Hoppar av

Den unge Jean Sarkozy har hoppat av. Han tar inte emot den välbetalda direktörstjänsten som pappa gav honom. Jag ska läsa mer i morgon i Libération, som använder två sidor till att avrätta presidentens son idag.

Svartvitt

För 25 år sedan var jag en ung journalist på reportage i Paris. Mitterand var president. Hoppet om att han skulle kunna förändra livet för de 23 procent av fransmännen som fick välja mellan mat eller bostad hade försvunnit. Francois Mitterand gled fram i enmansprocessioner, vid Elysséepalatset och nere i Les Landes.
Vid Gare du Nord satt grupper med barn och unga kvinnor och tiggde. I massmedia sas det att de var kidnappade i Jugoslavien av romer. De var i alla fall fattiga och tvingade att få fram pengar.
Idag finns 3 000 hemlösa i Stockholm. Runt 40 i Luleå.
Minns du den första gången som du förstod att det finns många, många hemlösa här?
Jag förstod det 1991 när jag drog barnvagnen genom Humlegården. Där låg det många olika människor och sov en vanlig sommardag.
De psykiatriska klinikerna stängde sina avdelningar, men ingen planerade för att ta emot alla människor som formats av sjukhusrutinerna. Det var som i Paris antingen mat eller bostad, för sjukpensionen räckte inte långt..
Jag som gått omkring och tänkt att det inte var möjligt att vi i Sverige skulle kunna acceptera, att det finns människor utan hem, har fått vänja mig vid att det finns många som arbetar med hemlösa, men nästan ingen som arbetar för att de ska kunna ha ett eget hem.
Vill vi att människor som fallit genom alla skyddsnät ska tigga ute på sta'n? Vill vi att det ska finnas människor som har det så dåligt, att de finns som en påminnelse på gator och torg, för att vi ska akta oss att bli som dem? Jag vill i alla fall inte det. Jag är säker på att vi har råd att lösa de bostadslösas problem.
Det är vad jag vill.

Makten skaver och gnisslar

Det är på riktigt! C'est vrai. Igår när tidningarna i Paris avslöjade att republikens president Nicolas Sarkozy hade förlänat sin 23-årige son, Jean, ett toppjobb, styrelseordförande och vd för fastighetsbolaget la Defence,(-det största kontorsområdet i Europa), stod han och föreläste på ett gymnasium om vikten av att arbeta hårt.
Det var en repris på vår kungs "stekta sparvar- tal." "Ni som räknar med att lyckas i Frankrike, behöver inte vara född rik eller med kontakter, numera krävs det att ni arbetar hårt och klarar av er examen. Det är detta som ska ge er ett rikt liv."
Jean Sarkozy, hans juridikstuderade son, beklagade sig i radions nyhetsprogram och sa: "Det är bara för att jag heter Sarkozy som folk klagar på att jag har fått ett bra jobb."
Varken far eller son erkänner på något sätt att nepotism är orsaken till den omstridda utnämningen.
Men i parlamentet gnisslar det.
En anonym ledamot (partikamrat med Sarkozy) säger sig känna att en chockvåg drar genom kammaren. Inom utrikesförvaltningen skakar man på huvudet och viskar anonymt om svårigheterna att kunna stoppa korruption i Afrika när presidenten beter sig som en diktator.
Det är inte nytt vatten som rinner under broarna i Paris. Det är samma grumliga gråa sörja som alltid.
När jag var där för länge sen hade jag en bekant som fick betalt som vaktmästare på ett ministerium. Han sa att han ärvt posten av sin far, ( men jag vet inte om det var sant), och att han hyrde ut arbetsuppgifterna till en ung grabb som fick halva lönen. Den andra halvan behöll han. Har inget hänt?
Le Figaro, som står nära presidenten, har inget om denna kris på första sidan. Toppnyheten är att den nya parisiskan personifieras av Inés de la Fressange. Det är som om makten hoppas på, att ingen ser eller hör det som de vill glömma. Att nästa solnedgång ska sudda ut maktfullkomlighet och missgrepp från väljarnas minne.