Han är upprörd, med många andra därför att en sådan stor del av Norrbottens län är naturreservat. Ytan motsvarar Skåne, Halland, Blekinge och Gotland. Dagens diskussion gäller havsbadet Klubbviken som finns längst ut på Sandön. (På en plats där sanden togs till grunden för Stålverk 80. Det som aldrig blev av.)
Kommunens miljöchef vill inte att anläggningen ska byggas ut för han vill skydda allmänhetens tillgång till stränderna och naturen. Kommunekologen Örjan Spansk vill skydda 300 år gamla furor och lavar.
Jag vill både och.
Varje gång jag får njuta av ett besök vid Klubbviken önskar jag att det vore lättare att ta sig dit på sommaren. Nu finns det turbåtar. Men de går inte ofta och rymmer inte speciellt många personer. Bilden här ovan tog jag en gång när returbåten var full, vi hade kunnat fylla två båtar. Vi fick två timmar ute bland sand och sol och komma hem klockan åtta på kvällen..
Men kunde en lösning vara att ordna regelbundna turer vid det smalaste sundet och transporter över ön? Eller är det möjligt att bygga en bro och bygga ut ett turistparadis som slår de flesta. Kan man göra så utan att förstöra de värden som finns på Sandön idag?
Allt är en balansgång mellan bevarande och utveckling. En balansgång som är svår. Ibland är det lite lättare att se var gränsen går, ibland är den så tunn att det krävs helt nya glasögon. Idag finns det inte många ställen längs med hela vår långa kust som är så ljuvliga på sommaren och så häftiga på vintern.
Går det att skapa mer plats för turister och mer plats för dagsutflykter och skydda den natur som ska bevaras?
I Luleå såg kommunledningen inga möjligheter att bevara ett gammalt affärskvarter i centrum. Det fanns ingen plats för att använda en del av marken till en mötesplats. I Kiruna är det LKAB och kommunledningen som ska bevara en del av de byggnader som finns i stan. Men hittills är det bara fem hus som bolaget och kommunen vill bevara. Hans Sternlund berättar om detta i sin krönika.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar