I söndags fick vi möta Anita Haglöf. Ingemar Bergmans hushållerska. En underbar kvinna som lyckades arbeta med den store regissören i åtta år innan hon blev sjuk och fick nog. Hon berättade om hur Ingemar Bergman fyllde sitt liv med regler och måsten för att överleva.
På samma sätt gör min far.(Ordet pappa är inte tillåtet.) Både han och Ingemar växte upp i samma kvarter kring Hedvig Eleonora kyrka. Deras fäder var jämnåriga. Men min far är yngre än IB.
Alla dessa regler om när de ska äta, städa, tömma diskmaskinen, hur kläderna inte får förändras, möblerna inte flyttas och smaken på maten inte förnyas är som en länk till 1800-talet.
Det var "fint" att hålla sig undan andra och hålla sig till regler i början av det förra seklet.
Idag hyllar vi förändringar, då var det oförändeliga högsta status.
Anita Haglöf berättade att det inte räckte med att komma i tid. Hon fick inte kliva in och börja arbeta före klockan hade slagit tre eller, efter. Hon skulle stå utanför dörren och vänta på att den stora visaren hunnit upp till timslaget. På samma sätt är min far uppvuxen. När min farfar skulle möta oss i stan tog han minst ett tåg för tidigt från Näsbypark för att vara säker på att kunna komma in genom dörren exakt på sekunden när vi hade bestämt.
Min farmor räknade mariekexen och capsrunda( runda chokladbitar som lades som pålägg på kexen) när vi drack eftermiddagstea. Och teet beställdes från engelska importen i Malmö. En burk från Ceylon och en från Kina. Teet blandades på samma sätt i minst 50 år.
Samma ovilja inför förändring har min far.
Jag log när Anita Haglöf berättade om hur IB lät henne lämna in de gamla skjortorna på lagning, köpa pullovers i 40-tals modell på Göthrich och beställa likadana strumpor år efter år. Jag ängnade en dag för inte så länge sen med att jaga kalsonger av samma modell som min far haft i 30 år. När jag väl hittade några så köpte vi tio par.
Denna oförmåga att leva med att allt förändras ger stora svårigheter. Det blir som en mur som man ska klättra över för att kunna komma vidare och göra vanliga saker varje dag. All kraft försvinner, olika irritationsmoment upptar hela tillvaron, livet går i stå. (På bilden syns min farmors syster, min pappa som sexåring och min mamma. Profilen högst upp till höger är en äldre dam från Sunderbyn. Bilden gjorde jag får två år sedan.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar