Idag kommer förslaget om att Sveriges 21 län ska bli sex. En ganska liten förändring för dem som fortsätter att ha nära till beslutsfattarna, En enorm förändring för oss i de fyra nordligaste länen.
De största arbetsplatserna för akademiker, utanför universitet och högskolor, blir två istället för åtta.
Ska sjukvårdens specialiteter delas upp mellan de fyra stora sjukhusen får vi chansen att tillbringa många långa timmar på vägarna. Ja, för järnvägen mellan oss och de två länen söderut finns ju inte.
Mellan Kiruna i norrr och Sundsvall i söder är det 90 mil. Mellan Östersund i väster och Luleå i öster är det 60 mil. Vad har denna enorma yta gemensamt?
Östersund och Sundsvall har ett universitet tillsammans, med 19 mil mellan campus.
Umeå har regionsjukhus och universitetssjukhus som servar alla fyra länen. Universitetet har vissa utbildningar utlokaliserade till Kiruna, (60 mil), Skellefteå, (15 mil) Örnsköldsvik, (11 mil) och Luleå, (27 mil).
Så här kan man fortsätta och visa på hur avstånden försvårar en sammanslagning. Det är ju lättare och snabbare för politiker i Kiruna att ta sig till ett möte i Stockholm än ett möte i Luleå. Vi har ju ingen fungerade regionaltågtrafik i och med att trafikverket inte har skött spåren. Resan mellan Luleå och Umeå, (27 mil) med tåg tar fem timmar, inte de 2,5 timmar som det borde ta.
En av favorithistoriena som gärna berättas här uppe är den om hur de nyutnämnda landshövdingarna kommer söderifrån och utlyser det första sammanträdet för länsstyrelsens styrelse.
Härmed kallas du till sammanträde klockan 8.00 i Luleå står det på inbjudan. Ja, och då tvingas en stor del av ledamöterna att resa till länshuvudstaden kvällen innan och kostnaden för dessa hotellrum blir skyhög. Ja, för har man tillbringat sitt liv söder om Sundsvall är det svårt att begripa att det inte finns en chans att ha ett möte före 10 om alla ska hinna komma i tid. Både avstånden och avsaknaden av kollektivtrafik gör alla möten till en logistisk mardröm.
Det gäller alla möten.
Jag minns med fasa när jag åkte till sjukhuset i Umeå för att få möta en specialist. Taxin kom sex på morgonen och bussen gick före sju. Trots att resan borde ha tagit fyra timmar var vi inte framme förrän efter fem. Tur att jag hade tagit i och hade två timmar till godo när jag började resan. Så efter sju timmar fick jag träffa en läkare i femton minuter (på fastande mage), ta prover och vänta på bussen hem.
Hem kom jag tio på kvällen. Om en större del av vården flyttar till Umeå kommer vi inte att ha en chans att få ta del av den specialistvård som finns i länet i dag. Sjuka människor måste vara ovanligt friska för att orka ta sig igenom en sån lång dag.
Antalet människor i denna halva av landet är sisådär 900 000. Knappt så många som bor i Stockholms kommun. Den stora frågan är om det går att organisera service och vård på ett annat sätt än det vi har gjort fram till nu. Kan vi lyckas med det?
.
 |
| Det gäller att alla låter bli att vara insnöade på alla vis |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar