En påminnelse från Stefan Sundström

Stefan Sundström är en stolt pappa som påminner oss om att socialdemokraterna och kommunikationsbyrån PRIME har haft en skandal tillsammans. Jag minns inte mer än att Luleås Niklas Nordström, fd ordförande i SSU, hoppade av politiken och fick jobb på Prime.

Från början en svensk byrå med lobbyverksamhet och kommunikation. Den grundades av Carl-Fredrik Sammeli .

I förra valrörelsen anlitade Svenskt Näringsliv Prime och Niklas Nordström för att påverka ledningen hos socialdemokraterna så att de skulle bli mer mottagliga för Svenskt näringslivs argument. Ett uppdrag som avslöjades först efter valrörelsen. Niklas Nordström påpekade att han aldrig hade smusslat med var han arbetade med, partiets ungdomsförbund ifrågasatte partiledningen och i årets valrörelse vill inte socialdemokraterna kräva att vinsterna i de företag som helt lever av skattebetalarnas pengar, ska investera dem i skolorna, vårdföretagen eller i sjukvården.

Är det en lyckad lobbyverksamhet eller ett parti som anser att det inte går att stoppa skattepengarna från att flyga iväg till skatteparadisen? Det lär vi aldrig få veta.

Niklas Nordström är idag kommunalråd nummer två i Luleå, kommunstyrelsens ordförande heter Yvonne Stålnacke. Han står inför sitt första val som andreman i partiet. Han blev kommunalråd när Karl Petersen gick i pension. Är alltså inte folkvald än.

För fyra år sedan när banden mellan Prime och socialdemokraterna avslöjades var många mycket besvikna. Kommer vi att bli lika besvikna nu?

Minns ni storbranden i Bodträskfors?

Jag svävar i älven och tittar på SSAB i fjärran. Vid niporna är både vardagen och semestern närvarande på en och samma gång. Varje plan som ska landa på Kallax svävar högt över oss som badar, varje bil som kör in från söder syns tvärs över vattnet.

Igår fick jag äntligen ändan ur vagnen och tog mig dit. Det är en oändlig sandstrand med högt fall...

Den finns bakom ett område med camping, järnvägsmuseum och masshall. Granne med ett bassängbad och det är lite bökigt att hitta ner till sandstranden om man inte vet. Här var vi med barnen när de var små. Det finns oändligt mycket att hitta på. Vissa år hade vi sommarens firmafest här, med lekar och spel och kalla kvällsdopp.

Ja, för så varmt vatten som vi har i år har det sällan varit. Ibland som förra året var det en vecka med ljummet vatten i älven, men nu är vi inne på den sjätte veckan...

Det är ljuvligt för oss som inte får uppleva en sån här sommar oftare än vart tionde år.

Men besvärligt att förhålla sig till för dem som inte är vana. Det verkar i alla fall utredningen av branden i Västmanland visa. Både arbetsledaren som beordrade ut skogsmaskinen som orsakade den första gnistan och de första släckningsarbetena visar att det är svårt att göra rätt när omständigheterna är ovanliga.

Det är otroligt lätt att vara efterklok, men en av mina forna kollegor, Lotta Gröning berättar om hur hon upplever att bo granne med branden här.

En sak som förvånade oss i går var att Rapportredaktionen inte har någon som helst koll på vilka stora skogsbränder vi har haft de senaste åren. I deras värld var en brand utanför Stockholm den största, men vi som bor vid älvens strand minns den enorma branden utanför Bodträskfors.

Sensommaren 2006 brann en stor yta med privat skog efter den torra sommaren. Här är en sammanfattning av vad som skedde då.

Här är en berättelse från räddningsledaren:

Vi har ett kort minne när det gäller dagsaktuella händelser kan man gott säga.

En film om livet

Det finns ett överdåd i Heide Krönleins lilla trädgård i Voullerim. Det finns en känsla av att här arbetar naturen. Igår hade filmen om Heide Krönlein premiär på SVT1. En film som Mitra Sohrabian spelade in sommaren 2012 när vi var på besök för att lyssna till Susanne Osten och Heide i ett samtal om livet.

Heide föddes under kriget i Berlin och hon  hamnade i Stockholm som hembiträde i slutet av 1950-talet. Då kunde de tyska kvinnor som stod ut, arbeta i en svensk familj i två år för att få arbetstillstånd att göra något annat efteråt.

Något annat har Heide gjort i hela sitt liv. Jag som har fått trevliga brev och mail vet att hela livet ryms inom Heides häckar. De som skyddar hennes växter och hennes integritet.

Här är en länk till filmen. 

Det går inte att välja

Jag vet inte riktigt var jag ska börja när jag ska sammanfatta denna semester. Kanske här i baren där Nils Dardel målat av sina kollegor då, för ett hundra år sedan.

Det blev massor med konst. Massor med goda möten. Och massor med kök.

Vi har väl aldrig hunnit med så mycket på fem veckor. Dagar som började med köksbeställning i Haparanda och som slutade i Uppsala med en riktig gourmémiddag. Allt har varit så lätt i år. det tror jag beror på att vi mycket sällan har sett annat än en strålande sol. Jag mår bra då, och det tror jag att alla gör.

Jag ser på alla växter att de frodas trots att det regnat så lite. Jag ser på alla människor som jag möter att de har kunnat koppla av.

Det går inte att välja en sak eller två från denna ljuvliga sommar. Jag väljer att utse den till den varmaste jag har varit med om. Tänk alla ljumma bad i havet och älven. Tänk alla middagar på altanen. Sen kan vi om vi vill minnas den kallaste midsommaraftonen sen 1987. Men den glömmer vi snabbt eller hur?

På måndag är allt som vardagligt igen

På måndag börjar vardagen. Då ska jag ta upp mitt skrivande igen. I alla fall om de där orden inte gömmer sig igen. Hoppas att ni vill vara med och läsa om nästa år vid älvens strand.

Var finns alla ord? De som inte ljuger.

Det är precis 24 timmar mellan de två bilderna. Den ena bilden tog jag från vårt hotellrum i Uppsala. Solen kom tillbaka efter ett av de kraftigaste regnoväder som jag har upplevt. Men det var inget mot vad jag hörde och såg på nyheterna.

Den andra bilden är från byn när samma regnfront hunnit i kapp oss nästa kväll. Tungt trummande regn mot fönstren och ännu värre bilder från Gaza.

Kriget i Gaza har fått mig att tappa bort alla ord. Jag vaknar på nätterna och känner mig medansvarig. Men jag har svårt att berätta hur jag tänker. Men en sak som jag hela tiden ser framför mig är de bilder som vi
fick se från sjukhus, i Gaza och i Jerusalem. Samtidigt
varnar Israel läkarna för att de tänker invadera och bomba
sjukvården.

Jag tror att det räcker. Ja, för att vi ska förstå. Tänk att hamna på sjukhus skadad eller sjuk och känna sig jagad av tjutande vapen och flygplan.

Jag läser många olika debattartiklar om varför detta krig aldrig tar slut. Det som slår mig är att det lika mycket är ett krig om ord och förklaringar. Den ene ser antalet döda, långt över tusen palestinier, de flesta vanliga människor. Den andre räknar raketer. Tusentals har nått Israel sedan konflikten började.

Det jag inte begriper alls är att FN inte berättar om varför denna organisation håller sig undan sitt ansvar och låter människor dö, leva i skräck för att träffas av raketer och tappa allt hopp.

Ord tar ställning

Slog på radion och får höra på Ekot att en 16-årig tjej blivit lurad på sin lön. Men på Ekot är hon en anställd som jobbat gratis. Det framgår att hon gått med på två provdagar utan lön , men att hon därefter utfört alla arbetsuppgifter som de andra på jobbet. När hon förväntar sig lön liksom de andra visar det sig att arbetsgivaren inte tänker betala. 

Den unga kvinnan har lurats att arbeta utan lön, för arbetsgivaren skiter i att betala henne för det arbete som hon har utfört. 

Hon har inte ställt upp och arbetat gratis!

Jag undrar varför Ekot förskönar verkligheten, varför de inte säger som det är? Det krävs språkkurser inför valet om vi ska kunna förstå vad denna redaktion berättar. Annars får vi leva med alliansens nyspråk och då skyms verkligheten.

Varför har de inte ett inslag om hur vår regering har förändrat reglerna för unga på arbetsmarknaden. Hur regeringen på alla olika sätt säljer ungas arbetskraft billigt, hur unga får veta att de inte duger på samma sätt som andra, och trots detta väljer arbetsgivare att inte betala alls!

Det hade varit ett inslag som förklarar och inte gömmer verkligheten för oss andra.

Resfeber

Varför blir det så här varje gång jag ska packa och resa iväg? Ja, varför känns det så oöverstigligt? Det är en fråga som jag inte kommer förbi. I hela mitt liv har jag verkligen gillat att resa och att upptäcka nya platser och nya människor. Jag har längtat efter att få se något nytt. Men...så kommer den där tunga muren upp och allt känns omöjligt. Var är alla saker som jag ska ha med mig?

Vad det kommer från? Kanske en resa till Sovjet när jag packade lätt, och det inte gick att tvätta? Eller  resan söderut när jag glömde ta med mig nog med mediciner?

Ja, jag vet att det går att köpa allt som jag inte får med mig. Det är dagens mantra. Allt går att fixa, Det är bara att åka. Och se vad som händer och sker.

I morse gick propparna

I morse gick alla propparna, när vd:n för Svenskt näringsliv Carola Lemne gråter krokodiltårar på Dagens Nyheters ekonomisidor.

- Välfärden är i fara! Om de de privata företagen inte får ta ut vinst och då förlorar svenskarna sin valfrihet...

Hur många lögner kan en person stoppa in i en ett enda uttalande?

Vilken verksamhet, som drivs med skattepengar, är i fara? Jo, den där ägarna flyttar skattebetalarnas pengar till olika skatteparadis och väger blöjorna, serverar bröd och vatten och har lärarlösa lektioner.

Det finns ingen som helst anledning att låta företag som drivs med våra gemensamma pengar flytta dem utanför verksamheterna. Vinst, javisst, men den ska återinvesteras i varje boende, vårdcentral och skola. Varje krona som betalas ut ska användas i den verksamhet som får tillgång till skattebetalarnas pengar.

Vilken valfrihet talar Carola Lemne om? Ingen som köar till ett boende för äldre kan välja var de ska hamna. Det är köerna som avgör. Möjligtvis kan företagen som driver äldreomsorg välja bort de boende som de inte vill ha. De har ju all information om vilka som väntar på att få flytta. Vi som betalar verksamheten ha ju ingen insyn, för offentlighetsprincipen gäller ju inte inom skattefinansierad verksamhet som drivs privat.

Ja, här står denna högavlönade verkställande direktör och tigger:

- Snälla väljare, snälla medborgare, rösta inte på de partier som vill göra det omöjligt att ta era skattepengar och flytta dem utomlands. Nej, rösta på de partier som gärna delar ut skattepengar till företag som kan ta dem utan att utföra de tjänster som vi betalar för. Då blir alla riskkapitalister lyckliga, och vi andra får se hur skolorna blir ännu sämre, de äldre får ännu sämre vård och vårdcentralerna ännu mer otillgängliga för dem som har stora sjukvårdsbehov.

Vi kan leva utan att de rikaste familjerna i Sverige plockar på sig våra skattekronor, men vi kan inte leva om de får fortsätta.

Annika Falkengren, vd, för SEB, var lika kategorisk hon när skatten på transaktioner diskuterades den dag när hon presenterade bankens goda resultat.

En kvartalsvinst på 5 miljarder kronor får henne att påstå att det är bankens kunder som kommer att få betala för transaktionskskatten.

Det finns en forskning som är mycket intressant för att förstå varför dessa verkställande direktörer värnar enskilda kapitalägare till varje pris. Jo, man har kommit fram till att de som har mest har svårast att se samhället som viktigt, de har svårt att känna empati och de känner ett stort avstånd till alla som är fattiga och sjuka.

En liten sommarrapport

Första simturen i älven. Vattnet var nästan, ja, nästan, ljummet. Vinden blåste in ytvatten från söder och vi har ju haft plus 25 i mer än en vecka.

Det har varit hamnfest i Luleå. Igår var det strålande kvällssol, Linnea Henriksson som sjöng och hela stan var som en vänlig famn.

Köket, det köket, är nästan klart. Fyra lådor och skåpet ovanför kylskåpet ska skruvas ihop. Sen måste vi vänta in en elektriker som kopplar om ledningarna så att vi kan få både ljus under skåpen och uttag till alla hushållsmaskiner. Nästa steg är att välja tapeter och engagera en målare.

Vad som återstår innan semesterlugnet infinner sig? Jo, att sortera allt skräp, forsla det till återvinningscentralen och ta ett djupt andetag innan skurhinken plockas fram.

Sen tror vi att vi har kraft nog att rulla söderut. Den som överlever denna röra har i alla fall blivit mycket starkare.

Några bilder från resan söderut

Nytt kök och tre dar på konstresa semestern börjar bra. Trettio varma grader och diskning utomhus. Riktig sommar, eller vad?

Så onödigt dyrt

Del av bild i tovat ylle

Hur ska vi kunna göra fria val, när det viktigaste, tak över huvudet, tar en så'n stor del av vår vardag?

Vad hände, då när alla politiker tog ställning mot att vi tillsammans ska se till att alla kan leva i varsin bostad?

Kommer ni ihåg hur det var, när staten subventionerade bostadsbyggen, när helt vanliga människor kunde bo utan att hälften av inkomsterna gick till hyra/räntor?

I slutet av 1980-talet hade staten reformerat reglerna på bostadsmarknaden och de flesta kunde välja, mellan att köpa eller hyra en bostad. De barnfamiljer som behövde en större bostad kunde låna pengar med staten som garant. Det fanns en brist på bostäder, men det var inte omöjligt att hitta någonstans att bo.

Då kom den natt när Carl Bildt och hela den politiska makteliten höjde räntan till 500 procent. Etablissemanget hade fått för sig att de skulle försvara värdet på kronan. Vad som hände?

Jo, staten välte ekonomin på ända. De som hade obundna räntor tvingades att sälja sina bostäder billigt. Bankerna ville ha en högre säkerhet. Det hände till och med att bankerna skrev hotfulla brev till fastighetsägare utan lån för att tvinga dem att sälja billigt till banken. Hus revs trots att de var helt moderna. Det blev kaos. Arbetslösheten ökade till nio procent, vilket då ansågs vara massarbetslöshet. En arbetslöshet som fortfarande biter sig fast.

Bostäderna blev en handelsvara, vilket regeringen Bildt eldade under genom att ge borgliga kommunpolitiker rätten att sälja kommunala hyresrätter som bostadsrätter. De som råkade bo i en lägenhet som blev till salu fick en rabatt på priset, ungefär lika mycket som skattebetalarna hade subventionerat byggandet av huset med, och kunde sälja sin ombildade bostadsrätt med minst 30 procents vinst dagen efter de hade skrivit kontrakt.

En av de vanligaste åtgärderna för att minska arbetslösheten har sedan andra världskriget, varit att bygga bostäder, men efter tvångsrivningarna av hyreshusen i Boden, Kiruna och på andra platser där lågkonjunkturen orsakade hög arbetslöshet, blev bostadsbyggande otänkbart.

Men antalet barn som föddes fram till 1994 var rekordmånga.

Nu sitter vi här med en vanföreställning om att det var de där tvångsrivna lägenheterna som orsakade den ekonomiska krisen, inte politikernas panikhöjning av räntan.

Efter 20 år utan bostadspolitik har vi ett samhälle där unga människor måste få hjälp av mamma och pappa för att kunna skriva på ett kontrakt, om det skulle finnas ett att teckna, kvinnor som arbetar i vård- och omsorg och handel måste skaffa sig en borgensperson, deras löner är inte höga nog för ett eget boende och priserna på både byggandet och boendet har ökat explosionsartat.

Prislappen?

Stagnation.

Med slitna skor

Det är hundra år sedan min mormor fick vara med och vandra ut till stans utkanter för att försöka byta till sig lite mjöl eller smör. Hon tyckte att det var ett äventyr då i början av kriget hon var ju bara nio. Sen blev det mer allvar. Innan kriget tog slut hade hon hunnit arbeta i mer än ett år. På ett jobb som gav lite mättnad. Hon skrapade plåtar på änkan Anderssons spisbrödsbageri. Skrapade och samlade ihop ätbara bitar i en påse att ta hem till småsyskonen. Både Åke och Greta var fortfarande så små att de fick vara hemma.

Etthundra år senare är handkavlat spisbröd en lyx, minnena från kriget begravda på en kyrkogård, men Minnet av mormor Signe lever lika länge som jag.

Om att tänka om och tänka fel

Midnattsolen vid Riksgränsen

Oj, varför finns det så många små medelålders män som tror att de på grund av att de nått högst upp kan strunta i sitt ansvar.

Ja, varför kan inte en enda av dem säga: Jag vet inte. Jag har gjort fel. Det ska vi rätta till.

Ja, varför är det så här?

Det tänker jag på när jag sitter och tittar på olika artiklar i olika tidningar. Det är chefredaktören som vägrar rätta de texter som innehåller lögner och fel, det är Socialministern som efter 8 år på departementet kommit på att man kan sköta det på ett helt annat sätt, inte säger han att hans idéer har varit fel. Det är samma sak när han talar om varför bostadsbristen aldrig har varit större än nu. Det är inte hans politiska idéer och brist på handlande utan det är skatten på vinsten när vi säljer våra bostäder som gör att inget byggs.

Hallå! Alla som står i bostadskön, ni har inte en chans i helvetet att få flytta in i en egen bostad, inte en susning. Det är ju ni som ska se till att ni får tag på ett kontrakt, politikerna, de har abdikerat.

Bostadsbristen stänger oss ute från en fungerande arbetsmarknad, de unga från att få börja sitt vuxenliv, de äldre från att flytta vidare till en mindre bostad, kvinnor från att flytta överhuvudtaget, nu när det krävs att du tjänar mer än tre gånger hyran för att du ska få ett kontrakt.

Men partiledaren, för Kristdemokraterna som har haft ansvaret för bostadspolitiken i åtta år, han råder alla att ringa och tjata på fastighetsägare om du behöver en bostad. regeringen tänker inte satsa ett kopek på att det byggs bostäder som alla kan bo i.

Samtidigt har den borttagna fastighetsskatten gett 30 miljarder till dem som har de dyraste fastigheterna. Och frågan är om det är rationellt att dessutom höja avgifterna för dem som bor i de billigaste fastigheterna, eller?

Kanske miljarderna till Rutavdrag skulle kunna bli avdrag för att bygga flerfamiljshus?

Nu måste jag sluta...

Hjärtat , en symbol för att det mesta är både och.

Jag smidde en spik och den blev en del av mitt hjärta med silverkant. Ett självporträtt, en bild av hur jag kände mig, ni vet det där med att både känna värme, omtanke och försöken att hålla, det jag inte kan påverka eller göra något åt, ifrån mig.

Det är en konst som jag inte är världsbäst på. Jag blir lätt engagerad, eller upprörd, när jag läser, lyssnar och ser hur värden som jag håller högt blandas ut med meningslösheter. Ett exempel är när Belinda Olsson på SVT i Göteborg tror att hon och den bok som hon skrev på 1990-talet har ett intresse idag. När hon utifrån sitt självcentrerade synsätt försöker och misslyckas med att förklara vad feminism är. Vad synd att hon inte tog hjälp av många olika personer som kunde bredda begreppet istället för att sudda ut det.

Det mest humoristiska är att hon tror att hon lyckades, inte sudda, men fördjupa kunskapen.

Här borde jag sluta. Men jag tappade förtroendet än en gång för Dagens Nyheters bilageredaktion idag. Jag tycker att det är läsarförakt att inte korrekturläsa alla artiklar. Det är ju inte tidspressen, som gör att de fel som naturligtvis kan uppstå när en text blir till, finns kvar i den tryckta tidningen.

Jag skriver massor med fel som jag inte upptäcker förrän jag har läst om texten många gånger. Det är för att våra hjärnor rättar till det som vi har skrivit, vi vet ju vad vi skrev. Därför är det helt avgörande att alla texter läses av minst en person som aldrig sett texten förr. En som slår upp stavningar och geografiska benämningar.

Vad som blev fel idag? Jo, Mae West fick en helt ny stavning i artikeln om Elsa Schiaparelli. Ikonen från Hollywood var ju modehusets musa till den hyacintdoftande parfymen "Shocking" förpackad i en skulptural flacon  som avbildade Mae Wests torso.

På 1970-talet återkom doften under namnet "Shocking you". Men då var inte flaskan speciellt spännande, men doften var den samma. Jag fick den i present av min fina mormor när vi var ute på stan och shoppade. En runda på stan med henne innebar ett obligatoriskt stopp på PUB. Där på parfymavdelningen reades alla Elsas dofter ut. Den var prisvärd, tyckte mormor Signe, eftersom att hon liksom jag föll för hyacintdoften.

PS: Om ni undrar var sommaren finns, så är den här med fortsatt syrendoft och nyutslagna rosor.

Verksamhetsförbud

Vår äldsta buske, en enorm Rosentry

Den blommar när midsommaren är som ljusast, rosentryn, busken som stått på samma plats sedan 1932. Det tycker jag om att tänka på när allt går så snabbt, när det går mode i vad som ska planteras, då ser jag på den rosa skyn och tänker på all tid och allt vatten som runnit förbi i älven.

Morgonen började i solen med nyvispad mjölk i kaffet och en kvarglömd croissant. Det känns som om luften börjar värmas upp och att vi kommer att kunna äta ute. Det vore så skönt att kunna vara mer på altanen och mindre inne bland alla måste göra saker.

Denna första helt lediga dag är det verksamhetsförbud. Skämt åsido, det vore så bra om vi lyckades bli lite piggare om vi ska fortsätta att bygga i köket.

Om några timmar öppnar Pussy Riots utställning på Havremagasinet i Boden. Det är en utflykt som jag tror skulle pigga upp.

"Jag brinner för samhällets framtid"

Mötte en vän på väg ut ur kooperativa, som de säger här. Hon ville bjuda på en kopp te så jag väntade utanför kassorna.

Efter en kort stund kom en äldre vacker dam fram till mig och ville prata. Först hörde jag ingenting men sen fick jag ihop det.
- Dom sitter här överallt. Dom tar över stan. Vad ska det här sluta med? Hur ska vi kunna leva här?

Ja, precis så, sa hon, som har alla ess på handen.

Varför, jo, för att Koster sitter utanför Konsum och tigger. Han är en ung man som inte kan andra språk än rumänska och lite spanska.

Vad jag sa till den prydliga damen?

Jo, det jag fruktar kommer att bli vår vardag.

- Snart sitter vi utanför Konsum allihop och tigger. För då har våra försäkringar inget ekonomiskt innehåll längre.

Dystopiskt kanske,men så känner jag, när jag hör hur olika politiker talar om hur de ser på framtiden.

Denna dag består av både och som alla andra.

I morse blev jag rörd när jag läste min tidning. Varför? Jo, för att ishockeylaget i Kiruna har arbetat sen i vintras med att lära sig mer om mänskliga rättigheter och acceptans av alla som finns på vår jord.

Mikael Lasu, en av hockeyspelarna, sammanfattar vad han har lärt sig så här, igår,  när lagets regnbågströjor presenterades:
-Jag ska vara helt ärlig. Jag hade inte de här tankarna när jag gick in i det. Då handlade det mest om att föreningen skulle tjäna på det.
Nu?
Jag brinner mer för det här, att samhället ska bli bättre, öppnare för alla, än för klubbens framtid...

Liv från Luleå lever farligt

Klockan är sex när jag går ner till älven. Trots att det är midsommar så är skuggorna långa och där är det svalt. På gränsen till kallt. Hetluften finns någon annanstans.

Vi längtar, men det finns andra som gärna skulle vilja slippa hamna där.

Igår hittade jag ett otroligt teveinslag från Sydafrika. Det handlar om Liv Shange, hon hette Gustavsson Rhodin när hon bodde i Luleå, där hon en  trebarnsmor anklagas av ANC för att förstöra hela Sydafrikas ekonomi. Se inslaget här.

Metro har dessutom skrivit om Liv Shange och hennes arbete, fackligt och politiskt för gruvarbetarna.

Här kan du läsa om hur den senaste strejken tog slut och om Liv.

När jag ser inslaget kommer jag ihåg Liv från när hon arbetade politiskt i Luleå kommun för Rättvisepartiet Socialisterna. Hon satt i fullmäktige. Hon var så ung och kraftfull. För ungefär tio år sedan träffade hon sin sydafrikanske man på en konferens i Bryssel. Hon flyttade till Johannesburg. Där arbetar Live Shange för en paraplyorganisation som driver arbetarnas fackliga rättigheter.

Hon har lärt sig Zulu och kan på detta sätt både lyssna till och tala med dem som kämpar för att få det bättre. Detta har lett till att regeringen i Sydafrika har pekat ut henne som en vit kraft som konspirerar mot landet. I måndags avslutades den längsta strejken någonsin med ett avtal som innebär en höjning av lönerna i gruvorna. Nu ska alla Metallarbetare slåss för sina löner och då hotar nya strejker.

Liv Shange kommer inte att stå på barrikaderna mer i år. Hon väntar sitt fjärde barn. Då kanske trycket mot henne från regeringen mattas av. Konspirationerna falla ihop till intet.

Om jag fick välja så skulle jag gärna vilja lyssna till Livs erfarenheter. Hon borde ha varit en av huvudtalarna i Almedalen. Om hon kan resa ut ur Sydafrika. Förra gången hon var här vid älvens strand försvann hennes tillstånd att återvända. Först efter mycket krångel kunde hon resa hem.

Men nästa år kanske?

Vad kan konkurrera med detta en kall tisdag?

Frukost

Det är lite charmigt att Sveriges television upprepar sig igen; ja, att sommartisdagarna är veckans viktigaste tevedag.

Igår satsade de hårt på underhållning och jag tror att de flesta som tittade på teve inte missade att Allsången, Morden i Midsomer och Statsminister Özz Nûjen sändes samma kväll.

Samtidigt som fotbolls-VM.

Äntligen suckade nog en del efter alla kvällar med fotbollssmonopol i rutan. Allt på en gång säger de som inte har semester och som måste sova.

Jag som vanligtvis bara somnar efter en kvart vid rutan höll mig vaken trots den sega engelska mordplotten. Jag skrattade så mycket att jag knappt kunde ta mig i säng. Och då har jag 30 minuter kvar av Özz Nüjens roliga show inspelad att njutas av en annan dag.

Undrar om dessa tevetisdagar gör att det blir som andra somrar, att flygbiljetterna på tisdagskvällarna är de billigaste?

Positiva tankar om en kylig tid

Vi kan väl säga så här: Vilken tur att alla förkylningsvirus dök upp, nu, när vi i alla fall måste klä på oss varma kläder. Det hade inte varit kul att sitta här med balsamnäsdukar och hett citronvatten om det hade varit sommarvarmt.

Det finns så mycket som är bra med att solen skiner och att det är svalt. Helt plötsligt finns det en tid när vi kan göra allt det där som vi borde hunnit med före midsommar. Det gör liksom ingenting att vi är sena för med dessa bistra nätter så växer det mycket långsamt.

Sommarfuktigheten är långt borta och det funkar fortfarande att torka tjocka mattor utomhus.

Igår fick jag en länk på prov till en massa olika magasin om det mesta. Det är bra när orken tryter och jag behöver långsam underhållning. Tänk att få njuta av en hel tidning om konst eller gamla bilar. Ska prova om det går att använda paddan i en stol utomhus. Det vore det ultimata att slippa att vinden bläddrar och tar tag i tidningen.


Vill ni läsa om fler företagare som vill behålla sina bidrag så läs om läxläsningsföretagen här.

Oj, vad dessa bidragsföretag är rädda för att de inte ska få chansen att fortsätta leva på offenrliga medel istället för att fylla sin affärsidé med så högt värde att den går att sälja utan hjälp av staten.