Vi vill ha mera makt! Utlandsvenskar vill ha en egna riksdagsledamöter.

Nu börjar de riktigt rika, de som gör allt för att slippa betala skatt i Sverige att bli oroliga. Hur det märks? Jo, Michael Treschow en av de forna tiotaggarna i svenskt näringsliv vill att alla som är svenska medborgare och bor utomlands ska få vara med i en egen valkrets, med tio mandat i riksdagen, och på så sätt kunna rösta in egna representanter. Ja, för våra valkretsar bygger på geografi.

Men vill vi som betalar skatt att tio mandat i riksdagen ska vikas till de som inte gör det?

Michael Treschow tycker att svenska politiker är ointresserade av utlandssvenskar. Han anser att de ska finnas speciella politiker om är tillgängliga för utlandssvenskarna. Som reser runt och och har kontakt med dem som inte bor i Sverige.

Det är inte lite som han vill ha denne mycket välbärgade man. Det känns lite som om han vill bli "körlad", ja, att han vill att vi som arbetar och betalar skatt i Sverige förstår hur viktiga de är som inte gör det.

Som exempel på att det är möjligt tar han Frankrike som med sin kolonier och olika områden som på olika sätt är anslutna till landet har utlandsmandat i både nationalförsamlingen och senaten. Men vi är ju inte i den situationen att den svenska staten skickar ut personer för att arbeta för de svenska skattebetalarna annat än till FN, EU och svenska beskickningar. Inte många personer att räkna in där.

Den största gruppen utlandssvenskar bor i USA. De har utvandrat för att skapa sig ett nytt liv på en annan plats i världen. De har kanske valt att behålla sitt svenska medborgarskap, som en nostalgisk påminnelse om sitt ursprung.  Många for som unga för 50-60 år sedan. Det är inte en grupp som lever med den ena foten i Sverige.

Andra är svenskar som pensionerat sig i Spanien. En tredje grupp är personer som valt att flytta till Storbritannien på grund av studier, kärlek, eller ibland för att slippa betala skatt på förmögenhet, eller bolag.

Av de cirka 550 000 svenska medborgare som bor utanför Sverige har ungefär 150 000 registrerat sig för att rösta inför det förra valet. Så många anser sig ha så starka band till Sverige att de vill vara med i vallängden. Idag räknas deras röster i de valkretsar där de bodde innan de flyttade. Som vanliga poströster.

Vill vi ha det på något annat vis? Det kan Michael Treschow undra.

Månljus eller maktlöshet, vad håller mig vaken?

I natt vaknade jag med månljus i ögonen. Varje timme var det något som gjorde att jag väcktes och när jag tittade upp var hela rummet fyllt med ljus. Jag har aldrig varit med om att månljuset har varit så starkt.

Men är det de månljusa nätterna som gör att vi vaknar i augusti?

Det skulle kunna vara den enorma laxburgaren som jag åt igår kväll i Lövskärs hamn. Det skulle också kunna vara de förändringar som sker och som vi inte har makt att påverka.

Makten över vad som vi ska tycka är viktigt styr i hög grad Sveriges radio och Sveriges television över. Och det märks att ledningen för de två företagen är livrädda för att bli anklagade för att stå på löntagarnas sida.

Gång efter gång får ogenomtänkta ekonomer och företagare oproportionerligt stor plats i media för att anklaga politiker som anser att subventioner av tjänster till höginkomsttagare, inte ska fortsätta efter valet, för att nedvärdera de som utför jobbet.

När det gäller enkla tjänster som inte kräver utbildning och som inte kan säljas för ett pris som rymmer en lägsta lön är det otroligt att det känns självklart att de ska subventioneras med 50 procent. Vad är det som gör att alla dessa välbetalda män kämpar för att få behålla subventionerna?

Och varför ägnar redaktionscheferna på Sveriges radio och Sveriges television som många minuter åt detta?

Ta bort allt fult!

Jag måste bara berätta att de som vill veta vad moderaterna vill kan läsa två artiklar i DN idag som visar på deras tro på att ytan är viktigast.

Dels vill den moderata riksdagsledamoten Cecilia Magnusson från Göteborg städa bort fattigdomen genom att förbjuda tiggeri på offentlig plats, dels vill Stockholms mäktigaste man Sten Nordin,(vars artikel kommer så snart länk finns) finansborgarråd, satsa mycket mer på att städa bort skräp från gatorna.

Det är något av det viktigaste anser båda två. Sten Nordin efter att ha fått många telefonsamtal om skräpet, Cecilia Magnusson efter att ha känt sig störd av det tiggarna utstrålar.

Vad en rostig gammal mangel berättar mellan valsarna

Vackra gamla rostiga vardagsting finns överallt. Denna vackra gröna mangel hittade jag i trädgården hos kafé Rävastens efterträdare.( Det heter så).

Jag skulle gissa att denna mangel är nästan 100 år i år. Den fungerar oavsett plats med hjälp av en fiffig fjäder som får mangeln att spännas efter hur tjockt tyget är som ska bli slätt och blankt.

Jag stod och vevade en i uthuset på udden när jag var elva, tolv år. Den var ett arv efter farmor. Hon hade manglade lakan och dukar på landet...Idag skulle väl ingen bry sig om något så extravagant under sin korta semester. Den var längre förr för dem som hade råd.

En vanlig sommar varade vistelsen i det gamla fyrhuset mellan skolavslutningen och den sista söndagen innan skolan började.

Livet där mellan stranden och enebacken organiserades som om det var livsviktigt att ha ett schema för livet.

Alla klockslag som skulle passas gjorde det nästan omöjligt att hinna med att njuta av ledigheten.

Min första sommar utspelades mellan alla dessa måsten.

Ville någon ha frukost serverades den klockan 8. Förmiddagskaffe fanns i köket klockan halv tio. Lunch, dvs fil, smörgås med Grönhögsbröd och en kopp te klockan tolv, vid två fanns det kaffe i bersån och klockan fyra drack farmor te på verandan. Middagen med tre rätter åts i matsalen senast klockan sex och när klockan slog åtta fick de som ville en sista kopp kaffe i salen.

Det var måltiderna...

Mellan dessa stenhårda hållpunkter skulle huset städas, tvätten tvättas, posten hämtas, vattnet upp ur brunnen och tidningar läsas.

Slaktarbilen kom och levererade färsk mat, mjölken hämtades hos familjen Jansson, bryggarbilen kom med öl, sodavatten och sex flaskor med läsk, fiskaren kom med flundror, bagaren med wienerbröd, jordgubbar och hallon köptes hos de två fröknarna som levde granne med hamnen, telefonsamtal ringdes på telegrafen, och tre veckor varje sommar cyklade barnen till Stora Rör för att först lära sig simma, för att sen ta alla simmärken som fanns.

Tiden var fylld till bredden med allt som måste ske, men ändå var sommaren evig.

Eller var den det? Det är en fråga som jag undrar över. Gjorde dessa strikt schemalagda dagar som var mycket lika varandra att tiden stod still?

 

Vad gynnar jämställdheten?

I morse fick vi lyssna till hur P1-morgon lät en professor vädra sina privata åsikter bara för att han har en position vid universitetet i Uppsala.

När samtalet började undrade jag om det var en ny form av radioteater, lyssna här:

Per Johansson har nog inte tänkt sig att bli ifrågasatt när han skriver sin artikel på Svenska Dagbladets debattsida.

Men yttrar man sig i frågor där man inte har någon kunskap då blir det ett platt fall. Jag undrar vem som bad honom att skriva ner vad han tror på. Det är den frågan som hela tiden dyker upp när jag läser och lyssnar på denne man.

Alla de problem som drabbar män oftare än kvinnor beror inte på att vi lever i ett samhälle med för mycket feminism, utan det beror på att vi lever kvar i en föråldrad struktur byggd på gamla värderingar.

En av de punkter som oroar professor Johansson allra mest är att andelen män som tar sig vidare till högre studier hela tiden minskar.

Varför är det så? Behandlar vi pojkar på ett annat sätt än flickor?

Jag är helt övertygad om att pojkar missgynnas av att de hela tiden premieras om de hörs och syns. Att de ser att de kan få jobb med relativt höga löner utan att studera vidare. Att de får ta plats på bekostnad av flickorna i klassrummen.

Vad tror ni?

Och vad tror professor Johansson skulle gynna jämställdheten?

Jag är helt övertygad om att om vi fortsätter att ignorera maktstrukturer i klassrummen så kommer både pojkar och flickor förlora många möjligheter.

Flitiga i hemmen eller som anställda inom vård och omsorg?

Titta vad vi hitta i kvarnen vid Kukkolaforsen igår. Är det en geting eller ett litet flitigt bi?

En flitig invandrarkvinna är vad vår integrationsminister Erik Ullenhag, fp, ser framför sig när han pratar om vem som får jobb när skattebetalarna subventionerar okvalificerat arbete i hemmen. Han oroar sig över vad som kommer att hända med de invandrarkvinnor som idag jobbar i hemmen.

Ali Esbati, v, replikerade:

- Det är fantastiskt att vi har en integrationsminister som det första han tänker på när han tänker på invandrarkvinnor är att de ska jobba i rika människors hem.

Här gick skiljelinjen mellan de som anser att det är bra att subventionera okvalificerade arbetsuppgifter i välbärgade familjer och de som anser att arbetsinsatsen ska utföras till vanlig lön.

Hur partierna kommer att göra efter valet? Ja, det är bara FI och Vänstern som kommer att vilja ta bort RUT-avdraget. Frågan är om sossarna och miljöpartiet kommer att ändra på reglerna? De kan ju minska avdraget, eller förändra villkoren så att det inte är intressant för andra än sjuka och gamla t e x.

Jag undrar om de miljarder som subventionerad städning i välbärgade hem kostar i skatteavdrag skulle kunna användas till något bättre för samhället? Skulle en utbyggnad av barnomsorgen, omsorgen om äldre, fler händer i vården, bättre järnvägar eller fler lärare i skolorna ge ett bättre samhälle?

Eller får vi ett bra samhälle när vi satsar pengar på att vissa familjer kan köpa sig tid?

I min värld är det dyraste med införandet av subventionerad städning förändringen av hur vi ser på varandra. Idag finns det de som har ett så värdefullt arbete att de är värda full lön och så finns det andra som inte är värda mer än hälften...

Tänk vad vi förlorar och de som förlorar mest är de barn som får lära sig att det finns speciella kvinnor som ska plocka upp efter dem.

Då är det nästan parodiskt när Martin Ådahl, c, inte klarar av när Ali Esbati, v, använder ord som tjänstefolk.

Folk som utför tjänster hemma hos dem med höga löner, vad ska vi kalla dem då?

En påminnelse från Stefan Sundström

Stefan Sundström är en stolt pappa som påminner oss om att socialdemokraterna och kommunikationsbyrån PRIME har haft en skandal tillsammans. Jag minns inte mer än att Luleås Niklas Nordström, fd ordförande i SSU, hoppade av politiken och fick jobb på Prime.

Från början en svensk byrå med lobbyverksamhet och kommunikation. Den grundades av Carl-Fredrik Sammeli .

I förra valrörelsen anlitade Svenskt Näringsliv Prime och Niklas Nordström för att påverka ledningen hos socialdemokraterna så att de skulle bli mer mottagliga för Svenskt näringslivs argument. Ett uppdrag som avslöjades först efter valrörelsen. Niklas Nordström påpekade att han aldrig hade smusslat med var han arbetade med, partiets ungdomsförbund ifrågasatte partiledningen och i årets valrörelse vill inte socialdemokraterna kräva att vinsterna i de företag som helt lever av skattebetalarnas pengar, ska investera dem i skolorna, vårdföretagen eller i sjukvården.

Är det en lyckad lobbyverksamhet eller ett parti som anser att det inte går att stoppa skattepengarna från att flyga iväg till skatteparadisen? Det lär vi aldrig få veta.

Niklas Nordström är idag kommunalråd nummer två i Luleå, kommunstyrelsens ordförande heter Yvonne Stålnacke. Han står inför sitt första val som andreman i partiet. Han blev kommunalråd när Karl Petersen gick i pension. Är alltså inte folkvald än.

För fyra år sedan när banden mellan Prime och socialdemokraterna avslöjades var många mycket besvikna. Kommer vi att bli lika besvikna nu?

Minns ni storbranden i Bodträskfors?

Jag svävar i älven och tittar på SSAB i fjärran. Vid niporna är både vardagen och semestern närvarande på en och samma gång. Varje plan som ska landa på Kallax svävar högt över oss som badar, varje bil som kör in från söder syns tvärs över vattnet.

Igår fick jag äntligen ändan ur vagnen och tog mig dit. Det är en oändlig sandstrand med högt fall...

Den finns bakom ett område med camping, järnvägsmuseum och masshall. Granne med ett bassängbad och det är lite bökigt att hitta ner till sandstranden om man inte vet. Här var vi med barnen när de var små. Det finns oändligt mycket att hitta på. Vissa år hade vi sommarens firmafest här, med lekar och spel och kalla kvällsdopp.

Ja, för så varmt vatten som vi har i år har det sällan varit. Ibland som förra året var det en vecka med ljummet vatten i älven, men nu är vi inne på den sjätte veckan...

Det är ljuvligt för oss som inte får uppleva en sån här sommar oftare än vart tionde år.

Men besvärligt att förhålla sig till för dem som inte är vana. Det verkar i alla fall utredningen av branden i Västmanland visa. Både arbetsledaren som beordrade ut skogsmaskinen som orsakade den första gnistan och de första släckningsarbetena visar att det är svårt att göra rätt när omständigheterna är ovanliga.

Det är otroligt lätt att vara efterklok, men en av mina forna kollegor, Lotta Gröning berättar om hur hon upplever att bo granne med branden här.

En sak som förvånade oss i går var att Rapportredaktionen inte har någon som helst koll på vilka stora skogsbränder vi har haft de senaste åren. I deras värld var en brand utanför Stockholm den största, men vi som bor vid älvens strand minns den enorma branden utanför Bodträskfors.

Sensommaren 2006 brann en stor yta med privat skog efter den torra sommaren. Här är en sammanfattning av vad som skedde då.

Här är en berättelse från räddningsledaren:

Vi har ett kort minne när det gäller dagsaktuella händelser kan man gott säga.

En film om livet

Det finns ett överdåd i Heide Krönleins lilla trädgård i Voullerim. Det finns en känsla av att här arbetar naturen. Igår hade filmen om Heide Krönlein premiär på SVT1. En film som Mitra Sohrabian spelade in sommaren 2012 när vi var på besök för att lyssna till Susanne Osten och Heide i ett samtal om livet.

Heide föddes under kriget i Berlin och hon  hamnade i Stockholm som hembiträde i slutet av 1950-talet. Då kunde de tyska kvinnor som stod ut, arbeta i en svensk familj i två år för att få arbetstillstånd att göra något annat efteråt.

Något annat har Heide gjort i hela sitt liv. Jag som har fått trevliga brev och mail vet att hela livet ryms inom Heides häckar. De som skyddar hennes växter och hennes integritet.

Här är en länk till filmen. 

Det går inte att välja

Jag vet inte riktigt var jag ska börja när jag ska sammanfatta denna semester. Kanske här i baren där Nils Dardel målat av sina kollegor då, för ett hundra år sedan.

Det blev massor med konst. Massor med goda möten. Och massor med kök.

Vi har väl aldrig hunnit med så mycket på fem veckor. Dagar som började med köksbeställning i Haparanda och som slutade i Uppsala med en riktig gourmémiddag. Allt har varit så lätt i år. det tror jag beror på att vi mycket sällan har sett annat än en strålande sol. Jag mår bra då, och det tror jag att alla gör.

Jag ser på alla växter att de frodas trots att det regnat så lite. Jag ser på alla människor som jag möter att de har kunnat koppla av.

Det går inte att välja en sak eller två från denna ljuvliga sommar. Jag väljer att utse den till den varmaste jag har varit med om. Tänk alla ljumma bad i havet och älven. Tänk alla middagar på altanen. Sen kan vi om vi vill minnas den kallaste midsommaraftonen sen 1987. Men den glömmer vi snabbt eller hur?

På måndag är allt som vardagligt igen

På måndag börjar vardagen. Då ska jag ta upp mitt skrivande igen. I alla fall om de där orden inte gömmer sig igen. Hoppas att ni vill vara med och läsa om nästa år vid älvens strand.

Var finns alla ord? De som inte ljuger.

Det är precis 24 timmar mellan de två bilderna. Den ena bilden tog jag från vårt hotellrum i Uppsala. Solen kom tillbaka efter ett av de kraftigaste regnoväder som jag har upplevt. Men det var inget mot vad jag hörde och såg på nyheterna.

Den andra bilden är från byn när samma regnfront hunnit i kapp oss nästa kväll. Tungt trummande regn mot fönstren och ännu värre bilder från Gaza.

Kriget i Gaza har fått mig att tappa bort alla ord. Jag vaknar på nätterna och känner mig medansvarig. Men jag har svårt att berätta hur jag tänker. Men en sak som jag hela tiden ser framför mig är de bilder som vi
fick se från sjukhus, i Gaza och i Jerusalem. Samtidigt
varnar Israel läkarna för att de tänker invadera och bomba
sjukvården.

Jag tror att det räcker. Ja, för att vi ska förstå. Tänk att hamna på sjukhus skadad eller sjuk och känna sig jagad av tjutande vapen och flygplan.

Jag läser många olika debattartiklar om varför detta krig aldrig tar slut. Det som slår mig är att det lika mycket är ett krig om ord och förklaringar. Den ene ser antalet döda, långt över tusen palestinier, de flesta vanliga människor. Den andre räknar raketer. Tusentals har nått Israel sedan konflikten började.

Det jag inte begriper alls är att FN inte berättar om varför denna organisation håller sig undan sitt ansvar och låter människor dö, leva i skräck för att träffas av raketer och tappa allt hopp.

Ord tar ställning

Slog på radion och får höra på Ekot att en 16-årig tjej blivit lurad på sin lön. Men på Ekot är hon en anställd som jobbat gratis. Det framgår att hon gått med på två provdagar utan lön , men att hon därefter utfört alla arbetsuppgifter som de andra på jobbet. När hon förväntar sig lön liksom de andra visar det sig att arbetsgivaren inte tänker betala. 

Den unga kvinnan har lurats att arbeta utan lön, för arbetsgivaren skiter i att betala henne för det arbete som hon har utfört. 

Hon har inte ställt upp och arbetat gratis!

Jag undrar varför Ekot förskönar verkligheten, varför de inte säger som det är? Det krävs språkkurser inför valet om vi ska kunna förstå vad denna redaktion berättar. Annars får vi leva med alliansens nyspråk och då skyms verkligheten.

Varför har de inte ett inslag om hur vår regering har förändrat reglerna för unga på arbetsmarknaden. Hur regeringen på alla olika sätt säljer ungas arbetskraft billigt, hur unga får veta att de inte duger på samma sätt som andra, och trots detta väljer arbetsgivare att inte betala alls!

Det hade varit ett inslag som förklarar och inte gömmer verkligheten för oss andra.

Resfeber

Varför blir det så här varje gång jag ska packa och resa iväg? Ja, varför känns det så oöverstigligt? Det är en fråga som jag inte kommer förbi. I hela mitt liv har jag verkligen gillat att resa och att upptäcka nya platser och nya människor. Jag har längtat efter att få se något nytt. Men...så kommer den där tunga muren upp och allt känns omöjligt. Var är alla saker som jag ska ha med mig?

Vad det kommer från? Kanske en resa till Sovjet när jag packade lätt, och det inte gick att tvätta? Eller  resan söderut när jag glömde ta med mig nog med mediciner?

Ja, jag vet att det går att köpa allt som jag inte får med mig. Det är dagens mantra. Allt går att fixa, Det är bara att åka. Och se vad som händer och sker.

I morse gick propparna

I morse gick alla propparna, när vd:n för Svenskt näringsliv Carola Lemne gråter krokodiltårar på Dagens Nyheters ekonomisidor.

- Välfärden är i fara! Om de de privata företagen inte får ta ut vinst och då förlorar svenskarna sin valfrihet...

Hur många lögner kan en person stoppa in i en ett enda uttalande?

Vilken verksamhet, som drivs med skattepengar, är i fara? Jo, den där ägarna flyttar skattebetalarnas pengar till olika skatteparadis och väger blöjorna, serverar bröd och vatten och har lärarlösa lektioner.

Det finns ingen som helst anledning att låta företag som drivs med våra gemensamma pengar flytta dem utanför verksamheterna. Vinst, javisst, men den ska återinvesteras i varje boende, vårdcentral och skola. Varje krona som betalas ut ska användas i den verksamhet som får tillgång till skattebetalarnas pengar.

Vilken valfrihet talar Carola Lemne om? Ingen som köar till ett boende för äldre kan välja var de ska hamna. Det är köerna som avgör. Möjligtvis kan företagen som driver äldreomsorg välja bort de boende som de inte vill ha. De har ju all information om vilka som väntar på att få flytta. Vi som betalar verksamheten ha ju ingen insyn, för offentlighetsprincipen gäller ju inte inom skattefinansierad verksamhet som drivs privat.

Ja, här står denna högavlönade verkställande direktör och tigger:

- Snälla väljare, snälla medborgare, rösta inte på de partier som vill göra det omöjligt att ta era skattepengar och flytta dem utomlands. Nej, rösta på de partier som gärna delar ut skattepengar till företag som kan ta dem utan att utföra de tjänster som vi betalar för. Då blir alla riskkapitalister lyckliga, och vi andra får se hur skolorna blir ännu sämre, de äldre får ännu sämre vård och vårdcentralerna ännu mer otillgängliga för dem som har stora sjukvårdsbehov.

Vi kan leva utan att de rikaste familjerna i Sverige plockar på sig våra skattekronor, men vi kan inte leva om de får fortsätta.

Annika Falkengren, vd, för SEB, var lika kategorisk hon när skatten på transaktioner diskuterades den dag när hon presenterade bankens goda resultat.

En kvartalsvinst på 5 miljarder kronor får henne att påstå att det är bankens kunder som kommer att få betala för transaktionskskatten.

Det finns en forskning som är mycket intressant för att förstå varför dessa verkställande direktörer värnar enskilda kapitalägare till varje pris. Jo, man har kommit fram till att de som har mest har svårast att se samhället som viktigt, de har svårt att känna empati och de känner ett stort avstånd till alla som är fattiga och sjuka.

En liten sommarrapport

Första simturen i älven. Vattnet var nästan, ja, nästan, ljummet. Vinden blåste in ytvatten från söder och vi har ju haft plus 25 i mer än en vecka.

Det har varit hamnfest i Luleå. Igår var det strålande kvällssol, Linnea Henriksson som sjöng och hela stan var som en vänlig famn.

Köket, det köket, är nästan klart. Fyra lådor och skåpet ovanför kylskåpet ska skruvas ihop. Sen måste vi vänta in en elektriker som kopplar om ledningarna så att vi kan få både ljus under skåpen och uttag till alla hushållsmaskiner. Nästa steg är att välja tapeter och engagera en målare.

Vad som återstår innan semesterlugnet infinner sig? Jo, att sortera allt skräp, forsla det till återvinningscentralen och ta ett djupt andetag innan skurhinken plockas fram.

Sen tror vi att vi har kraft nog att rulla söderut. Den som överlever denna röra har i alla fall blivit mycket starkare.

Några bilder från resan söderut

Nytt kök och tre dar på konstresa semestern börjar bra. Trettio varma grader och diskning utomhus. Riktig sommar, eller vad?

Så onödigt dyrt

Del av bild i tovat ylle

Hur ska vi kunna göra fria val, när det viktigaste, tak över huvudet, tar en så'n stor del av vår vardag?

Vad hände, då när alla politiker tog ställning mot att vi tillsammans ska se till att alla kan leva i varsin bostad?

Kommer ni ihåg hur det var, när staten subventionerade bostadsbyggen, när helt vanliga människor kunde bo utan att hälften av inkomsterna gick till hyra/räntor?

I slutet av 1980-talet hade staten reformerat reglerna på bostadsmarknaden och de flesta kunde välja, mellan att köpa eller hyra en bostad. De barnfamiljer som behövde en större bostad kunde låna pengar med staten som garant. Det fanns en brist på bostäder, men det var inte omöjligt att hitta någonstans att bo.

Då kom den natt när Carl Bildt och hela den politiska makteliten höjde räntan till 500 procent. Etablissemanget hade fått för sig att de skulle försvara värdet på kronan. Vad som hände?

Jo, staten välte ekonomin på ända. De som hade obundna räntor tvingades att sälja sina bostäder billigt. Bankerna ville ha en högre säkerhet. Det hände till och med att bankerna skrev hotfulla brev till fastighetsägare utan lån för att tvinga dem att sälja billigt till banken. Hus revs trots att de var helt moderna. Det blev kaos. Arbetslösheten ökade till nio procent, vilket då ansågs vara massarbetslöshet. En arbetslöshet som fortfarande biter sig fast.

Bostäderna blev en handelsvara, vilket regeringen Bildt eldade under genom att ge borgliga kommunpolitiker rätten att sälja kommunala hyresrätter som bostadsrätter. De som råkade bo i en lägenhet som blev till salu fick en rabatt på priset, ungefär lika mycket som skattebetalarna hade subventionerat byggandet av huset med, och kunde sälja sin ombildade bostadsrätt med minst 30 procents vinst dagen efter de hade skrivit kontrakt.

En av de vanligaste åtgärderna för att minska arbetslösheten har sedan andra världskriget, varit att bygga bostäder, men efter tvångsrivningarna av hyreshusen i Boden, Kiruna och på andra platser där lågkonjunkturen orsakade hög arbetslöshet, blev bostadsbyggande otänkbart.

Men antalet barn som föddes fram till 1994 var rekordmånga.

Nu sitter vi här med en vanföreställning om att det var de där tvångsrivna lägenheterna som orsakade den ekonomiska krisen, inte politikernas panikhöjning av räntan.

Efter 20 år utan bostadspolitik har vi ett samhälle där unga människor måste få hjälp av mamma och pappa för att kunna skriva på ett kontrakt, om det skulle finnas ett att teckna, kvinnor som arbetar i vård- och omsorg och handel måste skaffa sig en borgensperson, deras löner är inte höga nog för ett eget boende och priserna på både byggandet och boendet har ökat explosionsartat.

Prislappen?

Stagnation.

Med slitna skor

Det är hundra år sedan min mormor fick vara med och vandra ut till stans utkanter för att försöka byta till sig lite mjöl eller smör. Hon tyckte att det var ett äventyr då i början av kriget hon var ju bara nio. Sen blev det mer allvar. Innan kriget tog slut hade hon hunnit arbeta i mer än ett år. På ett jobb som gav lite mättnad. Hon skrapade plåtar på änkan Anderssons spisbrödsbageri. Skrapade och samlade ihop ätbara bitar i en påse att ta hem till småsyskonen. Både Åke och Greta var fortfarande så små att de fick vara hemma.

Etthundra år senare är handkavlat spisbröd en lyx, minnena från kriget begravda på en kyrkogård, men Minnet av mormor Signe lever lika länge som jag.

Om att tänka om och tänka fel

Midnattsolen vid Riksgränsen

Oj, varför finns det så många små medelålders män som tror att de på grund av att de nått högst upp kan strunta i sitt ansvar.

Ja, varför kan inte en enda av dem säga: Jag vet inte. Jag har gjort fel. Det ska vi rätta till.

Ja, varför är det så här?

Det tänker jag på när jag sitter och tittar på olika artiklar i olika tidningar. Det är chefredaktören som vägrar rätta de texter som innehåller lögner och fel, det är Socialministern som efter 8 år på departementet kommit på att man kan sköta det på ett helt annat sätt, inte säger han att hans idéer har varit fel. Det är samma sak när han talar om varför bostadsbristen aldrig har varit större än nu. Det är inte hans politiska idéer och brist på handlande utan det är skatten på vinsten när vi säljer våra bostäder som gör att inget byggs.

Hallå! Alla som står i bostadskön, ni har inte en chans i helvetet att få flytta in i en egen bostad, inte en susning. Det är ju ni som ska se till att ni får tag på ett kontrakt, politikerna, de har abdikerat.

Bostadsbristen stänger oss ute från en fungerande arbetsmarknad, de unga från att få börja sitt vuxenliv, de äldre från att flytta vidare till en mindre bostad, kvinnor från att flytta överhuvudtaget, nu när det krävs att du tjänar mer än tre gånger hyran för att du ska få ett kontrakt.

Men partiledaren, för Kristdemokraterna som har haft ansvaret för bostadspolitiken i åtta år, han råder alla att ringa och tjata på fastighetsägare om du behöver en bostad. regeringen tänker inte satsa ett kopek på att det byggs bostäder som alla kan bo i.

Samtidigt har den borttagna fastighetsskatten gett 30 miljarder till dem som har de dyraste fastigheterna. Och frågan är om det är rationellt att dessutom höja avgifterna för dem som bor i de billigaste fastigheterna, eller?

Kanske miljarderna till Rutavdrag skulle kunna bli avdrag för att bygga flerfamiljshus?