Det lönar sig att förstöra andras kapital

Nu börjar de raskas tid. Den tid när varje minut som fylls med verksamhet anses värdefull och varje kvart i stillhet som slöseri. I en lägenhet på Östermalm, som bankkunderna i Nordea har betalat med sina räntor på bostadslånen, packar Christian Clausen, den avgående vd:n, ihop sina saker och räknar ihop 140 miljoner kronor som han ska få i pension. Detta trots att han var ansvarig för att Nordea inte ändrade sina rutiner för att förebygga pengatvätt. Därför kunde Telias kund Takilant från Uzbekistan öppna ett konto i Nordea och gömma 200 miljoner kronor. Pengar som Telia betalat i mutor till presidentens dotter.

Det kostade bankens ägare 50 miljoner kronor i böter. Hur många tiondelsprocent i högre ränta har det kostat bankens lånekunder? Hur många anställda har förlorat sitt jobb?

Gruvindustrin har en nedgång. Malmpriderna sjunker och då får Olof Faxander avgå från Sandviks vdstol. Han var en av de sista som Sverker Martin Lööf tillsatte under sin tid som dominerande makthavare i Industrivärlden. Olof Faxander började sin tid som vd i Sandvik med att flytta huvudkontoret till Stockholm. Han ville kunna bo i sin villa. Vad det kostade företaget vet vi inte.

Han är en av de personer som kostat svenskt näringsliv mest. Han köpte ett amerikanskt stålföretag för 80 miljarder kronor när han var vd i SSAB. Efter att SSAB lyckades sälja hälften till ett ryskt bolag fick SSAB:s ägare nöja sig med att ha 25 procent av aktievärdet kvar. (Om man utgår från det pris som de anställda fick betala för sina aktier.)

Aktien i Sandvik är 20 procent mindre värde än när han tillträdde. Olof Faxander får två årslöner med sig.( runt 30 miljoner kronor). Och aktien steg så snart nyheten om hans avgång spreds.

Undrar hur mycket varje minut av verksamhet från dessa två vdar har kostat?

Det hade nog varit bra om bägge två hade tagit minuter. Stunder när de tänkte efter. Före. Istället för att kliva in i de privatplan som tog dem till jaktslottet i Jämtland där Sverker Martin Lööf välkomnade dem till ännu en jakt, på aktieägarnas bekostnad.

På den sextionde dagen

Nu har vardagen vaknat efter sex lediga veckor. Igår var det första gången som vi såg en solnedgång sedan i våras. Då helt plötsligt kändas det att snart är det höst.

Daggen är så tung på morgonen att vi tror att det har regnat. Fåglarna har packat ihop och dragit söderut. Nu är det bara ett par kvar här vid huset.

Äppelträden är fyllda med frukt. Jag hoppas verkligen att alla kommer att överleva förra vinterns sorkattack. Men alla vinbärsbuskar, både svarta och röda har drabbats av ett virus. Inte ett enda bär. Men massor med jobb nästa helg när vi ska försöka ta bort alla buskar och sanera.

I lördags var Jinger och jag på Höslaget i Avan. Vi mötte massor med trevliga människor och hann med att tala med varandra. Nu far Jinger vidare på nya äventyr efter ett åt i Luleå.
Jag stannar här och njuter av investeringen i fårskinn från Avan.

Högst på önskelistan står nu dessa fina krukor från Avan. De var så tunga att jag får ta med bilen och köpa dem. Visst är de fina?

Den svala sommaren fortsätter och vi får glädja oss åt att jordgubbarna äntligen är mogna. De är så stora och goda, trots bristen på sol. Tänka att vi har kunnat njuta av färska gubbar i snart sextio dagar!!!

Från och med idag ska jag börja räkna dag ett. Nya tider. Och kanske mycket bättre tiden.

I Hedebybornas Sörmland

Vi har blivit med en ny teknisk pryl för att se bilder på teven och filmer från olika webbplatser. Chrome casting är också en väg bakåt till gamla teveserier. Vi har hamnat i Hedebyborna. Ja inte jag så mycket men i går följde vi i deras spår.

Åkte på gamla vägar i Sörmland och njöt av en sval sommardag. Det är härligt att upptäcka gammalt på nytt.

Om att skriva utan att kolla fakta

Idag ramlade jag över denna artikel  där Lars Berge och Svenska Dagbladet tar heder och ära av Nils Bejerot. Man kan säga att han bygger upp ett porträtt av Bejerot byggt av olika påståenden som han inte belägger. Ja, han skuldbelägger till och med Bejerot för att hans hus brändes ner av pyromaner.

Varför låter Svenska Dagbladets kulturredaktör Lisa Irenius, Lars Berge skriva vad som helst utan att källorna är säkrade?

Man kan ju alltid försöka hitta källor även om personen man beskriver har varit död sen många år.

Nils Bejerot var på sin tid den läkare som träffade flest narkomaner i Sverige. Han arbetade på häktet i Stockholm och som psykiatriker i vården. Han var medlem i olika vänsterorganisationer som vpk, clarté och socialistiska läkare. Han var aldrig medlem i det parti som var maoistiskt och kallades skp. Redan 1956 när Sovjet gick in i Ungern avslutade han sitt politiska engagemang. Istället utbildade han sig till psykiatriker och började arbeta som socialläkare i Stockholm. Han var den som först ställde diagnosen intravenös narkoman i Europa.

Han påverkade Sveriges narkotikapolitik genom att hålla tusentals kurser om hur han såg på narkotikans spridning i samhället. Han debatterade med alla som ansåg att det var bättre att narkomanerna fick fri tillgång till droger än att man jagade langarna. Men han gav sig aldrig. I mitten av 70-talet förändrades Sveriges narkotikapolitik och all beröring med narkotika blev straffbar. Straffen för grova brott höjdes och många kritiserade detta.

Under 1980-talet skrev han krönikor i Folket i Bild/Kulturfront, en tidskrift som bland annat Jan Guillou var med och drev.

Nils Bejerot ansåg i korthet att inga droger förde samhället framåt. Han berättade ofta att han mötte människor som han hade stor respekt för men som inte klarade av sina liv på grund av att de var beroende av olika droger. Han var mycket upprörd över att vissa ansåg att hasch inte var så farligt. Han visade med hjälp av FN:s forskning om droger, att samhällen där hasch, eller cannabis används dagligen, stagnerade och fick det allt svårare att försörja sina medlemmar.

Han startade föreningen  riksföreningen för ett narkotikafritt samhäller tillsammans med fackföreningsledaren Yngve Persson.

Under hela sin tid som debattör och läkare vid häktet i Stockholm, psykiatriker i Stockholm och forskare så hade han sina motståndare. Många ansåg att han inte såg missbrukarna som människor. Andra att han ville ha ett samhälle där polisen hade stor makt.

Han sa själv att han ville verka för ett samhälle där alla måddeså bra som möjligt och att var eller hur man växte upp, inte skulle stå i vägen för unga människors chans att bli vad de ville. Och de unga människor som han mötte i sitt arbete med drogmissbrukare ville han ge chansen att få ett liv som inte styrdes av drogerna.

Jag har berättat förut om hur jag kom i kontakt med de baksidor som finns med droger. En av våra kompisar som vi växte upp tillsammans med under sommarloven på Öland satt helt plötsligt i enebacken och trummade all vaken tid. Ingen förstod varför.

Men en kväll kom hans mamma och berättade att han hade varit med och spelat i ett band i Köpenhamn den senaste vintern. Där hade han och de andra kopplat av med att röka hasch. De andra hade kommit hem friska, men hennes son som var 19 år, kom med transport till Sankt Lars sjukhus i Lund. Han hade fått en psykos. Hon var helt förtvivlad eftersom att han, som hade varit den smarte sonen, som spelade schack i ungdomslandslaget och som hade högsta betyg i sin examen inte fanns kvar.. Nu talade han inte. Han jagade demoner vid trummorna och familjen väntade på att han skulle få hjälp. Hans liv var helt förstört. Två gånger var han så psykotisk att han försökte ta livet av sina föräldrar och bränna upp deras hus. Gång på gång satt han inlåst utan chans att komma vidare. Det tog tiotals år innan han mådde så bra att han kunde leva utanför psykiatrins väggar.

Hans mamma skrev en bok om hur de kämpade tillsammans med sonen för att han skulle kunna leva utan att påverkas av den svåra psykos, som tiden med haschrökningen i Köpenhamn hade orsakat. Den boken som jag naturligtvis inte har kvar, berättar bättre än alla andra, om varför vi inte ska tillåta fler droger än alkohol. En drog som är nog giftig och som orsakar nog med skador hos människor.

Jag undrar i mitt stilla sinne varför det är så många debattörer som just nu kämpar för att legalisera cannabis. Vill de tjäna pengar? Vill de att en del av alla unga människor ska slås ut? Vill de ha ett samhälle som stagnerar?

Ni som tänker på legaliseringen av cannabis i vissa amerikanska delstater kan söka på nätet och se att ingen kan påvisa att cannabis ger någon som helst god påverkan på de sjukdomar där cannabis används.

Det här blev många ord. Men ibland är det så.

Ha en fin Margaretadag.

Vilket svek

Helt plötsligt har nio dagar bara runnit iväg utan att jag har öppnat min dator. Nio dagar när vi har dammat ur massor med gömställen i huset och samlat ihop tolv kassar med trycksaker som fått nytt liv på Kupan. Det känns så luftigt i huset när dammet och alla gamla böcker fått flytta ut.

Lyxigt.

Ja, att ha en bostad som vi kan göra vad vi vill med.

Jag läser varje dag på nätet massor med annonser där unga människor söker ett hem, en plats där de kan leva sitt eget liv. Bli vuxna.

Men vi som redan har gör absolut ingenting för att bostäder byggs som alla kn efterfråga. Istället låter vi våra politiker hänvisa till en marknad ...vilket svek.

Ja, det är så stort att jag inte kan acceptera att vi andra sitter här och är tysta.

Ska alla unga människor och alla andra som måste flytta vara beroende av sina föräldrar för att kunna bo?

Bostäder som byggs ger alla vinster i världen.

Längs med minnenas väg

Här ungefär började vår resa till avskedet av Eva . Vid Tullgarn där vi stannade en stund innan vi kom fram till Linköping.

Där vid kyrkan i Landeryd växer vilda rosor som doftar av alla minnen som vi har tillsammans. 

Ett minne som vi delar allihop är de fina utflykter som Eva och Conny tog med oss på. Här är vi vid Bergs slussar och hinner prata en stund.

Slutet på vår resa denna gång; sjunde våningen mitt emot Uppsala slott, Carolina Rediviva och Domkyrkan.

Slutet på mina föräldrars livsresa är här i minneslunden vid Glömminge kyrka på Öland.

Ett halvår med hela livets nyanser

Årets första sex månader så där lite på en höft:-)

Döden, döden, döden sa Astrid Lindgren varje dag till sin syster när de talade med varandra i telefon. Jag har ingen syster att besvärja livet tillsammans med. Jag har istället fått tänka på livet när flera av våra nära har gått bort. Vad är viktigt? Vad vill vi? Hur ska vi förändra våra liv?

En av dem som förlorat sin närmaste berättade för mig om hur varje resa mellan vinterns hem och sommarens stuga innebär att hon lämnar honom igen och igen. Alla minnen finns kvar där bakom ytterdörren.

Ja, alla minnen av ljusa sommarda'r och glada jular dyker upp och de är lika verkliga som den kalla sommaren och regnet i maj. En lunch med samma goda mat som vi brukade äta tillsammans, den första potatisen som vi tog upp, de prunkande rabatterna allt blir till påminnelser om det som har tagit slut och det som ska bli.

Bild nummer ett visar hur vackert och bistert det är i början på januari. Bild nummer två är vår fina busiga Stella. Minst fem vaser och fyra blomkrukor har hon krossat i sin jakt på flugor och flygfän. Nummer tre är de första blåsipporna som jag har sett sen jag flyttade norrut. De växte vid Thielska galleriet när vi var på semester. En semester som blev avbruten så där som det blir när olyckan är framme. Allt slutade gott. I mitten syns en man som ror över älven. Det var den första snöfria dagen i våras. Därunder finns en bild från semestern i april när allt var bra igen. Bloggvänner och gofika och massor av härliga samtal! Till vänster finns ett stilleben med gamla dockor som står på Sax och maskin. Där har vi lika livliga samtal Mió och jag. Överst till höger har en enda krokus kommit fram ur detta års en och halv meter-djupa snö.

Vattnet vid stranden kluckade den första juni när vi hade vår första riktiga sommardag. Eller sommartimmar. Kvällen innan hade vi varit på konsert mot NATOs övning över Norrbotten. Vi avslutade kvällen i Norra hamn med middag. Varmt var det inte, men infravärmen hjälpte till så att vi kunde sitta ute och njuta av den ljusa kvällen. Den första i år när solen syntes dygnet runt.

Sen en bild från midsommar med Nederluleå kyrka. Klockorna klämtar för glädje och sommar.

Glädje och sommar det önskar jag er! 

Är det en följetong utan slut?

Det är iskallt mellan Grekland och EU idag. Men varmast här vid älvens strand

Varför tar aldrig denna följetong slut? Ja, det kan man undra? Ja, varför  studioreportern Kathrine Zimmerman fortsätter ställa så infantila frågor när hon ska få lyssnarna att förstå krisen i Grekland. Snälla kan vi glömma dessa enkla och barnsliga uttalanden. Problemet är stort och med hjälp av de två ekonomerna John Hassler och Stefan de Vylder fick vi lyssna till flera olika skäl varför inget händer förutom att grekerna förlorar sina möjligheter att försörja sig.

John Hassler var helt enig med Stefan de Vylder om att det enda som kan förändra situationen är att grekerna får möjlighet att använda pengar till att förstärka produktionen och inkomsterna. Då kommer landet att kunna  betala av sina skulder enligt honom.

Ingen trodde på den väg som våra politiker i EU försöker tvinga fram. Det går inte att betala skulder genom att minska landets möjligheter till expansion. Ett land kan alltså inte spara sig ur en stor skuld.

Men var tar alla krislån vägen? Till de banker och stater som har lånat ut pengar, inte till att bygga upp Grekland så att de kan betala tillbaka av egen kraft.

Stefan de Vylder berättar att Grekland inte kan devalvera så som vi har gjort för att ta oss ur den stora 1990-talskrisen, krisen 2000 och 2008. De har tvingats låna för att kunna ha samma valuta som Tyskland. När de borde ha sänkt värdet på valutan har euron stigit i värde.

John Hassler håller med om att devalvering är ett bra sätt att få igång den grekiska ekonomin. Men så länge som grekerna är med i EU tvingas de att ta till annat. Hans förslag är att grekerna får chansen att expandera sin ekonomi istället för att spara.

Ja, det är en följetong utan slut så länge som de europeiska bankernas lån till Grekland anses vara viktigare än grekerna möjlighet att ta sig ur krisen. Bankerna visste vilka riskerna var när de lånade ut pengarna till grekiska företag och den grekiska staten. Men frågan är om de ska tvingas vara med och betala.

Surrandet från en humla

Kikar på hur långt alla blommor hunnit sedan i söndags. Och ja det ser ut som om det är sommar. Den surrande humlan ger mig hopp om att det kommer att bli några äpplen till hösten. Detta eviga blåsande, detta eviga regnande och dessa tio till femton grader har inte lockat fram några insekter som vill pollinera buskar och träd.

Undrar om vi kan äta midsommarlunch på altanen? Det är några år sedan det gick. Kanske solen som skiner hela nätterna kan få upp temperaturen.

Den bästa tiden

Nu är vi här i dofternas tid. Liljekonvaljer, syren och äppelblom.

I år är det så sent att liljekonvaljesafarin till Lillstycken vid Råneälven får vänta till efter midsommar. Tyvärr är det också då som alla myggor tar sats. Det gäller att ha ordentligt med heltäckande kläder.

Denna plats vid Råneälven är otroligt vacker. Vi vandrar genom en björkskog som är fylld med smörbollar och liljekonvaljer. Ute på udden finns det en bastu och ett litet hus med en grill. Här kan man om det inte är för myggtätt sova över.

Nu är det några år sedan vi hann fara innan liljekonvaljerna hade blommat ut. Men senast var det en sommarkväll som jag fortfarande minns. Solen lyste, vattnet strömmade och elden höll värmen. Vi hade med oss kokkaffe som vi gjorde över brasan och så grillade vi bröd. Tiden gick så fort så när vi skulle packa ihop hade klockan hunnit bli elva.

Det är något alldeles speciellt att sitta där och lyssna till forsen, fåglarna och känna doften av elden i kvällssolens sken. Energin som de evigt ljusa nätterna vid älvens strand ger är kan inte värderas.

Jag plockar fram dessa minnen när snön yr.

Strålande sol dygnet runt

Det är ganska mycket som inte är det vi ser. Denna bild t ex visar hur strålande solen skiner från en klarblå himmel och vi känner hur ljumma vindar smeker oss. Fel, fel, fel. Allt är lika vackert som på bilden, men vinden drar in från norr och det är isande rått om man inte hittar en plats i lä.

Det är nu jag borde sjunga långsamhetens lov och inte längta bort. Men längtar det gör jag. Inte bort men efter värme. Det är mitt första år vid älvens strand som vi bara har haft en enda eftermiddag med värme. Då var jag på stranden och satt i lä och njöt. Men alla andra dagar har det varit alldeles för kallt. Ja, för att kalla årstiden sommar.

Doftviolerna står inne för att inte frysa, liljekonvaljerna slår ut på köksbordet istället för att lysa vita under äppelträdet, jag sätter på mig en dunkappa och tar med mig filten ut på altanen. Varför har vi helt öppet, och inte vindskydd?

Den frågan är evig här där vinden ofta bestämmer hur vi kan sitta ute.

Gamla män tar plats i etern och de har fel, fel, fel

Det är fullständigt sanslöst. Ja, helt på tok. Denna respekt som visas gamla direktörer oavsett vad de påstår.

Idag fylls morgonekot med Sören Gylls uttalanden om att alla politiker måste samarbeta med Sverigedemokraterna. Sören Gyll kommer från järnsvägssamhället Skorped i Ångemanland. Han började som säljare på det amerikanska företaget Rank Xerox som 23-åring och slutade sin karriär som ordförande för Svenskt näringsliv. Idag är han 75 år och har lämnat sina uppdrag.

Tillsammans centerpartiets kommunalråd i Uppsala vurmar han för att samarbeta med vårt enda parti med rötter i nazismen, Sverigedemokraterna. Stefan Hanna, c,  känner inte till vad Sverigedemokraterna står för när det gäller sakfrågor som kärnkraft, EU och migration men han anser att det är viktigt att samarbeta ändå. Det säger han i en intervju som inte innehåller den viktigaste frågan:


Om de sympatiserar med Sverigedemokraterna.

Istället får de chansen att sprida den vanliga åsiktsröran om att alla partier som kräver miljöansvar och jämställdhet bryter mot den heliga äganderätten.

Vill Sören Gyll och hans vänner prata om vad de tycker. Låt dem göra det i de forum där de hör hemma.

Ja, igår visade det sig att grunden för att Sören Gyll och Stefan Hannas vurm för Sverigedemokraterna har de hämtat från någon av de rasistiska siter som finns på nätet. Det är en rapport om välfärd som de påstår att FN står bakom men den är så tendensiös och felaktig att den slängdes i närmsta papperskorg av UNDP. Här är förklaringen.

Det som är helt uppseendeväckande är att Sveriges radio som fyra gånger på två timmar lät Sören Gyll och Stefan Hanna sprida felaktiga fakta inte har rättat inslagen genom att sända en intervju med Alexandra Parnebjörk som arbetar UNDP och som har alla fakta om den felaktiga rapporten.

Efter detta debacle undrar jag om Sören Gyll och Lars V Kylberg styrde Scania och Volvo enligt samma principer. Ja, var det någon som kom med obekräftade uppgifter så gasade de bara och körde på.

Bevare Uppsala för Stefan Hanna. Han som inte vet var han har hittat underlaget för hans vilja att styra Sverige tillsammans med Sverigedemokraterna.

Jag vill kunna välja att vara medborgare

Kaffe för Svea rikes undersåtar

Det vore så bra om  vi fick välja vara om vi ska vara med. Ja, om vi fick ansöka om medlemskap. Varför inte på samma sätt som vi gör med kyrkan? Då skulle alla de som vill använda monarkin för att sälja sina produkter kunna välja ett medlemskap med extra allt i Kungahusets klubb.

Vi andra som har svårt att se hur vi ska förhålla oss till att vara undersåtar i en demokrati, vi kan ju välja att stå utanför. Vi kan ju dricka ett kaffe för medborgare.

Vi kan välja att lyssna på musik hela lördagen i Svartöstan, eller gå på vernissage i Konsthallen, vi kan dansa på Hägnan, delta i Pridefestivalen, eller bara njuta av att det är en ljuvlig försommardag. 

Den ger oss sommaren

sommarsaft

Nu tar jag sats och gör sommarsaft. Något måste vi göra för att överleva denna svala tid som mer påminner om april än juni.

I april satt vi ute i solen och drack morgonkaffe. Nu är det den tionde dagen på raken som det är så svalt att jag har yllekofta på mig. Vi försöker ta ut sommarblommorna, men de blåser sönder. Vi försöker odla i pallkragarna men det är alldeles för kallt.

Vi hurves och plockar fram yllesockorna när vi ska ut och strosa.

Alla som minns min sommarsaft vet att det är en saft som jag gör istället för.

Iställer för fläderblomssaft. Jag hittade på, då för länge sen, att plocka de späda vinbärsbladen och använda dem på samma sätt som fläderblommor.

Jag plockar tre liter svartvinbärsblad som jag sköljer. Skalar tre citroner och tar skalet och lägger det tillsammans med bladen. Skivar citronerna och lägger i dem. Häller två liter kokande vatten över blandningen och låter allt stå i ett dygn på en sval plats. Silar bort citron och blad värmer upp saften och blandar i socker efter behag. Men ska saften hålla mer än en vecka krävs det rätt mycket socker.

Sen fryser jag in saften. Den tar vi fram när de blå minutrarna blir till timmar. Eller så gör vi sorbet en decemberlördag. Den är också bra de där dagarna när vi balanserar mellan vinter och vår. När vi vaknar en morgon och det har varit många minusgrader igen. Då är det bra att kunna dricka lite sommarsaft och tro på att den kommer igen.

Jag har just kommit hem från Svealand

Lyssnade ni till Godmorgon världen i söndags? När sörlänningen, eller svealänningen Helena von Zweigbergk talade om en plats som hon kallade "Norrland". En konstruktion fylld av gördetsjälvare och knivbärare som äter björn.

Helt tyst är det och helt folktomt. Helt fritt från tänkande människor.

Tänk om vi som lever vid älvens strand skulle beskriva Svealand på samma sätt.

" Hej alla läsare jag vill bara berätta för er hur det är att hamna i Svealand. Vi börjar resan på Arlanda. Det första som möter oss är en röst i högtalarna som varnar oss för att släppa något ur händerna. De som bor här är tydligen väldigt på när det gäller att sno saker.

När vi ska ta en taxi varnar stora skyltar för att det finns taxibolag som tar tusentals kronor för att köra de fyra milen in till Stockholm. De tar alla chanser här att lura besökare är det första som vi tänker. Vi hyr en bil. Med självriskeliminering.

När vi kommer fram till porten får vi slå in en kod vid två olika dörrar för att ta oss till hissen. En granne kommer fram och hjälper oss med den tunga dörren och hälsar glatt. Uppe vid lägenheten är det två olika lås som vi öppnar innan vi kan kliva in.

Det krävs ordentligt med skydd mot tjuvar tänker vi, som har ytterdörren olåst när vi är hemma.

Vi låser alla lås och strosar ner mot centrum. Det luktar konstigt, en blandning av avgaser och sopor och när vi stannar till för att titta på ett vackert hus knuffar en man oss så att vi nästan ramlar. Han ursäktar sig inte.

Vi tar bilen till Djurgården för att komma ut ur avgasmolnet. Parkerar vid Thielska galleriet och betalar med hjälp av en parkeringsapp. Sätter oss på en bänk vid stranden och tittar ut mot farleden. Det är otroligt vackert. 

Inte lika kul när vi ska ta bilen igen och vi har fått p-böter. Stockholms kommun debiterar oss två gånger och biluthyrningsföretaget en gång för en bot som aldrig skulle skrivits ut. Efter fyra månader har vi betalat 2 000 spänn, som vi får tillbaka.

Den fina utställningen på Thielska känns inte lika intressant längre. Känslan av att vandra i en härlig park har liksom försvunnit.

Nästa dag går jag ner till mataffären för att att handla lite grann. Utanför vid väggen sitter en . tiggare.och hukar. Två personer går förbi och slår mot honom i luften. Vi förstår ingenting. Trängs med de andra på övergångsstället och går upp till lägenheten igen.

Händerna känns smutsiga av alla avgaser i luften, jag känner mig fel, det känns som om alla som bor här har tvingats trängas på en liten yta utan att de egentligen är hemma hos sig.

Jag tänker på hur de har det här i Svealand. Hur de tvingas leva på varandra utan tillit. Hur de hela tiden rusar fram. Men jag är helt säker på att det inte blir fler timmar jobbade här än i en mindre stad även om det finns män som hävdar att de jobbar dygnets alla 24 timmar. Det syns tydligt när vi tar en promenad längs med kontorshusen i centrum en fredag i januari. Varje rum är tomt. Inte en enda människa syns i de upplysta fönstren som vi går förbi. Ute på gatorna däremot är det fullt med shoppande och fikande folk.

De är bra på att överdriva de där svealänningarna tänker vi och tar flyget hem till Kallax. De har det rätt jobbigt där de går och trängs tillsammans. Där de tvingas låsa om sig, inte med ett lås utan lås överallt.

Det är tur för dem att det finns så mycket mer än jobb och trängsel. det är tur att de får del av nästan hela  kulturbudgeten."

Vill du lyssna till Helena von Z kan du göra det här.

På den etthundrade dagen

Idag är det etthundra dagar sedan Blogg100 började. Vad kommer vi ihåg av denna svala vår som uppstod redan i slutet av februari?

Ja, vad är det som vi kommer att tala om när vi ser tillbaka?

Det som jag upptäcker när jag sitter här och försöker minnas är att det är inte mycket som dyker upp. Några utställningar, körsbärsblommorna i Kungsträdgården, resan till Uppsala med en natt i stor dramatik, sorgen när en familjemedlem dog och mötet med hela släkten.

Jag tror att det är förlusten av nära och kära som kommer att leva i minnet länge än.

Jag är säker på att allt det där som hände och som inte riktigt skulle ske kommer att bli till goda historier. Som när den godaste lunchen visade sig innehålla bakterier, eller när mobilerna gick varma en hel natt i väntan på ett besked om varför värken aldrig gav sig.

Allt det där som också har hänt som blivit till heta nyheter känns redan som en död historia. Det är en sak som gnager.

Hur människor kan utsätta dem som är längst från grytorna för ännu mer skador och förnedring. De ovälkomna nyheterna skaver som fan.

Sista inlägget

Dagens fråga

Hela natten lyste solen från en himmel utan moln. Det hann nästan bli kallt. Det är ju så att klara nätter kan vara frostiga och lite farliga för de stackars plantorna som väntar på att grävas ner.

Årets fynd är Verbena. Jag har sökt i flera år efter denna citrusdoftande raritet.

Allt som inte klarar styvkuling måste plockas in. Det är som de där åren på 90-talet när värmen aldrig kom och alla skolavslutningar firades inomhus för att vi inte skulle frysa oss blå. Läste att det var nio år på raken då när lågkonjunkturen rådde som det var kallare än i år på försommaren.

Lotta Gröning påstår att forskare på Umeå universitet visar att de som bor i kommuner med  privata äldreboenden lever längre. Jag tvivlar på att de rensat statistiken från alla felkällor. Flest privata äldreboenden finns i kommuner med hög medellivslängd och hög medelinkomst.

Skillnaden mellan en höginkomstkommun och en kommun i inlandet är 12 år. Den skillnaden kan inga boenden ändra. Så sambandet mellan privata aktörer och ändrad medellivslängd finns inte. Jag undrar hur någon handledare på universitet kan släppa fram studenter som undersöker just denna vinkel som inte kan ge några svar? Pengar från Carema och de andra bolagen?

Det är dagens fråga.

En minnesdag och ett träd att minnas med

Tålig, vacker och efterläntad. Det är vår järnvägsapel från Hyvinge. Nu ska den bli ett minne av Celina och en påminnelse om vår resa till Finland.

Idag strålar majsolen och det känns som om vi lever i ett paradis. Det gör vi. Men det är väldigt lätt att bli hemmablind.

För 28 år sedan hade vi ett helt annat klimat. På vår bröllopsdag hade inte ett enda blad, inte ett grässtrå, inte en enda blomma slagit ut på morgonen. Men när vi klev ut från Rättscentrum exploderade björkar, häggar, rönnar och allt annat och vid middagen var det sommar. Nästa dag satt vi i linnen i kyrkbyn och solade. Häggen doftade och vi skålade för att vi fick vara med om en vår i expressfart.

Jag hade nästan glömt, men min moster kom ihåg.

Vi hade verkligen en härlig dag.

För 23 år sedan var våren lika kort. Jag var i Kalmar några dagar och återkom till 30 graders värme och en trädgård som gått från grått till grönt på ett dygn. Vi fick vara med om att S glömde att vara försiktig och hon sprang runt huset som en kalv på vårbete.

Nu liknar våren mer den jag växte upp med hundra mil söderut.

Det märks att sommaren snart är här. Massor med aktiviteter tar paus. Det är ett mellanrum vi behöver.

Snart så finns de där dagarna som ingen annan än du har makten över.

Orden tappar innehåll

Vi har inte chans att komma undan. Nu är det hon som är boss. Sitter högst upp på skåpet och säger till på allvar när hon tycker att vi är trista. Så kan det gå när Stella hoppar så högt hon kan.

Jag tänker på att orden inget innehåll har.kvar när styrelseordföranden Sten Jakobsson, LKAB, påstår att den vd som han sparkade i går inte har djup gruvkunskap. Mannen som han talar om har arbetat som gruvchef sedan 1984. Han är invald i ingengörsvetenskapsakademin sedan elva år och har tillbringat hela sitt liv i Norrbotten. Lars-Erik Aaaro har inte gjort annat än att arbeta för LKABs gruvor sedan han tog sin examen som civilingengör vid Luleå tekniska universitet.

Vem Sten Jakobsson är? Han har varit koncernchef för ABB. Vilket inte är ett gruvbolag.

Vem som blir boss för våra gemensamma tillgångar spelar en stor roll, speciellt vem som styr över LKAB, nu när både Malmberget och Kiruna ska förvandlas till något annat. Jag gissar att orsaken till att Sten Jakobsson byter ut ledningen för LKAB är att bolaget kommer att pruta. Ja, inte vilja vara med och  betala för att bygga upp det nya i Gällivare och Kiruna. Då är det inte så bra att det är en bygdens son som är chef.

Den nya chefen heter Jan Moström och han har arbetat i 34 år inom Boliden. Han är från Skellefteå. Kan det hjälpa när neddragningar och uppsägningar ska ske? Kanske. Järnmalmspriserna sjunker från rekordnivåerna till mer normala priser och lite mindre. Det är kanske så att den som ska spara och dra ner måste vara en person som inte har varit med om att bygga ut verksamheterna?

Varför ser vi inte att de är lika oss?

En morgon som alla andra, men en morgon i maj som känns som om vi inte hunnit längre än till påsk. En vanlig majmorgon så skulle vi kunna njuta av doften från äppelblom i år är det långt kvar.

Nej denna vecka har vi fått njuta av hagel och snö!

Visst är det konstigt att den ganska varma vintern och våren har blivit till en långsam kylig vintervår.

Nog snackat om de isande vindarna vid Bottenviken.

Jag undrar om ni också har läst om de gömda slavarna som finns överallt i vårt land? Första gången som jag hörde talas om att arbetsgivare i Sverige spärrae in sina anställda och gav dem en tjuga i timmen var när ett städbolag i Luleå avslöjades.

De hade lurat fattiga eu-medborgare att de skulle få vanliga jobb, men när de kom hit så var jobben allt annat än vanliga för oss som bor här.

De fick städa 15 timmar per dag och betala för att arbetsgivaren förvarade dem i ett utrymme på natten. De fick betala för bilar, bensin, rengöringsmedel, moppar och trasor. Dessutom hade företagets ägare samlat in alla pass.

Allt avslöjades i och med att företaget började städa när det fanns andra i lokalerna. Då kunde de anställda larma om hur de hade det. Då blåste det iskalla vindar genom stan.

Hur kunde detta pågå utan att vi märket vad som sker?

Nu har Niklas Orrenius, en av landets främsta journalister, följt med ner i underjorden där människor med arbetstillstånd, sliter som slavar på restauranger och med städjobb för en spottstyver. De har inte en chans att slåss för sina rättigheter.

Var finns de myndigheter som har ansvar för arbetstillstånden, arbetsmiljö och var är de fackliga organisationerna?

Var är polisen och åklagarna? Varför kan detta pågå år efter år?

Ett exempel som jag aldrig glömmer är ett besök i Näsbyparksskolan. Randi Mossige Norheim från Sveriges radio besöker eleverna som berättar om de personer som finns anställda i deras familjer.

En elev berättar att i hans familj finns det en städerska som bor i källaren. När Randi Mossige Norheim frågar vad städerskan heter så säger han att det behöver han inte veta. Han behöver aldrig prata med henne.

Det finns så många exempel på att vårt samhälle har blivet ett som tillåter slaveri och utnyttjande av fattiga människor från andra länder. Varför?

Varför ser vi inte att de är lika oss?

Kan det vara att vissa arbeten inte räknas? Utom som avdragsmöjligheter!