När politikerna tänker på hus tänker de monument

Varför drömmer inga politiker om att bygga bostäder? Varför faller de för att bygga monument över dumheten? I nästan varje större kommun pågår planarbete för att skapa byggnader som ingen vill ha. Ja, förutom de politiker som vill peka på dem när de har fått barnbarn och säga det här byggde jag.

Detta utbrott får jag när jag läser om alla omöjliga hus som planeras här i Luleå och i Stockholm. Hus som kommer att ha hyror dyrare än Strandvägen, eller Gültsauudden.

Tänk om det fanns kloka makthavare som tog fram bostäder som vi kan bo i. Tänk om de dessutom kunde se till att bygga där det finns kommunikationer. Tänk om de kunde planlägga hela området med skolor, förskolor, idrottsplaner och badhus så att det fungerar i alla väder och inte som nu sätta upp provisorier.

Hur kan det komma sig att alla kommuner gör på samma oplanerade sätt? Vilka ideologier och teorier säger att det är bättre att bygga fel och dyrt istället för att planera inför framtiden?

Det är unga människor med för det mesta låga inkomster som ska flytta in i bostäderna som byggs. Om kommunerna ska överleva. Men det byggs för pensionärer som säljer sina villor och vill flytta in i stan. Det är bara de som kan hosta upp dessa overkliga månadskostnader. Och de måste vara två. Inte kan någon som lever ensam betala 15 000 kronor för att bo i en tvåa med sjöutsikt.

Det tycker jag att våra riksmedier ska berätta om istället för att tjata om en mjukporrfilm i en hel vecka.

Platsens magi

Om någon hade sagt Grosseto, eller Maremma till mig före 2012 hade jag tänkt på doftande kullar, salta stränder och utsökta middagar.

Men nu har Grosseto blivit staden där kaptenen på Costa Concordia satt i husarrest under rättegången efter det att han flydde från faryget när det gick på grund. I går var det domstolen i Grosseto som meddelade domen att kapten Schettino ska sitta i fängelse i 16 år. En mild dom tycker åklagaren som yrkade på 26 år; det dog 32 människor i olyckan och ett hundratal skadades.

Det tog 19 månader innan domen kom.

En tid som har förändrat mångas uppfattningar om sydvästra Toscana. Regionen Maremma är ju en plats som fram till 1960-talet var en av de fattigaste i Europa. Men sen satsade både Italien och många internationella organisationer på att denna plats skulle utvecklas till ett paradis. De svenska fackföreningarna gick samman och byggde ett enormt hotell som idag är öppet för alla. Riva del Sole var platsen dit många åkte på sin första resa till Medelhavet. Konsum i Stockholm organiserade resor, olika fackföreningar och Reso.

Mormor och jag satt med "Storstaden" Konsums tidning och drömde om att kunna resa dit. Men hon hade hela tiden andra saker som måste fixas så vi kom aldrig iväg. Jag fortsatte att drömma om livet vid stranden och i skuggan av alla träden vid Rivas anläggning. Då hände det. Jag fick ett stipendium och fick njuta av den mest avkopplande semester som jag har haft.

Uppfattningen om en plats kan förändras rätt snabbt, och det borde vi ta vara på. Ja, ta chansen att förändra vår plats. Jag tänker på hur Britta Lindwall och hennes make har skapat The Three hotel i Harads. Ve hade kunnat drömma om att Vouge skulle resa till Harads för att göra ett reportage?

Vasst socker och en doft från Paris

Vissa dagar är rätt speciella. Ja, på både bra och mindre bra sätt. Igår ringde två av mina kusiner. Den ene har jag inte talat med sedan 1980-talet, den andra var det säkert sju år sedan vi hördes av.

Bägge samtalen var oväntade och kära. Kul att få tala med dem som fanns när jag var mycket yngre. Bilder av vad vi var med om på släktträffar och sommarlovet dök upp i mitt huvud.

Ett minne som är ovanligt starkt är ett från mina farföräldrars guldbröllopsfest. Vi hade samlats alla i familjen i en festvåning. Där fanns kusiner och en farbror som jag inte ens kände igen.. Jag kommer ihåg att jag beundrade allas fina kläder.

Allra finast var min äldste kusins fästmö, och så min fina ärvda vita spetsklänning.

Maten var säkert god men väldigt annorlunda för en nioåring. Jag minns fortfarande glassbomben med spunnet socker. Socker som var vasst och kändes som nålar. I mitt lilla huvud var spunnet socker mjukt  som sockervadd.

Ibland när  jag känner doften av Miss Dior ser jag dem som var i tjugoårsåldern på denna festernas fest framför mig. Jag undrar vem av dem som var där som doftade så.

Det tog många år innan vi sågs igen allihopa. Då firade vi att det var etthundra år sedan farfar föddes. Då var det jag som var i 20-års åldern och mina kusiners barn var just barn.

Tänk att ett samtal kan få oss att minnas så mycket och egentligen kanske inte det relevanta. Kul var det att få minnas lite grann.

När är det accepterat att utkräva ansvar?

Tänker ni också på den nioårige pojken som blir fasthållen och nästan kvävd, knockad av en vuxen vakt på Centralstationen i Malmö?

Hur kunde det ske? Hur kunde en vuxen person ta och lägga ner en nioåring på golvet och hålla hans huvud så att det slog mot stenen och lägga handen över pojkens mun?

Varför valde inte den vuxne mannen att hålla fast pojken i famnen?

Det är frågor som tumlar runt och som gör mig rädd. När kopplade vi bort sans och förnuft och lät vakter utöva våld mot barn? När jag hör hur polisen i Malmö, först beslutar att inte utreda vad som har hänt, då undrar jag vad som har hänt med polisen.

Istället tas vakternas anmälningar av våld mot tjänsteman på allvar och läggs ner på grund av att pojken är nio år. Inte på grund av att han har slagits för sitt liv.

Vet ni jag hade gärna velat veta varför polisen inte tar in vakterna och förhör dem direkt efter händelsen. Det kan ju ha varit så att de var rädda för att pojken skulle rymma över spåren eller rusa ut i trafiken, men det får vi aldrig veta.

Vi får antagligen aldrig veta något om vad som skett. Och vi får aldrig se att någon inblandad tar ansvar för vad som hände med den nioårige pojken.  Det händer ju aldrig att någon som gör fel får ta ansvar för vad de har gjort.

Samhället har snart inga broar kvar mellan oss som är vanliga löntagare och de som vi väljer i allmänna val.

En näringsminister som tar ett beslut som i slutändan kostar skattebetalarna 50 miljarder kronor. Ett trafiklandstingsråd i Stockholm som inte finansierar kollektivtrafiken utan sänker skatten, ett kommunalråd i Luleå som satsar stora resurser på att bygga lyxbostäder i Södra hamn istället för att bygga lägenheter som alla kan bo i.

De hittar inte längre fram till verkligheten, och de kommer aldrig att få någon hjälp att hitta rätt, inte när det inte är comme il-faut at utkräva ansvar.

Ett fint måndagsbesök

Här är morgonens finaste gäst. Hen har byggt ett system med tunnlar under den djupa snön. Vid varje träd finns en öppning där korren hoppar upp och letar efter frön. Kul att det fortfarande finns lite vilda djur kvar här vid älvens strand. Jag saknar de där morgnarna när ängen var full av spår efter harar och en älg stod nere i strandskogen. Nu är vi mer urbana, då är det tur om vi får se dem så här nära.

(ja, bilden är lite suddig, ljuset ville inte riktigt räcka till.)

Olika grå nyanser

.

Denna vecka har jag läst olika artiklar om konflikten mellan Israel och Palestina. Och det är lätt att förtvivla. Så många känslor får styra och så lite förnuft. Det är som om ingen kan se förbi all propaganda.

Svenska Dagbladet publicerar Israels propaganda genom  ambassadören Isaac Bachman.

I veckan fick den franske filosofen Bernard-Levy berätta om hur han ser på Sveriges erkännande av den Palestinska staten i DN. i en för övrigt pladdrig och ogenomtänkt text.

Idag skriver Nathan Sachar i DN om den palestinske presidenten Mahmoud Abbas och den texten ger fler förklaringar till hur konflikten har kunnat rulla vidare trots alla dessa oändliga försök till fredssamtal och konstruktiva lösningar.

Det är svårt att veta vilka källor som framför verkliga och sanningsenliga berättelser om vad som hänt och händer i Israel och i de palestinska områdena. Vissa fakta kan vi ta på. Muren finns där och spärrar av livet för palestinierna.

Raketerna finns där och skadar och skrämmer israelerna.

Vedergällningen.

Det finns ingen balans, inget hopp så länge som tron på att rättvisa kan skipas med våld. Bara mer död och kaos.

När kriget bröt ut 1967 gick jag i lågstadiet. Min småskolelärarinna Rut Levin var djupt troende pingstvän. Hon skrämde upp oss som varje dag i två års tid hade levt i Jesu tid med en karta över de platser som vi fick läsa om i Barnens bibel. Vi fick veta att varje dag dödades Jesusbarnet om och om igen. Och det var alla de barn som levde i Israel som hon var orolig för.

Vi fick se filmer om fantastiska kibbutzer. Varje apelsin från Jaffa var godare än en som kom från Spanien. Det fanns en vit och en svart sida. Och nu då när alla har sin egen grå färg att försvara?

Men en dubbel ranunkel

Med en blomma och Sofia Jannoks Snölejoninnan önskar jag er en härlig vinterdag.

Ska vi förflytta oss till framtiden?

När vi vaknar klockan fem i sex är det strömavbrott. Det enda ljus som syns är månen. Men sen när jag går ut så kommer strömmen igen.

Idag är det kramsnö och alla högarna har sjunkit ihop. Noll. Noll grader och noll snöfall. Då är det rörande att lyssna till morgonekot som rapporterar om snöfall i övre Norrland. Snö faller det vid Treriksröset där det är 20 mil till närmaste by. Vi andra njuter. Solen skiner och takdroppet håller takten denna samiska nationaldag.

Jokkmokks marknad, samisk demonstration och Alice Bah Kuhnke som ska hinna med att möta alla samiska organisationer som vill framföra sina argument. Ska vi få se en regering som ser till att den gamla lagen om renskötsel ändras, en regering som erkänner ILO:s konvention om urbefolkningar, en regering som förflyttar Sverige till framtiden?

Aurora, morgonrodnad

Denna vinter med bonussnö har vi haft ett par soliga dagar. Två. Det verkar lite och jag kan inte minnas en vinter vid älvens strand med så många molniga dagar.

Men jag får väl upprepa mig och säga att mannaminnet är kort. Kort är det. I alla fall om vi ska lyssna till Jan Björklund, fp.

Det finns ingen minister som har upprepat fler gånger att politiska beslut ska fattas efter vetenskap och kunskap.

Det har han glömt. Hans minne är helt tomt när han föreslår tidsbegränsade uppehållstillstånd. All vetenskap visar att detta försvårar integration och förlänger tiden innan en flykting styr över sitt liv.

Som vanligt när Jan Björklund blir påkommen med halvsanningar och rent flum så upprepar han sitt förslag som en papegoja. En fågel med större minne?

Adware heter skiten

Nu vet jag att det heter adware och att det är ett mindre helvete att få bort. Ja alla dessa annonser och länkar som har tagit över i min webbläsare.

Jag hoppas att ingen som läser på bloggen drabbas.

Jag fortsätter att försöka rensa i röran och så skriver jag när det är fixat.

Jag lyfter

Vissa dagar. Vissa stunder. Vissa ögonblick lyfter livet ovanför allt som tynger ner det vardagliga. Det kan vara en doft av riktigt vällagad mat, eller en nyutslagen blomma på mandarinträdet. Det kan också vara en vacker sång, en ljuvlig ton eller ett ord eller två som ger en helt ny bild av vad vi upplever.

Idag är det denna bild av frosten på Lailas ruta i ateljén. Den förhöjer inte bara ett ögonblick utan en hel vecka.

Kaos på fler än ett sätt

När det ser ut så här en morgon när dagens första ljus dyker upp i öster då är det ganska svårt att bortse från att snön tar över.

Ja, när andra erfarenheter och funderingar är alldeles för svåra att bära på, så är det lätt att det konkret jobbiga med att röja snön fyller upp mina tankar. Det kan man ju klaga på i all evighet. Det kan ju stå för allt som inte är som det borde vara, det bittra och begränsande. Men ... både och får väl gälla även denna gång. Ja, jag har drabbats av både snökaos och kaotiska erfarenheter. Men jag har det bra på alla andra sätt. Då är det ganska lätt att leva med snön i drivor och lite kaos i hörnen.

Hjälper gör god sjömansbiff, nya experiment med akvarellfärg och att de fina ljusa gardinerna sitter uppe.

Februari börjar med hopp om förändring.

 

Snöhinder

Vi längtar efter snöröjning och uppehåll i norra Norrlands kustland. Idag grävde jag mig ut till brevlådorna för att hämta in söndagstidningen och sätta värme på en bil. Bilen fick vara för det var så djup snö att den aldrig skulle kunna köras upp på vägen.

Istället blev det en lat dag med många timmar konståkning. Vilket ger lite dåligt samvete. 

Utan slut är det svårt att ta sig ut

Jag undrar om det är så här det kommer att bli varenda vinter nu när vi inte har tagit i och sett till att vi släpper ut allt mindre koldioxid.

Idag syns inte fröautomaterna för de göms under snön. Idag drunknar jag när jag tränger mig förbi mlle Renault som står utanför förstubron. Först fick jag kämpa för att få upp ytterdörren. Sen fick jag ta stavarna för att kunna känna efter var jag kunde gå.

Men trots all denna snö hade snösvängen lyckats hålla vår smala väg öppen och tidningsutbärarna hade lämnat tidningarna i brevlådan. De är verkligen hjältar.

Om ni undrar över hur hög drivan är kan jag berätta att hyllan med blomkrukor är 160 cm.

Över alla gränser

Nu når den upp till tredje hyllan.Vi drunknar alldeles snart i alla fluffig snö.

Trafikverket satsar hårt på att tågen ska sluta rulla

Ibland tror jag att det är första april när jag läser om Trafikverket. De vill dra in minst ett nattåg från övre Norrland på grund av att resenärerna oftare reser på annat sätt. Men de talar inte om varför tågen inte fylls.

De berättar inte att järnvägsspåret mellan Boden och Bastuträsk är så dåligt att alla tåg får rulla i 70 km/h istället för 160 km/h. Trafikverket började byta ut rälsen men så snart den nya budgeten, alliansbudgeten, gick igenom i riksdagen drog trafikverket in pengarna.

De berättar inte att de ställer in tågen på grund av blåst, kyla, snöfall, löv och annat som skulle kunna störa trafiken. Detta innebär att de som vill inte kan resa med tåg.

Antalet passagerare mellan Luleå och Umeå har halverats på grund av att resan tar en timme längre när tågen bara får köra 70 km/h. Dessutom är det så att om tågen ställs in får resenärerna vänta på att det går att köra igen.

Hur många vågar satsa på att ta tåget om de ska till universitetssjukhuset, universitetet eller på möte?

Jag kan inte begripa varför vi kunde resa med tåg oavsett väder för 25 år sedan. Det var samma vagnar, samma spår och mycket kallare vintrar.

Nej, först gör vi det omöjligt att lita på tåget som ett säkert och bra sätt att resa, sen drar vi in tågen på grund av att ingen vågar satsa på att tåget kommer fram. Det är en ekvation som alltid ger samma resultat.

Glöm inte, mannaminnet är kort!

Osmakligt, säger Ann Ramberg. Utan bäring tycker andra. Men jag tycker att det är ytterst relevant att fråga hur vår nästa monark ställer sig till sin familjs historia, som initiativtagare till de vita bussarna och som medlemmar i nazistpartiet samband med att hon firar Förintelsens dag. Tack Rolf Fredriksson för att du ställer relevanta frågor.

Jag hoppas att alla har lyssnat till de överlevandes berättelser och fortsätter att berätta vad de hört. Vårt mannaminne är kort.

Väldigt kort när det gäller vår skolhistoria.

Idag visade det nya skolforskningsrådet att betyg inte ger bättre kunskaper i skolan för dem som är yngre. De har gått igenom 6 000 vetenskapliga artiklar om hur betyg i tidiga åldrar påverkar barnens möjligheter i skolan. Och det står klart att de inte tillför något positivt utan hindrar dem som har det svårast att lära sig mer.

Men alliansen och Sverigedemokraterna bortser från den kunskap som finns och fortsätter att kräva betyg i årskurs fyra. Hur var det nu? Skulle inte vi ha en "kunskapsskola", Jan Björklund? Borde inte den vila på vetenskaplig grund?

Och allt flummande om flumskolan som Jan Björklund och hans partivänner ideligen tar upp; glöm inte verkligheten.

De tre senaste läroplanerna har en alliansminister lagt fram,

Britt Mogård (m) 1980
Beatrice Ask (m) 1994
Jan Björklund (fp) 2011

Men det verkar som just den kunskapen är glömd.

Tvillingarnas 60-årsdag

Idag är det mina kusiners 60 års-dag. Jag tänker på den tid som vi har umgåtts. Tänker på 1965 då vi var på Ispeudde hela sommaren. Tänker på 1975 då vi redan hade tappat en del av den kontakt vi hade haft varje sommar. Tänker på 1983 då de fick barn. Tänker på 1989 då vi firade ett bröllop i Glömminge. Tänker på att en av dem har varit här en mörk höstkväll på 1990-talet.

Ja de tillfällen som vi har setts de senaste 30 åren är inte många. Men ändå har jag en stark känsla för att de där sommarloven när vi bodde grannar betyder något även idag.

Glädjande nyheter från Kiruna

Åh, vad jag hoppas att det ser ut så här när det blir ljust. Jag har lite svårt att hänga med i alla svängningar i vädret. Den ena dagen är det 20 minus, sol och helt stilla, den andra flera plusgrader, kuling och blötsnö.

Men jag ska inte klaga. Inte vara ynklig. Jag ska vara glad. Jo, jag blev så glad när jag läste Anders Lindbergs insändare i dagens NSD.  Han har varit svårt sjuk och vårdats på sjukhusen i Kiruna, Gällivare och Sunderbyn. Han är kommunikatör på LKABs informationsavdelning och en mycket skicklig sådan.

Så här skriver han om sitt möte med vården:

"Jag jobbar inom industrin och har därför fascinerats av de kvalitetssäkringar, metodiska analyser och avvikelsehanteringar som jag har fått se under sjukhusvistelsen."

Det är väldigt intressant att få läsa hur en person som arbetar i ett av Sveriges största företag på ledningsnivån ser på hur vården fungerar. Och det han ser borde vi alla se:

Underbetalda överbelastade, högpresterande som med gott humör inför patienterna ger den bästa vård.

Vi läser varje dag om hur alla vårdorganisationer som finns måste dra ner för att de inte håller budgeten. Inte håller budgeten, ett mantra som verkar vara viktigare än att resultatet av vården blir den vi förväntar oss.

Skämmes, som man säger på nordligt mål. Skäms. Alla som jobbar med vård ska slippa lyssna till tjänstemän och politiker som gnäller om pengar. Jag tänker ofta på att landstingshuset i de flesta län är större än sjukhusen. Det är där besparingarna kan göras.

Sollyckan

Idag är det dagen då solen lyser in genom fönstren för första gången sedan i höstas. det är 68 dagar sen det skedde senast.