bland flintyxorna tillsammans med Ben och Flisa. Ta tillbaka nutiden och framtiden och ta den plats som är din i debatten. Oavsett om du är man eller kvinna. Men glöm inte bort alla framsteg som vi har hunnit göra och tänk på vad vi borde göra för att förstärka och förbättra för alla.