Lyxsemestrar på returen

Kriminalvårdsstyrelsen ska fortsätta enligt de gamla reglerna och låta sin personal stanna i Dubai eller Europa på lyxhotell och flyga affärsklass efter de har utvisat människor med chartrat plan. Hans Lagerlöf som är chef har svårt att bedöma om det är rimligt att returbiljetterna kostar 28 000 kronor per person.

Var fanns revisorerna?

Hur kan de statliga myndigheterna ha gått från millimeterstyrning av absolut allt till att slänga bort skattepengar på lyxhotell och extremdyra flygbiljetter? Vad hände? När började cheferna på Kriminalvårdsstyrelsen tycka att statens kassa kan behandlas som deras egen privata? Det är ju inte första gången som missförhållanden på denna myndighet uppdagas. Senast var det mutor och felaktiga upphandlingar när de skulle se till att fängelser blev utbyggda, nybyggda eller renoverade.

Varför säljer de ut vår tillit till att vi tillsammans kan utveckla och förbättra?

Det är är bara för sorgligt.

En annan del av vårt samhälle som har förlorat en stor del av vår tillit är skolan. Dels har den före detta utbildningsministern Jan Björklund under de senaste tio åren påstått att skolan är urusel samtidigt som han har regerat åtta av dessa år. Dessutom var den läroplan som han kritiserat beslutad och antagen av Bildtregeringen. När alla utredare kom fram till att det är organiseringen av skolorna i friskolor och kommunala skolor som ger ett allt sämre resultat händer ingenting. Istället införs en ny läroplan som hämtar sin förebild i en förgången tid.

En av de mer aktiva debattörerna Magnus Henreksson har länge försvarat att Wallenberg, Emilsson och de andra ska kunna tjäna pengar på skolsystemet, men han föreslår ofta förändringar som inte påverkar dessa storägare av skolor.

Idag är hans förslag ett som andra också tagit fram. Att alla centrala prov ska rättas på andra skolor än den där eleverna går. Då skulle betygen bli mer neutrala och inte påverkas av att vissa skolor tjänar mer pengar om de ger högre betyg. Men han har inga förslag som gäller hur skattepengarna ska användas i skolorna bara att det ska krävas ett kapital på minst ett års omkostnader för att få starta en skola. Vad hjälper det mot att riskkapitalister lånar upp pengar för att tömma skolorna på skattepengar genom olika räntekaruseller?

Intressant är att följa Magnus Henrekssons olika förslag för att skydda de stora kapitalägarnas skolinvesteringar. Undrar vad han tar upp nästa gång?

Jag vill bara svära och skrika när jag hör detta

Ljuset fastnar på de små kristaller som dansar i den kalla morgonluften. Kalla vindar, iskallt klimat.

Då hör jag genom dörren hur P1 berättar att Saab har gett 30 miljoner till ett företag som sätter maskiner som skapar radiovågor i ett rum som bot mot HIV i Sydafrika.

Många smittade slutade ta sina bromsmediciner och dog.

Detta brott mot människorna i Sydafrika har ingen fått stå till svars för. Varken Saabs ledning, Investor, eller familjen Wallenberg. Det är ju de som har tjänat miljoner på JAS-affären.

Motköpen som Saab lovade folket i Sydafrika blev till en liten liten tumme. Här uppe fick LKAB ta emot malmvagnar som aldrig gick att använda. De var så dåliga att LKAB vägrade att lämna en enda kvar som museiföremål på Järnvägsmuséet.

Men detta dödade ingen. Vad kallar man en företagsledning som låter företagets pengar sponsra kvacksalveri som leder till döden för patienterna? Vilket klimat sprider familjen Wallenberg i Sydafrika? Marcus Wallenberg är styrelseordförande. De största ägarna är:
Investor AB - 30,0%
Wallenbergstiftelserna - 8,7%
Swedbank Robur fonder - 5,5%
SHB fonder - 3,2%
Övriga aktieägare - 52,6%

Senaste årsredovisningen:

Omsättning	▲ 24,01 miljarder SEK Orderstock: ▼ 34,151 miljarder SEK
Rörelseresultat	▼ 2,032 miljarder SEK
Vinst efter skatt	▼ 1,539 miljarder SEK
Tillgångar	▼ 29,679 miljarder SEK
Eget kapital	▲ 14,097 miljarder SEK

Massor med skratt

Jag tror aldrig att jag har skrattat så som idag när oheliga allianser skriker ut sin ångest inför att behöva landa på Arlanda. Pigge Werkelin häver ur sig en prognos om att det kommer att ta 1 1/2 - 2 timmar längre att flyga de fyra milen till Arlanda och ta tåget som tar 20 minuter. När resan från Bromma tar minst en halv timme. Vargen kommer utstöter moderater, socialdemokrater när Stockholms nya ledning vill bebygga detta område med 50 000 bostäder. Stoppa flygbullret som stör hela stan. På avgångstavlan kan vi se att det inte är så många flyg som berörs. Mitt på dan är det uppehåll i tre timmar.

Hur Rapport presenterar att flygplatsen i Bromma ska stängas?

Stockholms nya ledning HOTAR med att stänga Bromma!!!

Upprustning

Det är som om de tar på sig samma rustning. Ett skydd mot chansen att lyssna och förändras.

Nu står de där i led bakom varandra och håller fram sina sköldar helt utan egna argument. Det spelar ingen roll på vilken sida; alla har bestämt sig. Ingen vill rubbas i sin tro.

Det finns inget både och. Bara en rädsla för att förlora sin position. Det är sorgligt.

.

Iskalla erbjudanden och omtänksamma förslag

Den där motsättningen mellan iskalla erbjudanden och omtänksamma förslag har jag tänkt på idag. Jag var ofta ute och träffade människor som deltog i olika utbildningar och praktikplatser. Det var den djupaste krisen sedan 1930-talet och de gamla byggnaderna på LV7:s område upprustades till skollokaler för vuxna. Luftvärnssoldater ersattes med kunskapslyftet.

Alla var positivt förvånade över vilken bra utbildning de fick. De kände att de räknades och att de skulle få en framtid när konjunkturen vände.

Men hur har det varit de senaste åtta åren? Berättelsen som alliansen har burit på har bara innehållit hot mot dem som behöver stöd och hjälp för att komma vidare.

Så för fyra år sedan valdes en ny ordförande i det socialdemokratiska partiet. En person som bar med sig samma hopp och samma berättelse som partiet hade 1994, att de som har behov av hjälp och stöd har samma värde som alla andra. Redan efter några månader störde den inställningen så många att han fick försvinna från makten och Juholt var historia.

Redan då var vi många som undrade varför han inte passade in i partiets maktsfär. Daniel Suhonen som skrev talen blev så besviken att han började med att ifrågasätta vad som höll på att ske, sen samlade han på sig allt material som han fick. Nu har han gett ut boken om partiledningen som inte ville ha sin valde ordförande.

Och snabbt positionerar sig de olika tyckarna runt makten.

För mig som bara ser på och lyssnar är historien mer komplicerad. Vi vinglar. Är vi beredda att lyfta dem som behöver en andra chans?

Trådarna sjunger

En tunn ton vibrerar när Mikael Lindgren stiger fram och berättar om himlaharpans trådar som leder till Gud.

Vi har samlats på Västerbottensteatern i Skellefteå för att vara med och hylla PO Enquist, 80 år. Trådarna, eller mer prosaiskt rötterna till Sjöbotten, utbyn i Hjoggböle, där pojken lever i det gröna huset, tillsammans med sin mor och hennes far, 25 meter från bönehuset, har aldrig slitits av. En utflykt till Danmark, en vandring tillsammans med August Strindberg och en avresa till Uppsala och ett liv söderut, kan inte bryta hans starka känsla för barndomens landskap.

I taket hänger en gren från en ståtlig fura, på scenen får vi lyssna till hans bild av styrka.

"Stå rak i motvinden, så kan du också stå rak i hård medvind".

En direkt översättning av vårt ångermanländska omkväde.

"Det gäller att vara kvistfri för då håller livet."

Ja, det gäller att hålla livet ut. Nog så viktigt när en stor del av dagarna är förbrukade.

Mitt bland alla olika texter så finns hans första drama med, "Tribadernas natt". En föreställning som hade premiär på Dramaten för 39 år sedan. På den första föreställningen satt jag där i salongen med min far. Min far som i alla lägen hela sitt liv hade August Strindberg som sin största idol. Och här kommer en debuterande dramatiker och låter denna titan använda könsord och prata om sex. Där under texten finns en berättelse om lesbisk kärlek. Jag som var 18 förstod varken undertexten eller vitsen med att männen i dramat hela tiden ville vara värst, störst och vackrast. Så vi var bägge överens, skådespelarna var bra, men texten förstod vi oss inte på.

Idag hade ingen 18-åring missförstått detta drama, idag hade diskussionen varit självklar. Och det märks när scenen om vem som har den största kuken spelas som en av de längre akterna.

Oavsett ålder så applåderas det.

Jag vill åka till Rinkeby

Frank Gehry gör gång på gång de mest häftiga byggnader som står som glänsande skulpturer runt om vår värld. Den här i Bilbao har till exempel skapat en ny turistström mot Baskien.

I Stockholm vill Nobelstiftelsen bygga ett annat glänsande hus för att skapa ett minnesmärke över alla dessa pris som delats ut. Men platsen där de vill placera denna byggnad är trång och redan bebyggd.

Mitt förslag är att lyssna på alla dessa litteraturpristagare när de i varje nobelintervju berättar om att de allra mest minnesvärda med nobelveckan i Stockholm var mötet med Rinkebyskolans elever.

Bygg ett monument över alla landvinningar som har prisats, alla författarskap som vi har fått lära känna på Järvafältet. Det finns ingen annan plats i hela Sverige som passar så bra.

Det finns plats för en monumental byggnad som rymmer alla möjligheter att få uppleva de experiment och den forskning som lett fram till priserna.

Det är en plats som behöver en ny verksamhet som ger en identitet.

Varje nytt kvarter i Stockholm får ju nya fantasinamn. Nu skulle ett av stans mest nedsablade områden bli till Nobels vetenskapspark, eller om vi ska följa den nya traditionen, Nobel Science parc. De blå tunnelbanetågen kan döpas efter alla författare och deras verk. Stationerna längs med linjen kan dekoreras med olika pristagare och deras vetenskapliga landvinningar. För att resan på en kvart inte ska kännas lång kan alla få tillgång till berättelsen om Alfred Nobel genom en app i mobilerna.

Om det funkar? Naturligtvis. Runt Paris har fransmännen placerat olika nya attraktioner och höjt statusen på gamla nedslitna kvarter.

Jag vill skulle vilja se en annan placering som ger lika många vinster.

Missa inte filmen om Vladislav

"Jag stannar tiden" är dokumentärfilmaren Gunilla Breskys långsflmsdebut. En film som berättar historien om en av de filmfotografer som stod bakom kameran under det andra världskriget i Sovjet. Med hjälp av Vladislav Mikoshas filmer och hans dagbok får vi uppleva hur kriget slår sönder människor, byggnader och fotografens tro på Stalin.

Genom ett samtal 2008 får Gunilla Bresky ett tips om att hon ska fara till Gemma Firsova Mikosha nästa gång hon är i Moskva. Hon far dit och får möta en av Sovjets mest kända filmstjärnor och änkan efter en av de mest hyllade dokumentärfilmarna.

På väg hem läser hon filmarens memoarer som änkan lämnat över och hon förstår att hans historia måste bli en film. Nu sex år senare har hennes vackra poetiska berättelse om kriget och dess fotograf visats över hela världen på olika filmfestivaler. Det är en dokumentär som vunnit priser och uppskattning överallt.

Filmen berättar Vladislav Mikoshas historia från tonårens drömmar, tiden i filmskolan, hur han placeras i Sevastopol som marinens fotograf i juni 1941 när Hitler angriper Sovjet. Det är hans egna ord lästa av Jonas Karlsson och Gemma Firsovas röst som ger förklaringarna till de gripande bilderna från hans kamera.

Gunilla Bresky har tagit vara på alla fantastiska detaljer som hon finner i sitt sökande efter vem den poetiska fotografen var. Jag tänker inte berätta om de mest fantastiska. Men efter kriget är han en  av dem som fortsätter med att skildra Sovjet dokumentärt. Det är han som följer med Chrustjov till USA när de besöker Kennedys.

Får du chansen missa inte denna vackra film. Jag sitter här med minnet av vad hans mamma sa den dag han for till fronten på Krim. "Titta upp på himlen stjärnklara dagar min son. Se på Karlavagnen, Stora Björn. Det kommer jag att göra."

Kanske var det denna omtanke som fick honom att överleva alla krigets hemska dagar.

(Den sänds på SVT i maj.)

Vem lovar en järnväg?

Igår kom beslutet. Gruvan i Kaunisvaara ska läggas i malpåse. Det innebär att 1 500 jobb hotas i en kommun med 6 000 invånare. Tänk er att 500 000 personer i Storstockholm varslades en vanlig tisdag i oktober. Vad skulle hända då?

Att näringsministern Mikael Damberg(s) säger att vi ska fortsätta bygga på vägen som krävs för att verksamheten ska kunna starta igen?

Att landsbygdsministern Sven Erik Bucht (s) inte har ett enda förslag på åtgärder?

Att statsministern är helt tyst?

Är det någon som tror att tilliten i samhället ökar när alla politiker undviker att tala med sina väljare? Ja, för de som lever i Pajala är socialdemokratins väljare. Var ska de vända sig i nästa val?

Det är en sak. Den stora förlusten av tillit. Den andra är att alla som känner till gruvverksamhet vet en sak. Logistiken är allt. Ska en gruva överleva måste transporterna vara billiga och säkra. Gruvan i Kaunis är ett dagbrott så malmen där kostar mindre mycket mindre att bryta än i Kirunas djupa gruvor, men, transporterna från LKAB:s gruvor och Bolidens gruvor i Malmfälten går som tåget. Malmen och pelletsen från de gamla gruvorna transporteras med tåg till en bråkdel av kostnaden  om vi jämför med landsvägstransporterna från Kaunisvaaragruvan till Svappavaara.

I Narvik och i Luleå töms malmvagnarna från LKAB under gång. De stannar inte ens när de är framme. De bara rullar vidare tillbaka till gruvorna. Samtidigt måste malmen från Kaunis tömmas ur vagnarna med maskiner. Och lastats på båtar med maskiner.

Skulle gruvan i Kaunis får ett spår till Svappavaara så att malmen skulle kunna fraktas direkt ner till hamnen i Narvik så skulle malmpriserna kunna variera och sjunka utan att gruvan lades ner.

Vilken minister kommer att lova en framtid för gruvan med hjälp av en järnväg? Då skulle utvecklingen i Pajala vara trygg och väljarna kunna känna tillit.

Hamnar allt i papperskorgen?

De har det svårt och hårt på Svenskt näringsliv och Företagarna, nu när deras argument smulas ner till intet. Nu gäller det att ta fram tyck synd om mig kapitalet. Ja, inte tyck synd om alla medborgare som drabbats av de ultraliberala lagarna som styr skattefinansierade skolor och vårdföretag. Nej, nu är det de stackars ägarna som ska få oss att ta fram våra näsdukar.

Det finns bara en som talar om de medborgare som tvingas bo på vårdhem drivna ägda av riskkapitalbolag. Den förre socialministern Göran Hägglund tar till brösttoner när han påstår att valfriheten och kvalitén kommer att försvinna. Men den har ju aldrig funnits! Inte ens i de två av 290 kommuner som har det som regel har de äldre som flyttar till vårdboende kunnat välja. Det finns ju inga tomma platser att välja på.

Istället är det som på alla andra platser att de som behöver vård dygnet runt får flytta till det första rummet som blir ledigt. Och tackar du nej så hamnar du långt bak i kön.

Dessutom är det så att när kommunerna låter riskkapitalägda bolag driva och äga vårdhemmen så fylls kön på med äldre från hela regionen. Närhet till de kvarter där de bott kan de flesta glömma. Det blir en tillbakagång till den tid när det var landstingen som drev äldrevården och medborgarna kunde hamna lite var som helst inom landstinget.

Vi får hoppas att utredningen lyckas ta fram ett förslag som får en majoritet i riksdagen. Djävulen bor i detaljerna. Det är ju möjligt att vår statsminister tänker sig att begrava utredningen om hur reglerna för skattefinansierade företag ska ändras i ett runt arkiv om 18 månader.

En viktig sak som ingen tog upp igår är att insynen i hur skattepengarna används inte utreds. Det tycker jag vore helt avgörande. Det är ju det enda som kan säkra att pengarna används till eleverna och till vårdtagarna. Mer offentlighetsprincip på alla platser där skattebetalarna står för fiolerna skulle förhindra vissa former av missbruk av skattepengarna. Det skulle kunna stoppa semesterresor, överdrivna representationsresor och annat som i och med aktiebolagsformen bara synas av en revisor.

Framför allt skulle det bli en hämsko om alla som har en privat skola och ett privat vårdföretag vet att alla medborgare kan kräva ut underlagen som visar var pengarna används.

Äntligen

Idag kom överenskommelsen som förhoppningsvis gör att våra skattepengar används till annat än vinstuttag. Som gör att ingen kommer att starta en skola eller ett välfärdsförerag för att i första hand plocka ut vinst till skatteparadis med hjälp av våra skattepengar. Istället hoppas regeringen på att de som ska använda skattepengar i skolor och inom vården ska driva utbildning och vård som prioritet nummer ett.

Men då ser jag hur en företagare som driver två boenden för äldre klagar. Hon förstår inte varför hon inte kan låta bli att ta ut lön för att senare ta ut vinst ur vårdboendena.

Har alla som affärsidé inom denna skattefinansierade företagssektor att låta bli att betala sociala avgifter och inkomstskatt för ägarna? 

Eller vad var det hon menade? 

För hon gjorde ju ingen vinst, hon kunde ju inte betala ut sin lön, eller var det skatteplanering? Det fick vi tyvärr inte veta. Så vi kunde inte på något sätt avgöra om denna företagare skulle påverkad av de nya reglerna.

Sen kom ett obegripligt inslag om det är möjligt att begränsa vinstuttag ur skattefinansierade företag. Det kan ju inte vara så svårt om de får alla bidragen i efterskott och bara de pengar som utbildningen eller vården kostat...

Mlle Julie - French Paradise ft. Mió & Sebastian; Visst är de fina, grabbarna från Sax och maskin

Rönnbärsundran

Hur var det nu igen? Rikligt med  rönnbär ger en snörik vinter säger den ena och den andra påstår att det blir en snöfattig vinter som kommer att vara kall. Men jag blir bara snurrig.

Rönnbären ger i alla fall en glödande vacker höst och massor med besök av alla olika fåglar som är på väg söderut. För nu känns det som om det är höst och inte sensommar.

Jag är fortfarande helt uppfylld av vår workshop med Britta Marakatt Labba. Sjutton par händer som arbetade med fria tyglar. Nål, tråd, tyg av alla de slag och massor med fria bilder. Härligt att få upptäcka så många olika temperament och bildval.

Ljuset från norr

Jag sitter här och tänker på hur en karta över Sverige med den förra regeringen och den här skulle skilja sig åt. För det första får vi en statsminister som arbetat i Örnsköldsvik och vuxit upp i Ångermanland, för det andra får vi en utrikesminister som vuxit upp i Kåge i Västerbotten och börjat sitt vuxenliv i Värmland, för det tredje får vi en försvarsminister som har arbetat i Luleå som ledarskribent, för det fjärde får vi en jämställdhetsminister med rötterna i Malmberget, för det femte har Kristina Persson, framtidsminister sina rötter i Jämtland och för det sjätte kommer Lndsbygdsministern Sven-Erik Bucht från Haparanda.

Alliansregeringen hade inte en enda minister med erfarenhet av livet norr om Dalälven.

Nästa undran är, kommer dessa sex ministrar spela någon roll för hur norra Sverige utvecklas? Kommer vi att få den där järnvägen som går längs med kusten till Umeå och som skulle säkra alla transporter mellan industrier och råvaruföretag? Skulle vi som bor här uppe kunna samarbeta mellan de olika städerna utan att sätta oss i bilen?

(Bilden ja, Ljuset kommer väl från norr?)

Med nål och tråd

Idag är det fredag och första dagen på vår workshop med Britta Marakatt-Labba. Vi ska brodera i dagarna tre. Små och stora stygn om vartannat. Små och stora steg framåt.

Berättelsen ska löpa längs med linne, bomull, ylle och siden. Vi får se om den har en röd tråd.

Höstsoppa på morot

Igår åt jag morotssoppa tre gånger på en dag. En av mina vänner sen länge var här och då kom jag på att en soppa som lyser av höstfärg vore en god lunch. Här är mitt recept:

ett halvt kilo morötter
en liten bit rotselleri
två potatisar
en purjolök
en lök
en klyfta vitlök

Skär allt i bitar och bryn bitarna, utom potatisen, i en gryta. Häll på 1 liter vatten och grönsaksbuljongtärningar eller pulver. Stoppa i potatisen och riv i fem centimeter färsk ingefära.

5 cm ingefära
1 limefrukt
mynta
creme fraiche
rostade solroskärnor

Låt grytan med rotsaker puttra i en halv timme. Mixa allt. Tillsätt skalet och saften från en limefrukt och smaka av med salt och peppar. Tillsätt lite mer vatten om den blir för tjock.

Servera med creme fraiche, mynta och solroskärnor.

Den har en smak de rätter som mina kambodjanska vänner serverade på 1980-talet.

Adjö

I natt drömde jag om vintern 1986. Då när vi for varje fredag till Sandrews för att se veckans filmpremiär. På plats fanns alltid Rolf Nilsén från Kuriren, en legend redan då. Nu finns han inte mer. Och vi i Luleå har förlorat en av de mest bildade och kunniga journalister som vandrat på våra gator. Hans område var populärkultur. Då på 80-talet var det inte fint.

Men när Rolf Nilsén skrev var det för alla. Vi kunde oavsett bakgrund förstå hans fascination inför stora författarskap, rock, filmskapare och skådespelare. Han mötte dem alla och skrev utifrån sin utsiktspunkt i Svartöstan granne med järnverket. Det var där han började arbeta innan hans intresse för kultur tog honom till nöjessidan på Norrbottenskuriren.

Alla i Luleå visste vem han var. Han var ju med på alla evenemang. Han skrev ju minst sju artiklar i veckan och en krönika. Han var dessutom en person med civilkurage. En person som grep in ett bråk på Storgatan för att rädda en för honom okänd person. Då hamnade han på sjukhus.

Där hamnade han också efter svåra komplikationer och de senaste åren var han rullstolsburen. Han hade slutat sitt dagliga arbete och fanns bland sina enorma samlingar med musik, litteratur och tidningsartiklar, eller på Kulturens hus med glimten i ögat. Allt nytt var värt att provas.

Nu är det slut. Nu får vi inte se vad hans nyfikna blick finner i framtiden. Nu har han farit iväg efter 60 år på jorden.

Morgnar som rodnar vid sex.

Igår blev mitt hår höstfixat och jag hämtade ut höstens tegelsten från biblio. Nu ska jag ägna 28 dagar åt att försöka fatta Thomas Pikettys "Capital of the Twenty-First Century". Jag inser att jag nog har tagit i så jag spricker. Men man kan inte misslyckas om man inte försöker nå över sin kapacitet.

Oktober börjar med en ljuvligt rosa morgon och utbyte av snart 35-åriga toalettstolar. Det går inte att hitta sitsar som passar längre. Man kan i alla fall inte klaga på hållbarheten.

Sommarmorgnar som rodnar vid sex. (Obs tvetydigheten). Livet är bra att leva.

Maken dog men hans fru fick inte vaka

Blank. Det är veckans vackraste ord. Alla 292 gångerna som talman Per Westerberg (m) läste upp vad det stod på valsedlarna i talmansvalet kändes det, som om vi som tror på allas lika värde, fick en liten, liten upprättelse. Vi som inte röstat på ett parti som har sina rötter i den nazistiska rörelsen.

Rasismen dyker upp överallt varje dag. Frågan är om vi får uppleva fler mord, som på Ny demokratis tid 1991-1994, än innan de rasistiska partierna kom in i riksdagen.

I morse satt jag här och grät när Randi Mossige-Norheim berättade hur den man som brännskadades i det romska lägret i slutet av augusti och dog inte fick ha sin fru hos sig på sjukhuset. Polisen tog inte kontakt med henne för att berätta om att hennes make dött förrän efter fyra dygn. Nu kunde hon inte berätta för sin 6-årige son per telefon att hans pappa dött så hon låtsades att maken var jobbet när sonen ville berätta något för sin pappa.

Hans Caldaras berättade att han besökt den illa skadade mannen på sjukhuset och då fått höra att den rumänske tolken skällt ut familjen och sagt att den helt nedbrutna hustrun var en dålig mamma och att den brännskadade mannen borde sluta tala illa om Rumänien. Tolken hade däremot inte tolkat samtalet med sjukvården. Och ingen i personalen hade reagerat.

Lyssna här.


Måtte vi inte få ett samhälle där denna omänsklighet blir vanlig.

Om Rumäniens ovilja att förbättra livsvillkoren för de medborgare som är romer vittnar alla som försökt hjälpa till. Bara en bråkdel av de pengar som vi EU-medborgare har tilldelat länderna på Balkan har använts för att ge romerna det bättre. Istället har de pengar som trots allt använts gått till konferenser på dyra hotell i Bryssel. De romska oraganisationer som velat utveckla hjälpprogram har inte fått del av de pengar som borde betalats ut, istället har projekten gått i konkurs.

Men byråkraterna i Bryssel har trots deras kunskap om alla svårigheter som de romska projekten har haft inte lyft ett finger. De har inte krävt rättning i leden och de har inte krävt att regeringarna betalar tillbaka pengarna.

Det kallas väl också rasism, strukturell rasism. Men valet att ta ett beslut som försvårar utvecklingen av de romska samhällena är en människas.

Gyllene björk och lite grådaskiga tankar

Björken står och solar sig i höststormen och det är är tio grader varmare i dag, än för en vecka sen. Men när Bo Frank, moderat kommunalråd i Växjö, öppnar munnen så tror jag att isvindarna kommer från Småland.

Istället för att hitta lösningar på hur vi ska kunna leva tillsammans vräker han ur sig det klassiska om att "vi inte kan ta emot alla fattiga i världen". Det säger han när vi tar emot 18 000 flyktingar från Syrien och närområdet, Turkiet, Libanon och Jordanien, har miljontals boende i skolor, idrottsarenor, på gatan och i parkerna. Vilken ofräsch inställning.

Han berömmer sig om att han lockat potentiella SD-väljare att rösta  på moderaterna. Jag undrar var är skillnaden mellan Bo Frank och Sverigedemokraterna?

Det är väl dom som i alla lägen säger att de som flyr ska stanna i sitt närområde och inte belasta dem som rikast är?

Nej, nu gäller det att ta vara på alla fräscha idéer om hur hela Europa ska ta emot flyktingar från alla de konflikter där vapen från europeiska vapenfabriker används. Det är ju inte så att vi inte har sålt vapen till dessa konfliktområden på olika både lagliga och olagliga sätt.

Först var det religiösa fanatiker i Afghanistan som fick pengar och vapen från väst, sen var det  samma typ av grupper i Syrien.

Nu målar vi upp en bild av att vi ska rädda befolkningen från talibaner och IS.

Inte så kul att tänka på. Men en påminnelse om att de mesta som sker beror på en massa olika beslut som vi inte kan styra, eller ens se.