Dra på munnen

Ännu en bild av vad som kan bli när jag glömmer saker utomhus. Här är det frost som skapats under nattens kyla. Häftigt tycker jag och nu kan jag inte låta bli att dra en historia om våren som alltid, ja, alltid dyker upp så här i nattkylan.

Vet vad det där är?
Jo, det är Kalle som kommer ett med vanligt tecken på vår.
Vadå?
Jo, han har hittat en spann med smältvatten...

Efter minst hundra gånger upprepande är denna historia lika rolig som

Däruppe där det är släckt har jag släkt.

Eller?

Torra som fnöske är dessa urgamla skämt men visst kan vi dra på munnen ändå.

Hem ljuva hem

Förändringarnas vindar blåser, idag är det något helt annat än då. Idag är det ett höghus med nybyggda och svindyra lägenheter korsat med en galleria och ett hotell.

Men bristen på någonstans att bo har knappast minskat.

Bristen på perspektiv, innovationer och kreativitet när det gäller att bygga hem för alla och inte bara för de få skapar ingen tro på framtiden.

Jag kommer aldrig att glömma den ungdomspolitiker som gav råd till arga ungdomar på ett möte för rätt så länge sen.

- Acceptera  att bo utanför stan. Då har ni råd att köpa en bostadsrätt.

Ungdomarna tystnade och förstod att denne unge man aldrig hade varit utan pengar.

Sen reste sig en av dem och frågade milt: - Vilken bank lånar ut pengar till oss som bara får korta vikariat och timmar? Vilken bank lånar ut pengar till studenter?

De fick inget svar. Idag är bostadsmarknaden ännu trängre. Idag krävs det mycket mer för att en ung person ska få ett hyreskontrakt.

Hur många unga människor ska bo i en etta när hyrorna är mellan 7 000- 12 000 kronor per månad?

Uppfinn ett sätt att stödja bostadsbyggande som sker efter nya smarta regler. Då kanske lvuxenivet kan börja för alla unga med ett eget hem.

Jag begriper ingenting

Idag behöver jag se att det finns lugna och vackra bilder att tänka på efter gårdagens berättelse i Uppdrag Granskning om nynazisternas våld. Det allra värsta är att Sveriges rättsväsende inte tar detta grova våld på allvar. Trots bilder som visar vilka personer som har knivstuckit en främling på torget i Hökarängen kommer de undan med att neka alla tre. Här säljer juristerna ut vår tillit till vårt samhälle på allra billigaste sätt.

De lägger ner förundersökningen istället för att pröva ett åtal enligt de regler som det så kallade Lindomemålet ledde fram till. I Lindome skyllde två personer på varandra efter ett mord och de kunde inte dömas, men lagen ändrades.

Jag har inte riktigt förstått varför åklagarna låter bli att pröva åtalet enligt dessa regler som säger att alla som är inblandade ska dömas för brottet som har begåtts. Är det för att offret var i Sverige på besök? Är det för att alla vittnesmål och övervakningsfilmer inte räknas?

Jag tycker att förlusten av vår tillit till samhället väger precis lika tungt som det brott som har begåtts. Jag är antagligen naiv när jag tror att det är omöjligt att knivsticka en person i magen så att han nästan dör inför vittnen och övervakningskameror utan att ställas för rätta.

Nej, jag begriper ingenting.

Tankarna mellan raderna är allting

Världsbokdagen. En av alla dessa dagar med egna namn, jag undrar varför de kom till. Men böcker är ju bra ibland och att tänka på att vi alla i hela världen är ett och samma gillar jag. Men jag tycker att dagen borde heta läsardagen. För böcker är ju bara ting, det är ju tankarna som uppstår när vi läser som är allting.

Det tycker jag är viktigast med all text. Det som finns där mellan läsaren och raderna på sidan. Eller hur?

Och det hittar vi inte när författare intervjuas gång på gång i tevefåtöljerna. Då krävs det att samtalet förs av en läsare som ser vad som finns mellan raderna.

Vill du veta vad en av landets unga författare tänker så kan du läsa Andrea Lundgrens blogg här.

Läs om Putins folk i Kalle Kniiviläs intressanta bok

Adieu, farväl låt detta vara den sista resten av vinteris i vår. Låt oss begrava minnet av denna slaskiga och halkiga årstid som vi har upplevt denna säsong. Aldrig har väl högarna med sand och grus varit högre. Aldrig har väl tjälen varit så ihärdig som efter denna nollgradiga, blöta slaskvinter. Frågan är väl bara hur?

Ja, varför är tjälen så djup när de kalla vinterdagarna var så få?

I påsk har jag läst om en annan tjäle, den som sprider sig i Putins Ryssland. Boken har Kalle Kniivilä skrivit efter en resa till de människor som fått det bättre under Putin. Han berättar om deras starka skäl för att rösta på  den förre KGB-officeraren. Ett av de skäl som är uppenbart är hur ekonomer från väst tilläts prova sina skrivbordsteorier på intet ont anande människor som först levat under tsarens, sen Stalins och till slut ekonomerna från Chikagos förtryck.

En av de ekonomer som kallades in är Anders Åslund. Han var rådgivare till Jeltsin i början av 1990-talet och till Ukrainas regering i slutet av 1990-talet. Kommer ni ihåg när han predikade att det var bättre om alla i de forna sovjetstaterna rev allt och byggde nytt? Det var ju ingen idé att ta tillvara det som var bra.

Resultatet blev att medellivslängden minskade för första gången i fredstid och att oligarkerna kunde roffa åt sig allt värdefullt i de bägge staterna. Korruptionen slog alla historiska rekord. Vilket naturligtvis skapar en Sovjetnostalgi.

Pengarna tappade allt värde för vanliga människor. Till slut levde de flesta i en bytesekonomi. Men de som lyckats roffa åt sig de stora råvarutillgångarna kunde skratta hela vägen till sina lyxfastigheter i London.

I detta kaos orsakat av Anders Åslund och de andra ekonomerna tog Putin över.

Han började med att jaga några av multimiljardärerna som inte stod på hans sida och vann därmed förtroende hos alla som sett sina besparingar försvinna under Jeltsinåren.

Sedan dess har har deras liv blivit allt tryggare ekonomiskt och de har fått pengar över som de kan använda till bilar, resor och bättre bostäder. De har fått ett generösare socialförsäkringssystem och kan på ett helt nytt sätt förutse framtiden.

Då är det inte konstigt att bristen på öppenhet, mångfald och mänskliga rättigheter inte är det viktigaste när de ska välja nästa president.

En av de gamla vänner, Michail, som Kalle Kniivilä möter, förklarar varför han tycker att det är helt naturligt med en statlig teve som endast rapporterar om hur bra det är att leva i Putins Ryssland:

- Det är väl självklart att om staten betalar som bestämmer regeringen om vad som ska sändas.

Då blir det helt självklart att de lögner som produceras av tevestationerna inte tas på allvar.

- Vi frågar oss alltid om det är någon som vinner på att vi ska tro på vad politikerna säger, både här i Ryssland och i USA och Europa.

Ja, Michail kan inte förstå skillnaden mellan de fångläger som finns i Putins Ryssland och USAs läger Guantanamo.

Han har upplevt de senaste 14 åren som mycket bättre än alla andra i sitt liv. Nu kör han en automatväxlad japansk bil och har pengar till en egen lägenhet för sin familj.

Han och den tysta majoriteten är "Putins folk" som denna mycket intressanta bok heter. Missa den inte om du vill veta mer om Ryssland av idag.

Tjuvholmssundet

Härlig promenad i sanden efter ett avsked på Kallax. Vattnet isande blått  men överallt finns det spår av fåglars vandringar, älgars promenader och en svan eller två. 

För säkerhets skull

Varje morgon bär jag ut påskplanteringarna. Jag gör precis så där som David Eberhardt säger att vi svenskar gör, jag låter krukorna stå inne över natten för säkerhets skull. Han tycker ju att vi svenskar är för säkerhetsfixerade och tar på oss för många säkerhetsbälten och cykelhjälmar. Jag tycker att han är rätt parodisk. Ni vet som en sån där överläkare då de bestämde allt på jorden i alla fall inom sjukhusets väggar. Det beror nog på att han arbetar inom psykiatrin. Där lever tron på den allsmäktige läkaren kvar på sina håll.

Det var så när jag började mitt första heltidsjobb på Serafimerlasarettet. Där var det Gunnar Björk som var gud och bestämde det mesta. Han var en mycket duktig njurläkare och så var han den gamle kungens doktor. Då var det självklart att han bestämde hur alla skulle se ut, vara klädda och om personalen hade rätt att äta lunch den dagen. När jag tittar bakåt på detta sätt undrar jag hur vi stod ut.

Hur jag började att tänka på detta? Jo, jag vaknade till att radion började med ekosändningarna och nyheten som jag hörde först handlade om att vi kommer att behöva 220 000 nya undersköterskor, sjuksköterskor och läkare de närmaste nio åren. Då gäller det att förändra landstingen!

Jag vet ingen förutom dem som arbetar på sjukhus som kan få sin semester inställd. Jag vet ingen förutom dem som arbetar i vården som har så lite att säga till om när det gäller hur de ska organisera arbetet. Trots att alla som arbetar där har utbildning och massor med kunskaper.

Vad som händer när det är så här toppstyrt får vi se här i byn när vårdplatser stänger och operationer ställs in. Många anser att vården inte är säker för att alla har för mycket att göra. Men de som har makten har som vanligt inte hört talas om att det är så här. Istället gör de sig klara för att inviga det nya patienthotellet...

Slafs-jo-jäjäjäh

Vi var nog många som fastnade framför teven i går när hyllningarna till the Beatles sändes. Häftigt att låtarna håller än. Jag kan bara inte glömma hur vi som sexåringar jublade när She loves you spelades på melodiradion.

Vi blev så lyckliga att vi skruvade upp radion på högsta nivån och tog fram slevar och burkar. Se tjöt vi "Slafs-jo-jä-jä-jäh" och höll takten med våra trumset.

Detta gillade inte Fru Gustavsson i lägenheten intill. Hon var mycket känslig mot allt som skedde i vår portuppgång. Men detta oljud, som hon sa var en plåga, det var det absolut värsta som hon varit med om. Hon ringde till värden. Värden ringde till vicevärden. Vicevärden ringde till maskinisten. Ni vet den där fina mannen som hjälpte oss med allt. Och som hittade borttappade vigselringar när han repade hissen.

Det var han som fick ringa på.

Låten var ju för länge sen slut och det var ganska tyst där inne. Nu hade vi hittat annat att göra. Tur för oss kan man säga.

Tänk vad musik kan framkalla gamla minnen, nästan som dofter från förr.

Tårtkastning i spalterna

Det är som ett skämt! Ja, att Svenska Dagbladet låter Lars Ring intervjua Kristina Lugn som en hämnd på Matilda Gustavssons lysande porträtt av ledamoten i den svenska akademin. Lågt!

Så här låter Lars Ring författaren klaga:
Vi träffas för att prata om den nya pjäsen ”Hej, det är jag igen” – men först vill hon vara arg. Indignerad. Hon berättar att hon har ställt upp för en intervju med en ung journalist som dyrkar hennes dikter. Enligt Kristina Lugn satt reportern med pennan redo för att få skojfriska kommentarer och citatvänliga poesisnuttar, men var inte påläst.

Det är helt sanslöst. Eller så är det ytterligare en väg att visa hur sint hon är.

Det finns ytterligare en parallell som pågår sedan någon månad.

Magasinet Filter har publicerat en berättelse om familjen Eklund. Sigge Eklund är inte nöjd när han ser intervjun i tryck och använder då sin pod på Aftonbladet till att lägga fram sina argument för att han har blivit lurad till att ställa upp. Enligt honom skulle intervjun handla om hans bok.

Men chefredaktören Mattias Göransson stöttar reportern och när Sigge Eklund publicerat privat mail mellan honom och reportern så svarar redaktören med att plocka fram hela mailen.

Denna strid pågår än.

Jag undrar om detta är en  ny typ av journalistik, om de som blir intervjuade för att de vill synas kan använda publiciteten för att få ännu mer.

Tårtkastning upphöjt till hundra.

De visste ingenting

Ser ni det framför er. Hur Fredrik Reinfeldt och Anders Borg går omkring i regeringens korridorer med hörlurar och skyddsglasögon för att skydda sig från Nuonaffären? Hur de viker bort blicken och skruvar upp rockmusiken för att inte ha en chans att upptäcka när de svenska skattebetalarna köper det holländska gasföretaget för, ja, hur mycket var det 87 eller kanske 100 miljarder kronor.

Alla andra kände till affären utom den minister som har makten över statens kassakista och den minister som leder regeringen. Det intygar många höga regeringstjänstemän. Bland annat budgetchefen på finansdepartementet.

Antingen är detta sant, eller så blåser de oss. Lika illa både och. Nu förstår vi alla varför Maud Olofsson fd näringsminister inte kommer till riksdagens konstitutionsutskott för att svara på frågor om hur denna affär blev till. Hon var ju ansvarig för Vattenfall och det var en representant från näringsdepartementet som var med i styrelsen.  Nu gäller det att inte få några frågor som kan avslöja om finansministern och statsministern ljuger eller höll sig undan. Vilken gör att hon får ta all skit.

Undrar inte ni hur mycket det är värt att Maud Olofsson tar hela ansvaret för den sämsta affär som ett statligt bolag gjort? Minus 35 miljarder på bara något år och kanske ännu mer minus nästa vecka om Ryssland drar tillbaka sina gasleveranser.

Vad är priset för att hon sitter kvar hemma i köket i Högfors utanför Robertsfors?

Jag undrar varför Anders Borg och Fredrik Reinfeldt värjer sig från detta beslut som om alla talar sanning togs i näringsdepartementet och som därmed blev hela regeringens.

Se Österlen

Jag tänkte tipsa er om en sida som nätverket Se Österlen gör. Där kommer jag att skriva om hur det är att leva 170 mil från sydöstra Skåne. Det är en sida med information om vad som händer och sker i alla fina små orter. Det finns länkar till de flesta sevärdheterna, kaféerna, boendena och hantverkarna i området.

Inför påskens konstrunda har mitt första inlägg publicerats. Dessutom finns det artiklar skrivna av Lotta Solding.

Jag ser fram emot att få berätta om mina upptäckter på Österlen och kontrasterna mellan älvens strand och vårt allra sydligaste hörn av landet.

Häng med!

Vilket perspektiv har du?

Jag kan inte lämna frågan om mediekoncentrationen åt sidan längre. Inte efter dagens artikel om nattågen som finns i Dagens Nyheter. 

Ser ni vilket perspektiv reportern intar? Hör ni hur alla människor som bor långt från Stockholms innerstad är problem? Hur det enda som är viktigt med nattågen är att storstadsborna ska kunna åka skidor eller vandra i fjällen när de är lediga?

Det är länge sen jag läste en text som är så centrerad kring Stockholmarnas behov. Men Jimmy Fredriksson på Göteborgstidningen ser hela tiden hur alla som lever där 97 procent av landets innevånare bor blir marginaliserade. Han berättar att 20 procent av alla journalister bor i Stockholms innerstad, av befolkningen bor 3 procent där.

Hans exempel är lite dråpligt. Regeringen har beslutat att bensinmackar i glesbygd inte behöver ha pumpar för alla drivmedel. När reportern från Stockholms innerstad ska berätta om denna nyhet blir rubriken:

Svårt att tanka miljövänligt utanför städerna.

När övriga medier i landet skriver att :

 Nu räddas fler av mackarna i glesbygden.

Så olika är vårt perspektiv på vad som sker här i vårt land. När innerstadsjournalister oroar sig för att räntan ska höjas, ja, för då blir det svårt att bo kvar i bostadsrätten vid Nytorget, då oroar sig övriga landet för att priserna gör att folk med vanliga löner inte kan bo där de arbetar.

Ja, och så oroar sig reportrar på Sveriges största morgontidning för att nattågen kostar för mycket. Varje år betalar skattebetalarna 100 miljoner kronor för att två tåg per natt ska rulla mellan Narvik/Kiruna, Luleå och Stockholm.  Detta är ungefär hälften av vad staten satsade på nattågstrafiken före 1990-tals krisen. Då fanns det ett direkttåg från Göteborg och ett från Nässjö till övre Norrland förutom de två som finns idag.

Klyftan ökar och vi som bor norr om Umeå vet att det enda spår som nattågen och alla godståg rullar på är så dåligt att det råder nedsatt hastighet till 70 km per timme. Tänk er att resan till Österlen skulle gå i samma takt. Då skulle du få sitta på tåget eller i bilen i minst elva timmar. Men vår regering vill inte satsa en enda krona på att binda samman Sverige. Detta trots att EU anser att en järnväg vid kusten mellan Luleå och Umeå är ett prioriterat projekt. De vill betala minst 35 procent av investeringen. Men vår infrastrukturminister Catharina Elmsäter Swärd(m) svarar så här:

-Det är upp till tågoperatörerna när de vill köra sina tåg.


Men på vilka järnvägspår?

Längtan till en rabarberknopp

Nu är det påsk och konstrunda på Österlen. Påskliljorna blommar i jorden och rabarbern går att skörda och havet slår mot Borrby strand. Det doftar jord och hela världen är fylld av fåglarnas sång. I alla fall den del av världen där vi far omkring för att få uppleva våren på Österlen.

För två år sedan var jag en av gästutställarna på Maria Ekbergs galleri i Hammenhög. I år är det Maria och Ninnie Forrsgren som ställer ut tillsammans. De är bara ett par av de många fina hantverkare och konstnärer som finns att besöka.

Men här sitter jag vid älvens strand och längtar. Det är samma sak varje år när jag läser om allt som ska hända i påsk mellan Ystad och Brösarps backar. Jag får ta till nyplanterade krukor med narcisser och penséer. Blomplanteringar som får sova inomhus för att inte bli skadade av nattfrosten.

Det är en stor skillnad på att leva på en plats där våren långsamt väcker naturen till liv. Där vintergäck, snödroppar och krokus blommar en efter en i gräsmattan som sakta blir grön. I ett landskap där den första vårvinden snor runt knuten en januaridag och där forsythian lyser gul på vårfrudagen.

Vid min strand vid älven är det andra vårtecken som vi upptäcker efter hand. Bilarna har sommardäck och låter mycket mindre, isen öppnar sig i vårblåsten och älven lyser blå, Kirunarosen som tål zon 8 knoppas mot söderväggen och så en morgon hör vi storspoven. Allt detta och lite till sker inom bara någon vecka. Vissa år är våren tre veckor andra kanske sex. Istället har vi den femte årstiden, vårvintern.

När alla nere på Österlen tar fram sina vårkappor och lätta skor då sitter vi i lä på renskinn eller fårskinn och njuter av att solen speglar sig i snön. Ja, vårt land är avlångt. I alla fall när vi åker tåg eller kör bil.

Med flyg tar det bara några timmar så är vi framme vid Sandskogen, den stora loppisen i Mariedal och får kryssa mellan alla gallerier och kaféer för att hamna vid hamnen i Simrishamn. Där börjar det hav som blir till en vik uppe hos mig.

Påskspänning i verkligheten

Årets påskspänning finns i verkligheten. I vår har flera reportageböcker som beskriver vår tid mer gastkramande och spännande än dikten kommit ut och en kriminalroman som nästan är verklig.

I boken "Det är jag som äger Carnegie" sammanfattar ekonomijournalisten Karolina Palutko Macéus cirkusen kring Carnegie när staten tog över för att rädda en del av banken. Det är en historia med många krångliga beskrivningar av ett svårt ämne. Massor med olika ekonomiska makthavare rusar runt bland sidorna. För en vanlig intresserad läsare är det inte helt enkelt att begripa varför. Historien om Carnegie liknar den som HQ-bank ställde till med samtidigt men det skiljer är hur den beskrevs på ekonomisidorna.

Vi som endast läst dagstidningar tror oss veta att Carnegie nästan gick under på grund av att en privatperson och hans familj fick låna nästan obegränsat med pengar. Han hette Maths O Sundqvist och han fick låna miljarder för att bygga upp ett fastighetsbolag och ett stort aktieinnehav. Maths O Sundqvist började med 10 miljoner kronor och kunde med bara ett handslag skapa sitt imperium. I Luleå ägde han bland annat Åhlénshuset och Smedjan.

Hemma i Östersund ägde han de två tidningarna och enorma jaktmarker med jaktslott. I Stockholm köpte han ett stenhus på Östermalm som han började renovera för 400 miljoner kronor där han tänkte bo.

Men så kom krisen i USA och den 10 november 2008 drogs Carnegies banktillstånd in. Och då fick deras mest inkomstbringande kund Mats O Sundqvist betala för sig. Men i bakgrunden lurade ännu större skulder  utan säkerhet... Ja, läs om på vilka lösa grunder miljarder lånas ut för att de som bestämmer ska få sina enorma bonusar.

Nästa berättelse om en finansfurste utspelar sig i Finland. Björn Wahlroos, ordförande i Nordea, har kartlagts sen födseln av Tuomo Pietiläinen och 26 grävande journaliststudenter vid Tammerfors universitet.

Vem är då denne framgångsrike bankman? För oss i Sverige är han mest känd för sitt uttalande att vd:n för Nordea borde få ännu högre lön och bonus i samband med att banken köpte en svindyr våning till direktören. Ja, att en person som leder en stor bank inte ska behöva sköta om saker som att skaffa sig en
egen bostad.

Men han började inte sitt liv där längst ut i marknadsliberalismens yttersta gränsland. Livet började han i en familj där pappan var i centrum. Fadern Bror Wahlroos var då en av Finlands mäktigaste inom industri och handel där han satt på ministeriet som högste tjänsteman. Sonen fick gå i de bästa skolorna i Helsingfors men innan han hann till studentexamen tog politiken över. Under några år for han land och rike runt och deltog i 68-rörelsen. Då var han stalinist. Men hans engagemang nådde vägs ände och på en termin lästa han in de fyra ämnen som krävdes för att han skulle kunna ta studenten och börja läsa på Handelshögskolan, Hanken.

Han satsade på forskning och var lärare där, gästforskade i USA och började sitt arbete inom finansvärlden 1985. De år då våra regeringar avreglerade finansmarknaden. Sedan dess har han haft en lysande karriär. Höjdpunkten var enligt reportaget kanske när han hade invigningsmiddag på godset Åminne med det svenska kungaparet på plats.

Detta reportage innehåller massor av information om hur Björn Wahlroos bygger upp sin karriär i Finland och internationellt. En historia som i sig är spännande. Det som jag tycker fattas är en beskrivning av hur Finland skiljer sig från Sverige. Det som är självklart för en finsk läsare kan för en svensk vara helt obegripligt. Men detta är en parentes då dessa studenter och deras lärare har lyckats med att ge oss en bild av en finansfurste som till slut inte ser några gränser alls. Varken för sin egna fester eller för hur företag ska påverka politiker.

Kommer ni ihåg Björn Wahlström och hans Björnliga?  Björn Wahlroos har en sån han också.

Den mest spännande berättelsen om hur pengar kan användas för att förändra värdet på ting har Gunnar Lindstedt skrivit. Hans reportagebok "Samlarna" tar oss med på den internationella konstmarknaden. Vi får veta varför ett konstverk kan öka i värde från några tusenlappar till en miljon.

Något som är gastkramande för konstsamlare är hur de som har makten vid de stora konstinstitutionerna värderar olika konstnärskap. Hur cheferna på Moderna muséet leder sina små maktkoncentrat.  Hur de som har chansen blir smakdomare och hur de tar chansen att höja värdet på sina egna konstsamlingar. Men det är inte alla som arbetar med konst och konsthandel som ser dollartecken när de tittat på en bild eller staty. Här skildras också de människor som ägnat hela sitt liv åt att försöka bygga upp konstnärers chanser att få fortsätta skapa utan att vara utfattiga.

Kommer ni ihåg en av Sveriges största konstskandaler. Den där Pontus Hultén, då chef på Moderna muséet, låter tillverka verk av Andy Warhool på ett snickeri i Malmö. Brilloboxar, tvättmedelspaket, en del av de verk som Andy Warhool skapar för att visa att en vardaglig pryl kan vara ett konstverk det med.

Dessa Brilloboxar prånglar Pontus Hultén och andra sedan ut på stora konstauktioner i London och Paris där de säljs för enorma summor. Allt kan pågå till dess Expressen avslöjar att boxarna är falska.

En spännande bladvändare som ingen bör missa om du har det minsta intresse för hur priserna på konsten styrs.Det är så mycket som sker i konstens värld som vi andra inte har någon kunskap om. Missa inte Gunnar Lindstedts berättelse om berömmelse och ganska mycket tjuv och rackarspel.

Tjuv och rackarspel finns det också i  Kristina Kappelins Italiensk dagbok. Idag vet vi att premiärminister Silvio Berlusconi, som har dominerat Italien i 20 år och den tid som Sveriges televisions frilansreporter har bevakat politiken i Italien, är dömd för ekonomiska brott. Vad som har skett fram till förra veckans dom beskriver Kristina Kappelin med sin egen röst.

I dagboken berättar hon att allt börjar med ett stipendium och hur hennes liv som journalist utanför Sveriges gränser helt plötsligt har varat i 30 år. Den ger oss också många förklaringar till varför det inte är enkelt att begripa hur Italien fungerar. Historien som fastnat allra mest är en berättelse om en dag i Vatikanen tillsammans med två svenskar och Påve Fransciskus.  Kristina Kappelins röst hörs genom alla dessa texter om livet vid Tibern. Det är en bok fylld av värme och en vilja att göra Italien och italienarna begripliga. En av hennes geniala sammanfattningar av detta komplicerade land är, Italien har tre religioner, maten, katolicismen och fotbollen.

En av vårens kriminalromaner utgår från verkligheten. Claes Ericson har använt sina kunskaper om Ryssland och dess historia och ekonomi för att skriva en spänningsroman om hur Tsarryssland, Sovjettiden och Putins Ryssland hör ihop.

Det 19:e Fabergéägget utspelar sig mitt under revolutionen 1917 och  åren därefter dessutom under sommaren 2013. Astor Kragh åker till Moskva för att begrava sin mamma. Hon utvandrade till Sverige från Sovjet och åkte aldrig tillbaka till sitt hemland när muren rasade. Hon har aldrig berättat om sin familjs bakgrund och när Astor hamnar i Moskva kliver han in i både Rysslands och familjens historia. Hans morfar var en tjänsteman i tsarens Ryssland som tar på sig ett hemligt uppdrag under revolutionen. Till sin hjälp har han det vackraste och dyrbaraste av tsarfamiljens Fabergéägg. Det 19:e ägget.

Astor kommer till sin moster i centrala Moskva och träffar där sin kusin Kirill, en av vår tids entreprenörer i den ryska huvudstaden. Han har kontakter överallt och med hjälp av dem nystar Astor upp familjens dramatiska historia. Historien böljar fram mellan oligarker, artefakter, och vad som kan ha hänt när Astors morfar gjorde allt för att rädda tsarfamiljen i Jekaterinenburg. Han får med sig den unga historikern Anja och de får uppleva och upptäcka vad som finns under alla lager av lögner som fortfarande finns kvar.

Claes Ericson är mycket duktig på att ta vara på de kunskaper som han har och bygga upp en trovärdig och mycket spännande roman. Det här är hans första skönlitterära bok jag hoppas att han skriver flera.

Här är de fem böckerna:

"Det är jag som äger Carnegie". Maktspelet om Sveriges mest anrika investmentbank.
Karolina Palutko Macéus
Ekerlids förlag

Björn Wahlroos, från stalinist till Nordens mäktigaste finansman.
Tuomo Pietiläinen och grävgruppen på Tammerfors universitet
Lind & Co

Samlarna och konstens miljonaffärer
Gunnar Lindstedt
Forum

Italiensk dagbok
Kristina Kappelin
Brombergs

Det 19:e Fabergéägget
Claes Ericson
Lind & Co

Blommor ute

Idag har jag påskskrivit och påskplanterat. Blommorna klara av att vara ute på dagen men de får flytta in över natten.

Det är länge sen påsken var så sent att jag kunde plantera ut penséer och narcisser.

Håll nu tummarna med mig så att inte det börjar snöa ...

Lycka är ett par skor

Idag är det första gången på mer än tre veckor som jag har fått på mig ett par skor. Det är lycka.

Nu ska jag prova att gå en stund och plantera lite blommor. Tänk att så lite kan förändra hur jag ser på denna värld.

Mellan Porte de Orleans och Norrtull

Jag tänkte berätta om en annan av de resor som påverkade mitt liv. En returresa från ett år i Paris. Kommer ni som reste med tåg ihåg hur krångligt det var att få köpa en biljett med studentrabatt? Hur adressen till den lilla resebyrån som sålde en enkel för 367 franc var hårdvaluta? Ja, hur krångligt det kunde vara att få en plats på Nordexpressen till Köpenhamn är helt otroligt idag när allt sker på en sekund vid skärmen.

Ja, resan till Norden började med att leta reda på den lilla butik där biljetterna lämnades ut. I kön mötte jag Annika från Sollefteå och vi hade en dag att slå ihjäl innan tåget rullade ut från Gare du Nord. Vi hade lämnat bagaget på stationen och skulle välja metrolinje för att åka runt och ta avsked av den stad som vi både älskat och hatat.
Direktion Porte de Orleans mot målet Centre Pompidou. Där var hela det stora glashuset fyllt med konst och tankar skapade när Moskva mötte Paris före det första världskriget. Det var på den utställningen jag fann Sonia Delauney Terk. Konstnären som tillsammans med sin man Robert skapade Orfismen.

Här är ett täcke som hon sydde till deras första barn och där orfismen dök upp för första gången.

Resan mot Sverige blev en resa in i den tid när Sonia, Robert och alla surrealister vandrade på Paris gator. Det blev inte så sorgligt att lämna denna stora dieseldoftande stad när jag fick vara med och upptäcka deras liv som utspelades 70 år tidigare  i samma kvarter som där jag hade bott. Jag satt där på tåget med den tjocka utställningskatalogen och försvann till Sonias liv.

Denna gång mötte jag inte någon som fysiskt fanns kvar. Sonia Delauney skulle dö samma år och Robert var död sedan länge. Men deras sätt att se på skapandet och rörelse fick mig att drömma om att en dag skulle även jag kunna göra något helt eget. Jag satt där 22 år gammal och drömde om att ha fått vara där. Ungefär som Woody Allen gör i sin film Midnight in Paris.

Om ni undrar mer om vem hon var, Sonia Delauney, så kan jag berätta att Moderna Muséet sökte pengar i början av 2000-talet för att kunna köpa ett verk av henne. Hon är en av de kvinnor som ledningen för muséet på 1960-talet ratade till förmån för de män som var aktiva samtidigt.

Dunkandet från rälsen, järnvägen var en av hennes främsta inspirationskällor, och texten, bilderna fick mig att fastna för hennes hela konstnärskap där jag satt i en gammal vagn  timme efter timme innan jag kom fram. Men det var inte bara resan i mitt huvud som fick mitt liv att förändras utan även ett möte på färjan mellan Köpenhamn och Malmö. Där satt en eterisk dam och frågade mig om jag kunde franska när hon såg min tunga katalog. Hon berättade om hur livet mellan Paris och Stockholm hade varit under de 30 år som hon och hennes familj hade arbetat i Sverige och varit lediga i Paris. Då bestämde jag mig.

Jag skulle skaffa mig ett jobb med starka band till Paris och försöka få jobba där om det var möjligt. ( Det här var när alla svenskar var tvungna att söka visum för att få vara i Paris längre än tre månader). Dessutom såddes ett frö som många år senare fick mig att söka en konstutbildning.

Jobbet blev verklighet på Cii Honeywell Bull i Stockholm vid Norrtull med huvudkontor vid Place Gambetta i Paris 19:e. Där lärde jag mig ännu mer  franska och upptäckte att det är mycket stora skillnader mellan ett jobb i Sverige och Frankrike.

Ja, sen så stickade jag en av hennes bilder ett frimärke som gavs ut till minne av vapenvilan 1918.

Den heter rörelse utan slut. Och det var mitt projekt när jag efter 26 år började på Konstskolan.

Om att skava lager

Jag blev så inspirerad av Eva Swedenmark när hon berättade om en avgörande järnvägsresa på sin blogg igår. I morse läste jag om en resa till Norrbotten i NSD. Så nu kommer min berättelse om en av de järnvägsresor som förändrade mitt liv,

Jag tänker på så många olika resor som jag har gjort med tåg. Långa resor. Möten som aldrig hade skett om jag inte hade valt att ständigt ta tåget. Jag tänker en en alldeles speciell resa när jag for till rallarfesten i Narvik.

Den skedde i mars för massor med år sedan. Det var en riktig vargavinter så jag började resan från Luleå välklädd. Och det var tur för värmen funkade inte. Efter Nattavaara hade vi alla lärt känna varandra. Det kändes som om resan var oändlig eftersom att jag inte hade fattat hur långt det är till Atlantkusten. Det tog sex timmar och  efter den svindlande vackra resan mellan Abisko och Narvik kom vi fram.

I Narvik möttes jag av den man som jag har levt med sedan dess. Vi packade in oss i några gamla sittvagnar där vi skulle sova den natten. Vandrade till Grand Royal  och bestämde oss för att vi skulle äta fisk. Och det fick vi göra. Torsk med vit sås, hackad äggvita och kokt potatis. Ser ni det framför er? Vi började skratta när vi såg tallrikarna. Bad om att få lite färg och då kom en skål med ärtor. Jag tror att det var de där skratten som gjorde att vi bestämde oss för att ta ångtåget tillbaka till Luleå.

Så efter en sömnlös natt på en smal brits i en gammal vagn började resan till Bottenviken. Den tog oändlig tid. Först var det flera plusgrader och dimma och en risk för att tåget skulle bli nedisat. Sen var det minst 20 kalla grader i Kiruna där vi fastnade. Jag fick följa med alla gamla järnvägare som skulle se till att lagren var jämna. Jo, de hade skadats när vi drogs upp från Narvik till Riksgränsen. Alla skavde lager i tur och ordning. Alla berättade historier som antagligen var sanna till tio procent. När vi provade om lagret var klart använde vi ett sånt där rött papper som du får bita på hos tandläkaren för att se att plomben är slät när du har lagat en tand.

Efter sex timmar fick vi fortsätta söderut. Men vi kom bara 15 mil. I Gällivare var det minus 36 och där fick vi vänta ut malmtågen innan vi kunde köra vidare. Vi gick runt i centrum och frös och frös och gick runt i centrum till klockan var ett på natten. Sen somnade vi i vagnarna och vaknade fyra på morgonen helt slut. Då hade vi varit på väg i mer än tolv timmar. Men det var timmar som gick fort för mig och mitt sällskap. Är man nykär så klarar man av rätt mycket t o m en resa som verkade vara utan slut. Vårt liv tillsammans började med att vi sov nästan ett dygn...

Jag vill fylla igen gapet mellan vi och dom

Det finns en tendens som bekymrar mig. Ja, den att vårt land allt mer går itu. Den där klyftan som vidgas mellan dem som vandrar på gatorna i Stockholms stad och alla andra.

Denna vecka vidgas klyftan ännu mer om regeringens förslag om hur vägar och järnvägar ska repareras och byggas ut blir till verklighet.

Under de närmaste tio åren ska ingen väg eller järnväg i vår region förbättras till modern standard. Detta trots att EU tycker att en ny järnväg mellan Umeå och Luleå är det viktigaste infrastrukturprojektet i landet och att de erbjuder sig att betala minst 35 procent av kostnaden.

Företagen som är beroende av att frakta gods norr om Umeå förlorar minst en halv miljard kronor per år för att enkelspåret är i stort behov av upprustning.  Hastigheten har sänkts och spåret är fullt så nu kan inte godset öka.

Men som Olof Abrahamsson skriver idag. Godset har ingen rösträtt!

Så läser jag hur Magdalena Ribbing skriver i sin frågespalt i DN att de människor som skämtar om hur Stockholms kommun fuskar med snöröjningen är en annan typ av människa än dem som är Stockholmare sen generationer.

Oj, tänker jag. Oj, oj, oj. Min erfarenhet som Stockholmare sen många generationer men med erfarenhet av att bo på flera andra platser är att jag har lärt mig otroligt mycket av att flytta från huvudkommunen. Bland annat att livet utan långa resor mellan jobbet och hemmet är otroligt mycket lättare att leva. Jag har dessutom sett hur 500 000 människor flyttat in till Stockholms län utan att varken kommunikationer eller levnadsförhållanden har förbättrats.

Jag har fått uppleva hur min barndoms tant Ka blivit omkullsprungen på Sveavägen av en medelålders man som skällde ut henne där hon låg på trottoaren och ansåg att det var hennes fel att hon bröt nyckelbenet och skadade höften. Som tur var lämnade han över sitt visitkort för att hon skulle kunna ersätta hans förstörda kläder.

Han fick inse att det var han som stressat fram utan att se till någon annan än sig själv.

Jag älskar att vandra runt i stan och jag njuter av all kultur som finns samlad i vår huvudstad, men jag skulle aldrig kunna flytta tillbaka. Jag skulle kunna tänka mig att bo en bit bort, i Uppsala, Strängnäs eller Nyköping. Inte trängas med alla dessa människor som tvingas rusa fram genom tillvaron. Jag blir likadan när jag kommer fram till tunnelbanan. Springer i rulltrappor och jagar bussar trots att nästa kommer om fem minuter. Stockholm är min stad, men jag känner inte riktigt igen den.

Bilderna är från Rådmansgatan. Här är Stockholm verkligen en stad som jag gillar.

Skrämmer fram lite vår

Blyg som en viol verkar vara ett ideal som inte har blivit omodernt. I alla fall inte när unga kvinnor tar ton. Då är det lätt att tycka att det vore bättre med någon som inte kräver att blir hörd. Jag vet inte varför den där ryggradsreflexen dyker upp, men det är inte allt för sällan jag hör en kommentar om att det är jobbigt med kvinnor som säger vad de tycker. Det tycker inte jag.

Att allt låter och hörs är aldrig några problem när unga män far förbi med sina skotrar på vintern. Idag hörde jag den första mopeden som naturligtvis framfördes på cykelbanan. Ett vårtecken så gott som något.

Jag fortsätter med att skrämma fram vårkänslor med hjälp av tio penséer och hoppet om att minusgraderna på natten ska ta slut snart.