Ljuset når över trädtopparna

Tjuvholmssundet 

Det är så svårt att begripa, så svårt att förstå. Ja, att det finns människor som begränsar sitt liv till att se allt det som är mörker. Jag kan begripa att de som drabbas av vårt underfinansierade pensionssystem känner sig helt lurade. Att de som jobbat nästan hela sina liv för sen bli sjuka också känner sig oroliga och undrar hur deras liv ska gestalta sig när de får så små pensioner. Men varför söka svaren där de inte finns? Det är inte de som har det ännu sämre som påverkar våra pensioner det är ett beslut om att lyfta pensionssystemet, under krisen på 1990-talet, ur statsbudgeten och att sätta avgifterna så låga att ett helt yrkesliv inte räcker till att få mer än en mycket låg pension. Det var bara ett parti som röstade mot, vänstern.

Jag tänker ofta på att man måste se både och. Se att solen skiner trots att den knappt når över trädtopparna klockan tolv den andra december. Se att trots att måttet är halvtomt så håller det på att fyllas med hopp om att vi kommer att märka en förändring efter #metoo.

Detta trots gamla vita män som skräms och skäms  av att de kvinnor som de har tafsat på berättar om hur de äcklades.  Att de opinionsbildare som har mörkret som en snuttefilt som de viftar med framför sig, äntligen börjar förstå att deras affärsidé inte håller. Att deras spöken inte vill skrämmas mer. Anne Heberlein fick inte tillräckligt med röster för att placeras på valbar plats på moderaternas riksdagslista i Skåne, Katerina Janouch får inte sälja lika många böcker och bubblan kring många manliga konservativa krönikörer går i bitar. Även om en del försöker klistra ihop den igen åt varandra.

Nej det hjälper inte att förvränga verkligheten. Det hjälper inte att skylla på alla andra. Det hjälper inte att dela upp oss i olika människoraser, eller religioner. Vi är alldeles för lika.

Förra veckan fick ärkebiskop Antje Jackelén mig att vilja lämna svenska kyrkan. Hon pläderade för att vi ska ha skolor drivna av religiösa samfund. Det tycker hon är bra.

Jag tycker att det är en urusel idé! En riktigt urusel idé.

Det viktigaste i ett samhälle är tillit. Orsaken till att vi i vårt lilla land har lyckats höja välfärdsnivån på bara ett hundra år är att vi känner tillit till stora delar av vårt samhälle. Det hade aldrig gått utan att vi hade kunnat samla oss bakom en idé om att vi tillsammans kan förändra våra liv till det bättre.

Finns inget tillsammans finns ingen tillit. Börjar vi dela upp alla barn i olika skolor beroende på vilken gud deras föräldrar tror på eller hur gott ställt familjen har så finns inget tillsammans kvar.

Då ramlar hela samhällspusslet isär och bitarna kommer aldrig att passa ihop igen. Gång på gång har de ekonomer och samhällsvetare som forskar om varför en så individualiserad nation som Sverige har kunnat skapa ett samhälle som vårt. Deras svar är alltid den svenska skolan, före friskolorna. Där möttes nästan alla. Det var bara någon promille som inte gick till den närmsta skolan.

Då fanns det undervisning i religion för kristna i församlingarna, för judar i den mosaiska församlingen och för muslimer i koranskolan. Men den skedde efter skolan.

Besök från söder och konst

Hisnande högt 

 Några dagar i oktober när Maria kom hit.

Vi

 vi for på Kusthotell och gick på SPA

 Vi vandrade vid niporna

Trasselkatten klättrade efter en ekorre

Maria hittade en fin bild som Joakim Karkea har målat.

Har jag slutat skriva?

Jag har nog inte kunnat bestämma mig för om jag ska fortsätta skriva här på min blogg. Tänker vidare och skickar med lite bilder.

Nu kommer den första artikeln från vitsippesafarin

Resan söderut började med att jag låg och tittade på vitsippor och blåsippor på Blockhusudden. Sen öppnade Thielska galleriet och vi klev in i en av de vackraste utställningarna av porslin och keramik som jag har sett. Den är inte stor men naggande god som man skulle kunna säga med hjälp av en floskel.

Jag älskar konsthantverket och formgivningen av porslin från denna tidsepok. Är det någon mer än jag som minns den enorma utställningen av Gustavbergs praktpjäser på Nordiska museet? Ja, var det där? Det är så länge sen att jag kan minnas fel. Men min hänförelse inför de naturlyriska dekorerna den har jag inte glömt.

I utställningen fanns serviser med svenska vårblommor som skapades för att alla skulle ha råd med vackra föremål hemma, men som var så dyra att producera att nästan ingen hade råd. Gullvivor, liljekonvaljer, vitsippor, blåsippor, tussilago.

Vårens utställning på Thielska visar att Rörstrand och deras formgivare skapar inom samma motivvärld. Inför världsutställningarna utvecklades tekniken. Glasyrer kristalliseras, färgerna blir allt mer lysande och formerna allt oftare fyllda av sensualism. Jo, jag är förtjust. Och väldigt glad att denna utställning visades när vi var i Stockholm.

Jag har skrivit om två utställningar till. Miró som ger mig en ny dimension på vad som går att göra med en linje och en färg. Han verkade långt i från Josef Franks fruktiga blommande mönstervärld. De var samtida. De utgick från samma ismer. De hade samma politiska uppfattning. Men deras verk är verkligen inte samma.

Det är verkligen spännande att se hur gemensamma utgångspunkter kan ge så olika resultat.

Miró finns på Waldemarsudde fram till pingst och Josef Frank på ArkDes, gamla Arkitekturmuseum på Skeppsholmen över sommaren.

Här hemma lyser våren med sin frånvaro. En oändlig radda med vårvinterdagar som är fina men ack så kyliga. Tur att Joakim Karkea Grönberg hade en vernissage på Lindbergs i lördags. Här finns de två enorma akvareller som han målade på teves konsttävling och en del nya akvareller från Junosuando, Kiruna och Luleå hamn.

I övrigt längtar jag till i kväll när vi ska se Dramatens föreställning av Hedda Gabler. Det är länge sen en Stockholmsteater gästade oss.

Mellan alla pölar

Livet, det livet kommer tillbaka igen. Vi hoppar mellan alla pölar och njuter av vinden från söder i den obarmhärtiga vårsolen. Sanden ligger i drivor och isen flyter sakta iväg. Det är inte vårvinter längre utan nu är det plaskande vår.

På Storgatan möts vi i våra vinterjackor men utan mössa. I slänten står 2017 års majblommor på höga kvastskaft. Ni vet de fina som ser ut som nyckelpigor. Det är en ung tjej från Luleå som har designat dem. Uppe vid Domkyrkan går vi in i den samiska butiken. Här finns torkade bär, renkött och fisk och världens godaste ost från Jokkmokk. Dessutom det finaste hantverk.

Jag kunde inte låta bli att köpa en majblomma när en av skolflickorna på Kläppen kom fram och sålde. Den är så fin tycker jag. Dessutom vet jag att pengarna som samlas in går till de barn som lever mitt bland oss och som aldrig hade kunnat vara med och sporta, åka på skolresa eller spela ett instrument.

På Nygatan har en rysk butik öppnats så nu kan vi köpa riktigt ryskt rågbröd och häftiga tesorter. Jag hittade hallonte i en plåtkorg.

Den blir bra att plantera blommor i.

En dag med lite guldkant.

Kill your darlings

Vad skiljer en amatör från en professionell? Jag tror att det är kunskapen och känslan för när man ska plocka bort det som vid det första påseendet är bra och speciellt men som efter ett tag inte håller.

Vad tror ni?

Det här har jag tänkt på sedan teaterchefen på Dramaten la ner en av säsongens största föreställningar och på så sätt skapade en miljonförlust, eller när filmer aldrig kommer upp på biograferna. Tänker på den film som jag var med i för hundra år sedan i Paris som då höjdes till skyarna. Ja, under inspelningen i Quartier Latin med skådespelare som på den tiden var stora och kända. Men när den var färdig så blev det en film på video. Bolaget ville inte ha den recenserad.

Många gånger när jag ser en konstutställning måste jag tänka nytt. Då gläds jag. Det är en gåva att få möta konstnärskap som vänder på verkligheten och får oss att se världen på ett annorlunda sätt.

När jag skriver kan jag ta vissa saker för givna. Tro att jag har förstått, begripit, men jag har fel. Då är det tur att jag ofta har kunnat sova på texten och läst om den efter ett tag. Bra för läsarna. Det är ju för dem jag vill skriva, inte för mig och mina löss.

Förmågan att vara kritisk mot sig själv kan också leda till att texterna hamnar i runda arkivet och bilderna i kaminen. Kanske inte så bra. Men jag har ju inte ansvar för att någon annans pengar ska användas på bästa vis. Jag kan välja det som får mig att bli nöjd. Det vågar de regissörer, producenter och chefer som säger stopp och som tänker om.

Nu ska jag inte ta med den mening som jag formulerade i mitt huvud och som fick mig att skriva detta inlägg. Jag ska inte leka med orden för att vinna en kort poäng. Nej ibland är det bara att göra som min mentor sa:

Kill your darlings.

Jag blev så nyfiken

I debatten förra veckan om hur det är att leva i Sverige idag efter Katerina Janusch framträdande i tjeckisk teve så har så många känslomässiga argument och så lite fakta diskuterats. Jag fastnade för ett av de uttalanden som finns med i programmet. Tänk om det är så 150 000 personer har flytt Sverige för att de är rädda för dem som flyr hit?

Jag letade reda på statistik från SCB och då får jag veta att 50 000 utvandrar per år från Sverige sedan 2011. Två tredjedelar återvänder till sina hemländer och en tredjedel är svenskar som flyttar från Sverige.

Det är alltså cirka 18 500 svenskar som utvandrar och av dem flyttar fler än 5 000 till Norge. För Norge är det land som flest svenskar väljer att flytta till.

Flest personer utvandrar under 2015. Det är 55 000 personer som utvandrar från Sverige detta år. Orsaken är att Skatteverket har låtit alla som de inte hittat någon adress till räknas som utvandrade, 10 500.

De vanligaste länderna att utvandra till 2015 är:

Norge 5073 (varav 1661 norska medborgare mellan 20-64 år)
Storbritannien 3773 (varav 1441 britter mellan 20-64 år)
Danmark 3763 (varav 1963 danskar mellan 20-64 år)
USA 3451 (varav 1225 svenskar mellan 20-64 år)
Tyskland 2550 (varav 1425 tyskar mellan 20-64 år)
Finland 2487 (varav 1369 finländare mellan 20-64 år)
Spanien 1503( varav 473 svenskar mellan 20-64 år)
Indien 1442
Kina 1265
Polen 1177

Detta år återvände 7 av 10 till sitt hemland av dem som utvandrade från Sverige.

Så utsagan om att 150 000 personer har flyttat från Sverige för att de tycker att det blev för många flyktingar här 2010-2016 stämmer inte.

Var femte som flyttar tar sin spark och åker till våra nordiska grannländer,( Norge, Danmark och Finland.) Sammanlagt flyttade 526 svenskfödda över 65 år till solen som pensionärer, varav 130 till Spanien.

Visst är det intressant att vi får veta så mycket om denna lilla grupp som flyr vintern när de slutat jobba? Är det för att vi drömmer om mer ljus?

En anteckningsbok från Galeries Lafayette

Anteckningar från en föreläsning på universitetet 1984. Den sista raden om tortyr har ingen kunnat bevisa.

Här började min avsky för populistiska rörelser. Ja, egentligen något år tidigare när jag var i Paris och såg den bombastiske Jean-Marie Le Pen i teverutan. Först begrep jag ingenting. Men efter ett tag såg jag att det fanns ett stort utrymme i det franska samhället där de övriga politikerna aldrig vistades. Den plats där gaullisterna traditionellt hade mött sina väljare.

Men nu bestod regeringen av teknokrater och välutbildade från les Grands ècoles, de finaste universiteten. Den sista fackföreningsmannen som hade makt var Jacques Delors och han blev ju EU-kommissionens ordförande. Presidenten var socialistisk och ledare för Parti socialiste. Ett parti som skapats för att hjälpa Francois Mitterand till makten. Det är inte ett parti med medlemmar som samlas på möten för att påverka partiledningen att driva deras frågor. Det var och är ett elitistiskt parti.

Politikerföraktet frodades efter alla Giscard d'Estaings skandaler med mutor och oljeaffärer. Ekonomin stod stilla. Mitterands regering försökte förbättra villkoren för vanliga fransmän genom att öka statens utgifter för familjestöd, arbetslöshetskassor och nya statliga arbetsplatser.

Men det syntes inte ute på gatorna. Antalet uteliggare ökade. Priserna ökade. Främlingsfientligheten växte. Då skapade SOS Rasisme kampanjen " Ne touche pas á mon pote" som blev "Rör inte min kompis" i Sverige.

Helt plötsligt hade landet två folkrörelser men bara den ena var ett parti.

Jean-Marie Le Pen har sin bakgrund i Främlingslegionen i fallskärmstrupperna under kolonialkrigen i Indokina, under Suezkrisen och under revolten i Algeriet. Han kommer från södra Bretagne men valdes in i Paris 20:e arrondissement (Det mest invandrartäta arrondissementet)i början av 1980-talet. Han samlade dem som kände sig rädda och utlämnade.

Jag är övertygad om att hans anhängare anser att han hade det som krävs för att slåss för dem, småfolket, för dem som anser sig vara riktiga fransmän.

Åren har rullat på och 20 år senare slog han ut socialisternas presidentkandidat Lionel Jospin. 2002 valde fransmännen mellan Jean-Marie Le Pen och Nicolas Sarkozy. Då stod han på toppen sedan dess har allt bara blivit sämre för honom men inte för partiet. Hans dotter Marine tog över ledningen för partiet 2011. Då hade hon hela sitt arbetsliv arbetat för Front national och varit folkvald sedan 1998.

Motsättningarna mellan extrema politiker har inte hjälpt Frankrike. Många människor har tappat sin tillit.

Marine Le Pen har en stor chans att bli en av de två i slutomgången i årets presidentval.

Ingen jag säger ingen trodde att Front National skulle vara ett parti som överlevde, men det blev bara större och nu är det dubbelt så stort som för 14 år sedan.

I början av 1990-talet fick jag möta ordföranden för Front National i regionen Alpes-Maritimes. Det vill säga på Rivieran. Hon drev ett företag som byggde stora öppna spisar utomhus för matlagning. Hennes rädsla för det som hon upplevde som främmande var oändligt stor. I varje detalj i vardagen var hon övertygad om att varje nationalitet skulle hålla sig till det "egna" det som inte kom någon annanstans ifrån.

Jag kan inte glömma hennes entusiasm när hon försökte övertyga mig om att svensk mat inte kan lagas med örter från Provence. Att vi inte skulle kunna dricks vin från Cötes du Rhöne. Nej, hon försökte få mig att förstå att det bara är svenskt vin och svenska kryddor som duger åt svenskar.

Denna matapartheid skulle man kunna fnissa åt om den inte är ett symptom på en nationalism som bryter sönder alla samhällen. En känsla av mindervärdighet som göder fientlighet.

Nej. övriga partier i Frankrike har inte lagt två strån i kors för att minska ojämlikheten och grunden för att rädslan växer.

När jag hittade den gamla anteckningsboken från Galleries Lafayette tänkte jag på en sak som mina franska vänner sa en dag i tvättstugan i Filmstaden. 

Eva, jag kan inte begripa varför ni inte bara tar och säljer maskinerna här. Ingen kommer ju att veta vem som gjorde det.

Jag blev så förvånad, svarade att - men vi har ju alla nytta av maskinerna. Inget skulle ju bli bättre om de försvann.

I anteckningsboken finns inte bara föreläsningar och tankar. Där står också alla telefonnummer i Paris och adresserna. Inte en enda av dem som var här, bor kvar.  Ingen lever längre på Boul St Germain, rue Ledion, Boul Jordan eller vid Porte de Orléans. Inte någon som kan eller vill bo i 14:e arrondissement. Nu finns de vid Medelhavets kust, i Quebec, USA och i London. M som så gärna ville leva sitt liv vid Jardin du Luxembourg sa till mig i höstas att hon är glad att hon tidigt drog ner till Medelhavet.

- Jag har inte tjänat en massa pengar, men vi har kunnat leva ett lugnt liv med god mat och sluppit jaga lyckan genom att räkna antalet premiärer, fester och  tjusiga kläder vi har kunnat unna oss. Men det är inte läge för att börja diskutera politik med grannarna i Cagnes sur mer. Nej,det är inte läge att tänka på politik överhuvudtaget. Jag har inte röstat sen Le Pen stod mot Sarkozy.

1970-talets engagerade unga var finns vi?

Decemberbilder

Kalix i vintersol

Gammelstad i fullmånenssken

Uppsala i kvällsljus

Luleå domkyrka klockan 16 i december

Försökte städa bland alla decemberbilder. Hittade då ett tema. Alla vackra kyrkor som jag har sett. Det börjar med Kalix fina kyrka vid älven och sen hamnade vi i Kyrkbyn. I Uppsala var det ganska mörkt när jag promenerade från Domkyrkan klockan 16. En vecka senare var vi och lyssnade på en fantastisk konsert i Luleå och kyrkan såg lika fantastisk ut.

Ska fortsätta med resten av bilderna.

Det är ljusare på natten än på da'n

Här är en bild från igår när adventsljusen lyser upp bland äppelträden

Här är klockan nio på morgonen dvs tolv timmar senare


Läser Aftonbladet på morgonen om den stora halkan i USA. Den beror på att temperaturen har sjunkit ner till 40 kalla grader enligt skribenten. Då undrar jag om skribeten nånsin försökt glida på en is en dag när kylan har gått under minus tio? För det är i princip omöjligt. Friktionen och däcken som blir stela nästan fyrkantiga vid minus 35 ger ingen halka på vägarna. Det kan ju vara så att ingen har berättat om att i USA  är 40 minusgrader Fahrenheit ungefär minus åtta?

Sen sätter jag på P1 och lyssnar till Godmorgon världen. Den första replik jag hör är:

I nordligaste Sverige är det ljusare på natten än på dagen om månen lyser.

Vem är det som lurar i journalisterna allt? Jo, det är ljust när fullmånen lyser på snön, men inte lika ljust som när solen stiger upp. Även om solen inte syns över horisonten ger den betydligt mer ljus än månen, eller har jag vänt på dygnet?

Ska konsten finnas mitt i byn?

Jag sitter i domkyrkan och lyssnar till Musikhögskolans kammarkör. Deras röster lyfter oss , får oss att förstå lite lite grann de religiösa känslor, som människor i alla tider känt inför Gud. Vår domkyrka byggdes i slutet av 1800-talet när den gamla lilla träkyrkan brunnit ned. Interiören är från 1930-talet och från 1980-talet. Ett kyrkorum som trots sin korta historia är vårt stifts katedral.

I Kyrkbyn bara 10 kilometer bort finns stiftets stora medeltida kyrka. Där är krucifixet många hundra år gammalt, altarskåpet importerat från de finaste hantverkarna i Flandern och stenväggarna prydda med stiftets historia. Trots detta är den inte vår domkyrka. Domkyrkan finns i centrum och inte i periferin. Underligt kan tyckas. Ja, att den finaste kyrkan inte är huvudkyrka.

Det här sitter jag och tänker på när jag får ett mail. Det är en person som försöker sammanfatta den senaste månadens debatt om hur landstinget sprider ut skattepengarna till kultur över länet. I vårt län finns inget länskonstmuseum. Det finns ett länsmuseum från 1930-talet utan basutställning, utan utställning av museets konstsamling. Det finns ett fantastiskt fjäll och samemuseum, Ajtte, i Jokkmokk. I Arjeplog finns Silvermuseet, I Gällivare och Piteå finns kommunala museer, i Boden finns Havremagasinet med nutida konstutställningar och Garnisionsmuséet. Dessutom vill en privatperson bygga en konsthall i Risudden med bidrag från skattebetalarna.

Då tar landstinget ett beslut om att länets konstmuseum ska vara placerat i Kiruna nya stadshus.

Det finns en fantastisk konstsamling i Kiruna kommun. Den är ett arv från Hjalmar Lundbom och har under åren växt och blivit en av Sveriges intressantaste. Men under alla år har kommunen låtit samlingen vara en utsmyckning av stadshuset, i bästa fall, eller så har verken förvarats. Kiruna har inte som andra kommuner med stora konstskatter satsat på att skapa en offentlig utställning för medborgarna.

Den enda gång som verken har visats en längre period  var när de visades på museum i Stockholm i början av 1990-talet. Man har dessutom visat en del verk i stadshuset i några veckor det senaste året.

Kommunen har inte visat något intresse av att skapa det museum som konstskatten är värd. Inte som den lilla Värmlandskommunen Arvika som driver Racksstamuséet, eller Skellefteå som har sitt Anna Nordlander museum. Länskonstmuseerna finns ju i Karlstad och Umeå. Ja, landstingen i dessa län vill nå ut till så många som möjligt när de har valt att bygga utställningslokaler och samlingar.

Men här i Norrbotten väljer politikerna inte att satsa skattepengarna där de kan nå flest besökare utan det är andra kriterier som gäller. Vilka?

Ska alla elever som bor i länet kunna få se konst på ett länsmuseum? Ska kunskapen om konsten i Norrbotten växa?

Naturligtvis ska Kiruna göra som Arvika och Skellefteå och ställa ut sin konstsamling i ett konstmuseum. Men ska Norrbotten inte ha ett tillgängligt länskonstmuseum dit alla i länet kan komma?

Ja, varför finns domkyrkan i Luleå och inte i Jukkasjärvi, Gammelstad eller Öjebyn?

Fotnot: I Norrbotten bor cirka 200 000 personer närmare Luleå, och ungefär 50 000 personer närmare Kiruna

Det är långa avstånd i länet och det finns tyvärr en mycket rudimentär kollektivtrafik för dem som ska ta sig till andra platser än till Luleå. För många innebär ett besök i Kiruna en övernattning. Vilka skolor kan betala för den?

Ja, vad stod det i mailet jag fick? Jo, att de som tror på värdet att så många som möjligt kan se konst i Norrbotten vill hindra människor från att se konst. Du läste rätt.

Ohederlig! Det är vad jag kallar den argumentationen.

Varför vi äntligen hade en teve hemma 1966.

Varje dag påminns vi om att tevesändningarna har funnits i 60 år, ett år längre än jag har levt, men tio år längre än jag har haft en teve hemma. Varför då? Jo, så var det att ha en extremt kulturkonservativ far. Det mesta från vårt århundrade var vulgärt eller bara tråkigt, oanvändbart. Och allra värst  var traditioner  skapade av kommersiella krafter. Vi fick inte ens rita ett farsdagskort, än mindre, köpa något gott till eftermiddagsteet.

Alla hade en teve. Mormor och morfar, mina mostrar och morbröder, alla grannar och alla mina klasskamrater. Men hemma hos oss fanns varken grammofon eller teve. Och det gick aldrig att få lyssna på radion om han var hemma.

Vi såg på teve hemma hos familjen Bengtsson i porten bredvid. Varje måndag kläddes vi i varma pyjamasar och morgonrockar inför promenaden genom källaren. Den där doften av kalkade väggar och lite fukt får mig alltid att minnas; glädjen över att få se programmen alla pratade om, lyckan över att få sitta i soffan och äta hempoppade popcorn tillsammans med Anita och tant Haldis.

Men. 1966 hände någonting. Min teveallergiske far for in till stan och senare samma kväll kom en leverans med en eklåda med skärm. Vår första teve.

När jag försöker minnas varför teven kom in i vårt hem tar det en stund innan jag fattar. Minns ni vad som var på programmet? En sak vet alla som följt det engelska fotbollslandslaget. Det var det året som dom tog guld i VM. Och det vore helt möjligt för en person som min far att satsa på en teve för att se brittisk fotboll. Med betoning på brittisk. Storbritannien. Där han upplevde sin första resa utomlands, där han och min mamma gifte sig, där livet i vått ylle och handsydda skor var hans bild av paradiset. Men nej inte det.

Ni som levde då kommer ni ihåg vad som drabbade hela Sverige detta år. Hur alla satt framför teven och såg - Hemsöborna.

Det var August Strindberg och Bengt Lagerkvist som fick honom att satsa på en teve från Luxor. Vilken tur för oss att min far var jurist åt träfacken. Det var förhandlingar i domstolar där våra sågar, skogar och pappersbruk fanns. Inte i Solna. Så när teven kommit in så såg vi allt som vi kunde se. Fick vi inte se, så kröp vi ihop bakom soffan för att inte missa Helgonet eller Ironside. Men på lördagsmorgnarna kom han hem med tåget från Ammanäs, Sundsvall eller Piteå. Då var det han som hade makten över skärmen.

Kommer du ihåg?

I arla morgonstund var det något med ljuset. Ja, med atmosfären som gjorde att minnen från barndomen dök upp. Jag bläddrade i tidningen och såg hur KD:s gruppledare Anette Asplund i Luleå rasar mot att eleverna ska kunna välja yoga och meditation som elevens val på Tunaskolan. Dessutom så läste jag om Peter Englunds bok "Jag kommer ihåg" och då strömmade minnen fram som en matinéfilm på 60-talet.

Anette Asplunds rädsla inför yoga och meditation känner jag så väl igen från min första lärare Rut Levin. Hon var övertygad om att det mesta var farligt. Känslor av skuld och skam gav hon oss varje dag. En dag kom en Volkswagenbuss med två män  till skolan och dukade upp bord med muggar fyllda med saft. De ville att alla eleverna på lågstadiet skulle uttala sig om smaken. Gud nåde de i min klass som hade varit med i safttesten. De fick veta hut och ta med sig ett brev hem där fröken i skrämmande ordalag påstod att barnen varit utsatta för ett förgiftningsförsök.

Rädslan för allt nytt nådde nya höjder när Svenne Hedlund i Hep Stars flyttade i på Ankdamsgatan med sin nya familj. Längst ner i höghuset där de bodde fanns en damfrisering där våra mammor fick sitt hår rullat på spolar och torkat i stora huvar. Där satt barnen i kvarteret och lyssnade till de vuxna som hittade på vad som helst om Lotta och hennes tre barn. En gång hade en av mammorna minsann hittat bajs i hissen som inte kom från en hund. En annan gång var det en mamma som sett att Lotta dansade naken på balkongen. En tredje gång var det en frisörska som påstod att barnen pratade baklänges!!! De kunde ju vara obildbara.

Var de kom från? Jo, östkusten i USA.

Kommer ni ihåg småbarnskvarten på radio kvart över åtta? Eller barnpromenaden? Ja, det var en form av barnomsorg som fanns här och var. En dam, i vårt fall "tant Bäggberg", som kom klockan halv nio varje vardag med sin barnvagn. Den fylldes av barn från vår gård och så fick de som kunde gå ta tag i ett hopprep för promenera till närmaste lekpark. Där var vi till halv tolv. Då kom alla mammorna för att hämta oss.

Vi fick lunch.

När vi växt till oss lite grann var det barntimmen med småslöjd på Erik Sandbergsgatan. En ganska lång promenad för oss som gick i ettan.

På vägen dit gick vi in i mataffären och hälsade på fru Sonelius i kassan. Vi kunde ha en tioöring eller en tjugofemöring i fickan. Halvvägs fanns en kiosk där vi köpte turkosa salta fiskar och ettöres piastrar. Var vi på väg till barnbaletten i Solna centrum så samlade vi ihop våra småpengar, om vi hade några, för att i bästa fall ha råd med en halv pommes frites. Men oftast delade vi på ett grillat korvbröd med senap i på väg hem från Korvingvar.

Orange var våra bibliotekskort som gav oss rätt att låna fem böcker per vecka. Det nya stora biblioteket hade en grop med kuddar. Där satt vi och läste Tintin, Barna Hedenhös och andra bilderböcker. De var så otympliga att vi inte orkade släpa hem dem. I bokhyllorna fanns det kapitelböcker. Långa serier med berättelser om den lilla sotarpojken, pojkarna på Singelton och Kullagulla. De var sorgliga historier om hur det var förr. Uppbyggliga skulle en del säga.

Roligare var det att läsa Mysteriböckerna, Vi fem eller alla Kitty och MaryLou-historierna. De var riktiga hittepåböcker där det mesta var på låtsas, otriligt, och inte alls skrämmande för inget kunde vara mer främmande än livet i södra England eller Mellanvästern. Men när jag för första gången läste en ungdomsbok blev jag helt uppslukad. Det var Kerstin Thorvall, Max Lundgren, Gunnel Beckman m fl som berättade om hur det var att växa upp i vår tid.

Lite äldre var historierna av Claque, Anna-Stina Wärnlöf, . De hade teckningar och vidundeligt fina omslag av Helga Henschen.

Kommer ni ihåg?

Förbi polcirkeln

Nu finns Duluth i litteraturhistorien

Som en stråle av laser skär Svenska akademins beslut om att Bob Dylan får årets Nobelpris i litteratur .In mellan de som gillar att akademin tänker utanför givna ramar och de som älskar den amerikanska romanen. Ja, så finns det ju de som hamnar mitt emellan och tycker om både och. Ja, så finns det såna som jag som sjungit med i Dylans sånger och som har lyssnat på hans skivor hela nätterna men som inte känner att beslutet rör den Dylan som de har burit med sig. Jag vet inte varför men jag känner mig oberörd. Detta trots att jag älskar beslut som är oväntade och att akademin kliver ner till oss helt vanliga läsare.

Så var det med det.

Nu rullar vi mot en föreställning med Harads stolthet Ronny Eriksson, och en skymt av trädhotellet.

Rätten att vara mänsklig och inte som alla andra

Så här kändes det klockan halv sju i morse. Solen speglade sig i väster och svepte in himlen i ett lila sken samtidigt som frosten lyste vit. Nu balanserar vi på riktigt mellan värme och kyla, ljus och mörker.

Möblerna på altanen åker in och de sista blomlökarna åker ner i myllan. Hoppet om en vår nästa år tänds trots de långa mörka kvällarna. Det värsta är när vi tvingas att gå över till vintertid. Då får vi leva med att gå upp i mörker och komma hem i mörker. Inte kul.  I fyra månader, men så kommer den där dagen när solen stannar uppe till efter fyra och ljuset tassar in i våra liv igen.

Då är det härligt att säsongen för kultur värmer upp och sprider i ljus här vid Bottenvikens kust. Igår fick vi uppleva Sara Lidmans debut Tjärdalen som musikteater. Det är Riksteatern som turnerar i hela vårt land med en föreställning som ingen får missa.
Här är ett smakprov: Tjärdalen.

Här är turneplanen.

Jag är fortfarande påverkad av föreställningen som först och främst slåss för alla människors lika värde. Sara Lidman växte upp i en by där alla, liksom i alla andra byar, fick sitt värde på grund av vad som värderades högst just där. Ofta var ordspråket "Tala är silver, tiga är guld" ett ledord som fanns broderat i varje kök.

Sara med sin erfarenhet av byaliv tog vara på en av sin fars historier om hur en bonde som byggde en enorm tjärdal fick uppleva att hans drömmar begravdes när den raserades av byns odugling. Grannen som levde sitt liv i armod.

Saras drama slutar med död och elände. Det som ersätter drömmen om goda inkomster från tjäranl för bonden är Jesus.

Men Guds sons barmhärtighet existerar inte för dem som står utanför.

Ett evigt dilemma som vi alla kan beskåda varje dag. I Ungern kämpar regeringen för att måla upp en bild av "den andre" som en lägre stående varelse. Tack alla ungrare som uteblev från folkomröstningen.

I Colombia var det 50,3 procent som röstade mot fredsfördraget med guerillan. Skrämda av elitens hot om att förlora allt i en marxistisk framtid. Fyllda av känslan av att de som krigat mot makten under 50 år borde få stränga straff. Vilket är legitimt. Men de paramilitära grupperna som fört ett krig mot de fattiga finns inte med i förhandlingarna om fred och de hotas inte av rättsskipning. Det ska bli mycket intressant att se om det finns en fredlig framtid trots 60 000 fler som röstade emot uppgörelsen.

Vad händer här? Jo, SVT gör klavertramp efter klavertramp. Redaktörerna för Aktuellt släpper fram rasistiska och fascistiska partier som får säga sin sanning utan att de får kunniga motfrågor. Mattias Karlsson från Sverigedemokraterna lyckas med hjälp av medieträning överraska redaktionen som låter honom kasta ur sig lögner utan att han blir emotsagd. Jag undrar om ledningen för Sveriges television har läst radio och tevelagen. Ja, den där paragrafen om demokrati och alla människors lika värde? Det är konstigt att det finns olika uppfattningar om hur redaktionerna ska förhålla sig till rasism.

Ja, det är konstigt att Sverige som demokrati inte har ratificerat alla paragrafer i FN:s deklaration om mänskliga rattigheter och tillåter rasistiska partier och organisationer. Det är vi rätt ensamma om.

Ja, det är mänskligt att vara rädd inför det okända men det är omänskligt att fortsätta att förminska alla andra.

Det är det Sara Lidmans text handlar om. Rätten att vara mänsklig och inte som alla andra.

Vi åkte tretton våningar till Tage och åt fisk som avslutning på söndagen. Piteå har fått ett nytt hotell med utsikt.

    

Faran är på riktigt

Aspen rodnar och brinner nere vid stranden. Jag njuter av ännu en suddig, mjuk och långsam dag igen. Te i koppen med honung. Tjocksockor och en dag i dunjacka. Det går att sitta i hörnet med en filt, halsduk och en bok. Några få solstrålar lyckas borra sig ner och värma upp.Lugn och ro på långt avstånd från klumpiga redaktörer på debattprogrammen, folkvandringen till Göteborgsmässan och Skördefesten på Öland.

Istället ska jag om energin håller i sig gå på lokal litteraturest på Lillan med musik av Vikta fåglar. Deras namn dök upp i mitt huvud för en vecka sen när S och jag var på Fotografiska. Denna bild får mig att förstå obalansen mellan de som flyr och alla andra:

Här finns inget både och. Här finns bara faran.

Faran att det omänskliga tar över allt vi kämpat för. Idag läser jag att Raul Wallenbergs monument i Stockholm är omgärdat av polisens plastband för att det ska vara en rasistisk demonstration. I Svt framträder nazister och får tala mot mänskliga rattigheter och på radion säger programledaren Olle Palmlöf att han inte begriper varför det var fel att använda Klu klux klan som en jämförelse till diskussionsgruppen Svartkaffe. Ja, hur kunde frågan om ett kafferep hamna i Sveriges televisions debattprogram? Är det för att de prenumererar på twittrare som tappat all verklighetsförankring? De som låter som Trump men som bara flyter runt i den allmänna tyckandemöddingen?

Det krävs avstånd till dessa dårar som tror att man kan vräka ur sig vad som heelst. Det krävs en sorts rening. Jag kommer på att jag kan plocka både äpplen och rönnbär. De är både bittra och sura. Får hela mig att rysa av obehag. Det gäller att fixa till något av dem ändå. Vilket går.

Nu har jag världens mest uppfriskande dricka i frysen med både syra och sötma.

Rönnbären fick frostnypas i frysen och äpplena skäras i bitar. Sen var det bara att koka allt med vatten till det var mosigt. Låta saften rinna av och blanda den med saften från en citron och hälften så mycket socker som saft. Den blir en rosa tröst när de kalla vindarna viner oavsett om det är ute i älvdalen eller inne i maktens korridorer.

Andrum eller landart på Grundet

 Det gäller att njuta

 och andas när det är paus.

 Ute på Grundet möter jag landart som konsteleverna har gjort tillsammans med Birgitta Linhart.

Och sen går jag långsamt hem.