Istället för fru Mårbacka

Fru Mårbacka får stanna i källaren

Tvärtemot vad jag känner blir det ljusare för var dag. Trots att största underhållningen idag är myrornas krig utanför fönstret är det ljust. Borde ta upp min enda överlevande pelargon ur källaren. Enligt alla blomsterkännare är det idag den ska få ny jord och ny näring.
Och en hedersplacering i ett söderfönster. Jag väntar. Fru Mårbacka får stanna i mörkret någon vecka till.

En fråga i Storbrittanien

Sjävförhärligande eller ärlig, frågar sig britterna, efter utfrågningen av Blair. Den förre premiärministern har fått svara på frågor om varför han slöt ett avtal med Bush om en invasion i Bagdad, ett år före kriget, började.
Blair säger på många olika sätt, att han verkligen trodde, att det fanns massförstörelsevapen i Irak. Säkerhetstjänsterna hade ju sagt så.
Nu får vi se om britterna tror på Blair.

Frusna hus

Garnisonen i Boden fryser. Ing 3 som fanns i de vackra gula husen från 1920-talet finns inte mer.

Några få byggnader har fyllts med lågprisaffärer, gigantiska godisbutiker och loppisar. Men de vackraste fastigheterna står där med frostkantade fönster.




















De värnpliktiga räcker bara till några få logement.







Ekotemplet påminner mig om Hagaparken. Det står där mitt i en enorm snöhög och väntar på vårvindar, fågelsång och joggare.

Borghild

Det känns tryggt.
Gammalt och vant.
Doften av
narscisser
Lite för
mycket vardag

Drömmar-blå och andra

Dagen vaknade som i en blå dröm. På spisen hade min härliga dotter lämnat sina drömmar. Jag gnuggade ögonen och klev in i verkligheten. Drömde om konstiga möten med diffusa människor som ville att jag skulle organisera en jättestor fest. Antagligen en spegling av att vi talade om sommarens kalas i Kyrkbyn igår.
Drömmarna på spisen doftade underbart och föll ihop som ökensand i munnen. Idag är morgonen en timma tidigare än förra veckan. Det blå ljuset kom krypande före åtta.

Vid datorn bläddrade jag igenom DN. Hittade en intressant artikel om sjukförsäkringen. Björn Johnson har undersökt om myterna på DN:s ledarsidor om sjukförsäkringen har nån verklighetsanknytning. Svaret är NEJ! Hanne Kjöller har inte en enda gång tagit reda på om hennes teorier om alla svenskar som fuskar med sjukanmälningar håller i verkligheten.
Trehundra kontrollanter hittade 378 misstänkta fall av fusk när de undersökte sjukanmälningar under ett år, 2005. En per heltidstjänst, en på 240 arbetsdagar.....
Läs den intressanta artikeln.
Vi som inte är verklighetens folk men lever i vardagen vet att ingen har råd att stanna hemma. Inte vi som har normalinkomster. Vi stannar bara hemma när vi måste. Och då vill vi gärna komma igång på jobbet så snart som möjligt.
Björn Johnson kan se att hjälpen att komma tillbaka till jobbet inte finns. Det är därför människor inte kommer tillbaka till jobbet Hoppas att alla som kan får hjälp med dagens system. Det är inte en hållbar situation att mista sitt jobb för att man inte anses duga. Bättre är om alla som borde sammarbeta gjorde det. Då kan säkert många människor få tillbaka sin roll på arbetsplatserna.
Då behöver varken politiker eller försäkringskassan tala om kroniskt sjuka som fuskare.

Ibland är solig och kylig helt rätt

Härlig dag. Dansade fram på studs i soljuset. Fixade lite ärenden och köpte massor av narcisser och tulpaner. Promenerade på Hamngatan upp till kyrktorget. När jag kom fram hade kameran fått nog.
De hemliga tecknen som syns på bilden kan betyda mycket. Jag ser både musik, och en spark. Undrar vad som hände. Först fungerade kameran för att sen bli låångsam. Det kan väl inte vara så att minus 24 är gränsen för små kameror från Japan.
Körde den gamla vägen mot Boden hem. Tänkte på, att just här där jag rullar, vandrade Eyvind Johnson från tegelbruket, in till Luleå för att arbeta som biografmaskinist, efter jobbet på lördagarna. Vägen ser lika ut för idag kör vi på en motortrafikled längre västerut.
Hamnade på soptippen för att hämta kompostpåsar. Ytterligare ett måste som är avklarat.

Lätt, eller tungt det är frågan.

Mr Jobs surfplatta har satt sig i mitt huvud.
Det beror nog på att systrarna Mitford ger mig träningsvärk. Jag känner vikten av alla brev de skrev till varandra. En läsplatta hade vägt mindre. Har kommit in på 60-talet. Mer namedropping och mindre spänning skulle jag vilja sammanfatta. Och som sagt minst 1 kilo bok.
Mr Jobs; han känner sig som en vinnare idag, världens medieföretag gav honom textreklam för miljarder.

Tack Victor och Jenny

Granne med potatisodlaren
För en blogg med fina, ljusa och mörka bilder av Norrland. Och med varmt skimrande vardagstexter. En bättre ambassadör för Norrbotten kan jag inte tänka mig.
Det skrev Victor på sin blogg om min. Vilka uppmuntrande ord.
Granne med potatisodlaren: för att hon ger mig ett inre lugn med sina kloka eftertänksamma ord, och vackra - ibland melankoliska - norrlandsbilder.
Var de fina ord som Jenny sände till mig.
Vilken morgon! Nu kan jag glatt studsa av glädje genom da'n.

En anglais

Chloé Swann är en ung singsongwriter från förorten.

Snöhinder

Utsikt?

Tidsbrist pga köld

Valde att läsa många fler tidningar än vanligt. Det var för att jag tog sats. Ute blåser nordanvind i 15 m/s och luften bär på 15 minusgrader. Om jag minns rätt blir det mer än minus 30 i köldfaktor. Undrar hur lång tid det tar att hitta alla klädlager och komma ut? Många minuter i alla fall. Tidsbrist.

Burkahatt och annat

Idag har nog alla tidningar i väst en nyhet som vi alla samlas kring;
En surfplatta från Apple. Grattis mr JOBS.


Trots att amerikanarna röstade bort republikanerna från presidentposten, tror de allra mest på Foxmedia. En tevestation som inte levererar nyheter utan som ger tittarna en ärkekonservativ syn på världen. En tröst kan vara att det opinionsinstitut som undersökt amerikanarnas medievanor inte ens ansågs trovärdigt av Fox.



I London förhörs Justitieministern om hur han kunde låta Storbrittanien vara med och anfalla Irak före FN:s beslut om att det var lagligt. Det är i alla fall hoppfullt att de som stormade in i Bagdad utreder om det var enligt FN:s regler.

Hopp nummer två får jag när jag läser om att antalet universitetsstudenter som kommer från de allra fattigaste familjerna i Storbrittanien har fördubblats. Det tog 15 år för utbildningsministeriet att förändra förutsättningarna för skolorna i de fattigaste områdena.

140 miljarder euro, det är vad den franska presidenten ska kära bort ur den statliga budgeten. Annars når inte Franrike målen som gäller alla länder som har euro som valuta.



Det ekonomiska mötet i Davos tror inte någon kommer att leda till något konkret. I Libèration som har sammafattat dygnets nyheter i ett tecknat magasin, Bande dessiné, tror redaktionen att Sarkozy kommer att skylla på USA om det inte blir stopp på banktjänstemännens girighet.

Det är modevecka i Paris. Tecknat är modet i Libé. Tänk när vi alla balanserar en sådan hatt på våra huvuden. Då behövs inga andra huvud- och hårskylare.

Bilden på barnen kommer från Haiti. Jag har valt att visa den i svartvitt. The Guardian som valde att visa dessa barn på rad ställde sig aldrig frågan varför?

Som ett tack

Värmekälla

Charlotte Gainsbourg har precis släppt sin senaste . Den är en sammanfattning av hennes tillfrisknande från en hjärntumör. Den heter IRM, magnetröntgen på franska. Gå in på You tube , eller Spotify och lyssna. Hon har ingen stor röst, men hon har utstrålning som sin mamma, Jane Birkin och pappa Serge.
Det är ingen musik man trallar till. Mer ett tillstånd som man hamnar i. Jag gillar att hon har en helt egen och genuin känsla i sina låtar.

När Kung Bore är vred

Jag har ingen lust att se ut genom fönstren.
Jag har inget tålamod med idag.
Taket slår, fönsterluckorna darrar, sikten räcker mindre än 20 meter, grenarna från träd och buskar flyger förbi.

Nu är det nuet som tränger sig på.

Verklighetens snö växlas in mot tankar om takdropp, snöglitter och en öppen eld.

Doften av nygrillad sik, mandelpotatis och en skummande öl.

Det går att fixa inomhus.

En köldfaktor på hur mycket som helst

Vi morgonkurar Celina och jag. Lyssnar på taket som sjunger i vinden. Spanar och ser hur ljuskronan på altanen gungar i takt.Väntar på att snökaos ska utbryta.
Ännu har bara några torra hårda flingor dansat ner mot marken. Dagen har vaknat och hela världen är blå. Celina vill inte kliva ut. Hon ser förebrående på mig när jag öppnar dörren. De kalla pilarna av snö och is som kommer farande är inte hennes melodi. Minus tre, men en köldfaktor på hur mycket som helst. Det anser både jag och Celina.

Det är en orre

Varenda år sedan 1986 när jag kom upp till Luleå har de duktiga parkarbetarna i Luleå gjort en snöskulptur i form av ett vilt djur som lever i Norrbotten, till barnen. Den är en enorm iskana på baksidan där både barn och rusiga nattvandrare far på ändan.
Ikväll var det inte inte lockande att kliva upp för trappstegen Det blåser halv storm och snön driver. De har lovat en halvmeter snö i natt. Då känns naturens krafter ordentligt.


Det är så fint i parken med alla ljusgirlanger, snöskulpturen och Domkyrkans torn. Snett emot finns stickkaféet. Jag satt och räknade maskor tillsammans med mina vänner i någon timme. Sen räckte inte synen till. Hämtade yngsta dottern i stan. Hon tog över ratten och körde hem efter alla trafikregler. De är så, de med nytagna körkort; Ordentliga.

Skor för slottsbesök

Jag har sparat dem. Mina skor som jag bara använde på Haga Slott. De är så otroligt obekväma. Nu kan jag, inte ens med hala nylonstrumpor, få plats med mina fötter i dessa högklackade smala pumps från 1980.

Slottsliv

Jag tycker det är rätt att Haga slott kommer att bli bostad åt kronprinsessan och hennes familj. Det är ett perfekt ställe för en familj som ska bevakas dygnet runt. Det sa i alla fall de poliser som vaktade slottet när jag arbetade där.

Då på 1980-talet var slottet helt orenoverat. Det fanns ett badrum till sex rum på bottenvåningen. Vi fick gå upp före sex på morgonen för att kunna vaska av oss. Det fanns bara vita skimrande linnehanddukar som var svåra att torka sig torr med.
I tillbyggnaden där värmepannan finns bodde en lärarfamilj för att slottet inte skulle stå tomt och obevakat när det inte användes.
Jag satt i rummet på bottenvåningen närmast de franska dörrarna. Där fanns det en 60-tals telefonväxel och en skrivmaskin. På morgonen kom någon av de specialanställda uppassarna med kaffe och smörgås till mig. Men det var svårt att hinna svälja. När premiärministern som var på besök var i slottet gick telefonerna varma. Jag fick hålla linjerna till landets beskickning öppna för att det inte skulle ta för lång tid att koppla samtalen. När Michael Manley från Jamaica gästade Sverige låg närmaste beskickning i London och då var det nästan kaos när telefonlinjerna till England inte räckte till.
När sen gästerna åkte iväg till olika möten och studiebesök var det lungt. Vi satt i entrén, frös och pratade, och väntade på att allt skulle sätta igång igen. Det var jag, husmor ibland och poliserna som bevakade slottet. Polisradion stod på och ibland hörde vi hur poliserna vid infarten till Hagaparken stoppade bilar och undersökte varför de skulle köra in.

Sista gången jag var på Haga slott minns jag att hela programmet ändrades av säkerhetsskäl. Någon grupp med misstänkta cirklade runt Hagaparken i en skrotbil. Helt plötsligt hade vi en hel middag med allt färdigt men inga gäster. Det var lyxigt att få äta upp den måltiden. I vanliga fall fick vi husmanskost. Mycket god men lite enklare. I och med att besöket var det sista före semestrarna fick jag ta med mig alla blommor som skulle slängas. Jag hade hinkar med underbara rosor i min lilla lägenhet i flera veckor efteråt.

Hotet mot slottet var inte så högt som nu. Jag kunde cykla in och ut när jag bytte av min kollega vid långa statsbesök. Det var en idyll som verkar ligga mycket längre bort i tiden än 30 år.

Jag hoppas att inte hela den underbara parken stängs av. Det är en av de mest fantasieggande lekplatserna i landet med sin slottsruin, ekotemplet och alla stora höga träd.

Kreativ blogg

Jag får en utmärkelse och ger den vidare

Jag har fått en utmärkelse från Evas värld, en av mina favoritbloggar om livet och litteraturen för: kloka funderingar och sagolika bilder, Tack, Eva . Jag blev jätteglad.

Som mottagare av utmärkelsen "kreativ blogger" ska man tacka och länka tillbaka till utdelaren. Sen ska man berätta sju kanske inte så välkända saker om sig själv och dessutom ge vidare priset till sju andra bloggare. Dessa får i sin tur skicka utmärkelsen vidare på samma sätt som jag gjort nu. Jag har valt de som jag har kontakt med varje dag och de står inte i någon ordning.

Sju fakta om mig själv.

1. Nu vet vet ni, jag är helt upptagen av konståkning när det är EM, VM och OS, i alla fall i år.
2. Jag längtar till havet jämt. Då är det tur att jag kan åka till Lövskärs hamn och se den obrutna horisonten.
3. Min mest kända konfirmationslägerkompis är Lars Ohly.
4. Jag kan inte cykla längre. Brukar tappa blodtrycket och välta med cykeln
5. Min första flygresa gick till Leningrad med min ryska grupp på gymnasiet.
6. Jag har arbetat inom långvården, på akutsjukhus, på regeringskansliet och på Haga slott vid statsbesök, innan jag blev journalist, och därefter konstnär.
7.Jag lagar gärna franska efterrätter.

1.Ingen humor utan allvar. Lena fick mig att börja blogga, och för att hon berättar bra och visar härliga bilder.
2.Jenny Lindgren. För att hon får mig att le och tänka när hon berättar om livet i villaområdet.
3. Evas värld. För att jag blir glad av alla nytänkta inlägg, förmågan att berätta medryckande och av av det härliga språket.
4. Jane Morén. För att hon leker med språket och bilder så att jag blir inspirerad och imponerad.
5. Författarcoachens blogg. För att Johanna generöst tipsar om allt som en skrivare behöver.
6. Sofie Bager-Charleson. För att hon berättar inkännande om sitt liv i London.
7. Kära blogg. För att Annikas finurliga frågor får mig att vilja svara och debattera med henne.

Allt började på Brommavägen

I år är det tre konståkningstävlingar som sänds på teve. Det hade varit ett favoritår innan min familj skaffade teve. Jag bodde i Vireberg inte långt från Råsunda i Solna. Vårt hus hade en lång korridor i källaren som band samman de tre uppgångarna. När det var konståkning fick jag vandra i korridoren, i mina tofflor och pyjamas med en badrock över, för att se tävlingarna hos familjen Bengtsson.
Det var det mest spännande jag kunde tänka mig. Lukten i källaren av fuktigt murbruk och sen doften av kaffe med bullar hos Haldis.
En familj som satt kring teven och tittade tillsammans. Det var stort.
(Jag som hade en pappa som inte ville bli störd. De gånger som han var hemma när jag var vaken satt han i en fåtölj och läste. Ljud fick inte förekomma.)
Vi satt andlösa och tittade på de grå figurerna som åkte på den lite suddiga bilden. Bengt Grive lotsade oss och talade om vilken färg damerna hade på sina klänningar. En gång när han inte hittade ordet han sökte kom det klassiska: "Hon har en mörkvit klänning." Därav rubriken på det förra inslaget på min blogg.
Tyvärr minns jag inte så mycket från de här första åren framför teven. Jag minns de goda bullarna, spänningen att kliva ut ur lägenheten klädd i nattkläder och att alla i familjen Bengtsson var med.
Vi hade teve först i slutet av 60-talet. Innan dess sprang vi i källarkorridoren för att få se barnprogram på måndagarna.
Det är bara något år sedan Haldis dog. Då fick jag veta att hennes dotter som var vår favoritbarnvakt blev chefssjuksköterska på Karolinska och att hon har bott i Solna hela sitt liv.

Mörkvitt, sa Bengt Grive för hundra år sedan.

Idag har jag suttit klistrad vid teven och njutit av de bästa konståkarnas uppvisning på EM i Tallin.
Det är en fest för frankofiler. Många av de bästa konståkarna är fransktalande, åker i fransk tradition eller använder fransk musik. Även om Jevgenij Pluschenka återkommit efter fyra år, så slog mitt hjärta extra slag för Stéphane Lambiel och hans underbara åk till Jacques Brels, Ne me quitte pas.
Jag saknar ofta det mod som Philippe Candeloro och Suraya Bonaly stod för på 90-talet. Tänk att Suraya var den första och enda kvinnan som har klarat en quadrupel på tävling. Hon var 18 år 1991 och klarade av hoppet på VM. Det dömdes bort, så hon kom på 5:e plats.
Idag åker Suraya Bonaly uppvisningar och tränar unga konståkare i Las Vegas. Hon har bytt medborgarskap och är amerikan. När hon tävlade var hennes adoptivmor tränare och hon ljög om sin dotters födelseplats. Suraya Bonaly är född i Nice och ingen annanstans.
Varför ser vi aldrig någon färgad konståkerska idag ?, heter min triptyk på bilden.
Idag är det de finska kvinnorna som regerar på isen. Laura Lepistö tog silver i år på europeiska mästerskapen, Kiira Korpi kom fyra och Susanna Pöykiö som tyvärr bröt tävlingen.
De har sisu.

En förebild

Yvonne Hirdman är en professor i historia som skrivit sin mammas historia. Idag intervjuar Svd henne om boken. När jag pluggade på 80-talet var Yvonne Hirdman en kvinna som inspirerade många unga studenter. Hon vågade säga ifrån.
Nu påstår hon att hon var lika omedveten som alla födda på 40-talet. Jag som var helt säker på att det är den första generationen kvinnor som kunnat läsa vidare utan att ta hänsyn till vad pappa ville.
De är ju de första kvinnorna som hade möjlighet att ta studielån.
Hennes bok verkar vara otroligt spännande. Europa från den ryska revolutionen till folkhemmet i Hökarängen. Den ska jag läsa.

Genikult...igen

Karin Johannesson skriver i DN idag om GENIET.
Bland mycket annat påminner hon oss om att Simone de Beauvoir inte kunde hitta en enda kvinna som hon kunde kalla geni. Hon tar också upp att filosofen Julia Kristeva, hon som var fixstjärna på 90-talet, var tvungen att skriva en hel bok där hon sökte efter det kvinnliga geniet. Professor Johannisson förklarar författaren Stig Larssons våldsamma ordval när Åsa Beckman sågar hans diktsamling med att han kände sig kastrerad. Är Stig Larsson ett geni är hans verk lika med könet.
Vem tänker du på när du hör ordet geni?
Simone de Beauvoir såg ett namn på himlen: Jean-Paul Sartre.
De franska filmfantasterna ser två: Ingemar Bergman och Woody Allen
På kungliga biblioteket arbetade en: August Strindberg
I Helsingfors vandrade: Elias Lönnroth
Edith Södergran och Helene Schjerfbeck är de två finländska genier från samma tid, som jag kommer att tänka på. De gick ingenstans.
Nej, de kvinnor som borde ha varit uppburna under genikulten, de fanns inte i offentligheten.
I geniet måste könet vara tydligt som Karin Johannesson påpekar.
Därför är det ingen som kallar Astrid Lindgren geni, även om hon är den författare som påverkat vårt språk mest.
En heltidsarbetande redaktör, tvåbarnsmor med lägenhet vid Vasaparken och sommarhus i Furusund. Vem skriver hon för? Barn och ungdomar.
Det krävs mer kött, smuts, otrohet, och kön. Det räcker inte med ett barn fött utom äktenskapet för att bli kallad geni.
Det är obehagligt att skriva denna text och känna i hela kroppen hur påverkad jag är av, de konventioner och föreställningar som byggdes upp mer än 50 år innan jag föddes. Vilka genier och vilka föreställningar tynger era tankar? Eller lyfter?

Antwerpen blå

En hel film med Antwerpen i huvudrollen. Det är ovanligt. Ruskigt och våldsamt. Et des frites.

När vintern stickar

Vinden kom från norr när vintern stickade många tusen maskor runt huset. Hela väggen sveptes in i en vit spetströja.

Och skidan den slinter

Här är några bilder från min favoritduk. Den är från 50-60-tal och helt underbar. Varje år i januari ligger den framme och den är verkligen en hyllning till vår romantiska bild av barndomens vintrar. Grafiskt stilig och ett tidsdokument. Det kan inte bli bättre.

Bäst före

Var är ordningen,
den som rådde
före
jul?
Nu syns allt.
Kvarglömda granbarr,
stearin i soffan,
trassliga presentsnören bakom
bokhyllan.
En kvarglömd knäck
i en dammig skål,
med krossade nötskal.
Under mormors skåp
har en liten clementin torkat
och fått oändlig hållbarhet.
Utan bäst före datum
borde städningen vara.

Många första

Idag var det den första morgonen med ljus. Ja, dagen hade vaknat före mig!
Klockan var inte ens halv nio, men det var dagsljus.
Den lätta snön faller och alla grenar börjar täckas av vass frost.
Det är så här i början av ett nytt år. Första gången av mycket.
Dagsljuset i morse, det är viktigt.
En helt ny tid börjar närma sig. Den då det är ljust på morgonen när vi far iväg och ljust när vi kommer hem.

Min granne potatisodlaren

Här är potatislagret och ett av de oändligt stora potatislanden. Det sträcker sig många hundra meter runt lagret och den gamla Norrbottensgården.
När vi flyttade hit, var det säd som vajade i vinden. Men den tiden är helt borta. Bra potatis går alltid att sälja. Om man dessutom skalar den till alla restauranger och äldreboenden som köper, då går den åt. Mandel, röd Asterix, Matilda och Kung Edward.
Jag tycker bäst om mjöliga knölar.

Varsågod

här är den strimma med ljus som vi vid älvens strand kunde njuta av idag.

Ännu mera debatt om genikulten

Förra fredagen var det Åsa Beckman som tog upp genikulten inom kultursektorn, idag är det Filter. Ika Johannesson har utrett vad som hände när Mikael Persbrant drog från Dramaten för två år sedan. Den artikeln och många andra gör att jag fastnar sittande i soffan. Glömmer allt.

Kylskåpsminne

Det finns stök som man aldrig ser. Det hänger där på kylskåpsdörren. Vackra kort från vänner. Gulliga bilder på djur. Skolscheman, minneslappar och rabattkuponger. Vackra magneter, enkla magneter och recept. Minnesbilder från olika möten och kalas. En dagbok, ett album, en karta över livet som utspelar sig framför kylskåpet.

Ett möte med

För någon vecka sen mötte jag Hindersöns postväska. Det var 24 år sedan sist. Den gången hade jag aldrig kört över vinterisarna i skärgården.
Det var den första och iskallaste turen jag gjort i hela mitt liv.
Postutdelningen i Svea rike fyllde minst 300 år och min dåvarande chef ville att jag skulle ut och hitta ett bra reportage.
Fotografen M och jag ringde runt och fick tag på Jordbrukaren Johansson som hade hand om postväskan på Hindersön.
Vi bestämde träff vid Hindersöstallar på fastlandet. Johansson skulle lämna mjölken till mejeriet på bussen och sen skulle han ta emot postväskan.
Nästa morgon hyrde M en skoter och plockade fram alla overaller som fanns i förrådet inne på Foto. Jag åkte hem till mitt uthyrningsrum och satte på mig min skidoverall. På tidningen klädde jag mig i en skoteroverall och ovanpå mina vinterstövlar satte M tjocksockor. En jättesjal, dubbla luvor och dubbla vantar fullbordade klädseln.
Klädd som en babuschka hasade jag till bilen för transport till busshållplatsen längst ut mot Hindersön.
Klockan var sisådär sju på morgonen när vi kom fram. Det var stjärnklart och långt borta i mörkret hörde vi en skoter. När postbonden kom fram tittade han gillande på mig och sa: Jag trodde att en så'n Stockholmare inte skulle ha tillräckligt med kläder.
Sen fick jag kliva ombord på kälken efter skotern och hålla i postsäcken allt vad jag orkade. Vi for över vallar och isknöggel i 40 minuter innan vi var framme.
Där mötte fru Johansson med kaffe och smörgåsar. Hon sorterade posten i facken på öns utlämningsställe. Sen for vi hem. Jag frös och frös hela vägen över isen. Det var som om kaffet inte hade lyckets tina mina tår från färden ut. När vi satt i bilen sa M:
"Vet du att det är minus 31 grader idag. "
Nu är det min chef från den tiden som åker till postterminalen och hämtar postväskan till Hindersön med sin skoter.

När ingenting är farligt

Ingenting är farligt när jag ser Tove Janssons pennföring i Muminserien. Jag njuter av varje ruta. I nästa liv vill jag bli en frågvis Mumin, en trygg Muminmamma och en disträ Muminpappa. Och alla andra som lever i Mumindalen. Där får alla sova när det är minus 20 och frostrått.

Om drömmar som slår in

En av mina kloka bekanta har berättat att hennes dotter har flyttat söderut för att "leva sin dröm". Vi har möts någon gång då och då. Och hon har alltid sagt: Låt alla ungdomar leva sina drömmar,( om de inte är livsfarliga). Hur ska de annars ta reda på vad livet har att erbjuda?
Igår satt jag och stickade vid Kulturnytt. Jag hör namnet Elin Ruuth och en boktitel på rent Lulemål, Fara vill. Då förstår jag. Det är Elin som flyttade söderut och fick leva sin dröm.
I år är hon årets första litterära debutant, på Albert Bonniers förlag.

Om brända manus

Evas värld inspirerar mig idag. Hon skriver om brända manus. Då minns jag ett möte med Anna Westberg, i ett litet trångt kontorsrum på Kvinnobiblioteket i Luleå. Det var en höstsöndag 1993 och jag hade åkt från Boden. Anna W var inbjuden att berätta om sin nya bok "Vargtagen". Vi satt där i det överbelamrade rummet och försökte möta varandra. Hon kom direkt från flyget och jag kom direkt från ett annat knäck.
Det var så illa att jag inte hade hunnit läsa hennes bok, och hon ville inte ge intervjuer i vanliga fall.
Man kan säga att allt var emot oss.
Men så snubblade jag över min väska på golvet och svor rejält när stortån ömmade. Och Anna hon började skratta.
Då började hon berätta.
Anna Westberg var en journalist som skrev på Aftonbladets kultursidor från Paris. Hon skrev tre romaner, Paradisets döttrar, Walters hus och Maria Moder.
Hon träffade en fransk filmskapare och flyttade ut med honom till en by på landet.
Allt lät som en dröm för en frankofil som jag. Men... Anna hon arbetade på och det gick rätt bra samtidigt som hennes man inte fick de uppdrag som han ville ha. Anna fick besök av svenska journalister och tevereportrar. Men hennes man hade ingen som frågade efter honom. Han såg som sin skyldighet att begränsa hennes liv. Att bestämma över allt som hon gjorde. Det blev allt värre och värre. Men Anna hon skrev och skrev för att få ha en egen skyddad zon.
En dag hände något som triggade hennes sambo att samla ihop alla sidor som hon hade skrivit och stoppa in dem i den öppna spisen. Han tände på. Och genom skorstenen försvann två års arbete. Anna Westberg förlorade sin bok, hon hade skrivit den på en skrivmaskin.
Hon sammanfattade sin berättelse så här: Jag förlorade min bok och min sambo, men jag vann tillbaka mitt liv. Boken "Vargtagen" handlar om den här berättelsen och sista tiden i Frankrike.
Anna Westberg drabbades av sjukdom och dog 2005 i Tällberg 59 år gammal.

Kurar

Trött skriver, ropar, säger alla.
Trött och frusen.
Trött och utled på mörkret.
Trött och
Hjälpen finns i lådan med stearinljus
i vaserna med tulpaner
i äpplena på bordet
bara jag hittar tändstickorna...

Hoppfull

Lyssna på RENAUD. Han ger lite hopp. Vilket jag kan behöva efter timmar av trassel med nyfärgat garn. Jag knöt tre gånger. Tre knutar som inte höll. Nu är allt en enda härva av trassliga trådar, och tankar.

Om intryck

Idag gladde mig Jessica Gedin när hon berättade att alla intryck som hon möter sätter igång hennes hjärna. "Det är som om hjärnan viftar med händerna och ropar -här är jag!, sa hon i teves morgonsoffa.
Där känner jag igen mig. Det krävs broderier och stickningar för att stänga av min pladdrande hjärna.
Jessika Gedin, hon använder korsord och två BBC program på teve. Ni vet de där programmen där förvånade engelsmän far till solen eller ut på landet för att hitta sin drömbostad. När tittarna i sakta lunk får o:a och a:a över badkar på tassar och utsikter över havet.
Mitt starkaste intryck denna morgon är strimman av sol på marken. Det är första gången sen i november som jag ser sol där. Vi får ju hålla tillgodo med sol på älvens is i den mörkaste midvintern.
Strimmor av sol, strålande klart och en helt ny dag. Vad kan vi mer begära?

DN ringer upp

Idag ringde en försäljare från DN. Hon arbetar på tidningen. Hon lovade att fråga varför redaktionen släpper debatten på nätet utan moderator. Jag undrade hur en så stor tidning har råd att missa tillfället att få låta debatten vara väsentlig för läsarna av nättidningen. Hon lovade att fråga. Vi får väl se om läsarna får något svar.

Inget slask än

Annika har hittat slask idag. Jag hittade ett hjärta. Det är fem minusgrader och lilagrått.
( Ljuset från gatlyktan färgade snön turkos. Det är mycket snyggare.)

Jag håller på med ett experiment. Lingarnet som jag har hemma har fel brunfärg. Nu ska jag färga det mer åt kaffehållet. Det ska bli spännande att se om det blir något resultat. En dam i Boden vill ha en sjal i den nyansen. Så jag får pröva.

Idag är annars en ilsken dag. Jag dricker te och försöker tänka bort ilskan. Ler och skojar, men jag är arg. Eller besviken. Jag hade hoppats så mycket på att saker och ting skulle bli lättare och lättare. Men idag kom de svar jag inte ville ha. Skulle vilja skriva alla svordomar jag kan komma på. Men då, i tanken på dem, börjar jag fnissa. Det är bara att ta nya tag.

Jag får titta ut på dem klarblå kvällshimlen blanda en drink och försätta mig i stämning för l'heure bleu. Lyssna till Melody Gardot, eller Jane Birkin. Få nya krafter.

(Planera för framtiden. Tänka på att det blir trädgårdsmässa. Skåneresa. Och ganska många dagar i Stockholm någon gång i april.)

Idag doftade snön vinter. Köket var fyllt av dofterna från Astrids kalops. Yllehalsduken luktar min nya doft från Issy Miyake. Det borde räcka för att hitta nya tag.

Pass sa regeringen

Kronofogdarna i Sverige vill att de som aldrig kan betala sina skulder ska kunna få skuldsanering. En kronofogde har kommit fram till att dagens fem år med ett liv i fattigdom är för lång tid.
Det beror främst på att de flesta som har skuldsanering har levt på existensminimum i minst fem år innan dess. Många har fått vänta ännu längre.
Kronofogdarna ser att skulderna rusar i väg under de år som de skuldsatta får vänta på att få skuldsanering.
Idag betalar många av på skulder som de fick när krisen var som värst på 1990-talet.
De som tvingades att sälja sina hus till bottenpris med stora skulder som återstod har flera miljoner kronor kvar att betala, samtidigt som de har betalat in hundratusentals kronor varje år.
I och med att husen såldes har de en ränta som ligger skyhögt över vanliga räntor.
Bankerna å sin sida har ofta försäkrat sig mot förlusterna. I förlängningen innebär det att de får ut pengar på sin försäkring. Sen säljer de lånet till ett kreditinstitut och får ut ännu mer.
Det är där lånen ligger när frågan om skuldsanering kommer upp. Då ska den skuldsatte betala allt utom existensminimum under fem år om kreditinstituten går med på det. Det tycker kronofogden är oskäligt. Kronofogdemyndigheten anser att det räcker med tre år. Vad säger då regeringen?
De passar. De vågar inte ta något beslut.
Trots att kronofogdarna har visat att samhället i förlängningen skulle vinna på att skulderna skulle skrivas av efter tre år.

Skrapar plåtar

Skrapar plåtar.
Får bort det där bruna.
Känner doften av det vidbrända mjölet. Far rakt ner i en av mormors berättelser.
Min mormor började arbeta i slutet av första världskriget på Änkan Karlssons spisbrödsbageri. Det låg i Sofia på Söder i Stockholm.
Varje morgon sprang hon fort, fort till bageriet. Hon var inte världsbäst på att gå upp tidigt om morgonen. När hon kom fram låg det runda degar och jäste överallt på alla bänkar. Änkan Karlsson gav hennes ett glas mjölk innan dagens slit började.
"Sen började det. Jag stod och skrapade plåtar från sex på morgonen till klockan var elva. Ibland var jag så hungrig att jag hade kunnat äta upp skräpet från plåtarna. Alla hade frukostrast och fick något att äta av änkan. Det var därför det var så bra att jobba hos henne. Jag fick riktig mat. Vi var två flickor som stannade efter maten och städade. När vi var klara vid två fick vi gå hem."
Då fick hon ta med sig det mjuka bröd som inte sålts, och de hårdbrödkakor som var brända, till sina småsyskon.
Hemma satt mor Elenora och sydde sjuksköterskeuniformer åt Röda korsets sjukhus och sjuksköterskeskola.
"Mamma trampade på symaskinen. Ungarna väntade på mig. När jag kom med brödet fick de äta så mycket som de ville. "
Mormor var tolv år när hon började skrapa plåtar. Det tänker jag på när det bruna mjölet rinner ner i diskhon.

Vill vi diskutera

Jag läser att Evas värld frågar sig om DN vill ha en rejäl diskussion eller pajkastning. Det undrar jag också. Tittar ut genom mitt fönster och tänker på den gångna veckan.

Den första diskussionen om manliga geniers rätt att använda sexuella förtryck mot dem de arbetar tillsammans med började med en intervju med Katarina Wennstam. Kommentarerna till artikeln på webben tillförde inget annat än hat och förtal.

Redan då undrade jag om DN tillåter att vad som helst publiceras. Har de en moderator som läser inläggen, eller ej?

Den andra artikeln diskuterade samma sak med utgångspunkt från att balettchefen på Operan i Stockholm sitter kvar efter en varning för sexuella trakasserier.
Åsa Beckman berättar i sin artikel om ett möte med Stig Larsson på ett redaktionsmöte. Stig Larsson vräker ur sig svinigheter på grund av en recension. Inte någon som är med reagerar och säger ifrån. Åsa Beckman ställer frågan om manliga genier inom kulturbranchen kan bete sig hur som helst utan att någon reagerar.

Sist jag tittade efter hade fler än 300 inlägg kommit in på artikeln. Och mer än 90 procent innehåller ingenting annat än galla.

Igår intervjuade Kurdo Baksi. Han har skrivit en bok om en annan Stig; Stieg Larsson. En bok som berättar om Stieg Larssons liv och kamp mot rasism.

När jag kommer till kommentarerna denna gång tänker jag att "här finns inget att spy galla över" men vad jag bedrog mig. Kurdo Baksi är invandrare. Därför kan de som skriver inlägg hitta på vad som helst. Och DN har fortfarande ingen som stoppar inläggen.

Dråpligt nog är en av dagens artiklar en presentation av bloggaren Sanna Lundell. Hon är gift med Mikael Persbrant och dotter till Ulf Lundell. Hon bloggar kommersiellt åt tidskriften Mama. Och hon är helt medveten om att hon är anställd på grund av sina släktförhållanden.
Men...
När hon fick kommentarer fylld av galla och avundsjuka togs funktionen bort. Nu kan ingen, som läser hennes inlägg om de tre barnen och vad de gör( i alla fall på bloggen), skriva om hennes man eller pappa.

Vad tycker ni? Kan man ha öppna diskussioner utan att en moderator lyfter fram debatten?

Undrar om de är glada

Måndag kväll hittade surdegsrecept, tisdag eftermiddag, revs äpple för att blandas med mjöl och vatten.
Onsdag, torsdag och fredag vilade allt högst uppe på skåpet.
Fredagkväll tillsattes mjöl och vatten en gång till.
På lördagmorgon var den klar. Min första surdeg gjord på frukt.
Men vad skulle det bli? Inte ett vettigt recept i sikte. Upphittad blev en bakbok från annu dazumal, 1988.
Nu blev det en liten deg att jäsa över da'n. Sen tillsattes ännu mer mjöl och surdegen. Varefter det hela fick vila nån timme.
Degen skars i limpor som skulle jäsas i ett dygn. Sen skulle plåtar värmas och ugnen vara het. Efter två timmars bakande i 250 grader och vatten och luft. Så finns de här mina första fyra surdegsbröd.
Under denna tid har historiens största jordskalv i Haiti hunnit ske.
Vi har fått en debatt om Stig Larssons rätt att bete sig svinaktigt, och Kurdo Baksi har skrivit en bok om sin vän Stieg Larsson vilket ger vissa män rätten att kalla honom kriminell på DNs webbsida.
Bröddegen har puttrat i sin skål. Surdegen har blivit glad. Men jag undrar, om alla dessa människor som strör invektiv omkring sig, är de glada?

Både och

Både och. Det är vad jag tänker på när jag förundras över den rädsla som Åsa Beckman rörde upp med sin artikel i fredags. Både och.
Vi kan vara både goda människor och göra fel. Män kan ta sig rättigheter som de inte har, samtidigt som kvinnor gör samma sak. Det ena utesluter inte det andra. Både och.
En chef kan vara en kreativ stjärna, men skada sin anställda med ständiga tjuvnyp. En ledare för en frivillig organisation samla in mest pengar och samtidigt dra in sin assistent i en härva av smek och slag. Både och.
Men det som Åsa Beckman gör med sin artikel är att vi får chansen att ifrågasätta kulten kring den duktiga kreatören. Vi får chansen att granska oss själva. Säger vi ifrån?
Både och.
Kräver vi att offentliga institutioner som drivs med skattepengar ska sopa rent framför sina dörrar?
Både och.
Det kan inte vara så att vi fortsätter vandra i samma hjulspår. Gatan på bilden skapades i slutet av medeltiden. Vi kan inte fortsätta anpassa oss efter de begränsningar som lever kvar från förr. En del t o m från medeltiden.
Vi måste se både och. Och reagera.
Evangelium enligt Eva en ljusgrå söndagsmorgon i januari.