Men en dubbel ranunkel

Med en blomma och Sofia Jannoks Snölejoninnan önskar jag er en härlig vinterdag.

Ska vi förflytta oss till framtiden?

När vi vaknar klockan fem i sex är det strömavbrott. Det enda ljus som syns är månen. Men sen när jag går ut så kommer strömmen igen.

Idag är det kramsnö och alla högarna har sjunkit ihop. Noll. Noll grader och noll snöfall. Då är det rörande att lyssna till morgonekot som rapporterar om snöfall i övre Norrland. Snö faller det vid Treriksröset där det är 20 mil till närmaste by. Vi andra njuter. Solen skiner och takdroppet håller takten denna samiska nationaldag.

Jokkmokks marknad, samisk demonstration och Alice Bah Kuhnke som ska hinna med att möta alla samiska organisationer som vill framföra sina argument. Ska vi få se en regering som ser till att den gamla lagen om renskötsel ändras, en regering som erkänner ILO:s konvention om urbefolkningar, en regering som förflyttar Sverige till framtiden?

Aurora, morgonrodnad

Denna vinter med bonussnö har vi haft ett par soliga dagar. Två. Det verkar lite och jag kan inte minnas en vinter vid älvens strand med så många molniga dagar.

Men jag får väl upprepa mig och säga att mannaminnet är kort. Kort är det. I alla fall om vi ska lyssna till Jan Björklund, fp.

Det finns ingen minister som har upprepat fler gånger att politiska beslut ska fattas efter vetenskap och kunskap.

Det har han glömt. Hans minne är helt tomt när han föreslår tidsbegränsade uppehållstillstånd. All vetenskap visar att detta försvårar integration och förlänger tiden innan en flykting styr över sitt liv.

Som vanligt när Jan Björklund blir påkommen med halvsanningar och rent flum så upprepar han sitt förslag som en papegoja. En fågel med större minne?

Adware heter skiten

Nu vet jag att det heter adware och att det är ett mindre helvete att få bort. Ja alla dessa annonser och länkar som har tagit över i min webbläsare.

Jag hoppas att ingen som läser på bloggen drabbas.

Jag fortsätter att försöka rensa i röran och så skriver jag när det är fixat.

Jag lyfter

Vissa dagar. Vissa stunder. Vissa ögonblick lyfter livet ovanför allt som tynger ner det vardagliga. Det kan vara en doft av riktigt vällagad mat, eller en nyutslagen blomma på mandarinträdet. Det kan också vara en vacker sång, en ljuvlig ton eller ett ord eller två som ger en helt ny bild av vad vi upplever.

Idag är det denna bild av frosten på Lailas ruta i ateljén. Den förhöjer inte bara ett ögonblick utan en hel vecka.

Kaos på fler än ett sätt

När det ser ut så här en morgon när dagens första ljus dyker upp i öster då är det ganska svårt att bortse från att snön tar över.

Ja, när andra erfarenheter och funderingar är alldeles för svåra att bära på, så är det lätt att det konkret jobbiga med att röja snön fyller upp mina tankar. Det kan man ju klaga på i all evighet. Det kan ju stå för allt som inte är som det borde vara, det bittra och begränsande. Men ... både och får väl gälla även denna gång. Ja, jag har drabbats av både snökaos och kaotiska erfarenheter. Men jag har det bra på alla andra sätt. Då är det ganska lätt att leva med snön i drivor och lite kaos i hörnen.

Hjälper gör god sjömansbiff, nya experiment med akvarellfärg och att de fina ljusa gardinerna sitter uppe.

Februari börjar med hopp om förändring.

 

Snöhinder

Vi längtar efter snöröjning och uppehåll i norra Norrlands kustland. Idag grävde jag mig ut till brevlådorna för att hämta in söndagstidningen och sätta värme på en bil. Bilen fick vara för det var så djup snö att den aldrig skulle kunna köras upp på vägen.

Istället blev det en lat dag med många timmar konståkning. Vilket ger lite dåligt samvete. 

Utan slut är det svårt att ta sig ut

Jag undrar om det är så här det kommer att bli varenda vinter nu när vi inte har tagit i och sett till att vi släpper ut allt mindre koldioxid.

Idag syns inte fröautomaterna för de göms under snön. Idag drunknar jag när jag tränger mig förbi mlle Renault som står utanför förstubron. Först fick jag kämpa för att få upp ytterdörren. Sen fick jag ta stavarna för att kunna känna efter var jag kunde gå.

Men trots all denna snö hade snösvängen lyckats hålla vår smala väg öppen och tidningsutbärarna hade lämnat tidningarna i brevlådan. De är verkligen hjältar.

Om ni undrar över hur hög drivan är kan jag berätta att hyllan med blomkrukor är 160 cm.

Över alla gränser

Nu når den upp till tredje hyllan.Vi drunknar alldeles snart i alla fluffig snö.

Trafikverket satsar hårt på att tågen ska sluta rulla

Ibland tror jag att det är första april när jag läser om Trafikverket. De vill dra in minst ett nattåg från övre Norrland på grund av att resenärerna oftare reser på annat sätt. Men de talar inte om varför tågen inte fylls.

De berättar inte att järnvägsspåret mellan Boden och Bastuträsk är så dåligt att alla tåg får rulla i 70 km/h istället för 160 km/h. Trafikverket började byta ut rälsen men så snart den nya budgeten, alliansbudgeten, gick igenom i riksdagen drog trafikverket in pengarna.

De berättar inte att de ställer in tågen på grund av blåst, kyla, snöfall, löv och annat som skulle kunna störa trafiken. Detta innebär att de som vill inte kan resa med tåg.

Antalet passagerare mellan Luleå och Umeå har halverats på grund av att resan tar en timme längre när tågen bara får köra 70 km/h. Dessutom är det så att om tågen ställs in får resenärerna vänta på att det går att köra igen.

Hur många vågar satsa på att ta tåget om de ska till universitetssjukhuset, universitetet eller på möte?

Jag kan inte begripa varför vi kunde resa med tåg oavsett väder för 25 år sedan. Det var samma vagnar, samma spår och mycket kallare vintrar.

Nej, först gör vi det omöjligt att lita på tåget som ett säkert och bra sätt att resa, sen drar vi in tågen på grund av att ingen vågar satsa på att tåget kommer fram. Det är en ekvation som alltid ger samma resultat.

Glöm inte, mannaminnet är kort!

Osmakligt, säger Ann Ramberg. Utan bäring tycker andra. Men jag tycker att det är ytterst relevant att fråga hur vår nästa monark ställer sig till sin familjs historia, som initiativtagare till de vita bussarna och som medlemmar i nazistpartiet samband med att hon firar Förintelsens dag. Tack Rolf Fredriksson för att du ställer relevanta frågor.

Jag hoppas att alla har lyssnat till de överlevandes berättelser och fortsätter att berätta vad de hört. Vårt mannaminne är kort.

Väldigt kort när det gäller vår skolhistoria.

Idag visade det nya skolforskningsrådet att betyg inte ger bättre kunskaper i skolan för dem som är yngre. De har gått igenom 6 000 vetenskapliga artiklar om hur betyg i tidiga åldrar påverkar barnens möjligheter i skolan. Och det står klart att de inte tillför något positivt utan hindrar dem som har det svårast att lära sig mer.

Men alliansen och Sverigedemokraterna bortser från den kunskap som finns och fortsätter att kräva betyg i årskurs fyra. Hur var det nu? Skulle inte vi ha en "kunskapsskola", Jan Björklund? Borde inte den vila på vetenskaplig grund?

Och allt flummande om flumskolan som Jan Björklund och hans partivänner ideligen tar upp; glöm inte verkligheten.

De tre senaste läroplanerna har en alliansminister lagt fram,

Britt Mogård (m) 1980
Beatrice Ask (m) 1994
Jan Björklund (fp) 2011

Men det verkar som just den kunskapen är glömd.

Tvillingarnas 60-årsdag

Idag är det mina kusiners 60 års-dag. Jag tänker på den tid som vi har umgåtts. Tänker på 1965 då vi var på Ispeudde hela sommaren. Tänker på 1975 då vi redan hade tappat en del av den kontakt vi hade haft varje sommar. Tänker på 1983 då de fick barn. Tänker på 1989 då vi firade ett bröllop i Glömminge. Tänker på att en av dem har varit här en mörk höstkväll på 1990-talet.

Ja de tillfällen som vi har setts de senaste 30 åren är inte många. Men ändå har jag en stark känsla för att de där sommarloven när vi bodde grannar betyder något även idag.

Glädjande nyheter från Kiruna

Åh, vad jag hoppas att det ser ut så här när det blir ljust. Jag har lite svårt att hänga med i alla svängningar i vädret. Den ena dagen är det 20 minus, sol och helt stilla, den andra flera plusgrader, kuling och blötsnö.

Men jag ska inte klaga. Inte vara ynklig. Jag ska vara glad. Jo, jag blev så glad när jag läste Anders Lindbergs insändare i dagens NSD.  Han har varit svårt sjuk och vårdats på sjukhusen i Kiruna, Gällivare och Sunderbyn. Han är kommunikatör på LKABs informationsavdelning och en mycket skicklig sådan.

Så här skriver han om sitt möte med vården:

"Jag jobbar inom industrin och har därför fascinerats av de kvalitetssäkringar, metodiska analyser och avvikelsehanteringar som jag har fått se under sjukhusvistelsen."

Det är väldigt intressant att få läsa hur en person som arbetar i ett av Sveriges största företag på ledningsnivån ser på hur vården fungerar. Och det han ser borde vi alla se:

Underbetalda överbelastade, högpresterande som med gott humör inför patienterna ger den bästa vård.

Vi läser varje dag om hur alla vårdorganisationer som finns måste dra ner för att de inte håller budgeten. Inte håller budgeten, ett mantra som verkar vara viktigare än att resultatet av vården blir den vi förväntar oss.

Skämmes, som man säger på nordligt mål. Skäms. Alla som jobbar med vård ska slippa lyssna till tjänstemän och politiker som gnäller om pengar. Jag tänker ofta på att landstingshuset i de flesta län är större än sjukhusen. Det är där besparingarna kan göras.

Sollyckan

Idag är det dagen då solen lyser in genom fönstren för första gången sedan i höstas. det är 68 dagar sen det skedde senast.

Mångordigt om vitsen med att välja rätt blöja

Väckarklockan ringde fem i fem. Det är så här i vårt län att ska vi träffas så får antingen den som bor i Malmfälten sätta klockan på fem i fem eller så får vi göra't.

Tåget gick trots frost och fler än tjugo kalla. Och ryktet om att det inte finns något att förtära ombord är sant. Det fick jag höra från skogens och myrarnas land.

Idag ska länets nya konstmuseum låna stadshuset i Kiruna, som ska utplånas, och hänga upp kommunens otroligt intressanta och värdefulla konstsamling. Ja, museet är virtuellt och det nya stadshuset kanske försenas ännu mer nu när malmpriserna är lägre.

Vi påverkas ofta av att världsmarknadspriserna förändras. Just nu är det priset på malmen som är lägre men då räddar den europeiska centralbanken LKAB genom att de urvattnar eurons värde och får dollarn att stiga.

Det gör att LKAB får ut fler kronor per ton malm.

Jag tänker på att vi ska kunna hålla ihop såna här resonemang för att kunna förstå vad som händer och hur påverkas. Det krävdes aldrig av de människor som jobbade på och som hade jobb att gå till före alla dessa ekonomiska kriser. Jag gick ut nian under oljekrisen, började arbeta när det var sjuttiotalets värsta arbetslöshet.( nu skulle vi kalla den full sysselsättning), jag reste och pluggade under de år när europas ekonomi förändrades och allt fler hamnade utanför. Då kämpade politikerna för att försöka motverka arbetslöshet och bostadslöshet. Det byggdes med subventioner och många fick läsa vidare på komvux för att kunna ta ett jobb eller börja utbilda sig.

Jag hann jobba i några år innan våra politiker tokförsvarade kronans värde och utlöste 90talskrisen. Istället för att försvara bostäder och jobb drev Bildtregeringen tillsammans med Ingvar Carlsson en linje som fick vanliga bostadsägare och småföretagare utfattiga. Det som var bra med denna kris var att vi har lärt oss värdet på allt som inte är nytt. Vi kan sedan dess hitta det vi behöver utan att slita mer på vår jord. Den vinsten är hög. Men förlusten för dem som hade fått lån till sin bostad eller företag och som förlorade sina lån på grund av räntorna var och är fortfarande enorm. Vi har som samhälle inte återhämtat oss än. Nu kallar politikerna 5 procents arbetslöshet för låg, innan 1990-tals krisen var det massarbetslöshet.

Alla dessa kriser har hela tiden vidgat klyftan mellan dem som kan roffa åt sig och dem som jobbar i yrken där både friheten att bestämma över arbetet är låg och lönen.

Nyheten idag om att SCA:s styrelseordförande Sverker Martin-Lööf  avgår hade varit en sensation 1989. Men idag är vi inte förvånade över att det finns en gubbhylla med stofiler som inte ser några gränser för vad de kan unna sig med hjälp av arbetsgivarens pengar. De tror att de är företaget. Och de är så långt borta från vår verklighet att de inte ens förstår att deras kultur att ta vad de kan från företaget inte går hem hos kunderna.

Ja, för vem är deras kunder? Inte de jaktkompisar som Sverker Martin-Lööf fraktat runt med privatjeten, utan det är de kvinnor som kånkar kassar från mataffären och byter blöjor eller bindor från Mölnlycke.

Och de kvinnorna och männen som väljer vilken sorts blöja som de ska köpa har makten över företagets framtid, inte gubbarna med jaktvapen på väg till skogarna och villan där SCA har satsat 100 miljoner kronor.

Jag håller tummarna

 Jag håller tummarna för att Alexander Majorovs rehabilitering har lyckats. I morgon får vi veta om han får vara med i Europamästerskapen i Stockholm.

Jag håller tummarna för mig själv och för att den text som jag håller på med kommer att bli klar. Meningen är att jag ska skicka in den till en novellantologi. Det vore så kul att få se en text i tryck. Nu är det fem år sedan sist.

Jag håller tummarna för att mlle Renault kan repareras. Det är så omständligt att byta bil. Men måste jag så får jag väl leta reda på en lika praktisk och bekväm bil. Vad ska jag drömma om? Den nya modellen Capture? En ung herr Citroën, eller kanske en förståndig tysk?

Drömma måste vi får göra under dessa tolv oxveckor.

En almanacka med klisterbilder ...

Minns ni scouternas almanacka med klisterbilder? Den där som patrullerna sålde vid dörren? Varje januari var det en bild med domherrar som vi slickade på och klistrade fast. Utsikten från köksfönstret fick mig att tänka på hur det var då när en almanacka med klisterbilder och ett block med datumblad som vi rev av, roade oss i köket.

Dofterna i 1950-tals huset där vi bodde vid rondellen mellan Ankdammsgatan och Virebergsvägen var helt annorlunda mot hur det luktar idag. Ja, det fanns ju inga fläktar så alla mat som lagades i portuppgången blandades samman. Från källaren kändes doften av jord och lök. Där hade alla potatis och lök i säckar.

I köket var det praktiskt modernt. Alla bänkar var höga, Det fanns plats både för ett kylskåp och ett stort skafferi med ventil i ytterväggen. Gissa hur luckorna till skåpen var målade? Just det, de var grå. Alla kök i hela huset hade grå luckor, det hade köken i  höghusen på samma gård också. Grått och och grått var populärt. Till och med perstorpskivan var grå. I lägenheten fanns det en enda plats med lite färg och det var i badrummet. Väggarna där lyste ljusgröna. Sjukhusljusgröna.

Då var det tur att alla dörrar var i vackert trä och alla golv var i sten eller så var det parkett. För bolaget som byggde hoppades att husen skulle hålla i sextio år.

Men jag är nästan säker på att allt är utbytt och ombyggt sedan länge. Så minnena av hur det var att bo utan de maskiner och fläktar som vi tar för givna idag är väl försvunna.

Det enda som fortfarande finns kvar från 50-talets kök är scouternas almanacka.

Doften av brända bromsar

Idag är det kallast i landet vid älvens strand. Då fryser naturligtvis bromsarna fast på mlle Renault så nu sitter jag här utan bil. Doften av brända bromsar fick mig att bli riktigt ledsen.

Jag blev helt bedrövad, fast det bara är något som går att laga. Det är så ibland att en liten olycka får en stor att ta över.

Jag får välja att njuta av den otroligt vackra dagen och elda i kaminen. Då blir det bättre. I alla fall just nu.

Lite recept

Kirunaros

Jag tänkte bara tipsa om att det går att få till saftiga grytor på magert kött. I lördags kom våra vänner från samhällsrummet. Det var länge sen vi jobbade där men vi träffas ibland för att äta och ha det bra tillsammans. Nu är det bara två av sex kvar på tidningen. De andra har gått vidare i sina liv.

Jag tänkte att vi skulle äta lite lokalproducerat kött och hittade 1,5 kilo ytterlår i frysen. Inte helt lätt att få både mört och saftigt. Men jag marinerade köttet i ganska stora bitar, en flaska rödvin med ett lagerblad och en halv vitlöksklyfta,  i 24 timmar.

Jag torkade alla köttbitar och stekte dem på rätt hög värme innan jag stoppade dem i grytan med lökklyftor (sex lökar), tre morötter i grova bitar, marinaden och en liten bit apelsinskal. Jag saltade och pepprade på köttet i stekpannan och doftade 3 mask mjöl över bitarna i grytan innan  jag la i allt det andra. Sen fick allt småputtra i fyra timmar.

Jag fyllde på med 20 klyftade och stekta champinjoner, en burk syltlök, en tsk timjan, en msk tomatpasta och smakade av med salt.

Till grytan serverade jag potatismos med västerbottenost.

Vid sidan om gjorde jag en sallad på olika sorters blad med en enkel salladssås på dijonsenap.

Fransk husmanskost blev det, med tarte Tatin som efterrätt.

Tarte Tatin är en upp och nervänd äppelkaka.

Börja med att hälla i en dl vatten i en gjutjärnspanna, två tsk citronsaft och två dl socker. Smält på mellanvärme och vänta tills allt är gyllenbrunt. Häll över karamellen i en form på 26 cm och lägg i äppelklyftor från 4 stora äpplen. Grädda med ett lock av smördeg eller pajdeg i 35 minuter på 200 grader.

Ta ut kakan och låt den svalna i några minuter. Lägg ett stort fat över kakan och vänd.

Servera med glass.

Passade bra en vinterdag i januari.

Kan vi begripa?

En helt vanlig vecka börjar med levande ljus och en spinnande Stella. Med nyheter som inte är lätta att förstå. Hur ska vi kunna begripa flyktingarnas desperation när de föses tillbaka över gränsen från Grekland? Hur ska vi begripa hur författigat Grekland har blivit av att alla banker i Europa skulle överleva före det grekiska folket?

Över en miljon medborgare i EU flyttar på grund av ekonomiska skäl från Irland, Spanien, Portugal och Grekland. Är euron värd detta?