När vi var i Stockholm såg vi Monika Karlssons bilder från 1970-talet. Ja, hon skapade sig en helt ny identitet långt bort från det lilla stationssamhället Koler och blev Moki Cherry. En kvinna som drev sitt liv som ett konstnärligt och musikaliskt projekt.
Hennes bilder och collage utstrålar liv och glädje. De är fyllda av färg och figurer. Här finns inga tomma ytor, ingen stylad värld. Här finns både lycka och ondska men inte kyla.
Det finns inte vita ytor, stiligt placerade konstelement, layoutade affischer, allt det som vi lever med idag i vårt kyligare klimat.
Stränga grå och vita ytor.
Lugna, släta, städade ytor. Utan egen röst.
Det är så tydligt att Moki Cherry och hennes samtid tror på att bilden och musiken kan förändra världen till det bättre.
Denna tro på att vi kan förbättra och förändra tappas bort när de färger som dominerar ingen färg har.
Hur ska vi kunna tro på att våra barn och barnbarn får det lika bra eller bättre om vi redan nu ser hur pengar och kunskap är till för några få?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar