Både oroande och härligt, både vackert och skrämmande.

Mitt i oktober sitter vi på altanen och njuter i solen. Det är vindstilla. Det är höstfärger och doftande jord. Men det känns som om det inte är verkligt. I år är vädret ur led. För några veckor sen borstade jag bort snön från altanen och det var ovanligt tidigt. Nu är det risk för att pumporna inte klarar värmen. Det är detta som jag hade hoppats att regeringsförhandlingarna skulle handla om. Klimatfrågan och vikten av att följa FN:s konvention om mänskliga rättigheter.

Aldrig i hela livet hade jag trott att den som vill bli statsminister skulle upprepa att han inte kan räkna och att han skulle förneka att just han och moderaterna var valets största förlorare. Istället kan vi inte räkna det antal gånger som han hävdar att just han har fått flest mandat.

Det är som om mitt hjärta brister när jag tänker på hur de som hamnat utanför högkonjunkturen tvingas sitta hemma och frukta vad som sker när nästa regering lägger sin budget. Vilket svek mot dem som behöver vårt stöd. Istället diskuterar valets förlorare hur de som har mest ska få sänkt skatt. Vet ni det är som en fars. Alla de som sprungit om vanliga löntagare ska få mer. Alla de som sett hur deras fastigheter har tiodubblats i värde ska slippa betala skatt, men ve den som har behov av omsorg och stöd. De ska få sina liv spolierade.

Men livet är både och. Fredag till söndag for vi till Kiruna. Jag fick njuta av en härlig resa med tåg genom inlandet i riktig tjocka. Det är spännande att få resa med tåg och möta människor som en aldrig sett förr. Ett helt liv fick jag berättat på fyra timmar. På lördagen var det bokmässa och bokprat. Härlig middag på SPIS och fika. Vi for hem med bil genom Kalixälvdal.

Här är Lappesuando på gränsen mellan Gällivare och Kiruna. Där var det fortfarande lika mycket dimma som vi hade på fredagen men sen kom solen fram och vid havet strålade solen. Väl hemma i byn satt vi på altanen och njöt. Vi såg det nya stadshuset med Konstmuseum på fredagen. När vi satte oss ner på en bänk öppnades hissen och ur den klev två före detta arbetskamrater. Det var Lasse Lindberg som var chefredaktör och anställde mig tillsamman med Håkan Bäcklund som flyttade söderut för länge sen.

Kiruna nya stadshus med Konstmuseet i boxarna som finns i taket.

Ja, livet är både och mest hela tiden. Både oroande och härligt.

Vardagskul

En fantastisk dag vid Storforsen

Det gäller att strössla med de underbara ögonblicken bland de grå måstena till och med denna sommar när varje dag har varit badbar. Det är en vecka sen vi for till Älvsbyn för att serva vår Cittra som har ett dussin år bakom sig. Väl där så kom vi på att vi var bara en halvtimme från Europas största fors. Det är väldigt länge sen vi var där men nu fick vi en naturupplevelse och ett varmt möte med våra italienska bekanta från Kåbdalis.
Det är något helt speciellt att vandra på spången och se hur vattnet störtar ner och sjunger samtidigt som den gamla forsen är helt död.

Här är ljumma naturbassänger som vi kunde simma i. Normala år är de rätt iskalla men i år är vattnet alldeles ljumt.

Det blev en sån där dag när allt var perfekt och t o m lilla Älvsbyn kändes som en stad fylld av liv och häftiga butiker. Här är Centrumkonditoriet med bakverk från förr.

Det har varit varmt och ibland har jag kört rätt ut till havet. Här är Tjuvholmssundet med sin långa sandstrand och den djupa farleden mellan Sandön och fastlandet. Här kan de största fartygen passera om den nya farleden är blockerad men nu händer det aldrig. Det syns att vattnet har kommit igen. Halva stranden ligger under vattenytan och det är inte så långgrunt som det brukar vara.

Hela älven fylls med massor av vatten och vi har fått en ny årstid. Sensommar eller förhöst Det regnar på nätterna och vinden sliter i allt som växer. Luften är fylld av frön och pollen. Badvattnet är lite svalare och stranden där jag brukar vara försvann. För första gången sen slutet på juni är det svalt när jag går till brevlådan. Idag är det inte läge för att ha bara ben.

Rönnbären rodnar och jag har en känsla av att jag har tappat bort något. Vad skulle det kunna vara? Kanske den där känslan som uppstår nät vi inser att vi har en hel sommar framför oss den första varma dagen i maj. Vilket är lite bakvänt. Förväntningarna inför hösten är ju alltid något helt underbart. Alla nya böcker, teaterföreställningar och utställningar. Alla chanser till att upptäcka massor av häftiga, speciella och spännande saker.

Hur är det hos er?

Var ska vi borra?

Apotekare Hövenmark har glömt kvar spännande droger i källaren på apoteket i Jokkmokk.

Det är underligt att vårt land kan synas så olika på avstånd. Igår lyssnade jag på radio och fick veta att alla kommuner på Österlen är överens om att Bergsstaten inte ska ge tillstånd till det brittiska gruvbolag som vill provborra. Alla lokala partigrupper är överens. De anför att livsmiljön och de värden som finns på Österlen skulle förstöras och aldrig kunna återställas igen.
Här är en länk till ett inslag på P4. 

Men jag lyssnade på politikerna och var mycket förundrad. Dessa kommunalråd har inte sagt ett pip när övriga Sverige har drabbats av alliansens lagar som förenklar tillstånden om gruvbrytning. Ja, har ni hört en enda politiker från Skåne som protesterat när människorna som bor vid Vättern ville stoppa mineralbrytningen. Eller har ni hört om att alla politiker oavsett färg har sagt nej till gruvbrytning i Kallak? Ett område som ligger granne med världsarvet Laponia? Marker som är renskötselområde? Viktiga för turismen?

Vad tror ni att det beror på? Är äppellundarna i Kivik mer värda att bevara än renskötselområden i fjällkommunerna?

Det satt jag och funderade över efter en härlig dag i Jokkmokk.

Talvadis

lite prat om blad och sån't

Linnétagetes

Här är en av mina favoritblommor, Lnnétagetes. Den växer i rabatterna vid Linnés Hammarby. Förra året satsade jag på exklusiva frön för att få uppleva dem i min rabatt men efter sex månader och 50 frön kom en stackars blomma i en kruka i fönstret i mitten av september. I år har jag fått frön av en trädgårdskompis på Facebook som också lever i zon 6. Jag sådde och fröna grodde efter någon vecka. Nu har jag två stora krukor fulla med mörkröda väldoftande tagetes. Ibland är möjligheten att mötas på nätet fantastisk.

Efter en kall natt

En måste ha bott i zon 6 för att begripa denna bild. Efter många varma dagar kom våren till oss vid älvens strand. Och vår hät betyder ganska få varma grader på natten. Nu får mina blommor vila under några filtar på natten. De kanske klarar denna bistra tid fram till nästa sommardag. Värst är det för Mårbackapelargonierna. De är verkligen inte vackra längre.

Vi har tagit ner våra fyra granar. Och fyra björkar för att öppna för ljuset. En sak som jag kommer att längta till är alla nya ljusgröna granskott som vi njöt av. En sak som jag redan gillar är att det är strålande sol på bron hela natten.

Gjorde jag ingenting

Kungsängsliljan den smartaste och elegantaste blomman jag vet.

Var är tiden som jag trodde fanns. All denna ljusa tid när jag ska hinna leva och göra. Det är så många tankar och så mycket inspiration som fyller huvudet från morgon till kväll. Vad gör en då?

Vattnar blommor som inte hunnit ner i rabatten, annars dör de ju.

Tvättar, nu när vi har en ny tvättmaskin, efter en vecka utan.

Hittar massor av damm/pollen som måste torkas bort.

Eldar upp gamla grenar som torkat sen 1 maj.

Sorterar tvätt.

Hänger upp de dyngsura filtarna som skyddat blommorna från frost, under nattens på gränsen till frostgrader.

Sitter i telefonkö i 37 minuter. Ändrar ett konto. Försöker sätta in pengar. Men vårt adsl är så långsamt att jag får ge upp.

Gör en inköpslista.

Hänger våt tvätt.

Gör en fin bukett till Laila och åker över med den.

Värmer en sen lunch.

30 dagar från gnistrande snö till blomsterprakt

Våren började lite försiktigt i Uppsala vid Fyrisån 

Sen kom vi hem och möttes av vårvinter 

Men det dröjde inte länge innan solen och de få varma graderna fick oss att tro på en vår

Tro på att häggen ska slå ut

Blåsippor vid residenset

Ljusa nätter 

Solglitter i älven och nybadade tår

Utflykt till Högsön och Gerds fina höns

Hela ängen är fylld med grönska och de första smörblommorna har nästan slagit ut

Tulpanerna knoppades och slog ut på fyra dagar

Vitsipporna under äppelträdet dök upp från ingenstans

på den trettionde dagen kniper häggen fortfarande ihop sina blommor

Jag har i alla fall förändrats

Nu har jag tagit ett kliv åt ett nytt håll. Mot en plats som jag inte ser än. Det är som att orientera sig med imma på glasögonen. Allt syns men är det vad det ser ut som? Ja, det får jag ta reda på de närmaste veckorna.

När man tar ett steg åt sidan till en annan väg börjar man ofta se bakåt på den gamla gatan. Jag tänker på möten med olika personer som är aktuella idag. Situationer som jag kanske först nu begriper innebörden av.

En sak är hur Gudrun Sjödén inte förstår hur hon borde lyssna på sina kunder och inte framstå som tondöv. Det var likadant när hon skulle svara på varför hon inte skriver och säger samer som det heter utan använder det nedsättande ordet lappar. Då var det på samma sätt alla andra som har fel och hon har rätt.

Det är tråkigt att se.

Andra saker som jag har funderat över är Luleå kommuns intresse för Teknikens hus, ett vetenskapligt äventyr för elever i alla åldrar. Idag finns huset ute på Luleå tekniska universitet. Det ligger där för att det är meningen att alla elever ska få kontakt med universitetet. Då ville ingen ha verksamheten inne i stan, liksom ingen ville ha universitetet nära centrum. Nu vill kommunen ta över Teknikens hus och placera den centralt. Ingen talar om att idén om att alla barn skulle få en relation till universitetet var bärande när Sveriges första tekniska äventyrshus byggdes i slutet av 1980-talet.

När jag tittar ut genom fönstret på snön som faller så tänker jag på alla vetenskapliga föreläsningar som jag lyssnade till för 30 år sen. Alla klimatförutsägelser som gick ut på att vi som bor norr om Öresund skulle räkna med nederbörd och gråväder allt oftare. Vi skulle förlora våra långa, kalla soliga vintermånader i norra Sverige och få minst dubbelt så mycket snö som på 1980-talet. Minst tredubbelt med regn och väldigt få arktiska dygn med temperaturer under -20 grader. Men de flesta trodde att detta skulle ske efter 2030. Inte nu.

Har förändringen skett redan nu?

Jag har i alla fall förändrats sedan dess när denna bild togs.