Dimmigt drama

Vad ser ni? Oklar framtid? Tappade löften?

Denna dagen ett liv; sa Melker och gjorde det mesta på sitt bakvända vis. Jag hoppas att det finns fler som ser och gör tvärtom.

Ett badkar, ett preskriberat brott mot mänskligheten och ett missförstånd.

Ylle på. Tänk om det räckte med tjocksockor och en yllekofta för att värma upp vår inställning till den andre. Istället hittar vi olika skäl till att se ner på dem vi inte känner igen.

Idag har jag läst om Bosse Schöns bok om de svenskar som tog värvning i SS. En som tog sitt dödande på allvar var Gunnar Eklöf från Malmberget. Under hela sitt liv var han engagerad i olika nazistiska organisationer och förnekade förintelsen.

Han dog 1991, året efter lämnade Simon Wiesenthalcentret en lista på nio misstänkta krigsförbrytare till den svenska regeringen.  Bildtregeringen gjorde ingenting för att den ansåg att brotten mot mänskligheten under det andra världskriget var preskriberade.

Men nu när de som tar värvning reser till Afrika eller Mellanöstern, till Irak eller Sudan, då talar vi direkt om en lag som ska straffa dem som slåss och mördar. Om de är på fel sida.

Sverige efter det andra världskriget var ett land som struntade i att utreda de misstänkta krigsförbrytare som fanns internerade. Lägren stängde och med dem försvann de misstänkta och bevisen. Varför? Var det för att de såg ut som vi?

En av de mer vilda historierna om Stockholms nattliv på slutet av 1940-talet som min mor brukade berätta är den om en tant som fortfarande for runt på en moped i mitten av Valhallavägen.

När vi såg henne på mopeden med peruken på svaj, (Hon använde den som mössa.) då berättade mamma om en fest på jobbet ( hon arbetade inom försvaret) som slutade hemma hos denna mycket engagerade dam.

Alla som var där fick dricka vad de ville, detta var när alkoholen var ransonerad, de fick lyssna på tysk klassisk musik, men de fick inte använda badrummet. Värdinnan hänvisade till en inbjuden grannes toalett. När kvinnorna som var inbjudna hade svept en grogg eller två fick de följa med värdinnan in i badrummet för att möta två "trevliga unga män". Det var norska män som gömde sig hos svenska nazister undan utlämning. Värdinnan bodde i en etta med stor hall, utan kök så alla undrade var de unga männen sov. Då svarade hon att den ene fick sova sittande i badkaret och den andra med fötterna mot ytterdörren. Det låter dråpligt men det var på allvar.

Hon ville att hennes unga arbetskamrater skulle gifta sig med männen i badrummet så att de skulle undkomma straff. Trots att det var välkänt att denna kvinna hade flyktingar undan den norska rättvisan i sitt hem hände ingenting. Hon avskärmade sig allt mer från verkligheten och då när vi mötte henne i början av 1970-talet berättade folk att hon bara for ut för att köpa mat, med sin moped.

Då när vi fick höra historien om männen i badkaret så missuppfattade vi den helt. Länge, länge trodde både jag och mina kompisar som hört historien att de gömde sig från tyskarna. Vi kunde inte begripa att någon kunde gömma nazister eller att denna person kunde komma undan.

Inte ens en engelsk tory vill tillåta vinstuttag

-Vi har inte släppt skattepengar till vem som helst för att de ska öppna en friskola, säger den brittiska regeringens ansvariga för friskolor. Hon betonar att hon inte förstår vitsen med att låta okvalificerade företag äga och driva skolor.

Det är ett föredrag på tvåan när jag sätter på teven och jag studsar inför denna kvinnas allvar. En stund tidigare stängde jag av Peje Emilsson ägare av Kunskapsskolan när han försökte charma publiken med sin syn på  modern utbildning. Utan att med ett ord berätta hur många skattekronor som hamnar på hans bankkonton. Han som varit lobbyist och kommunikationsföretagare har ju inte några kvalifikationer för att driva ett utbildningsföretag.

I alla fall inte om vi ska lyssna på den person som har granskat friskolor åt den brittiska regeringen.

Hon berättar att hon såg en tydlig skillnad mellan de skolor som drevs av kompetenta organisationer med djup kunskap om utbildning och de som drevs som vilket företag som helst. Var?

Jo, hon reste mellan de amerikanska delstater som har olika friskolelagar. Då såg hon två helt avgörande förutsättningar för hur skolorna lyckades med att höja kvalitén på elevernas utbildning.

De skolor som drivs utan vinstintresse har mycket högre resultat än de har har möjlighet att flytta pengar från skolverksamheten.

De skolor som finns i delstater där bara de ledare som har formella kvalifikationer  för att driva skolor, får använda skattepengar, för att öppna friskolor, har elever som klarar av skolan.

Resultatet av hennes resa mellan olika länder med friskolor är att den brittiska regeringen har skapar mycket strikta regler som gäller hur skolorna ska arbeta.

Regeringen vill att friskolorna ska öppnas i de områden där den statliga skolan har misslyckats. De ser inga skäl till att några skattepengar ska gå till annat än skolan och eleverna och de har stränga regler och krav på dem som ska öppna en friskola.

Hon kan inte begripa hur de svenska skattebetalarna kan godkänna att vem som helst kan öppna en skola. Och att skattepengarna kan flyttas från eleverna till skatteparadis var hon helt förundrad över. Dessutom såg hon friskolorna som en väg att hitta bättre pedagogik i de områden där skolor presterar dåligt och därför har Storbritannien inte fri etableringsrätt.

I hennes tankemodell skulle de skolor som stängt i utssatta bostadsområden kunna öppnas igen som friskolor förutsatt att organisationerna som vill driva en skola där har en pedagogisk idé och kvalificerad ledning.

Frost både ute och inne

Frost både bokstavligt och bildligt efter valdagens rysare.

Den vallgrav som vår regering skapat kring dem som har, ger missnöjet spelrum överallt. På de platser där utvecklingen står stilla sedan 2006 har Sverigedemokraterna fått mer än en fjärdedel av rösterna i flera kommuner. Där ortens arbetsliv utarmats. Där människor tvingas sitta av sex timmar om dagen för sen gå hem och hoppas på att pengarna ska räcka. Samtidigt ser de hur alla som har arbete och hälsa och en ordentlig lön har fått så mycket mer.

De läser om familjer som sänkt sin skatt med tusentalskronor när fastighetsskatten, förmögenhetsskatten och inkomstskatten har tagits bort eller sänkts. De har inga val. De kan bara fortsätta och gå till en arbetsgivare som får betalt för att se till att de är på plats i sex timmar. En arbetsgivare som får lika mycket eller mer varje månad för att ta emot de som kommer dit.

Men hur ska detta valresultat ge oss alla ett hopp om att det ska bli bättre? Hur ska en regering kunna förändra? Hur ska de löften om en förändring som väljarna röstat för slå in?

Vi har tappat kompassen

Om du sliter ut dig i yrken som få skulle välja att ha då får du skylla dig själv. Det är maktens budskap till oss.

Men fuskar du och ser till att du får räkna år i Sverige som pensionsberättigade och tar ut de bidrag som följer av att du skriver dig hemma hos mamma. Då är det helt okej att bara betala tillbaka när du upptäcks av Skatteverket. Ingen utkräver ansvar, ingen ställer dig till svars för att du har lurat skattebetalarna.

Ljuger du, och slutar svara på frågor om dina felaktiga beslut så händer ingenting. Är du chef får du ett jobb med högre lön och ansvarsfrihet, är du regeringsledamot blir du generaldirektör, ambassadör eller EUkommissionär.

Sen ska alla unga människor i vårt land göra rätt och följa våra regler. Göra som vi säger och inte som vi gör.

Jag undrar när någon tänker plocka upp den moraliska kompassen.

Trådar som ska berätta

 

Vad jag hann med. Alla ärenden som jag hade planerat gick som en dans. Sen satte jag mig här och njöt av utsikten och sommaren. Ser ni taken där borta på andra sidan älven? Det är Tyskmagasinen. De fylldes av förnödenheter till de tyska trupperna som fanns i norra Norge och i Finland. Vid krigets slut utväxlades många tusen krigsfångar, mellan Sovjet och västmakterna. De ryska fångarna ansågs som förrädare av Stalin så de riskerade sitt liv när de tvingades resa hem österut. Här i Karlsvik fick de vänta på transporter mot en mycket osäker framtid.

Det har inte varit känt hur det gick för dem som tvingades fara från fångenskapen i krigets slutskede. Men nu har Tamara Sushkos gjort en dokumentärfilm om vad som hände. Den kan du se på Järnvägsmuséet i Karlsvik på söndag från klockan 13.30.

Historien om vad som hände här i Luleå under kriget finns tyvärr inte på skolans schema. Det är förunderligt hur lite lokal historia som eleverna får med sig från sina tolv år i skolbänken.

Här i byn finns Klostret på folkhögskolan. Där satt en del av de militärer som styrde vårt försvar under kriget. Men där fanns också en grupp som bestämde sig för att spränga Norrskensflammans tryckeri. Den värnpliktige som var med har berättat att de lovades att ingen skulle bli skadad när de placerade sprängmedel och tände på.

Fem personer dog, varav två barn, fem personer skadades.

Stadsfiskalen, fyra officerare och en journalist på högertidningen Norrbottenskuriren häktades  för Sveriges värsta terrorbrott. De tre, en kapten, stadsfiskalen och journalisten, som planerat sprängningen, fick sju års straffarbete som de benådas från efter fyra år.

Kan ni tänka er att en terrorist som sprängt ett hus och dödat fem personer och skadat fem, idag,  skulle benådas efter fyra år?

Det är bara en av de bortglömda historier som vi påminns om, när vi ser monumentet, till  minne av de fem som dog, på Kungsgatan.

Ja, jag hann både tänka och göra mina inköp igår. Om några veckor ska jag på en workshop med Britta Marakatt-Labba i berättande broderi. Trådar och tyg ska berätta en historia, kanske den om konjaksflaskorna i magasinet i Karlsvik, eller fångutlämningen efter kriget, eller den om Attentatet mot Norrskensflamman.

Hon hade auktoritet och känsla

Hon hann bli 90 år. Min allra bästa modell. Elsa- Marianne har gått ur tiden. Hon var vår allra första superballerina. En grevinna som valde att ta ansvar för sitt eget liv och utbilda sig till dansare i Danmark. Hon turnerade över hela världen och fann sin make i Köpenhamn.

Hon valde att leva ett liv utan slott och herrgårdar. Istället tog hon sig ann de roller som förut inte fanns. Det var hon som var Birgit Cullbergs första fröken Julie 1951.

Det var hon som var chef för baletten vid Stora Teatern i Göteborg och för Malmöbaletten. Hon var pedagog och konstnärlig ledare.

Jag fann hennes bild i en 60 år gammal "Vårt hem". Hon dansade tillsammans med sina barn och berättade om sitt liv. Då när jag satt där i en källare i Boden och kände doften av tidningspapper som blev till damm mindes jag.

Det var ju hos henne jag skulle dansa, men hon var så sträng att jag bytte grupp. Jag tror aldrig att jag har varit så rädd för någon när jag var barn.

Hemligstämplat

Vilken tur att SvDs näringslivsredaktion finns. Där får vi veta det vi behöver för att kunna förstå många av de företeelser som annars skulle vara obegripliga.

Idag får vi veta varför vi vet så otroligt lite om villkoren för dem som jobbar med RUT-avdrag. Regeringen ha helt enkelt lagt sekretess på vilka företag som får del av pengarna. Här kan du läsa mer.

Detta gör att det inte finns något enkelt sätt för de fackliga organisationerna att nå de anställda för att hjälpa dem. Istället får facket läsa annonser och söka efter dem som idag inte har något kollektivavtal.

Många vittnar om löner under den lägsta avtalsnivån. Dessutom får de inga inbetalningar till någon form av tjänstepension. Något som kommer att påverka dessa människors pensionsliv mer än de kanske förstår idag.

Vi är långt borta från den tid när det var självklart att en arbetsgivare skulle följa de avtal som finns på arbetsmarknaden.

Jag ler när jag ser bilderna på telefontornet som stod granne med NK i Stockholm. Från tornet gick 4000 telefontrådar ut till alla stadsdelar för att här fanns det flest telefoner per hushåll i hela världen. Runt om i stan fanns det telestationer där unga kvinnor kopplade samtal manuellt. Ett jobb med hög status och goda villkor.

En av dem som kopplade samtal i stationen på Skeppsbron var min fina mormor Signe. Hon började 1922 och fick då ett tioårskontrakt med ett avgångsvederlag på 1 000 kronor. Redan när hon arbetade sin första dag visste alla att telefonisterna skulle ersättas med automatiska växlar.

När min mormor hade arbetat i fem år fick hon sitt första barn. Tre år innan hon och morfar kunde gifta sig. Men det var inget problem när man jobbade åt televerket, sa, hon rodnande.

"Vi var så många ensamma mödrar att vi hade speciella spädbarnsscheman."

Varje dag fick de som ammade långa raster så att de kunde åka hem. De kunde välja att arbeta fler kvällar för att kunna ta hand om sitt barn och de fick hjälp att hitta bostad. När det gått tio år var min mormor fru och mamma till en femåring som växt upp med sin mormor och med barnflickor. Då valde hon att stanna hemma.

Men som hon sa fnissande: Redan första månaden så ringde en av mina gamla chefer och erbjöd mig ett jobb. Vilken tur, som hon alltid sa. Och så började hon först vikariera för att sen få fast på ett av försvarets verk. Samtidigt var det kris i Sverige och min morfar förlorade sitt jobb. Det var alltid hon som var huvudförsörjare av familjen efter Kreugerkraschen.

Men hur blir det nu för de kvinnor som jobbar med arbetsuppgifter som ger rätt till RUT-avdrag? Kan de försörja sig själv och sina barn. Kan de som min mormor se fram mot en välförtjänt tid som pensionär med ekonomiska möjligheter att resa, göra saker med sina barnbarn och njuta av lite guldkant på tillvaron?

Det tycker jag att vi alla ska kräva att vi får veta, innan bolagen får ut sina bidrag.

De skrattar hela vägen till Guernsey

Varför gör de på detta viset? var en fråga som snurrade i mitt huvud så snart någon tog upp riskkapitalisternas köp av företag inom vård, skola och omsorg. Varför både assistentföretag och flyktingförläggningar hägrar och varför de inte verkar förstå att de håller på att utradera alla möjligheter för lärare, vårdpersonal och läkare att driva egna företag med skattemedel. För att inte tala om att se till att de företag de har idag blir osäljbara.

Svaren har jag hittat på två olika vis. I "De svenska riskkapitalisterna" av Carolina Neurath och Jan Almgren och i Simona Ahrnstedts roman "En enda natt".

Det är spännande att få chansen att läsa dessa två böcker om riskkapitalisternas universum samtidigt. Helt klart ryms det mer spänning och mer otroliga repliker i den bok som skildrar verkligheten. De fyra riskkapitalisterna som får berätta och som blir granskade är som filmkaraktärer i en B-film. Det sorgliga är att det är på riktigt. De tror att en lön på 10 miljoner kronor är en låg årslön, de är säkra på att antalet anställda i vården och omsorgen inte spelar någon som helst roll och de ser inte att de använder skattepengar som de dessutom gömmer på kanalöarna Guernsey och Jersey.

Historien i "En enda natt" förklarar riskkapitalisternas hänsynslöshet med personliga trauman. Här är kanske behållningen att vi på ett lätt sätt förstår hur dessa män jobbar. hur de med hjälp av sina nätverk kan låna pengar och belåna bolag på ett sätt som ingen annan kan.

Det var ju inte för att JB:s gymnasier gick dåligt som skolorna gick i konkurs, det var för att ägarna hade belånat dem till mer än 100 procent.

Vinsterna som de plockar över till skatteparadisen i engelska kanalen skapas genom att de anställda i bolagen springer allt fortare. Det är unga människor som får sova med sina mobiler under huvudkudden för att få jobb, det är anställda i omsorgsbolagen som aldrig får mer än 60 procent av en heltid och scheman som i bästa fall räcker sju dagar framåt. Det är skolor som satsar på självstudier och som skiter i att skaffa eleverna den praktik som ingår i gymnasieprogrammet, det är kvalitén och tilliten som säljs ut.

Det är den sidan av riskkapitalismen som den andra sidan vill sätta stopp för. Ja, för grunden till riskkapitalfonderna finns i de bolag som investerar i nykomlingar. I idéer och koncept som kan eller som inte kan bli lönsamma. de som jobbar där anser att ingen ska få lyfta ur vinster ur bolag som drivs med skattepengar.

Så kassa att de inte är värda mer än halva lönen i a-kassa

Jag lyssnar slött till tuppfäktningen på P1. Löfven och Reifeldt strider om samma saker som de alltid gör. Snart kommer de fram till a-kassan, ja, om den ska vara 50 procent av lönen eller högre. Då säger Fredrik Reinfeldt att den ska inte höjas för att de som är arbetssökande har
 "har viss arbetsförmåga kvar".

Vad är det vår statsminister påstår? Vad vill han säga med detta.

Att de som söker arbete inte har hela sin förmåga att arbeta kvar?

Att de som söker arbete är så kassa att de inte är värda mer än 50 procent i a-kassa?

Eller att de som söker arbete har an viss arbetsförmåga kvar och att de inte skulle söka arbete om de inte förlorade halva sin inkomst när de hänvisas till att leva på a-kassa.

Fredrik Reinfeldt har en lång lång väg att gå innan han förstår att alla absolut alla är lika värda att få leva med trygga inkomstförsäkringar. Han har ju en som heter duga på 144 000 kronor per månad om jag minns rätt. Det är vad de flesta får per år.

Tror ni att han kommer att söka ett arbete när han ska leva på sin statsrådsersättning, eller kommer han att ta ut den och spara in på moderaternas utbetalningar?

Kartan ser ut som en cancersvulst

Det finns en karta som visar hur vi bor i detta avlånga land. Antalet invånare per kvadratkilometer visas i olika färger och där siffran är under ett finns det inget alls.

Det blir en bild som ser ut som om vi bor i ett land med tre tunga cirklar i söder, väster och öster och så en smal remsa med röda prickar längs med hela kusten.

Och så är det. Alla inlandskommuner utom de två stora gruvkommunerna i Malmfälten, Kiruna och Gällivare, kämpar för att överleva. Men inte en enda politiker vill ha en förändring.

Igår somnade jag in till Annie Lööfs uttalanden på SVT. Det sista jag hörde var att hon och alliansen gjort det möjligt att bo i glesbygden. Enligt regeringens statistik är det fler som flyttar dit än bort.

I Jokkmokk talar politikern Roland Boman om tvångsförflyttningar av befolkningen. Både tvång och en önskan om att få uppleva något nytt tror jag att det är. Och det är ju inte lätt att uppleva nytt när allt det som finns rivs, förstörs och de som blir kvar blir så få att skatterna inte räcker till både skola och vård.

Pengarna som genereras i Jokkmokk, kommunen har ett av EU:s högsta BNP, hamnar naturligtvis på Vattenfalls kontor i Stockholm. Det är miljarder varav 90 miljarder försvann i Nuon-affären.

Kvar i Jokkmokk stannar något som kallas BYGDEMEDEL. En skärv som kan sökas av föreningar och kommunen. Kvar finns politiska beslut om hur många demensboenden och äldreboenden som ska stängas för att skatterna inte räcker till.

En vecka, en kall vintermarknadsvecka, fylls Storgatan av tiotusentals turister och återvändare. Hela orten vibrerar av liv och kultur. Men de övriga 51 så sliter alla med att få ihop livet i en liten inlandskommun.

Är det så här vi vill att Sverige bortom Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala ska utvecklas?

Ska alla inkomster från mineraler, vattenkraften och skogen hamna där jobbet görs, eller ska inkomsterna flyttas till Stureplan?

De kittlar snobbgenerna

Det är 27 år sen jag vandrade fram och tillbaka på stranden med en stor mage där Astrids små fötter sparkade varje gång som jag doppade mig i havet. Jag var orolig. det var den första gången som jag skulle föda. Jag var rädd. Men jag funderade aldrig över vilket BB som var finast, utan om jag skulle få föda på det närmaste i Luleå. Det här är så länge sen att det fanns två att välja på, ett stort i Boden och ett litet i Luleå.

Men idag står valet mellan det BB som har högst status och det som bara är.

Alliansen har jobbat hårt för att vi ska trängta efter det som de anser är fint och har hög status. Att vi ska vilja jaga status i alla våra val.

Bittert. Dumt. Obra. Ja allt på O som jag kan komma på. Så sker det som inte får hända. En mamma dör efter en förlossning på BBSophia. Filippa Reinfeldts prestigeprojekt har inte levererat vad Alliansen har beställt. Jag gråter när jag tänker på vad som hänt. Och jag vill verkligen veta om det är bristen på backup på Sophia när det gäller intensivvårdsavdelning som var orsaken.

De är bra på att kittla snobbgenerna i landstingets styrelse i Stockholm. Föda barn på Sophiahemmet låter ju som en dröm för dem som ska positionera sig. Jag som varit patient på den specialistvårdcentral som Sophiahemmet driver åt landstinget vet att det är precis lika som på alla andra. Lika opersonligt och trist.

Tjusigheten skapar köer till vissa privata skolor som betalas med skattepengar. Idag intervjuas rektorn för Enskilda där barnen anmäls samma dag som de föds. Diskussionen rör om denna skola är segregerad. Men det tycker inte rektorn för " i skolan går barn från nio kommuner".

Där uppe vid Tegnerlunden samlas elever som allihop anmälts när de fått sin första blöja på BB. De kommer från Stockholm, Lidingö, Danderyd, Täby, Nacka, Sollentuna, någon från en herrgård ute i Kungsängen, någon annan från en herrgård i Upplands-Väsby, Sigtuna och Ekerö (dit hör Drottningholm).

Men det är inte en segregerad skola. Nej, vår utbildningsminister har inga problem med att det fria skolvalet skapat en dubbelt så segregerad skola som innan valet fanns.

"Lite får man väl kämpa"

Här lättar dimmorna. På riktigt.

Jag läser Carolina Neuraths och Jan Almgrens bok "De svenska riskkapitalisterna" och får pusselbiten som får mig att förstå varför ungas arbetsliv ser ut som det gör.

Det beror på att fem, sex personer med goda bankkontakter och längtan efter att bli superrika har fått chansen genom alla avregleringar att skapa förmögenheter.

De största riskkapitalfondernas ägare och ledningar har plockat ut mellan 2-3 miljarder kronor 2010-2012. Samtidigt har de anställda på företagen som de äger fått allt sämre villkor. Och nu är det mobilen under kudden som gäller för de unga som ska arbeta som timanställda.

När jag har kommit så långt i boken går jag förbi teven (som jag har glömt att stänga av) och ser Linnea Swedenmark från Länstidningen i Östersund som debatterar med en ung man i kostym. De får frågan om det är bättre för unga människor att ha jobb där de tvingas sova med mobilen under kudden för att hinna svara ja till nästa dags vikariat, än att vara utan jobb.

Den unge mannen säger ja. "Lite får man väl kämpa".

Linnea Swedenmark svarar att hon är politiskt aktiv bara för att kunna förändra villkoren för de timanställda.

Jag skriker( i mitt huvud) NEJ! Ingen ska jobba under dessa avskyvärda slavliknande villkor för att Harald Mix, Robert Andreen, Conni Jonsson eller någon annan fondförvaltare ska bli rik. Det ska vara förbjudet. Arbetsgivare och ägare av verksamheter som gör så här ska betala skadestånd till de anställda.

Ska alla människor som har kämpat för att vi alla ska ha samma värde ha kämpat i onödan?

Och vill ni veta hur skolor påverkas av att de ägs av riskkapitalister så läs Svd idag. Där kan vi se att t o m elevernas prestationer blir sämre om skolorna ägs av dessa fonder.

Då är det nästan dråpligt att se hur familjen Wallenberg som både äger Kunskapsskolan tillsammans med Peje Emilsson och rikskapitalfondbolaget EQT som äger Academia vägrar svara på frågor om hur de tänker som storägare.

Vi som betalar för skolorna skulle nog vilja ha svar på varför Academias ägarbolag sitter på Guernsey.

Inga riktiga jobb

Igår visade regeringen sitt valmanifest för dem som ville veta vad de fyra partierna lovar att arbeta för efter valet. Detta fick två politiska journalister diskutera i radions P1. Den ena var Carolin Dahlman från Kristianstadsbladet, liberal och den andra var Eric Sundström från den radikala webbtidningen Dagens Arena.

Jag satte på radion och började röra ihop smeten till 25 kåldolmar så jag var inte så koncentrerad på vad de sa. Men jag hoppade till när Carolin Dahlman oupphörligen påstod med auktoritet att alla de jobb som socialdemokraterna, miljöpartiet och vänstern föreslår inte är RIKTIGA JOBB.

Hela tiden drog hon refrängen om att inget av de jobb som oppositionen föreslår för att unga ska komma in på arbetsmarknaden är på riktigt.

I hennes liberala värld är arbeten i skolor, på fritidshem, på förskolor, inom vården och omsorgen inte några jobb att ta på allvar.

De riktiga jobben finns på hamburgerrestauranger, i städföretag, på kaféer, i läxläsningsföretag, i butiker och på olika callcenters där de unga tvingas ringa och sälja för att få någon lön. Osäkra timanställningar där alla får vara beredda på att sova med mobilen under kudden för att inte missa dagens sms om jobb.

Hallå, Carolin Dahlman, varför lever inte du under dessa prekariatsvillkor du som tycker att det ska vara så.

Det är en fråga som surrar sen igår.

De skvallrar och hon fabulerar

Skvallret går...idag är det Dagens industri som berättar att Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt minsann har flyttat från en lägenhet på 84 kvadrat vid Gustav Adolfsparken på Karlavägen till en femma på Gärdet på Sandhammarsgatan. Vilken lägenhet är finast? Vilken ligger på öfre Östermalm?

Sen sitter de där på sina luncher och och säger att ingen lever som de lär. Och det är ju rätt uppenbart att Jonas Sjöstedt inte gör, för han säger hela tiden att han vill bo i Umeå. Men hans fru jobbar på utrikesdepartementet och hon har rätt att hyra vissa lägenheter i andra hand under sju år efter det att familjen har återvänt från den senaste utlandsstationeringen. Det gjorde de 2010.

Intressant är att så här går det till inom flera områden i vårt samhälle nu när inga bostäder byggs. Organisationer, statliga verk och företag håller sina anställda med bostäder så länge som de är anställda för att annars skulle de inte kunna anställa alls.

Och detta problem att det inte går att anställa för att politikerna inte ger organisationen tillräckligt med pengar har drabbat barncancervården i Stockholm. Redan 2007 skickades svårt sjuka barn utanför Stockholms län för att det inte finns plats i Solna. Verksamhetschefen får inte de pengar som krävs för att kunna anställa fyra sköterskor, istället blir det en tjänst. Då slutar de som inte kan hjälpa och stötta familjerna för att personalen är alldeles för liten. Idag har kostnaden för att ta in bemanningsföretag på barnonkologen ökat med många hundra procent och de sjuka barnen får fortfarande åka till andra landsting när det inte finns plats.

Vad säger då Filippa Reinfeldt när DN får henne att svara på frågor om barncancervården? Jo, att det absolut inte finns några problem. Dessutom påstår hon att en ny avdelning ska öppnas och att ett samarbete med en annan avdelning ska ge fler platser.

Verkligheten då?

Jo, det finns så få sköterskor att två avdelningar på barnsjukhuset tvingas att bli en. Där ska neurologiskt sjuka och barncancerpatienter samvårdas.

Det vore väl värt en rubrik i Dagens industri. Ja, att Sveriges största arbetsgivare, och största organisation har en politiker i toppen som fabulerar när väljarna ska få veta hur det är med vården av barn som är cancersjuka. Det vore det väl mer intressant att skvallra om?

I två olika hastigheter

Det är den första solnedgången denna höst i väster. Det är då jag ser dem från min lilla del av stranden. Bitterljuvt. En stund att stanna i. En sorg över att även denna sommar snart har blivit till höst och vinter.

Vardag, dag efter dag. Så rullar veckorna på. Ena morgonen är det måndag och en ny fräsch vecka och så sitter vi där bara ett ögonblick senare och fredagsmyser. Stoppa tiden! Låt oss stanna och uppleva i alla fall tre minuter varje dag utan att allt annat tränger sig på.

Mina minuter finns där varje morgon när jag går upp till brevlådan. Luften är lite rå, älven knallblå, rönnbären ljusröda, doften av dagg i gräset och dropparna som täcker bilarna i solen glittrar, kylan från locket på brevlådan väcker mig, ljudet från fågelsträcken högt där uppe vid nocken får mig att lyfta blicken, ett tåg med tomma malmvagnar som dunkar på andra sidan Bodenvägen får mig att längta efter en resa, en ambulans som sveper förbi  med ljussignaler ger mig hopp om att den som ska åka med ska klara sig.

Jag tror att dessa små tankar får mig att slappna av och njuta oavsett allt annat som kan vara rätt trist. Jag tror att vi alla måste unna oss att känna efter lite grann och se att tiden inte bara rusar utan att den också rullar på i en takt som vi hänger med i.

Det är inte mer än lite blod

Det finaste kortet, Liv Strömquists bild av vår irrationella rädsla för att det ska synas att vi har mens. I vintras kom det i min brevlåda från hennes utställning på Grafikens hus i Mariefred. Tack Maria. Bilden av det allra tjusigaste, en isprinsessa, som läcker blod, får mig att rysa. Och att bli arg.

Ilsken. Förbannad. Generad. Ledsen. Och jublande glad för att Liv Strömquist tar tag i vårt kön och vår rädsla.

Jag minns hur somrarna i åtsittande slimmade vita jeans skapade en oro för att det skulle synas. Att någon skulle se att det var på det viset. Att någon skulle förstå att denna vecka hade jag mens. Jag tog varje chans att kolla i olika speglar att inget läckte ut. Jag rusade hem från jobbet för att vara säker på att ingen skulle kunna se om en enda liten droppe hade tagit sig ut. Skulle någon se och få veta så skulle jag skämmas till jag dog.

Detta har jag tänkt skriva sedan kortet kom, men så många idéer har trängts sig före, så idag när Liv Strömquist är huvudperson i DN:s kulturdel så måste jag bara berätta. Mycket för att så många som ser kortet i min hall fnyser och tycker att det inte är något att visa. Stoppa undan den där, måste den synas?

Ja, det måste de flesta av Liv Strömquists bilder, och böcker. Det finns så mycket igenkänning och humor att den kan vi inte leva utan.

Vilket valutspel berör flest?

Tittade ni också på nyheterna på Sveriges television igår? Var det något som ni inte fick veta? Ja, det vet vi tittare inte om i normala fall, men igår sändes två valutspel direkt under dagen, och det ena nämndes inte alls i Rapport.

Vi fick veta att alliansen vill satsa på hårdare straff, någon form av samtycke mellan ett par som har sex och fotboja för dem som misshandlar och hotar sin före detta partner. Men ingenting om hur de ska införa detta eller hur lång tid det tar.

Vi fick inte veta hur socialdemokraterna vill förändra villkoren för de skolor som får skattepengar. Vi fick inte veta hur skolan har förändrats sedan 2006 och vad socialdemokraterna vill satsa på och hur mycket av våra skattepengar som ska användas i skolan om (s) får makten.

Vilket utspel berör flest väljare?

En berättigad fråga är också, Vilka gärningsmän ska får dessa straff, när polisen lägger ner en så stor andel av alla utredningar?

Reformerna i rättssystemet kanske skulle sättas in där, bland åklagare och polischefer?

Bortsett från detta undrar jag som medborgare om, det är bra för tittarna att endast få veta vad alliansen vill föra fram inför valet? Det är min fråga denna ljuvliga dag med sol och avtagande vindar.

Det intressantaste med socialdemokraternas valutspel var att de har fått siffror som visar att de privata företagen som driver skolor med skattepengar betalar lägre löner till lärarna än kommunerna. Ni läste rätt. Tvärtemot vad Jan Björklund och de övriga i alliansen hävdar så drar de privata arbetsgivarna ner lönerna för lärare!!!

När molnen blev till regn. Igen.

Hemfrid värnar sitt varumärke

Ska hon tjata nu igen. Ja, det ska jag. Igår läste jag Kommunalarbetarens artikel om Hemfrid. Städföretaget som Monika Lindstedt driver och äger. Hon är ordförande i Företagarna och var en av de första som lobbade för att RUT skulle bli verklighet.

Nu vet vi varför.

I dagens Svenska Dagbladet får vi veta att Monika Lindstedts företag har fått mer än en halv miljard i RUT-bidrag.

Mer än 500 miljoner kronor varav en knapp femtedel har delats ut till aktieägarna i bolaget.

Av de 95 miljonerna som delats ut har 31,2 miljoner kronor tillfallit Monika Lindstedt de senaste tre åren.

Hur mycket de anställda tjänar per månad?

11.900 kronor. Du läste rätt. Ingen har en anställning på mer än 60 procent. Ingen har ett arbetsschema som sträcker sig längre än en vecka. Vilket gör det omöjligt för de anställda att ta andra arbeten för att tjäna mer.

Tyvärr kan vi inte få träffa någon av de anställda och fråga dem hur de har det. Det har Monika Lindstedt omöjliggjort. Hon har tvingat alla anställda att skriva på ett kontrakt om tystnad. Skulle någon helt öppet berätta om hur det är att jobba för Hemfrid så skulle de förlora sina jobb och stämmas av Monika Lindstedt.

Åsa Andersson Antelli som är vd för Hemfrid tycker att det är helt normalt. Hon vill värna Hemfrids varumärke.

Värna varumärket?