Det knoppas

Livet spränger överallt. Vi sitter inne och lyssnar. En duva, en sångare och regnet som hoppar. Vår är det. Men den tar tid. Länge länge får vi njuta av björkens små ljusa löv. Långa är köerna med liljekonvaljespjut. Klematisen klättrar men knopparna har fortfarande sin gröna kappa på. Vinbärsbuskarna har en doft av bär men blommorna knyter sig bakom bladen. Äppelpäppel låter det när några hackande fåglar övar i telefonstolpen. Men äppelblommorna sover än. Godmorgon lördag.

Minnet finns överallt

Överallt där vi gick i Berlin fanns det spår av nazismens framfart. Och i den östra delen syntes hur kommuniståren mellan 1945-89 påverkat stan. Det fanns en mörk botten i allt nytt.

Den sommaren skulle det hållas fotbolls-VM, hela stan fixades till. Överallt hände något. Alla möjliga och omöjliga platser blev omgjorda men hela tiden fanns och finns minnet av dem som mördades kvar.

 På Hamburg Banhof, det nutida konstmuséet fyllde Biblioteket i bly av Anselm Kiefer en sal med minnen av död och förintelse. Förintelsemonumentet, denna enorma yta med sten, på den plats som varit en öken mellan öst och väst, tar all energi och får oss att tänka.

Det Judiska muséet har en arkitektur som får oss att känna hur det är att alltid vara den som är annars i majoritetens ögon. Det är ett museum som skildrar den judiska historien och som påminner oss om att det inte är självklart med mänskliga rättigheter och jämlikhet. Det är något som vi alla måste värna och slåss för.

Varfö skriver jag detta?  Jo, för att ingen har rätt att relativisera eller förminska de brott som begåtts mot våra minoriteter i Europa. Ingen.

En länk till Maja Hagerman

För två år sen rescenserade Maja Hagerman Karl Ove Knausgårds historieförfalskning av Hitlers liv. Här finns en länk.

Här är ett av de minnesmärken som finns i Berlin som berättar om hur nazismen krossade demokratin 1923-45

"För att nazismens skönhet finns" Hur töntig kan man bli.

För mig finns skönheten i olikheten, öppenheten och människan, men Karl Ove Knausgård framhåller en helt annan bild:

"Självklart var nazismen också vacker, för hade den inte varit det så hade ingen låtit sig förföras av den.

Den skönhet som vi vet är fel, är det bara romanen som kan beskriva.

Varför skall den göra det?

För att nazismens skönhet finns."

Efter dessa fyra meningar inser jag att Ebba Witt Brattström har rätt. Det finns en plats där friheten och öppenheten är norm och det är inte i den homosociala gemenskapen. Friheten finns  där alla ses som människor i första hand och inte som kön. 

En droppe vett och ett kryddmått eftertanke kanske skulle ge vid handen att många av Knausgårds landsmän mördades av det han ser som vackert och skönt. Många fick sina liv förstörda. Många levde i bojor både bokstavligt och i tanken. Ingen norrman utom dem som följde i Quislings fotspår skulle beskriva Min kamp som vacker när den har A Hitler som upphovsman.

Denna debatt om hur vissa av parnassens män speglar sig i varandra och hur de uttalar sin rätt att se på unga flickor som objekt till för deras lustar gör mig så sorgsen.

Varför är deras blick på kön och drift viktig, varför är deras åsikt värd att vädras? Varför är inte offentligheten öppen för dem som är fria och utan behov av att kocketera med mörkrets ideologier och sliskighet? Det är så töntigt att det är svårt att ta in.

Ett lästips

Isa Chen beskriver med sin egen poesi hur det är att vara långt från barndomens stigar på våren.

Läs hennes fina text här.

Tankar i vintervårens tid

Idag vaknade jag ilsken som ett bi. Jag hade tyvärr läst tidningen i natt när jag inte kunde somna. Trots ilskan somnade jag om och nu tänker jag hela tiden på hur tydligt vårt klassamhälle är.

Ja, läste ni att Jimmie Åkesson får betala tillbaka 65 000 kronor av sin sjukpenning. Han hade inte rätt till den i och med att Sverigedemokraterna betalade ut hans lön när han var hemma och var sjuk.

Hur hade en vanlig familj med bostadsbidrag som fått ut 65 000 kronor för mycket på grund av en förändring i deras inkomster, blivit behandlad? Hade Försäkringskassan nöjts sig med att de hade betalat tillbaka de bidrag som var för höga?

Ja, hade de sluppit rättegång och böter?

Den andra tanken som mal i mitt huvud gäller storleken. Ja, hur stor plats en missnöjd man kan få på DN:s kultursidor när han ifrågasätts av en kvinna?

Kolla här!

Det riktigt humoristiska är att han faller på eget grepp och uppfyller alla homosociala normer som Ebba Witt Brattström berättade om i de två korta debattartiklar som DN har publicerat.

Kolla här!

Jag tänker på hur otänkt Karl Ove Knausgård förklarar sin kärlek till 17 maj. Han skriver som om det inte finns en historia av ultranationalism och ett främlingsfientligt parti i Norges regering. Inget beslut om att förbjuda tiggeri. Jag unnar honom att älska sitt land, flaggan och kungahuset, men inte oreflekterat som en ett barn. För han är inget barn. Han är en av makthavarna i nordiskt kulturliv och han har inte kvar chansen att kokettera med okunskap eller charmig barnslighet.

Så tänker jag här vid dimman och vintervåren.

Paraplyer för fler filmskapare som inte är medelålders män

Vissa regniga dagar fastnar den i mitt huvud. Ni vet den där sången om "Les parapluis de Cherbourg". Jag hör hur Catherine Deneuve plågar sig igenom replikerna när hon sjunger dem.

Här är kärlekens tema ur filmen.

Det passar bra att lyssna till den idag när filmfestivalen i Cannes pågår och himlen har öppnat sig över älvens strand. Det är 51 år sedan den vann guldpalmen. Och Catherine Deneuve fortsätter att spela in film. Regnet fortsätter att falla och i år är det Ingrid Bergman som ger festivalen glans. Det är inte normalt en filmfestival som låter kvinnor ta plats.

Två gånger har filmer skapade av kvinnor fått inleda festivalen.

Vi får hoppas att de homosociala vindarna vänder över Medelhavet och fler får chansen.

Musöron och strålande sol

Ibland behövs det bara lite färg för att kunna känna doften av vår. I morse var det rätt rått men mycket grönare än i går. Inte tyst en sekund, överallt är det fåglar som håller på att berätta om vad som hänt. Jag ser att det har hänt massor på de fyra dagar som vi varit borta.

Bladen har öppnat sig i den sibiriskaärthäcken, på Kirunarosen, rönnen, björken vid vägen och i pilarna. Bland lökarna har ganska många narcisser börjat blomma och ännu fler scillor. Vid husväggen står en liten armé med gröna liljekonvaljer och högst upp på kullen är det några veka kungsängsliljor som jag hoppas på.

Solen, den solen som inte sken så mycket i söder lyser från en vårblå himmel. Värmen däremot är inte påtaglig. Det får vi tacka för nu när musöronen i björkarna får ett förlängt liv.

Nog med drama

Jag jagar Stella och hon springer upp och ner i björkarna. Först rusar hon över hela ängen och sen hänger hon i trädet till dess att hon tycker att nästa är mer spännande.

Jag blir lite uppskakad och tittar upp. Då ser jag detta.

Kul med ett drama på håll hinner jag tänka innan Stella rymmer till häcken mot vägen. Vad hon gör sen vill jag inte tänka på. Bara en halv meter från en bil som kör alldeles för fort springer hon över till grannen.

Varför råder största möjliga tystnad?

I väntan på en riktigt varm natt vilar alla knoppar nere vid det iskalla älvvattnet. Regnet räcker inte till så här nära kylan som stiger upp ur älven. Det är bara att vänta.

Här uppe vid vägen är det vår.

Uschligt regnigt, men vår.

Det är otroligt intressant hur olika vi uppfattar det vi läser. Och vilka som har tillträde till den offentliga arenan.

Ebba Witt-Brattström skrev om Stig Larsson och Karl Ove Knausgård på DN:s kultursidor. Denna artikel har nu spritts i alla sociala medier men inte hamnat på Sveriges televisions bord.

I en intressant frågeställning undrar Ebba Witt Brattström om hyllade författare av manligt kön kan säga vad som helst och hyllas för det. Som exempel tar hon bland annat Stig Larssons uttalande i dokumentären som SVT sände om att trettonåriga tjejer får skylla sig själva om de har bröst.

Vad är det som gör att inte andra kloka kulturarbetare skriver om hur dessa två författares uttalanden om att vi lever i en tid som hämmar deras sexuella drift efter småflickor?

Jag somnade till dokumentären om Stig Larsson. Den är skittrist och han är en överreklamerad övermogen gubbe. Glömmer aldrig när jag led mig igenom romanen Introduktion , Det gjorde jag för att jag verkligen gillade pjäsen VD som gick på Dramaten. Sen dess har jag inte lockats att öppna någon av hans böcker.

Knausgårds gestaltning av det egna egot är lika intressant som titeln på den evighetslånga romanen. Min kamp.

Jag vet inte vad som gör att dessa två geniförklarade män måste provocera genom att kladda på unga flickor.

Kan någon förstå det?

Lite vår som jag hittade

Sopsäcken är proppad med höstens försyndelser. Släpvagnen full med det borde slängts för länge sen. Då går jag en runda och ser vad som hänt. Hällregent i lördags och solen som skiner sen igår har fått massor av gröna små sköna blad att vakna till liv. Slänten vid syrenerna är blå av scilla. Och överallt hörs det att hänförelsens tid är här.

Försyndelser kan vara lätta att rätta till eller som kan det vara händelser som inte går att rätta utan ordentliga förändringar.

Idag läser jag Per Wirténs artikel om PISAdoktrinen. Ni vet de heliga skolundersökningarna som ett amerikansk konsultföretag, McKinsey, gör åt OECD. Ni läste rätt.

Det är inte de som har kunskap om hur vi ska utbilda våra barn som testar dem. Det är ett bolag som är känt för att vara bra på att rationalisera bort de delar ur ett företag som de inte anser är lönsamma.

Per Wirtén berättar att vi alla kan gå in på Sveriges Radios hemsida för att lyssna till de forskare som har kunskap om hur skolan kan bli bättre.

Idag är PISA ett mantra som genererar pengar till de som skapat undersökningen. Inte ett instrument för att ta reda på hur den bästa skolan ska byggas upp.

Gå in och lyssna på Vetenskapsradions undersökande program om vad vi varje gång skolan diskuteras tar upp som en sanning, utan grund.

Sol, städning och reparationer

Nu drar jag fram lite sommar från vinterns gömställen och fixar ett rum mellan träden.

Våren spränger sig ut

Nu spricker våren. Alldeles tyst. Jag står där och kikar upp på rönnen som sakta slår ut. Alldeles intill står en hägg och tvekar. I lökhögen sträcker sig den första narcissen upp mot himlen, en humla murrar och sätter sig mitt i. Stella jagar på. Först är det en  fluga som surrar, sen är det ett bi.

Ja, det är pastoralt nu när våren spränger sig ut.

Men samtidigt är det en tid av stumhet. Varje timme lägger politiker omänskliga förslag. För att inte tala om de knäppa som samlade in pengar i Mönsterås för att se till tiggarna skulle svältas ut. Då var inte riksmedierna tysta så tysta som de har varit sedan en förtvivlad mamma tände eld på sig själv i sjukhuset här i Sunderbyn.

Nu ligger hon på brandskadekliniken i Uppsala och har 30 procentiga brännskador. Hon hade skadat sig ännu mer om inte alla  som hon mötte på sjukhuset slet av sig jackor, rusade efter vatten och brandsläckare.

Om denna händelse och andra skriver Nils Johansson här.

Är vi vakna nog att förstår hur viktigt det är att inte vara tysta? Det tänker jag på 70 år efter freden 1945. Den som skulle skydda oss från krigen. De som sen dess har pågått varje dag året runt.

Här är jag

Fika och ljus heter Takako Takeuchis installation som avslutade hennes tid i Luleå. Den är inspirerad av vårt fikande, våra ljus som vi tänder varhelst vi är och de stickkaféer som hon deltagit i.

Takako är en japansk textilkonstnär som återvände till Luleå fem år efter hennes succé i Konsthallen med sitt istempel i en japansk knytteknik.

Bussen snos av ledningen

Jag är uppväxt utan bil. Det gick eftersom att jag bodde i Stockholms förorter. Vi kunde ta bussen överallt hela dagen och kvällen. Vi kunde klara oss utan hjälp från familjen. Ja, vi tog tbanan ibland men för det mesta var det bussen som vi klev på.

Denna vecka protesterar de som åker buss för att SLs ledning har valt att förändra och lägga ner vissa busslinjer. Ofta är det linjer som de biloberoende är beroende av. 

Ja, ledningens beslut förändrar livet för dem som måste ta bussen för att klara sig.

En buss som jag känner till är den som gjorde mig oberoende och fri från sexan och framåt. Den går mellan fler än sex skolor, alla idrottsanläggningar, alla stadsdelar och all service på Lidingö. Den vill SL lägga ner, men politikerna lovar att den ska gå 7-9 och 13-16 på vardagar i höst.

Inte en chans för de ungdomar som vill ha en aktiv fritid att ta sig på egen hand till simhallen, volleybollhallen, ishallen eller tennisbanorna. Eller till golfbanan för den skull.

En annan linje var en god vän beroende av när hon flyttade upp till bostadsområde dit hon inte orkade gå. Nu ska alla som bor där klättrra istället för att bussen går trehundra meter upp till husen.

Man skulle kunna tycka att detta är ett lycproblem. Men om inte de som klarar sig utan bil kan fortsätta leva med bussen som transport så kommer ju inte det bli bättre precis. Om inte de unga människor om idag kan leva ett självständigt liv med hjälp av bussen kan åka var de behöver utan mamma oh pappa så får vi se om träningarna och lagen fylls på i framtiden.

Var vd:n för SL är? Jo, han sitter på flygplatsen i Hongkong misstänkt för snatteri.

Jag tycker att han och de andra ska sluta med att ta bort fungerande gemensam trafik och istället satsa ännu mera på att bygga ut den.

Nu klampar den fram

Det är något helt speciellt att stå på tå och sträcka sig upp för att få en första glimt av häggens knoppar. Känna den första doften av grönt och lyssna till alla fåglar.

En domherre flyger förbi. En storspov spatserar. Naturens muzak fyller varenda vrå med ljud. Nere vid vattnet kluckar vågorna vid den svaga isens kant. Uppe i skogen drar vagnarna med slabs förbi.

Det spränger och drar i björkarna.

Diket som sorlar, spåren av sorkarna i sanden och gräset som spirar under allt det döda från i fjol. Nu tar den ett kliv framåt vår vår.

Från titlar till konsulter

Har du någon gång det senaste året varit på en järnvägsstation där alla tåg kommer i tid? Sist i Uppsala var det alltid minst ett tåg, det från Umeå som rullade in alldeles för sent, men för det mesta var alla sena på ett eller annat sätt. Elfel, växelfel, banfel, stopp i trafiken. Alla fel som du kan tänka dig upprepades i högtalarna.

Då tänkte jag på min svärfar.

Han var överbanmästare och stolt över järnvägen. Han var den som hela tiden sökte nya lösningar på de dagliga problem som uppstod när han och de som han arbetade tillsammans med skulle se till att banan höll högsta kvalitet.

Det fanns regler för hur ofta varje del skulle kontrolleras och bytas ut. Det var otänkbart att ett persontåg skulle stå stilla för att en reparation skulle utföras. Han och de andra på banavdelningen gjorde sitt bästa. Varje dag året runt. Hur skulle det annars ha sett ut?

Nu påstår banavdelningen, trafikverkets, att de inte känner till hur järnvägen ska skötas. De vill inte ta ansvar för att se till att pengarna går till banan och inte till konsulter. Ledningen har inte sett till att de som kan järnvägsunderhåll finns kvar i organisationen. de vill inte se till att tågen rullar men de vill ha de statliga anslagen.

Då var det titlar och lönegrader. Då var det en nästan militär organisation.

Då rullade tågen trots minus 38 grader, löv över spåren, snöfall och varma sommardar.

Nu finns det ingen ursäkt som är för dålig att ta fram när resenärerna får räkna med att vänta och vänta på att komma fram.

Priset får vi alla betala

Äntligen får vi veta det, som de flesta har anat, det nya sjukhuset vid Karolinska är en gökunge som inte kommer att tillföra sjukvård till dem som betalar skatt i Stockholms län. Det är ett projekt till för att forskare ska kunna utveckla nya metoder och nya projekt som de moderata sjukvårdspolitikerna hoppas ska ge ett nobelpris till huvudstaden.

Antalet vårdplatser minskar. Antalet invånare ökar med 40 000 per år och andelen äldre sjuka ökar. Men Filippa Reinfeldt och hennes partivänner satsade allt och flera gånger mer på detta statussjukhus som hjälper föga.

Nu får länsborna vårdas i det orenoverade gamla Karolinska och ha det nya som utsikt genom de dragiga fönstren.

Det är Svd som avslöjar att både sjukvårdspolitiker och ledningen vet att det blev fel. Det visste de redan innan de satte spaden i jorden. De lyssnade på visionärer från handelshögskolan när de som arbetar inom vården efterfrågade moderna sjukhus med fler vårdplatser. De satte sig vid samma bord som de forskare som ville slippa ta hand om de patienter som har vanliga sjukdomar.

Drömmar om ett samhälle där alla är friska och rika tog över.

Nu har de skapat ett slagfält där forskare kommer att slåss om tjänster på det nya huset för att vinna högst status.

Väljarna, de, ville ha ett sjukhus med fler sängplatser, fler sjuksköterskor med högre löner och vård inom rimlig tid. BBplatser och barnmorskor till alla som ska föda och cancervård direkt.

Hur det går? Jag är säker på att vi alla kommer att få betala. Nya Karolinska kommer att utses till ett statligt forskningssjukhus. Vi alla kommer att få se hur vår sjukvård blir sämre för att glashuset i Solna ska fungera.

Och det är ingen nyhet att vi kommer att få ett statligt sjukhus i Stockholms län, så var det till 1982.

Efterklok kan man vara

Det nöp i kinderna när vi gick ner till älven, Stella och jag. Det var frost på narcisserna och penséerna och jag kände mig lite dum. Hur kunde jag glömma dem ute igen, trots att jag visste om att det skulle bli riktigt kallt?

Att vara efterklok är i alla fall bättre än att inte upptäcka felen vi gör. Undrar om det finns fler som tycker så.

Värmen är på väg och solen strålar från en klarblå himmel. Kommer någon av lökarna i högen titta fram snart?

Vår är massor av förväntningar. Har vi andra förväntningar på vad som ska ske?

Det verkar så om man ska tro opinionsundersökningarna från förra veckan. Jag undrar om alla har klart för sig att regeringen sitter där med alliansens budget, samtidigt som att alliansen lägger fram nya förslag till utgifter varje dag. Förslag som alliansen avslog före valet. Kommer de fyra partierna att kunna slå ihop sina spretande förslag inför nästa val? Det har ju inte gått så bra när det gäller arbete och skola.

Denna vecka är ju speciell varje år då vi minns freden 1945. Får de som idag lever i mellanöstern en chans att fira fred någon gång i framtiden? Vill västmakterna att det ska ske? Jag önskar att vi skulle satsa på att stödja alla dem som vill verka för att det ska finnas en vardag längs med Medelhavets östra kust. Då skulle vi verkligen kunna ha en fest.

Fem v:n

Vila, vätska, vänlighet, vitaminer och värme behövs för att dessa fem gullvivor ska frodas, eller är det vi som behöver de fem v:na?