Vad vill hon?

Historiskt. 90 år efter det att kvinnor i Sverige fick rösta för första gången är Centern det första partiet som väljer två kvinnor efter varandra till ordförande. Det var först med att välja en kvinna som ordförande, Karin Söder. Desto sorgligare är det att Annie Lööf inte kan svara på en enda fråga. Inte en enda gång får vi veta vad hon vill. Ja, förutom valstrategi förstås. Hon pratar om hur vi som väljare ska uppfatta partiet, inte vad centerns politiker ska slåss för. Vilken planet lever hennes mediastrateger på? Inte vill vi väljare veta hur en partiledare ska manipulera för att vi ska tro att partiet ska göra något. De borde kunna göra bättre från sig. Vi ska inte glömma att Centern har hundratals miljoner kronor sedan de sålde sina tidningar.

En ung kvinna som lyckas med vad hon förutsätter sig är Foki. Hon lever sina drömmar som en av mina bekanta skulle säga. Denna unga kvinna ser inga hinder. Det tycker jag är otroligt spännande.

Sveriges television väljer att inte förändra profilen på chefen för Rapport. Efter Morgan Olovsson kommer en tidningsutgivare.Finns det inte en enda kvinna 2011som kan vara chef för det största nyhetsprogrammet?

Ett parti som inte har några kvinnor som talespersoner är socialdemokraterna. De lägger en budget där RUT-avdraget finns kvar. Budgeten innehåller infrastruktur, men mycket lite för de kvinnor som arbetar med låga löner inom omsorg och vård. Vem var det som ansåg att ryggraden i vår välfärd får skylla sig själva när de har valt ett arbete med människor? 


Ibland blir det komiskt när män ska bortförklara de skillnader som finns kvar i vårt land. Skillnader i livslängd mellan rika och fattiga. Skillnader i lön mellan kvinnor och män. Skillnader i livskvalité mellan stad och land.


Vi får hoppas på att nya och bättre kommunikationer kan förflytta oss närmare varann. Den senaste satsningen är att forskningen på järnvägar får 100 miljoner kronor. Kanske att vi får en bättre framtid om vi kan ta oss till jobb och universitet säkrare och snabbare.  Kanske kan den där möjligheten att bara kliva på ett tåg och fara iväg ge kvinnor chansen att få en större arbetsmarknad och högre löner.

 Kanske det är som Anna Laestadius Larsson skriver i sin krönika.