Vilket valutspel berör flest?

Tittade ni också på nyheterna på Sveriges television igår? Var det något som ni inte fick veta? Ja, det vet vi tittare inte om i normala fall, men igår sändes två valutspel direkt under dagen, och det ena nämndes inte alls i Rapport.

Vi fick veta att alliansen vill satsa på hårdare straff, någon form av samtycke mellan ett par som har sex och fotboja för dem som misshandlar och hotar sin före detta partner. Men ingenting om hur de ska införa detta eller hur lång tid det tar.

Vi fick inte veta hur socialdemokraterna vill förändra villkoren för de skolor som får skattepengar. Vi fick inte veta hur skolan har förändrats sedan 2006 och vad socialdemokraterna vill satsa på och hur mycket av våra skattepengar som ska användas i skolan om (s) får makten.

Vilket utspel berör flest väljare?

En berättigad fråga är också, Vilka gärningsmän ska får dessa straff, när polisen lägger ner en så stor andel av alla utredningar?

Reformerna i rättssystemet kanske skulle sättas in där, bland åklagare och polischefer?

Bortsett från detta undrar jag som medborgare om, det är bra för tittarna att endast få veta vad alliansen vill föra fram inför valet? Det är min fråga denna ljuvliga dag med sol och avtagande vindar.

Det intressantaste med socialdemokraternas valutspel var att de har fått siffror som visar att de privata företagen som driver skolor med skattepengar betalar lägre löner till lärarna än kommunerna. Ni läste rätt. Tvärtemot vad Jan Björklund och de övriga i alliansen hävdar så drar de privata arbetsgivarna ner lönerna för lärare!!!

När molnen blev till regn. Igen.

Hemfrid värnar sitt varumärke

Ska hon tjata nu igen. Ja, det ska jag. Igår läste jag Kommunalarbetarens artikel om Hemfrid. Städföretaget som Monika Lindstedt driver och äger. Hon är ordförande i Företagarna och var en av de första som lobbade för att RUT skulle bli verklighet.

Nu vet vi varför.

I dagens Svenska Dagbladet får vi veta att Monika Lindstedts företag har fått mer än en halv miljard i RUT-bidrag.

Mer än 500 miljoner kronor varav en knapp femtedel har delats ut till aktieägarna i bolaget.

Av de 95 miljonerna som delats ut har 31,2 miljoner kronor tillfallit Monika Lindstedt de senaste tre åren.

Hur mycket de anställda tjänar per månad?

11.900 kronor. Du läste rätt. Ingen har en anställning på mer än 60 procent. Ingen har ett arbetsschema som sträcker sig längre än en vecka. Vilket gör det omöjligt för de anställda att ta andra arbeten för att tjäna mer.

Tyvärr kan vi inte få träffa någon av de anställda och fråga dem hur de har det. Det har Monika Lindstedt omöjliggjort. Hon har tvingat alla anställda att skriva på ett kontrakt om tystnad. Skulle någon helt öppet berätta om hur det är att jobba för Hemfrid så skulle de förlora sina jobb och stämmas av Monika Lindstedt.

Åsa Andersson Antelli som är vd för Hemfrid tycker att det är helt normalt. Hon vill värna Hemfrids varumärke.

Värna varumärket?

En god chans att tänka efter

Nyvaket berättar Ekot i P1 om att vissa personer sorterar ut matavfall till komposten. Men att Stockholm är sämst.

Vi andra som far mellan huvudstaden och övriga landet vet det. På de flesta håll har kompostavfall sorterats ut ur soporna i mer än tio år. På andra platser har många medborgare sorterat ut sitt matavfall i egna komposter. Men kommer du till huvudkommunen så finns det fortfarande sopnedkast där allt ska slängas.

Ska det bli obligatoriskt att sortera ur matavfallet?

I praktiken är det obligatoriskt nästan överallt utom i storstadskommunerna. Ingen rymmer sina sopor i tunnan för brännbart om de inte sorterar ur alla fraktioner.

Hemma hos oss har vi kompost, brännbart, papper, kartong, returglas, glas, metall, plast, porslin, lampor, batterier och textil. Hade vi inte hittat en smart bänk som rymmer kassarna med allt annat än komposten och brännbart så hade vi drunknat i olika kassar på köksgolvet. Nu går det att leva med återvinningen. I alla fall med lite god vilja.

God vilja kan man behöva när man börjar använda tygblöjor. Men vilken vinst för miljön om alla använde tygblöjor det först året hemma. Jag provade med mitt första barn som är fött 1987. Vi hade tygblöjor jämt, även vid alla resor. Det var inte så klokt. När man reser bort kan tiden användas till annat än blöjorna. Hemma var tygblöjorna suveräna.

I och med att vi hade överdrivet vår nit med blöjorna så var vi inte lika pigga på att använda dem tre och ett halvt år senare när barn nummer två kom. Då blandade vi efter dagsformen.

Nu har jag förstått att tygblöjorna inte bara är bra för att de är miljövänliga, utan för att barnen blir torra tidigare om de känner att de använder blöjan. Alltiettblöjorna är ju så avancerade att de är torra trots att de är fulla.

Tygblöjor kostar lite tid. Det gör källsortering av sopor också. Regeringens utredare av sopsortering och återvinningen, då för mer än 15 år sedan, utredde också hur mycket en obligatorisk sortering skulle kosta. Ja, inte för hushållen, utan för kommunerna.

Hur många hemtjänsttimmar skulle användas till att sortera och bära sopor till återvinningsstationerna?

Alldeles för dyrt ansåg då Nacka kommun. Kommunledningen ansåg att hemtjänsten skulle användas till viktigare arbetsuppgifter.

Som vanligt består det mesta i livet av både och. Sopsorteringen är både bra och dålig på samma gång. Tygblöjor är både bra och dåliga på olika sätt.

Vi som vill göra på det minst dåliga sättet får tänka efter...och det är ju bara bra.

Vi lärde oss något nytt på flera sätt

Det handlar om förväntningar. Visst är det så med det mesta. För ett tag sen fick vi en flaska vin från Bayern. Från området Franken. Det var Rudolf och Eva som kom och hälsade på från Nürnberg.

De två skulle resa vidare så vi stoppade in flaskan i källaren och tänkte att rött vin från Tyskland...hur kan det smaka?

Bäst!

Det vet vi nu. Ett av de bästa vinerna som vi har druckit i år. Och det borde vi ha förstått. Eva hade ju rest till vingården för att köpa oss det godaste vinet i området.

Tänk att våra fördomar lurar oss att tro på att tyskarna inte kan tillverka goda röda viner, tänk att vi hela tiden har liknande fördomar om allt och alla.

Vad missar vi, när vi lever efter de förväntningar som vi har skapat utan kunskap? Hur borde vi tänka om?

Celina finns inte mer

Vår allra finaste vän, Celina, blev överkörd och nu finns hon inte mer.

Det känns så tomt att gå upp till brevlådan utan hennes konversation. Det känns så konstigt att hon inte snusar vid mina fötter när jag vaknar tidigt på morgonen. Hon lämnar ett stort hål efter sig. Hon har ju bott här hos oss i tio år.

Vi ska plantera ett äppelträd över hennes aska som vi har gjort med våra andra kattvänner. Doften från blommorna i maj och äpplena som blir till mos på hösten får oss att minnas dem, Tussi, Sotis och Celina.

Celina var den smartaste av de tre. Hon visste vad hon ville och talade tydligt om det för oss. Hon pratade gärna när hon följde med på en promenad ner till stranden och knackade på fönsterrutan när hon ville in.

Hon var bra på att hålla sig undan faror, så vi tror att den bilist som körde över henne körde alldeles för fort.

Vem som gjorde vad hjälper inte nu. Vi får försöka anpassa oss till att aldrig mer få möta henne.

Om skolvirus och annat

Utanför mitt fönster tågar skolbarnen till sin första skoldag. Nu börjar allvaret, nu är det vardag på riktigt. Men för oss som lever här vid älvens strand är det fortfarande sensommar. Inte en enda natt med kalla grader, inte en enda morgon med frost i gräset än.

Igår satt jag och väntade och väntade på olika platser runt om i sjukhuset som ligger alldeles intill. Då såg jag att rönnarna i parken hade rodnat. De lyser som höstlyktor, lite som kräftlyktor, mellan de olika stensättningarna. Men på den andra sidan huset var det sommar igen. Så skönt att kunna sitta ute i lä och äta lunch vid en damm fylld med regnvatten som kluckar mot kanterna, med en sol som strålar så mycket att jag fick sätta mig i skuggan.

Det gäller att gripa tag i de där stunderna som ger livsglädje mellan allt som måste göras. Hitta de där ögonblicken mellan plikterna. Idag började vi dagen med doftande te och dörren öppen mot regndropparna som glittrar på altanen.

I dag är det en viktig dag för alla. Inte bara för elever och lärare. Vad förväntar vi oss av skolan? ett program som berättar om vad förväntningar och tillit kan tillföra ett utbildningsväsende såg vi igår. Kolla in ett av de bästa programmen om skolan här:  

Vad var det den finske skolutvecklaren sa? Han kallade vår reformiver i skolan för ett virus som har förstört världens bästa skola.

Massor med bra kunskap

Ösregnet har än en gång hållit mig vaken. Idag råkade jag läsa Lars Calmfors recension av den ekonomiska debatten som var på teve i söndags.

Hans argument mot förändringar är värda att citera:

Nummer ett: En miljard är felräkningspengar, därför ska inte höginkomsttagare betala högre skatt.

Nummer två: Vi ska sänka skatten för dem som arbetar, därför att det är det enda sättet att höja deras inkomst.

Då kan de som arbetar acceptera lönesänkningar.

Därför ska alla andra betala högre skatt.

Nummer tre: Det är inte orättvist att pensioner beskattas högre än löner, så de som idag arbetar får skatteavdrag. När de går i pension har de ju fått skatteavdrag och då kan de betala en högre skatt. För dem som var pensionärer innan avdragen så spelar det inte så stor roll.

Nummer fyra: Jobbskatteavdraget kostar mycket mer än det drar in till staten!!! Bara 25 procent av kostnaderna tror forskningen kommer in till staten i form av att fler betalar skatt.

Nummer fem: Inget talar för att sänkta arbetsgivaravgifter påverkar arbetsmarknaden för unga.

Nummer sex: Andelen fattiga har ökat kraftigt sedan 2006.

Nummer sju: Man kan inte anklaga regeringen för att de lånar till skattesänkningar. Vi har låga offentliga skulder.

Nummer åtta: Det finns ingen forskning som visar att lägre arbetstid ger fler jobb.

Jag tycker att det är intressant att Annie Lööfs löfte om att sänka arbetsgivaravgiften för unga ännu mer inte kommer att ge fler ungdomar jobb enligt Lars Calmfors.

Det är också intressant att han bekräftar att skatteavdraget för dem som jobbar är för att hålla nere lönerna eller för att kunna sänka dem.

Det är mycket man kan få veta när man har en oväntad ledig stund mitt i natten när regnet slår mot taket. Eller hur?

Om dumsnålhet och fördummande

Idag har jag läst om hur landsting efter landsting har valt att hålla sjuksköterskornas löner nere och istället fått en galopperande brist på vårdpersonal. Det verkar verkligen rationellt att istället för att satsa på dem som sliter med vården på våra sjukhus dygnet runt, att satsa på att låta ännu fler privata vårdcentraler öppnas.

Blir du förkyld finns det vård i överflöd, (utom i de landsting som ligger långt från Stureplan), men får du svåra kroniska sjukdomar, eller diagnoser som kräver komplicerad vård då är läget ett helt annat.

I Stockholm skildrar DN hur barncancervården har hälften så många vårdplatser som skattebetalarna har blivit lovade. Barnen får resa till andra landsting för att få sin vård. Föräldrarna får ta ansvar för att sjukvårdpersonalen inte ska missa undersökningar. Men i tidningen finns inte den intervju som vi alla läsare har väntat på i fyra år:

Varför Filippa Reinfeldt satsar på privata mottagningar istället för att se till att vården på barnonkologen fungerar?

Inte en enda landstingspolitiker får stå till svars för att barn och föräldrar får leva i ständig oro inför de svåra behandlingarna med cellgifter. Inte en enda fråga till landstingsrådet om varför hon satsar på att använda skattepengarna till fria vårdval för förkylda och svåra tvångsresor för dem med cancer.

Alla skyller på att det inte finns nog med sjuksköterskor. Ingen tar ansvar för att se till att lönerna ligger på den nivå där de kan behålla sin vårdpersonal.

Det var de häftiga regnskurarna som slog mot fönstren hela natten som väckte mig gång på gång, det var artiklarna som jag läste för att somna om, som fick mig att vakna ännu mer. Vad har vi för samhälle där de som är livsnödvändiga, för sjuka människor, inte behandlas som om de är viktiga?

Det är en fråga som snurrade i mitt huvud halva natten.tillsammans med en oro för att just detta;  varför vi har förminskat värdet på viktiga yrken för att höja värdet på de yrken som inte tillför samhället något av värde.

När jag gick på gymnasiet ville alla de smartaste jobba inom vården för att kunna göra skillnad. Nu är det smartast att låta bli.

Valfrihet-vad betyder det?

Valfrihet. Ett ord fyllt av positiva konnotationer. Både val och frihet på samma gång. Vem kan vara mot det? Ingen om ordet fylls med verkliga val, alla om det sker som idag. I alla fall inom vård och omsorgssektorn.

Idag finns det två kommuner i landet som har valfrihet för alla brukare i kommunens regler för hur bistånd ska fördelas.. Bägge två, Nacka och Lidingö, är välbärgade och med hög utbildningsnivå bland de äldre. Men ingen uppfyller just den regeln. Istället är det det akuta behovet och var det finns platser, lediga timmar som styr vad som händer den dag en person behöver stöd och hjälp.

Det är precis som det är i alla de andra 288 kommunerna utan valfrihetsparagraf. Och det beror främst på att ingen kommun anser sig ha råd att köpa in platser på boenden, eller timmar hos hemtjänsten som inte utnyttjas fullt ut. Det finns alltså inga lediga lägenheter eller hemtjänst personal som väntar på att du eller jag ska välja att bo där eller få hjälp av dem. Vi får ta emot det som erbjuds.

Det samma förhållandet gäller när du ska välja läkare. Det är inte du som väljer om du inte har lite tur, för ofta är listorna redan fulla med patienter. Det kan t o m bli så att din husläkare ringer och berättar att du inte kan vara kvar på listan utan att du måste välja om. Och i värsta fall kan den vårdcentral där du gått välja bort dig helt och hållet. Det går ju inte att kontrollera om alla listorna är fulla, och har du många svårbehandlade kroniska besvär är du aldrig lönsam för den mottagning där du går och de kan utan besvär be dig välja en annan.

Valfriheten har genom detta blivit en som gäller vårdgivarna och inte medborgarna. Den valfriheten har inget innehåll för mig. Den är helt utan mening.

Det finns en annan valfrihet som jag skulle vilja höja till skyarna, den att välja pedagogik i skolan för våra barn. Att vi som föräldrar skulle kunna välja det som passar dem bäst. Den valfriheten vore verkligen värd att omfamna.

Men var finns den kommun där valet står mellan olika pedagogiska program och inte status?

Hur många gånger har jag inte hört att kompisar har valt bort en skola som de uppfattar som mindre bra för att istället hoppas på att en annan kommer att ge barnen en bra start i livet. Varför har de inte ett val mellan olika skolor som har olika innehåll och öppna böcker så att alla kan se att ekonomin sköts för elevernas bästa var ett alternativ?

Då kan vi i bästa fall fylla valet med innehåll och inte tomma ord.

Vi vill ha mera makt! Utlandsvenskar vill ha en egna riksdagsledamöter.

Nu börjar de riktigt rika, de som gör allt för att slippa betala skatt i Sverige att bli oroliga. Hur det märks? Jo, Michael Treschow en av de forna tiotaggarna i svenskt näringsliv vill att alla som är svenska medborgare och bor utomlands ska få vara med i en egen valkrets, med tio mandat i riksdagen, och på så sätt kunna rösta in egna representanter. Ja, för våra valkretsar bygger på geografi.

Men vill vi som betalar skatt att tio mandat i riksdagen ska vikas till de som inte gör det?

Michael Treschow tycker att svenska politiker är ointresserade av utlandssvenskar. Han anser att de ska finnas speciella politiker om är tillgängliga för utlandssvenskarna. Som reser runt och och har kontakt med dem som inte bor i Sverige.

Det är inte lite som han vill ha denne mycket välbärgade man. Det känns lite som om han vill bli "körlad", ja, att han vill att vi som arbetar och betalar skatt i Sverige förstår hur viktiga de är som inte gör det.

Som exempel på att det är möjligt tar han Frankrike som med sin kolonier och olika områden som på olika sätt är anslutna till landet har utlandsmandat i både nationalförsamlingen och senaten. Men vi är ju inte i den situationen att den svenska staten skickar ut personer för att arbeta för de svenska skattebetalarna annat än till FN, EU och svenska beskickningar. Inte många personer att räkna in där.

Den största gruppen utlandssvenskar bor i USA. De har utvandrat för att skapa sig ett nytt liv på en annan plats i världen. De har kanske valt att behålla sitt svenska medborgarskap, som en nostalgisk påminnelse om sitt ursprung.  Många for som unga för 50-60 år sedan. Det är inte en grupp som lever med den ena foten i Sverige.

Andra är svenskar som pensionerat sig i Spanien. En tredje grupp är personer som valt att flytta till Storbritannien på grund av studier, kärlek, eller ibland för att slippa betala skatt på förmögenhet, eller bolag.

Av de cirka 550 000 svenska medborgare som bor utanför Sverige har ungefär 150 000 registrerat sig för att rösta inför det förra valet. Så många anser sig ha så starka band till Sverige att de vill vara med i vallängden. Idag räknas deras röster i de valkretsar där de bodde innan de flyttade. Som vanliga poströster.

Vill vi ha det på något annat vis? Det kan Michael Treschow undra.

Månljus eller maktlöshet, vad håller mig vaken?

I natt vaknade jag med månljus i ögonen. Varje timme var det något som gjorde att jag väcktes och när jag tittade upp var hela rummet fyllt med ljus. Jag har aldrig varit med om att månljuset har varit så starkt.

Men är det de månljusa nätterna som gör att vi vaknar i augusti?

Det skulle kunna vara den enorma laxburgaren som jag åt igår kväll i Lövskärs hamn. Det skulle också kunna vara de förändringar som sker och som vi inte har makt att påverka.

Makten över vad som vi ska tycka är viktigt styr i hög grad Sveriges radio och Sveriges television över. Och det märks att ledningen för de två företagen är livrädda för att bli anklagade för att stå på löntagarnas sida.

Gång efter gång får ogenomtänkta ekonomer och företagare oproportionerligt stor plats i media för att anklaga politiker som anser att subventioner av tjänster till höginkomsttagare, inte ska fortsätta efter valet, för att nedvärdera de som utför jobbet.

När det gäller enkla tjänster som inte kräver utbildning och som inte kan säljas för ett pris som rymmer en lägsta lön är det otroligt att det känns självklart att de ska subventioneras med 50 procent. Vad är det som gör att alla dessa välbetalda män kämpar för att få behålla subventionerna?

Och varför ägnar redaktionscheferna på Sveriges radio och Sveriges television som många minuter åt detta?

Ta bort allt fult!

Jag måste bara berätta att de som vill veta vad moderaterna vill kan läsa två artiklar i DN idag som visar på deras tro på att ytan är viktigast.

Dels vill den moderata riksdagsledamoten Cecilia Magnusson från Göteborg städa bort fattigdomen genom att förbjuda tiggeri på offentlig plats, dels vill Stockholms mäktigaste man Sten Nordin,(vars artikel kommer så snart länk finns) finansborgarråd, satsa mycket mer på att städa bort skräp från gatorna.

Det är något av det viktigaste anser båda två. Sten Nordin efter att ha fått många telefonsamtal om skräpet, Cecilia Magnusson efter att ha känt sig störd av det tiggarna utstrålar.

Vad en rostig gammal mangel berättar mellan valsarna

Vackra gamla rostiga vardagsting finns överallt. Denna vackra gröna mangel hittade jag i trädgården hos kafé Rävastens efterträdare.( Det heter så).

Jag skulle gissa att denna mangel är nästan 100 år i år. Den fungerar oavsett plats med hjälp av en fiffig fjäder som får mangeln att spännas efter hur tjockt tyget är som ska bli slätt och blankt.

Jag stod och vevade en i uthuset på udden när jag var elva, tolv år. Den var ett arv efter farmor. Hon hade manglade lakan och dukar på landet...Idag skulle väl ingen bry sig om något så extravagant under sin korta semester. Den var längre förr för dem som hade råd.

En vanlig sommar varade vistelsen i det gamla fyrhuset mellan skolavslutningen och den sista söndagen innan skolan började.

Livet där mellan stranden och enebacken organiserades som om det var livsviktigt att ha ett schema för livet.

Alla klockslag som skulle passas gjorde det nästan omöjligt att hinna med att njuta av ledigheten.

Min första sommar utspelades mellan alla dessa måsten.

Ville någon ha frukost serverades den klockan 8. Förmiddagskaffe fanns i köket klockan halv tio. Lunch, dvs fil, smörgås med Grönhögsbröd och en kopp te klockan tolv, vid två fanns det kaffe i bersån och klockan fyra drack farmor te på verandan. Middagen med tre rätter åts i matsalen senast klockan sex och när klockan slog åtta fick de som ville en sista kopp kaffe i salen.

Det var måltiderna...

Mellan dessa stenhårda hållpunkter skulle huset städas, tvätten tvättas, posten hämtas, vattnet upp ur brunnen och tidningar läsas.

Slaktarbilen kom och levererade färsk mat, mjölken hämtades hos familjen Jansson, bryggarbilen kom med öl, sodavatten och sex flaskor med läsk, fiskaren kom med flundror, bagaren med wienerbröd, jordgubbar och hallon köptes hos de två fröknarna som levde granne med hamnen, telefonsamtal ringdes på telegrafen, och tre veckor varje sommar cyklade barnen till Stora Rör för att först lära sig simma, för att sen ta alla simmärken som fanns.

Tiden var fylld till bredden med allt som måste ske, men ändå var sommaren evig.

Eller var den det? Det är en fråga som jag undrar över. Gjorde dessa strikt schemalagda dagar som var mycket lika varandra att tiden stod still?

 

Vad gynnar jämställdheten?

I morse fick vi lyssna till hur P1-morgon lät en professor vädra sina privata åsikter bara för att han har en position vid universitetet i Uppsala.

När samtalet började undrade jag om det var en ny form av radioteater, lyssna här:

Per Johansson har nog inte tänkt sig att bli ifrågasatt när han skriver sin artikel på Svenska Dagbladets debattsida.

Men yttrar man sig i frågor där man inte har någon kunskap då blir det ett platt fall. Jag undrar vem som bad honom att skriva ner vad han tror på. Det är den frågan som hela tiden dyker upp när jag läser och lyssnar på denne man.

Alla de problem som drabbar män oftare än kvinnor beror inte på att vi lever i ett samhälle med för mycket feminism, utan det beror på att vi lever kvar i en föråldrad struktur byggd på gamla värderingar.

En av de punkter som oroar professor Johansson allra mest är att andelen män som tar sig vidare till högre studier hela tiden minskar.

Varför är det så? Behandlar vi pojkar på ett annat sätt än flickor?

Jag är helt övertygad om att pojkar missgynnas av att de hela tiden premieras om de hörs och syns. Att de ser att de kan få jobb med relativt höga löner utan att studera vidare. Att de får ta plats på bekostnad av flickorna i klassrummen.

Vad tror ni?

Och vad tror professor Johansson skulle gynna jämställdheten?

Jag är helt övertygad om att om vi fortsätter att ignorera maktstrukturer i klassrummen så kommer både pojkar och flickor förlora många möjligheter.

Flitiga i hemmen eller som anställda inom vård och omsorg?

Titta vad vi hitta i kvarnen vid Kukkolaforsen igår. Är det en geting eller ett litet flitigt bi?

En flitig invandrarkvinna är vad vår integrationsminister Erik Ullenhag, fp, ser framför sig när han pratar om vem som får jobb när skattebetalarna subventionerar okvalificerat arbete i hemmen. Han oroar sig över vad som kommer att hända med de invandrarkvinnor som idag jobbar i hemmen.

Ali Esbati, v, replikerade:

- Det är fantastiskt att vi har en integrationsminister som det första han tänker på när han tänker på invandrarkvinnor är att de ska jobba i rika människors hem.

Här gick skiljelinjen mellan de som anser att det är bra att subventionera okvalificerade arbetsuppgifter i välbärgade familjer och de som anser att arbetsinsatsen ska utföras till vanlig lön.

Hur partierna kommer att göra efter valet? Ja, det är bara FI och Vänstern som kommer att vilja ta bort RUT-avdraget. Frågan är om sossarna och miljöpartiet kommer att ändra på reglerna? De kan ju minska avdraget, eller förändra villkoren så att det inte är intressant för andra än sjuka och gamla t e x.

Jag undrar om de miljarder som subventionerad städning i välbärgade hem kostar i skatteavdrag skulle kunna användas till något bättre för samhället? Skulle en utbyggnad av barnomsorgen, omsorgen om äldre, fler händer i vården, bättre järnvägar eller fler lärare i skolorna ge ett bättre samhälle?

Eller får vi ett bra samhälle när vi satsar pengar på att vissa familjer kan köpa sig tid?

I min värld är det dyraste med införandet av subventionerad städning förändringen av hur vi ser på varandra. Idag finns det de som har ett så värdefullt arbete att de är värda full lön och så finns det andra som inte är värda mer än hälften...

Tänk vad vi förlorar och de som förlorar mest är de barn som får lära sig att det finns speciella kvinnor som ska plocka upp efter dem.

Då är det nästan parodiskt när Martin Ådahl, c, inte klarar av när Ali Esbati, v, använder ord som tjänstefolk.

Folk som utför tjänster hemma hos dem med höga löner, vad ska vi kalla dem då?

En påminnelse från Stefan Sundström

Stefan Sundström är en stolt pappa som påminner oss om att socialdemokraterna och kommunikationsbyrån PRIME har haft en skandal tillsammans. Jag minns inte mer än att Luleås Niklas Nordström, fd ordförande i SSU, hoppade av politiken och fick jobb på Prime.

Från början en svensk byrå med lobbyverksamhet och kommunikation. Den grundades av Carl-Fredrik Sammeli .

I förra valrörelsen anlitade Svenskt Näringsliv Prime och Niklas Nordström för att påverka ledningen hos socialdemokraterna så att de skulle bli mer mottagliga för Svenskt näringslivs argument. Ett uppdrag som avslöjades först efter valrörelsen. Niklas Nordström påpekade att han aldrig hade smusslat med var han arbetade med, partiets ungdomsförbund ifrågasatte partiledningen och i årets valrörelse vill inte socialdemokraterna kräva att vinsterna i de företag som helt lever av skattebetalarnas pengar, ska investera dem i skolorna, vårdföretagen eller i sjukvården.

Är det en lyckad lobbyverksamhet eller ett parti som anser att det inte går att stoppa skattepengarna från att flyga iväg till skatteparadisen? Det lär vi aldrig få veta.

Niklas Nordström är idag kommunalråd nummer två i Luleå, kommunstyrelsens ordförande heter Yvonne Stålnacke. Han står inför sitt första val som andreman i partiet. Han blev kommunalråd när Karl Petersen gick i pension. Är alltså inte folkvald än.

För fyra år sedan när banden mellan Prime och socialdemokraterna avslöjades var många mycket besvikna. Kommer vi att bli lika besvikna nu?

Minns ni storbranden i Bodträskfors?

Jag svävar i älven och tittar på SSAB i fjärran. Vid niporna är både vardagen och semestern närvarande på en och samma gång. Varje plan som ska landa på Kallax svävar högt över oss som badar, varje bil som kör in från söder syns tvärs över vattnet.

Igår fick jag äntligen ändan ur vagnen och tog mig dit. Det är en oändlig sandstrand med högt fall...

Den finns bakom ett område med camping, järnvägsmuseum och masshall. Granne med ett bassängbad och det är lite bökigt att hitta ner till sandstranden om man inte vet. Här var vi med barnen när de var små. Det finns oändligt mycket att hitta på. Vissa år hade vi sommarens firmafest här, med lekar och spel och kalla kvällsdopp.

Ja, för så varmt vatten som vi har i år har det sällan varit. Ibland som förra året var det en vecka med ljummet vatten i älven, men nu är vi inne på den sjätte veckan...

Det är ljuvligt för oss som inte får uppleva en sån här sommar oftare än vart tionde år.

Men besvärligt att förhålla sig till för dem som inte är vana. Det verkar i alla fall utredningen av branden i Västmanland visa. Både arbetsledaren som beordrade ut skogsmaskinen som orsakade den första gnistan och de första släckningsarbetena visar att det är svårt att göra rätt när omständigheterna är ovanliga.

Det är otroligt lätt att vara efterklok, men en av mina forna kollegor, Lotta Gröning berättar om hur hon upplever att bo granne med branden här.

En sak som förvånade oss i går var att Rapportredaktionen inte har någon som helst koll på vilka stora skogsbränder vi har haft de senaste åren. I deras värld var en brand utanför Stockholm den största, men vi som bor vid älvens strand minns den enorma branden utanför Bodträskfors.

Sensommaren 2006 brann en stor yta med privat skog efter den torra sommaren. Här är en sammanfattning av vad som skedde då.

Här är en berättelse från räddningsledaren:

Vi har ett kort minne när det gäller dagsaktuella händelser kan man gott säga.

En film om livet

Det finns ett överdåd i Heide Krönleins lilla trädgård i Voullerim. Det finns en känsla av att här arbetar naturen. Igår hade filmen om Heide Krönlein premiär på SVT1. En film som Mitra Sohrabian spelade in sommaren 2012 när vi var på besök för att lyssna till Susanne Osten och Heide i ett samtal om livet.

Heide föddes under kriget i Berlin och hon  hamnade i Stockholm som hembiträde i slutet av 1950-talet. Då kunde de tyska kvinnor som stod ut, arbeta i en svensk familj i två år för att få arbetstillstånd att göra något annat efteråt.

Något annat har Heide gjort i hela sitt liv. Jag som har fått trevliga brev och mail vet att hela livet ryms inom Heides häckar. De som skyddar hennes växter och hennes integritet.

Här är en länk till filmen. 

Det går inte att välja

Jag vet inte riktigt var jag ska börja när jag ska sammanfatta denna semester. Kanske här i baren där Nils Dardel målat av sina kollegor då, för ett hundra år sedan.

Det blev massor med konst. Massor med goda möten. Och massor med kök.

Vi har väl aldrig hunnit med så mycket på fem veckor. Dagar som började med köksbeställning i Haparanda och som slutade i Uppsala med en riktig gourmémiddag. Allt har varit så lätt i år. det tror jag beror på att vi mycket sällan har sett annat än en strålande sol. Jag mår bra då, och det tror jag att alla gör.

Jag ser på alla växter att de frodas trots att det regnat så lite. Jag ser på alla människor som jag möter att de har kunnat koppla av.

Det går inte att välja en sak eller två från denna ljuvliga sommar. Jag väljer att utse den till den varmaste jag har varit med om. Tänk alla ljumma bad i havet och älven. Tänk alla middagar på altanen. Sen kan vi om vi vill minnas den kallaste midsommaraftonen sen 1987. Men den glömmer vi snabbt eller hur?