Fylld av stora och små mästerverk

När jag vandrar omkring så fylls hela jag av alla intryck. Jag känner i hela kroppen hur glädjen över all fin konst ger mig en speciell lycka.

Nu sitter jag här i köket vid Odenplan, och minns vad  jag såg.

Här är en bild från den första utställningen jag såg. Keramiska praktpokaler där både formen och glasyren är påträngande på nära håll. På avstånd är de fulländade och blicken glider mycket lättare över det skulpturala. Häftigt. Finns på Götgatan/Åsögatan.

En eftermiddag gled S, J och jag runt på Moderna. Lee Lozano med sina vibrerande teckningar gjorde mig glad.

Den permanenta samlingen var omhängd. Nu fick Matisseeleverna hänga tillsammans med sin lärare. Vera Nilsson och Siri Derkert vara grannar på samma vägg. Och ja, det är mycket mer spännande.

I huset intill fick vi se Greta Magnusson Grossmans design och arkitektur. En liten kondenserad retroperspektiv. Sevärd.

En annan eftermiddag strosade H, J och jag runt Nationalmuseum. Stina Wirséns fina teckningar vann kampen om min blick. Rubens? Bah, säger jag. Teckningarna från muséets samlingar tillsammans med Stinas klara linje. Gå dit och njut. Det är dessutom muséets gratisutställning.

Sollefteås Kerstin

När man skjuter arbetare är en av de bästa skildringarna av livet jag läst. Nu får vi inte läsa nytt av Kerstin Thorvall mer. Hon dog 84 år gammal, säger rösten på radionyheterna.

Leve Kerstin. Leve hennes mod. Leve hennes oevre som fransmännen hade uttryckt det.

Hon var så mycket. Hon berättade om sitt liv i ungdomsböcker när jag var tonåring. Hon skrev romaner som upprörde många men som gav mig hopp. Som Kerstin, på ett metaforiskst sätt, ville både jag och många av mina kompisar bli, när vi talade om livet innan vi valt väg. Hon var av samma generation som våra mammor men flyttade sig hela tiden mellan generationerna. Vi kände igen oss i hennes uppror.

Hennes teckningar. Hennes språk. Vilken tur att vi har allt kvar.

I korsningen Bondegatan/Södermannagatan

Jag höll mormor i handen

Igår vandrade jag i eftermiddagsdiset på Bondegatan, Blekingegatan, Södermannagatan och i kvarteren runt Sofia. Det var många år sedan jag hade en stund över för att ensam vandra där både min mormor och min mamma levde sina liv fram till 1939. Hela släkten bodde här.

Jag har några minnen lika dimmiga som vädret från besök hos släktingar. Hur mormlor pekade på ett hus som finns i korsningen Bondegatan/Södermannagatan och berättade med en rysning att där bodde morfars familj. Där satt den gamla svärmodern och bestämde att min söta mormor inte fick gifta sig i en ljus klänning. Min mamma var ju född. Istället fick hon som 23-åring klä sig i mörkbrunt och gå till prästen och gifta sig ...ja, hon sa med en rysning, i lönn. Inte en enda av hennes syskon var med.

Det var gamlamormor och sen var det min morfars "malliga" systrar. Malliga kallade mormor dem och det gör min morbror ännu idag. Han brukar berätta hur de skröt om vilka titlar personer hade som handlade i deras butiker. Lisa hade ingen butik hon var husföreståndarinna hos en ensam man. Han blev far till hennes andra barn och de gifte sig på äldre da´r. Hon bodde på Södermannagtan.

Ella hade hattbutik på Västerlångatan. Hon levde på Svenvintapparesgränd och dit flyttade min mamma efter kriget. Ester hade butik med sin man på Kåkbrinken. Elsa med sin man på Norrlandsgatan. De bodde kvar i Sofia om jag minns rätt. Med näsan upp i vädret, så beskriver både min morbror dem och Lisas son dem. Viktigt med utanpåverk. Men trångt och snålt bakom ytterdörren.

Det som de generöst delade med sig av var det hyrda sommarhuset - en verkstad utanför alla kollos på Barnens ö. Dit åkte alla. Och idag har halva mammas släkt olika sommarvisten på Väddö. Alla dessa minnen och fragment kommer över mig när jag långsamt strosar runt.
Lisas två barn Nita och Svante var min extra moster och morbror. Nu finns de inte mer. Men jag kan höra deras glada röster och känna deras omtänksamhet.
Lustigt vad en oplanerad promenad kan väcka till liv. Mitt liv före jag fanns till.

Upphittat

Ett vårtecken vid Sofia kyrka.

Vilsamt

Vilsam våreftermiddag vid Blasieholmskajen. Diset döljer Sofia men Katarinas kupol pekarut riktningen mot söder.

Min slöjdlärare

Här står min lärare i syslöjd. Då hette hon Lena Ahlandsberg. Hon bodde i höghus och vi tyckte att hon var det bästa som fanns. Vi fick möta alla olika former av textila bilder och prova på att sy, brodera, färga, väva. Hon ville att vi skulle upptäcka, lära oss och njuta av textilens möjligheter. Den tuffaste killen i klassen kom till sysalen med en cigarett i handen. Hem gick han med svart garn två stickor och eget mönster på en tröja med en döskalle på.
Silket som jag sydde blå skyar med ligger gömt i min sylåda än. Lena hon träffade sin Gösta och far mellan sina fyra hem, Vaxholm, Strängnäs, Härjedalen och Provence har oaser för den kreativa Lena Linderholm.

Bergsviol från Afrika

Den doftar som den finaste sommarvind
den lyser som en rosa liten strålkastare
ett fynd för blomsternostalgiker
och det är jag.

Kondenserat kaffe

Börjar morgonen med att brygga kondenserat kaffe. Fem generösa mått Zoegas intensiva till tre koppar kaffe. Inte riktigt som jag tänkt mig. Det är som om jag är strömförsörjd resten av veckan. Hjärnan fick en knock och startade i 110.
Nästa kopp blir mer utspädd.
Jag är så glad efter igår med Trädgårdsmässa, härliga möten med människor och små bergsvioler. I en hörna längst in bland alla stora kreatörer och utställare fann jag en passionerad pomolog. Hans specialité är ryska äppelträd. Nu har jag fått se och hälsa på 30 kusiner till mina tre envetna hemma vid älvens strand. Jag har fått fina tips om vad de behöver för att vilja sätta blom. Spasiba Leif Blomqvist från Österbotten, nu ska vi lyckas Tsarens äpple och jag.

Ingen utsikt

Första gången vi kom hit så ropade ungarna Ingen utsikt. Det är bara hus. Jag tittar på gården, husen och känner mig på ett barnsligt vis hemma. Tittar efter kastanjer och grönt gräs. Ännu har inget slagit ut och blivit grönt. Men solen strålar över Gustav Vasas ärgade gröna kupol.

Hemlig trädgård

Här sitter jag och drömmer.
Tittar ut.
Tänker på den festliga middagen på Grill igår. S, J och jag spelade borttappade landsortsbor, (vilket var i övernsstämmelse med verkligheten), och klev in på krogen som nästan alltid är full. Och tänk för några vilsekomna nordbor fanns ett bord i den italienska avdelningen. S föreslog att vi skulle pröva alla sorters grillat kött. Och det gjorde vi. Jag klarade inte av att äta allt. Lamm, oxe, vildgris, kyckling, röror och såser.
Jag är mätt än.
Jag drömmer om sagoträdgården där uppe på taket.
Varje gång jag ser ut genom fönstret så vill jag flyga upp på min kvast och se vad som döljer sig. Finns det växter som lyser upp takaltanen året runt?
Jag vill nog inte veta, vill undra, vara nyfiken och hitta på. Min hemliga trädgård som jag delar med en okänd person.

Sega ettor och nollor

Idag har vi trög, trögare, trögast datorkommunikation. Jag ger upp. Och hoppas på att kopparledningen fungerar bättre i eftermiddag.

Upphittad blomma

Det här är en av de fina bilder som jag har fått av Maria. Ibland om våren när jag saknar anemona nemorosa den vanliga vitsippan skickar hon en till mig. Den här växte utanför Strängnäs. I min rabatt finns två dubbla vitsippor gömda under den meterhöga snön. De gläder mig när de kommer fram i slutet på maj.

Upphittade ord

Varje gång jag tittar i ett skåp i mitt hipp-som- happstädade kök hittar jag helt bortglömda ting. Idag fann jag en lite ask med kylskåpspoesi. Kommer ni ihåg när vi som ville vara lite kulturella tog med oss dessa små ord. Ja, när vi blev hembjudna till våra vänner fick de en låda i plexiglas fylld med platsbitar med ord. Istället för blommor, sa vi. Ord som aldrig vissnar. En lek på den vita kylskåpsdörren. En uppmaning att använda mitt språk. Barnen älskade att använda orden som byggstenar. Hela kylskåpsdörren blev ett slott.
Vi renoverade inte. Vi byggde världar med hjälp av magnetiska ord.

Här snöar det inte!!! Här smälter vintern och tant tö är på besök.

Varma grader och ljusa mjuka moln. Snön sjunker ihop och vi ser solen gå ner över Boden. Idag ser det ut som våren kommer att vara här snart. När vi skottar händer något mystiskt, det är vatten längst ner mot marken. Är det varmare där? Ja, jag vet inte. Det andra mystiska som hände här idag var att två böcker föll ur bokhyllan när jag stod fem meter bort. Vibrerar jag så mycket att böckerna bara ramlar, eller är det övernaturligt? Inte vet jag något om det heller. Jag vet bara att vi avslutade påsken i Gammelstad hos M med supergod fisk. Det var en värdig avslutning av en ovanligt fin helg. (Förra året frös vi inne hela påsken och såg nio filmer. Och jag stickade en pläd när filmerna gick dag som natt. I år hade det varit helt annorlunda.)

Tidningsfri dag i Sverige

Vi såg Audrey Hepburn i "Frukost på Tiffanys" igår som avslutning på en riktigt avkopplande dag. I morse när jag öppnade the Guardian på nätet läser jag att Audrey Hepburn vinner alla omröstningar som bästa filmstjärna genom tiderna när kvinnorna röstar. Männen väljer Ursula Andress.

Britterna vaknar till nyheten att Torys vill tillåta Bed and Breakfastägare att sätta upp skyltar med "No Gays". Homofobin är helt naturlig menar flera av de ledande politikerna. De kan inte se kopplingen till skyltarna i Sydafrika med "No blacks" under apartheidtiden.

I Sydafrika har landets med hatade högerextremist mördats av två anställda. Mr Terre-Blanche, "Vit jord" vägrade att betala ut lönen. Den ynka lön som han gav sina jordbruksarbetare (bara en femtedel av vad som är minimilön) och då slutade bråket med att två anställda 16 år och 20 år gamla slog ihjäl den gamle rasisten. Terre-Blanche fängslades till och med under apartheidtiden för att han ville skapa ett helvitt land med svarta slavar.

I Frankrike är dagens största rubrik att Påven missade chansen att försona sig med offren för prästernas pedofili. Diskussionerna om celibatet som möjlig levnadsregel i framtiden har blivit allt mer ifrågasättande. Många av filosoferna och akademikerna inom den katolska kyrkan vill att prästerna ska få ha familj.

Men för mig som finns här vid snöhögar och smältvatten är bilden från skogarna i Devon med oändliga klungor med blåsippor det jag minns mest från dagens tidningsläsande.
  

Snabba skotrar, helikoptrar och vintagefilm

En lång påskdag i solen. Skuggorna från björkarna gör nya mönster efter solens gång. Först hör vi fåglarna. Tystnaden.
Ett mullrer kommer från norr och högt upp i skyn hovrar en Alouette. Ni vet en så'n där helikopter i glas.
Då ser vi skotrar på isen som far fram fortare än tanken.
Tystnaden återvänder då och då. Men den tid då vi alla for på våra skidor ner till pimpelhålen på påsken den finns inte mer.
Idag är skidåkare sällsynta. Två kom förbi på ängen och de hade hört svanar vid älven.
Vi grillade för första gången på altanen.
Solade, drack varma drycker och planerade middan.
Avslutade allt med "Breakfast at Tiffanys". Den är bättre än jag kunde minnas.

Sol klockan halv åtta

Rapportsignaturen hörs genom fönstret när jag kliver ut och njuter av kvällssolen. Gråsparvarna har sin egen melodi. Värmande. Både kvällssolens ljus och fåglarnas sång. Den femte årstiden är på väg att ta slut. Nu när ljuset tar över.

Det som göms i snö

Igår syntes skottkärran för första gången på länge. Ibland när jag glömmer saker i trädgården över vintern blir det en överraskning var när snön faller ihop. Det är lite hipp som happ här vid älvens strand när den första snön bäddar in trädgården.

Trängsel i solföntret

Nu vet jag varför det var flera år sedan vi sådde frön på vårvintern. De har en förmåga att ta plats. Tur att tevagnen finns kvar så att plantorna kan stå i det största fönstret. Nu står 36 veka solrosplantor och får kraft, hoppas både jag och A.

Var finns resväskorna?

D

Innanför vilken dörr finns resväskorna? Det vill jag veta. Helst innan vi börjar skotta oss fram till uthuset. I natt har det inte varit plusgrader så vi får ta det lungt. För det blir tungt.
Jag fick ett brev från trädgårdssällskapet. Det föreslog att jag ska ta med mig plantor den 22 april. Det ska bli spännande att se om det finns några spår av mina perenner så dags efter denna vinter.

Informationsstress på långfredagen. Är det möjligt?

Jag borde ha gjort som Celina. Satt mig i fönstret och nafsat i påskliljorna. Njutit av de gula blommorna. Visst är långfredagen en gul dag för er också?
Det är väl bara i kyrkan den är lila?
Men jag började läsa engelska tidningar och fastnade i hur olika vi förhåller oss till pressfrihet. En av dagens största nyheter är att en forskare professor Singh  har sluppit ur domstolarnas klor. Vad han hade gjort?
Han har ifrågasatt om kiropraktisk behandling hjälper mot astma hos barn. Vilket kiropraktikernas nationella förening i Storbritannien hävdar. Nu har professor Singh fått rätt. Ja, han har rätt att säga att hans forskning visar att astma kan man inte bota med en knyck i
ryggen. Nu slipper professor Singh betala miljoner till motpartens jurister. Han slipper stå i olika domstolar under många år och försvara sin rätt att säga vad hans forskning har visat, till och med i intervjuer med journalister som publicerar hans resultat.  
Domaren som satte stopp för cirkusen han sa: Alla forskare har rätt att berätta om sina resultat. Fejder i forskarsamhället hör inte hemma i brittiska domstolar.

För att hoppa från det ena till det andra. Jag kunde inte låta bli att läsa om Fru Sarah Palin från Alaska. Minns ni henne? Republikanernas vice presidentkandidat? Hon är numera stjärna på tevestationen Fox. Men hon har problem med tittarsiffrorna så hon spred ut att hon skulle göra en intervju med LL Cool J. Tufft för henne när han avslöjade att filmen de visade på Fox var en gammal intervju från 2008. Nu har Sarah Palin tvingats be om ursäkt.

I The Independent är dagens nyhet på kultursidorna att all kultur som utgår från Jesu lidande är kontroversiell och populär.

Lider gör i alla fall de svarta sydafrikaner som tvångsförflyttats till vita plåtcontainrar för att ge plats till fotbolls VM. Det var här informationsstressen satte in. Det var dagens mest sorgliga bilder. Oändliga rader av containrar och barn med sorg i blicken.

Lusten att odla

Den fick min dotter A att stoppa ner 36 frön och ställa dem i söderfönstret. Idag är skotten så höga att de behöver varsin kruka. Det ska bli fint med 36 solrosor i rabatten. Jag hoppas att hon valde de buskiga låga.

Underkylt regn

I morse regnade det. Hela världen blev glaserad.
I radion varnades alla människor vid älvens strand för att det är halt, superhalt.Alla lokalbussar är inställda. Jag drog på mig broddar och hoppades att det skulle gå att trampa upp till brevlådan. Med mycket möda och ordentliga kliv gick det bra...ända till trappan på bron. Den hade hunnit bli vackert glänsande isglaserad. Höll balansen tack vare kanten på bron. Trippade över golvet och höll andan innan jag var inne i hallen.

Skrev inköpslistor. Kom på att sätta i kabeln till bilen så att den centimetertjocka isen på plåten skulle smälta. Dimman steg ur den nu fuktiga snön. Det ser mjukt ut, men nu är snön som sten och marken en isbana. Väntar på att vägen ska bli saltad för första gången denna vinter.

Vem är hon?

Så heter en gammal bok i min hylla. Igår tog jag fram den för att se vilka kvinnor redaktionen har valt att presentera. Hittade då igen en som jag undrar om ni känner igen:
XXXXXXX, XX, kamrer. Hammarö. f i Kåge. dtr till Manfred, X och Lydia f Sundberg.

Studentex 73, ombudsman 74-77, banktj 77-79, Riksdagsledamot 79-85, barnledig 86, kamrer ansvarig för organisationskontakter Sparbanken Alfa-Värmland 86-, ordförande i landstingets utbildningsnämnd, ordförande i kommunfullmäktige Hammarö, styrelseledamot i Luftfartsverket.

Gift med Håkan Olsson arbetsledare 1984.

Svaret finns härunder.

Här är svaret

Jag öppnade Svd idag och hittade igen henne 23 år senare. Nu är hon påväg mot nya mål i FNskrapan i New York. Tio år satt hon i EUbyråkratin. Under den tiden hann hon driva igenom EUs mest omfattande lag om miljögifter och hon var näst högste kommisionär.
Margot från Kåge i Västerbotten.(Wallström)

Böcker till tröst

Jenny berättar om tröstläsning, och det gör Eva också på sin blogg.

Jag bara tänker på alla böcker i mitt föräldrahem som jag läst om nätterna. Hur jag har plockat ut bok efter bok ur de bruna hyllorna i hobbyrummet. Hittat stockholmsskildringar och mord i Stieg Trenters deckare. Gäspat mig igenom Rex Stouts gubbdeckare om den otroligt folkskygge orkidéälskaren Nero Wolf i New York.

Drömt om att studera vid Stockholms högskola tillsammans med Puck och Einar Bure. De två skrev Dagmar Lange om innan Christer Wijk och hans Camilla tog över.
Jag verkligen älskade att läsa serier. Att varje bok var en fortsättning på nästa. Det var tryggt. Det gav tröst.

Jag tror att det var när jag sakta men säkert tog mig igenom dessa snusbruna hyllor som mitt läsande formades. Inte en enda kväll utan minst en sida i en bok som alltid finns vid min sida. Idag finns det många böcker, många berättelser som tröstar mig när jag vaknar mitt i natten.

En natt häromsisten var det Graham Greenes Resor med moster Augusta som fick mig att må bra igen.

Den boken kan bota mycket melankoli.

Varför inte ändra bloggen igen

S kom och föreslog att vi ska göra om bloggen igen. Ack, ja inte var jag svår att övertyga. Fler finesser, men färre val.

Fint och tjusigt blev det om ni frågar mig. Men så är jag jävig, så jävig. Älskar det mesta som S designar. Inte minst mina hemsidor.


Något som jag inte älskar är Polarbröds ren. Kan inte låta bli att ta en bild av den bandagerade uppstoppade renen mitt i brödhögen på IcaMaxi. Inget bröd för mig tack.

Om att räknas

Vi som bor vid älvens strand får veta mer om världen och livet utanför länet om vi möts istället för att räkna poäng.

Världens lyckligaste folk bor i Danmark. Det påstår många sociologer och etnologer. Det påstår även Lena Sundström i titeln till sin bok om att leva i vårt grannland.

Lena Sundström flyttar till Köpenhamn för att ta reda på hur det är att försöka leva i världens lyckligaste land. Hon reser runt och intervjuar människor som tror på att det finns ett sätt att vara dansk, samtidigt som hon möter andra som har en helt annan uppfattning.

Det är de som tror på att det finns en danskhet som har skapat lagstiftningen om medborgarskap i Danmark. Alla som kommer utifrån ska skaffa sig poäng för att få leva i vårt grannland.

Lena Sundström deltar i språkutbildning och i kurser om danskt samhällsliv. Till sin förvåning ser hon att kurserna för de som kommer från icke europeiska länder på ett förenklat sätt lär ut hur livet i Danmark ter sig. För dem som är européer, eller västerlänningar, finns ett mer komplicerat förhållningssätt till vad en dansk person ska vara.

Varje kurs ger poäng. Fler poäng får den som är aktiv i föreningslivet. Alla föreningar och religiösa riktningar räknas. Till sorg för Danskt folkeparti som nu vill införa undantag för islamiska organisationer. Det har inte skett för hur ska dessa undantag se ut? Det klurar partiets jurister på än idag.

Men är detta poängräknande inte annat än poänglöst?

Tänk er att Nora från Kemi flyttar till Sunderbyn för att arbeta på sjukhuset.

Ska hon använda tid till att lära sig de svenska kungarna, freden i Roskilde, vad centern sa om ATP-systemet?

Är det inte så att vi alla som flyttar på oss måste ta reda på vilka oskrivna regler som gäller där vi hamnar? Fråga oss fram för att få veta hur våra grannar gör för att livet ska flyta på. Det är kanske till och med en god idé att vi måste fråga varandra?

Skrivarkurs för hjälpare

Sofie Bager- Charleson har skrivarkurs på Österlen i sommar titta här. Låter som om det skulle vara en god idé att prova på.

För 48 år sen

Ni känner igen bilden. Den enda som finns kvar i mitt album av barnkalasen med mormor och alla kusinerna. Göran som fyller två på denna bild blir 50 idag. Han är sig lik. Även om jag inte tror att aptiten på att äta saft med sked är lika stor nu som då, kan jag tänka mig att ingen kan missta sig. Det är han, dagens jubilar. Hoppas att kalaset idag blir lika kul som då.

Sorgliga siffror

I Luleå anmäldes 80 fall av våld i skolan. Det är absolut flest fall i hela landet relaterat till hur många vi är i kommunen.
I Skellefteå, en lika stor kommun, 15 mil söder om oss, har 20 fall anmälts till arbetsmiljöverket.
Varför denna skillnad? Händer det mer i skolan här än där? Vem är det som anmäler vad som händer?
Eller har lärare och rektorer nolltolerans vid älvens strand?

Reklamation

Idag vill jag reklamera. Jag vill ha en ny väderprognos. Kära SMHI ni har lovat mig sol. Men nu när jag vaknar, är snö allt jag ser. Tio centimeter har det fallit på mindre än en natt. Snälla meteorologer kan ni inte förstå att jag blir så besviken. Altanen hade jag tömt på is och snö. Nu ligger den alldeles vit och hal igen.
Jag frågar dig Stig Ahlgren min barndoms idol. Snälla farbror Väder kan du fixa det här?

Reninnanlår till födelsedagsbarnet

Hos slaktaren köpte vi reninnanlår till dagens födelsedagsbarn. Lågtempererat reninnanlår med lingon- och timjansås och sparrispotatis. Det blev dagens godaste. Till maten serverade vi ett Valpolicellavin från Sicilien.
Nu är det inte så mycket kvar av mina fynd från slaktarbilen.

Slaktarn kommer

Från Karesuando kommer slaktar'n. Han har en hel långtradare med ren och vilt. Allvarliga vuxna vandrar mellan frysarna och väljer noggrant vilka köttdelar de ska köpa. I trappen upp till butiken blixtrar ett minne snabbt förbi. Ett minne av sommar och spänning, ett minne som är lagrat i minst 40 år.
Då kom slaktar'n från Kalmar läns slakteri. Han körde sin livsmedelsbuss runt hela länet. Två gånger per vecka hörde vi hur han signalerade utanför vår stuga.
I hans lilla butik fanns allt. Absolut allt. Men för att vara säker på att få just det man ville ringde mammorna in till Kalmar och tingade kött, ägg och ost.
En midsommarafton kom han rullande ner till vår udde. Vi hade inte något hemma att äta för idag skulle ju bussen komma.
När min mamma glatt ropar på mig för att jag ska hjälpa till och bära är jag lycklig. Vi ska få biff och pommes till middag. Och mamma har lovat en påse med godis som efterrätt.
Men...
Slaktarn, han står och river i sitt hår. Han har lämnat alla kassar med vår mat hos en annan familj. I bussen är det slut. Han vet att familjerna på udden har långt till närmsta butik. Nu är klockan nästan fyra, så det finns ingen annan öppen.
Den midsommaraftonen fick vi äta smörgåsmat, ägg och fil. Men till efterätt fick vi nyplockade jordgubbar.
Nästa gång vi hörde bussens signal då hade slaktar'n med sig en glassfrys för första gången.

Premiär

Idag har en liten filial av Granne med potatisodlaren öppnat på NSD:s webbsida. Där kommer jag att blogga och berätta för min grannar i Norrbotten från älvens strand..

En besökare kom

Här står en cykel. En kvarglömd. Det är minst fyra månader sen en besökare lämnade den.

I ensamhet har tvåhjulingen firat allhelgonahelg fastlåst vid stolpen. Den har allt mer drunknat i snön under advent.
Julhelgen stod besöksparkeringen tom, förutom att en kvarglömd cykel allt mer doldes under midvintersnön.
Av en händelse bjöds det på underhållning på nyårsafton. Här är utsikten mot midnattsfyrverkerierna utmärkt.
Sedan dess har snart tre månader rullat förbi.
Nu börjar snön tina, smälta och försvinna.
Vem ska hämta en nyupptinad cykel på besöksparkeringen?

Fastlagsris

I vårt hus bor flera pollenallergiker. För det mesta brukar vi ha fastlagsris utan vatten. Då klarar vi oss. Men i år kom vi på att det allra enklaste är att sätta in forsythia. Inga fjädrar men lysande gult ändå. Och när blommorna blommat färdigt kommer de ljusgröna bladen.

Mitt landskap

En iskall morgon bildar vassa kristaller
ett eget landskap.

Även det minsta snökorn lyser av solens
ljus.

En stråle värmer altankanten.
Melodin av droppande, drippande smältvattten,
ger energi.

Gråsparvarna spanar från fröautomaten.
De har mycket att sjunga ut om.

Jag gläds åt alla vårljud.

Idag är snökarmarna högre än nånsin.

Här står klockorna stilla.

Igår såg vi Uppdrag granskning på TV1. Gjorde ni? Det handlade om hur ett helt samhälle, Bjästa, i Ångermanland vägrade att förstå att en ung våldtäktsman är just det. Att han först har våldtagit en 14-årig flicka och sen en 17-årig flicka. Dåd som han är dömd för med DNA-bevis.
Men i Bjästa med hjälp av Facebook och andra sociala medier sprids förtal om flickorna. Pojken, han är en hjälte.
Trots att han är dömd för våldtäkt på den yngre flickan bjuds han in till skolavslutningen i kyrkan av prästen. Våldtäktsmannen är visserligen dömd till besöksförbud. Men det bryr sig inte Guds tjänare om. Prästen tycker att det är tjusigt att pojken delar ut dyra blommor till sina klasskamrater som slutar i grundskolan.
Flickan som han våldtog på skolans toalett hon kan inte gå på sin egen skolavslutning. Hon tvingas flytta till Stockholm.
Skolavslutningskvällen avslutas med att han våldtar ytterligare en flicka i ett omklädningsrum nere vid stranden.
Han fälls även för denna våldtäkt med DNA-bevis och vittnesmål från stranden.
Men i Bjästa är han oskyldig. På gatorna vandrar ungdomsledare, lärare och REKTORN som på fullt allvar säger att de måste vara neutrala. Att de inte får ta ställning för flickorna mot våldtäktsmannen.
Prästen tycker fortfarande synd om pojken. Undrar vad biskopen i Härnösand ska göra?
Det är Tuulikki Koivunen Bylund som är biskop sen i november.
Klockorna står stilla i Bjästa. Gör dom det i övriga landet?

Ignore this

Salem al Fakir fyller bilen med välljud. Nej, jag tänker inte följa hans uppmaning. Det är musik som jag blir glad och upplyft av.

Tio grader kallt men solen värmer ändå

Känner ni hur solen värmer upp snön och isen?
Trots tio minusgrader kändes morgonen inte bister. Plogkarmarna har växt med många centimeter i natt när de skrapade vägen. Nu ser vi asfalt. Och i söder mitt på da'n behöver vi gummistövlar.
Det är ett vårtecken som jag älskar. Ja, att plaska i vattenpölar med mina finska gummistövlar.
Jag köpte dem en vårdag när plusgraderna strömmade upp från sydväst och vi satt i Kemi hamn och njöt av solen. Det var en dag när temperaturen steg med mer än tjugo grader. Började med alla tjockkläder på och slutade med att sitta i t-shirt i solen med våta fötter. Då var det skönt med nya gummistövlar så att jag kunde plaska torrskodd.

Resa mellan älvarna

Igår for jag till en annan älv. Råne älv fyra mil öster om vår älvdal. En älv som ännu inte är utbyggd.
Men för 24 år sedan for Vattenfall på turné längs med älven för att övertala alla människor om att det var bäst att bygga ut den.
Om jag minns rätt skulle alla möjligheter att få energi från varje fors ge ström till ett mindre villaområde. Inte mycket för en nationalälv. Ja, för istället för ett otal minkraftverk i Niemisel, Gunnarsbyn och Överstbyn blev älven skyddad.
Nu kan vi fortsätta att fiska kräftor, dofta på liljekonvaljer och forsränna.

Effektiv energi - min ilska är det i alla fall

Sunday Times har publicerat en energiundersökning som visar att en stor del av vindkraftselen bara försvinner på vägen till konsumenterna.
Det är säkert sant.
Men det gäller all elproduktion. Kärnkraften står stilla ofta. Det vet vi som bor i Sveriges avlånga land. Längs med kraftledningarna försvinner en stor del av energin för att vi inte har uppfunnit ett effektivt sätt att transportera elen. (Antagligen har de låga elpriserna förr hållit tillbaka uppfinningsrikedomen.)
Vattenkraften är inte den speciellt effektiv. Vad jag vet finns det bara en transformator i hela vårt vattenkraftssystem som är modern och överför maximalt med elkraft. Den var jag med och skrev om för nästan 20 år sen. Då var den en revolution som kunde överföra 40 procent mer energi än dess föregångare.
Nu undrar jag varför inte vi fick veta detta när Dagens eko berättade om vindkraften.

Värre än tandläkaren

Nyklippt och nyfotograferad. Imorgon tandläkaren. Allt på en gång. Då blir det inte ogjort...

Ett recept på farliga bullar

30 farliga bullar.(Kaloristinna och utmärkta att ta med sig ut på isen).

125 g smör
2,5 dl mjölk
50 g jäst.
Smält smöret och värm mjölken till 35 grader. Blanda i jästen.
Tillsätt 2 tsk malen kardemumma, 1 dl strösocker och 7-8 dl vetemjöl.
Låt jäsa i 20 min.
Blanda 100 g smör, 2 tsk vaniljsocker, 1 dl strösocker till fyllningen.
Kavla ut, sprid fyllningen och skär 30 bullar. Pensla med ett utrört ägg.
Låt jäsa i 40 min. Sätt ugnen på 250 grader. Grädda i 7-8 minuter.
Blanda 5 msk florsocker med 1 tsk vatten.
Spritsa glasyren över bullarna när de har svalnat.

Sen får vi röra oss ordentligt. Då gör det inget att vi har satt i oss 225 g smör tillsammans.

Prinsessan får ännu mer

Idag ser jag i Svd att prinsessan inte bara får Haga slott, hon får ekotemplet och Gustav III:s paviljong också.
Är det nödvändigt?

När jag kom ner i köket möttes jag av parsång

Gråsparvar.
Jag blev så glad när jag såg dem i fönstret.
De blev aldrig rädda.
Sparvparet kvittrade och sjöng.
Jag gjorde kaffe.
Fågelsång och kaffedoft.
Sol och droppande snö.
Det var en bra början på
den ljusa tiden.

Det tar en månad innan vi ser ljuset

Det läste jag i går. Nu är det en månad sen ljuset kom tillbaka. Idag är dagen längre än mörkret. Vilken tur att solen lyser från en vinterturkos himmel. Solen strålar på den lilla snöhögen har inte varit så här tidiga på ett år.
För första gången denna vinter har jag missat soluppgången. Vi har väl vant oss. Vid att det är ljust. När vi vaknar och när vi äter middag.

Mitt i världen

På Luleå järnvägsstation väntade persisk nyårsbuffé, 27 kollegor och tåget mot Stockholm.

Vårdagjämning

Mot nyårsfesten.