Nu gäller vantar på

Det krasar när jag smyger ner mot älven. Solen glöder i björkarnas toppar, men luften innehåller små, små vassa iskristaller.

Två kalla grader.

Vattnet i koppen har frusit. Gräset är vitt. Trappen ner är så där oväntat hal och slipprig. En helt ny årstid börjar denna vecka.

Nu gäller vantar på.

Oj, DSK!

Inte ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat tro att män som tvingar sig på främmande kvinnor skulle få förklara sitt handlande på bästa sändningstid. Men i Paris är allt möjligt. (Jag skriver Paris, för jag tror inte att det är möjligt i hela Frankrike.)

Han kallar händelsen för ett "moraliskt misstag som jag inte är stolt över", men understryker att man inte hittat några "skråmor, sår eller tecken på våld på kvinnans kropp".

Jag undrar vad de kvinnor som han har tänt på kallar det. Tänk om de skulle få berätta på bästa sändningstid om hur de uppfattar hans närmanden.

DSK får egen tevetid

Det gäller att vara man, förmögen och vad krävs det mer för att få försvara sig på bästa tevetid på den största tevekanalen i Frankrike? Läs mer här.

Den står i norr

Himlens armatur- en onåbar ljuspunkt.

Den står i norr, skiten från Stockholms län, i rektangulära plåtbehållare, berättar J när han passerar Jörns järnvägsstation. Västerbottningarna säger att: Vi skickar välutbildade ungdomar söderut, och får skit tillbaka. Både bildligt och i verkligheten.

Skiten är för giftig för jordbruket i Mälardalen så den lagras i gruvorna.

Dagarna

Idag var det boksläpp, men scenen var tom. Kerstin Hillström som har skrivit boken som  skildrar ett år har blivit mycket sjuk. Katrin Parment, länsregissör läste om en dag i taget. Ord som lever länge i mitt minne. Strofer som vi kan känna igen oss i.

Boken heter Dagarna och ges ut av Black island books.

Halka

Säsongens första halka. Säsongens första riktigt kalla natt. Blomsterkrassen har stelnat till en iskall skulptur.
Tur,
tur är det att kylan inte nått upp till altanen där syns inga spår av nattens iskalla grader. Celina hon doppar ner sina tassar i det glittrande frostiga gräset och känner efter. Idag är det inte skönt ute tycks hon tänka. Vägen tillbaka in genom dörren går så fort att jag missar ankomsten. Tar ett steg baklänges och snubblar över den frusna damen.
Vacker, strålande vacker är denna glimrande morgon.

DSK

Han medger närmanden, den store Dominique Strauss-Kahn, i polisförhören. Läs här.

Potatisodlaren

Igår var det premiär för Potatisodlaren på Rapport och i Nordnytt. Ni som vill veta hur det ser ut här vid älvens strand och vem han är titta här.

Efterlysning: Fler erfarenheter!

Igår talade vår kung och vår valda statsminister vid Riksdagens högtidliga öppnande. Bägge två poängterade allas ansvar för hur framtiden blir. Men ingen av de två talade om de sprickor som syns allt mer mellan dom som har och dom som inte har. Erfarenheter som ingen av de två har märkt av.

Ojämlikhet som skapar misstroende på alla plan. Det finns så många olika små förändringar som tillsammans öppnar nya klyftor mellan oss som lever här. 

Tio riksdagsledamöter av 349 kommer från Norrbotten. De har vår geografiska erfarenhet.

I Halland är femårsöverlevnaden för den som fått diagnosen cancer 72,6 procent (jämfört med en individ i samma ålder utan cancer). I Gävleborg är samma överlevnad 63,4 procent. Skillnader som visar på att vården inte är jämlik. Tillräckligt stora för att ifrågasätta hur våra politiker prioriterar.

Lägre moms på krogen. Vad tycker Luleås krögare om det?

En skattereform som kostar 5 miljarder kronor. Ett försök att öka antalet anställda i krogsvängen som även vårt grannland Finland prövat. Finländarna kunde inte hitta några mätbara resultat.

Kanske fler har råd att äta en bit på restaurang?

Helt klart är att det har de tio procent i landet som har det högsta inkomsterna. Deras löner och ersättningar har ökat, när lönerna för medelinkomsttagare och låginkomsttagare har stått still. Eller minskat som för pensionärerna.

Skattesänkningar på 100 miljarder kronor, för att skapa jobb. Var finns dom?

Var finns politiker och makthavare med erfarenhet av arbetslöshet, av att leva på existensminimum, att arbeta som lokalvårdare. Det är erfarenheter som borde garantera att sprickorna i välfärden minskar.

Jag har ett lästips för alla som inte tror på att den tillit som jämlikhet skapar, är god för medborgarna. Nu kommer förra årets JÄMLIKHETSANDEN som pocket. I den visar Kate Pickett och Richard Wilkinson,två välmeriterade forskare från London school of economics  och University of York, hur alla data som FN och forskarvärlden tagit fram samstämmigt visar hur hälsan och livslängden är högst i jämlika samhällen.

För att upprepa mig igen. Läs om Kirunaflytten här. Frågan denna vecka är: Vad är dyrt?

Ja, vad är dyrt? Vad kostar klyftorna och sprickorna?

Vått, vått, vått

Nio stora kraftstationer har öppnat dammluckorna och släpper ut kilowattimmar i massor. Dammarna längs med Lilla Luleälven är fyllda med sensommarens regn. Nu blir elen rekordbillig. Det är den ljusa sidan av så många dagars nederbörd, den mörka sidan är så många grå dagar på rad.

Vilken tur att solen syns idag. Då lyser de blommor som överlevt skyfallen, då känns det som om det finns lite sommar kvar.

Anne Sinclair-outgrundlig?

Det är spännande att följa hur historien om Dominique Strauss-Kahn utvecklas i de franska medierna. Ni vet den stora franska förföraren som fick sitta i New York och vänta på att den städerska som anmält honom för våldtäkt krossades under det amerikanska rättssystemet. Hon ansågs inte trovärdig, och då blev det inte någon rättegång trots tekniska bevis. Jurysystemet gör att offret måste leva upp till vissa förväntningar för att kunna få rätt.

Men för att återgå till denna veckas diskussion. Nu är det Anne Sinclair, den trofasta hustrun, som analyseras på längden och bredden. Varför står hon vid sin otrogne makes sida? Vad gör att hon inte viker ett tum?

Är det kulturellt? Är det betingat av att hon tillhör en internationell familj i den översta ekonomiska överklassen? Är det en möjlighet att framstå som en madonna? Eller är kärleken blind? Läs Johan Tolgert här.

Vi simmar i fårorna

Det är en tappad potatis och jag som simmar i fårorna. Jag klarar mig, men potäten har bara några få dygn på sig innan det är för sent. Detta rikliga, ymniga regnande kommer nu när pärena borde ha torra fötter. Tänk hur det kan bli, århundradets bästa sommar med skörderekord som skymtade bortom surströmmingspremiären så kom regnet.
 
Hela norra Norrland fortsatt regn,

80 cm över medelvattenstånd, alla dammluckor står öppna i älven från Vuollerim till Bodens kraftstation, nu är det långt från sommarens solrekord.

Det finns ett litet hopp. Att vinden och solen som långtidsprognosen tröstar oss med har kraft att torka ut jorden så att vi slipper potatisbrist. Jordbrukarna förr var kloka när de placerad sina potatisfält högt med avrinningsmån.

Dropparna och molnen är rätt tröttsamma, då gäller det att glädjas åt att graderna inte är låga.

Allt är relativt, eller hur?

Både värme och mörker

Ljumma vindar och höstmörker.
En ovanlig måndagsmorgon mitt i september.
Flest soltimmar i somras, mest regn sedan dess.

Paraplytider.
Jag kan inte minnas en septemberbörjan utan frostnätter.
I år bäddar de grålila molnen in nätterna
och skyddar oss från de kalla graderna.

Tyst är det bara när regnet har uppehåll.
Och när molntäcket öppnar sig för den varma solen.
Igår var det en hel eftermiddag med ljus
som glittrade i dropparna i gräset.

I dag ruvar skuggorna överallt.
Men samma ljumma vindar värmer upp oss.

För tio år sedan

plockade vi lingon i Norramark. Vi kom hem och fyllde en hink med lock till min mamma. Ungarna satte sig i tevesoffan och började hoppa mellan kanalerna. Då skrek bägge. Och vi fick se hur det andra planet rammade skyskrapan. Men vi förstod inte. Inte först. Men sen var det som om vi hade varsin hård kall klump i magen. Bara några minuter senare for vi till Kallax flygplats och vinkade av mamma i planet mot Stockholm. Inte en enda säkerhetskontroll, ingen spärr, inte något hade ledningen för flygplatsen förändrat.

 Men nu tio år senare är varje resa med flyg en påminnelse om hur tornen rasade, Usama bin laden och hur den elfte september blev ett vapen.

Tudelat.

Vi förlorade respekten för de mänskliga rättigheterna i gruset på Manhattan.

Vem vann något?

Amerikanska företag som sköter kriget mot terrorismen? Möjligtvis.

Kult

Kerstin Westin berättar om sin nya bok om teckenspråk

Simon Marainen jojkar på Norrbottens museum

Bo Selinder och Bältornas män

Publiken har alla åldrar

Lite bilder från kulturnatten i stan. Det är årets härligaste dag. Hundratals möjligheter. Tusentals möten.

Har vi en riviera?

Tystnad och natur är ingen bristvara. Det säger Jan-Erik Jaensson, vd för turistorganisationen Swedish Lapland.

Han är upprörd, med många andra därför att en sådan stor del av Norrbottens län är naturreservat. Ytan motsvarar Skåne, Halland, Blekinge och Gotland. Dagens diskussion gäller havsbadet Klubbviken som finns längst ut på Sandön. (På en plats där sanden togs till grunden för Stålverk 80. Det som aldrig blev av.)

Kommunens miljöchef vill inte att anläggningen ska byggas ut för han vill skydda allmänhetens tillgång till stränderna och naturen. Kommunekologen Örjan Spansk vill skydda 300 år gamla furor och lavar.

Jag vill både och.

Varje gång jag får njuta av ett besök vid Klubbviken önskar jag att det vore lättare att ta sig dit på sommaren. Nu finns det turbåtar. Men de går inte ofta och rymmer inte speciellt många personer. Bilden här ovan tog jag en gång när returbåten var full, vi hade kunnat fylla två båtar. Vi fick två timmar ute bland sand och sol och komma hem klockan åtta på kvällen..

Men kunde en lösning vara att ordna regelbundna turer vid det smalaste sundet och transporter över ön? Eller är det möjligt att bygga en bro och bygga ut ett turistparadis som slår de flesta. Kan man göra så utan att förstöra de värden som finns på Sandön idag?

Allt är en balansgång mellan bevarande och utveckling. En balansgång som är svår. Ibland är det lite lättare att se var gränsen går, ibland är den så tunn att det krävs helt nya glasögon. Idag finns det inte många ställen längs med hela vår långa kust som är så ljuvliga på sommaren och så häftiga på vintern.

Går det att skapa mer plats för turister och mer plats för dagsutflykter och skydda den natur som ska bevaras?

I Luleå såg kommunledningen inga möjligheter att bevara ett gammalt affärskvarter i centrum. Det fanns ingen plats för att använda en del av marken till en mötesplats. I Kiruna är det LKAB och kommunledningen som ska bevara en del av de byggnader som finns i stan. Men hittills är det bara fem hus som bolaget och kommunen vill bevara. Hans Sternlund  berättar om detta i sin krönika.

Vad är bäst med att leva vid älvens strand?

Känslan av att få ta plats och att ha livsrum. Det är det första som jag tänker på. Det är skönt att tiden finns för att ställa sig en extra fråga. Då när alla ska tycka samma sak kan vi sacka efter och fundera en stund till,  det finns inte så mycket som stör tankens flykt.

Tystnaden är både öppen och förlåtande.

Det finns ofta ett både och.

Vad är det som du gillar allra mest?

Visset

Inte någon har undersökt om privatiseringen av omsorgen, vården och skolan ger en bättre välfärd. Det skriver
Laura Hartman,
docent i nationalekonomi, forskningschef SNS, i sin debattartikel i DN.

I tjugo år har våra skattepengar portionerats ut till olika bolag för att de ska konkurrera med kommunerna om vårdtagare och elever. Men ingen har tyckt att det är viktigt att ta reda på om de som är beroende av välfärden får en bättre vård, omsorg eller utbildning. Det är visset.

Om att ta sig vatten över huvudet eller

om att vandra på gungfly.

Jag kämpar för att förstå hur jag ska kunna anpassa mitt uppsatsämne till de formella kraven för en c-uppsats. Jag vill skildra flyktigheten i den litteratur, som kan uppstå i det dagliga skrivandet på webben. Ni vet de där små stroferna som förklarar hur det kan vara att leva idag. Men vilken litteraturvetenskaplig metod ska jag använda då? Det har jag långt ifrån listat ut än.

Men jag har förstått att det krävs en stadig ram för att vi ska kunna begränsa oss.

Lite som att skriva innanför ett stängsel som någon annan har satt upp. Det är jag rädd för. Tränar på att vänja mig.

Det kan ju inte vara så dramatiskt som jag tror.

Bilden tog jag vid halv sex. Den himlen är dramatisk.

Skymningstid

På radion jämförs ett arbete som deltidsbrandman med att vara vad ledamot i socialnämnden. Bakgrunden är att personalchefen, Elisabeth Bjar, på rikspolisstyrelsen anser att tre poliser som är valda kommunpolitiker inte kan sitta i socialnämnden.

- De hanterar sekretessbelagt material i nämnden och kan få veta saker som polisen vill veta. Det blir dubbla roller.

Därför ska Arbetsdomstolen pröva om poliser har samma demokratiska rättigheter som andra medborgare i Sverige.

Var finns poesin?

Idag har jag börjat skolan igen. Kreativt skrivande. C-kursen. Vilket innebär att jag måste lära mig att skriva en uppsats. Jag vill undersöka litteratur i flödet på nätet. Men jag har inte klart för mig hur eller vad jag ska inrikta mig på. Bara att vi läser otroligt mycket mer när vi har tillgång till ord på nätet. Hur flyktiga är de poetiska inläggen i bloggar, på facebook och i kommentarerna? Det finns mycket att undra över.

Staten och kapitalet

vrålade Ebba Grön och vi andra stämde in. Moderata ungdomsförbundet för att staten skulle ta sin hand från de företag som vi äger gemensamt, vänstern för att de såg ett hinder i att staten samarbetade med kapitalägarna. Att en Wallenbergare överhuvudtaget skulle ha blivit påtänkt som ordförande i ett statligt företag är en sensation, inte minst i det symbolladdade LKAB, det skriver Svenska Dagbladet. I Dagens Nyheter är rubriken Finansmarknadsminister Peter Norman har öppnat dörren för privat ägande av gruvbolaget LKAB.

Jag undrar varför staten ska blanda in familjen Wallenberg igen, LKAB förstatligades ju 1956. Vilket har räddat företaget genom krisår.

Men om regeringen vill sälja delar av LKAB får Marcus Wallenberg en exklusiv chans att undersöka vad han vill lägga bud på. Men vad som kommer att hända det vet vi inte än, vi kan bara gissa.

Regeringen föreslår också att de som skänker gåvor till ideella organisationer som Cancerfonden, kyrkor, Läkare utan gränser osv ska får göra ett avdrag på högst 1500 kronor per år.  Också det ett förslag som diskuterades hett när frågan om statligt bistånd var på tapeten.

Hur vårt samhälle har förändrats kan vi förundras över när en förare av en lokalbuss i Luleå inte låter en 7-åring följa med när hon inte hade köpt en förköpsbiljett. Ett tecken i tiden att vårt samhälle har förändrats en del. Visst var vi ett samhälle med auktoritetstro och strikta regler före avregleringarnas 80-tal, men om en konduktör ville slänga av någon biljettlös hände det ofta att andra passagerare gick in och betalade. Jag har fortfarande varma minnen från en resa med tåg. Det var första maj och mitt betalkort slutade att fungera. På Arlanda fanns ingen möjlighet att köpa biljett utan ett fungerande kort, men när jag kom ombord på regiontåget mot Sörmland fick jag åka med och lova att köpa en biljett på stationen när jag klev av. Lycklig kom jag fram och rusade till biljettkassan. Så kan det också vara.


Nu är det evigheter sen jag var på en fest där vi sjöng Staten och kapitalet. Senast var det när vänstern mötte högern på en stor baluns i Lund. Alla skrek lika högt oavsett politisk ståndpunkt.

Rallarros-inför en rosa framtid

Tänk hur skönt om vi vanliga döda skulle vara lika vackra när vi vaknar trötta. Det är nästan en månad se de stod och var tjusiga i sin cerisa dräkt. Nu är de coolt grå och gröna. Varje frö har en vippa som lyfter mot framtiden.

Inte ska väl lingonen blomma nu?

 Inte ett lingon, inte ett blåbär men fullt av fina blommor på riset. Är det den sista augusti, eller den sista maj? Eller gör riset som rosorna, remonterar, blommar ett varv till?

 Överallt brukar det vara fullt med bär längs stigen men nu är det bara bladen som finns kvar. Jag gissar att torkan i juli kan var orsaken till att det inte blev några bär i höst.

Denna lilla utochinvända svamp har jag aldrig sett förr. den har säkert funnits på plats men det gäller att se den också. Någon som vet vad det är för svamp som har skivorna på hatten? Och inte i hatten.

Denna saffransgula hatt är också helt okänd för mig. Är den lika giftig som den ser ut? Lika giftig som min koloni med flugsvampar? Svamp är inte min starka sida om jag säger så. Men i mina drömmar så kan jag hitta och plocka all matsvamp som behövs inför vintern. I mina drömmar ja, men...

Vackra, stolta men mycket farliga är så många att jag får lov att bilda mig bättre.

Je suis les rails

Il est francais Renaud Papillon Paravel...

Skönhet utanför ramarna

Det bubblar som sockerdricka av glädje när jag hittar den fina rostiga tunnan vid stranden. Vilka färger, vilka skuggor, vilka kontraster. Men det är ju helt irrationellt. Inte borde jag vara glad över att en tunna som slängts vid älven ligger där och rostar. Vi riskerar  kanske utsläpp av vad som helst. Men det blir jag. Glad och lycklig över alla bildmöjligheter.

På samma bakvända sätt blir jag lycklig av att hitta vackra svampar. Tänk vilken kraft de har när de kommer upp ur jorden. Just nu är jag granne med en riktig flugsvampsfamilj.

Det måste vara överfullt i vattenmagasinen

Hela stranden är full med vatten, hela älven spiller över, det går inte att gå med torra fötter. Nu har Vattenfall släppt ut överskottet från kraftverksdammarna och det finns ett överflöd av spillda kilowatttimmar söder om alla kraftverken.

De har inte en chans att skylla på vattenbrist när de höjer elpriserna nästa gång.

Hade det varit brist hade älven varit lika tom på vatten som den varit hela sommaren. Men nu får jag leta efter stenarna där jag satt för bara någon vecka sen. De syns inte mer. Och bästa åkerbärstuvan har drunknat.

Det var tur för mig att jag hittade sommarens sista åkerbär, (som jag slukade), innan jag såg hur de bästa ställena gömmer sig under ytan.

Sist det var så här fullt med vatten fiskade vi sik i diket. (Om jag minns rätt var det 1995.)

Fin gul potatis

Här är Katjas Peugot 404. Den är 23 år äldre än hon är.  Jag blir alldeles varm när jag ser hur hon tar hand om sin ögonsten. Det var i en pegga 404 som jag började min bana som bilist.

Igår var jag på Skördemarknad i Boden. Högst upp på programmet stod Håkan Juholt. Jag lyssnade och hörde ett tal jag kände igen. Kollade in skörden istället. Bland massor med stånd fann jag rotfrukter och plantor, men det var glest mellan dem. Det är så jämt, att det är svårt att hitta odlare som säljer grönsaker.

Istället fick jag njuta av Ulrika Lundmarks keramik, Marie Glas Åhmans och Eva Rosenqvists emaljer, sidenmåleri, akvareller och keramik. Vi brukar skämta i emaljverkstaden och säga när vi börjar bli klara att: Nu är det KONST. ja, det var konst i deras kyrkstugor på Kläppen.

När skuggorna blev längre vandrade vi hem och släpade med oss gul fin nyupptagen potatis. Och å mötte vi en vagn med tre koncentrerade ungar. Då mindes vi hur det var, när våra nu vuxna flickor var med, och bara stod och njöt av åsynen av en ponny. Det fanns inget annat som kunde mäta sig med blicken från en häst.

Kvällen började med middag för hela familjen och planering inför nästa söndag. Då ska vi festa med A.

Mittemellan sol och dis

Från öster strålar solen i ett fluffigt dis

Det är jag och spindlarna som lyssnar efter morgonens ljud

Men det är tyst. Immigt och dimmigt.

Amandus skog finns där bakom dimman. Men den får vi föreställa oss denna morgon när jag och Celina vandrar ner mot älven. I radion lyssnar vi till orkidésafari vid Torneälven. Helt plötsligt hör vi Beriths röst. Barnens fina bildlärare som har arbetat i många år med Norrbottens flora. Nu har böckerna blivit verklighet.

Jag kan inte glömma midsommarreportaget som vi gjorde om alla 100-tals maskrosarter som de hittat. Då var det Carl von Linné-år.

Som ni ser träffades vi innan snön smält. Bilderna på maskrosorna fick vi vänta med i en månad innan de kunde tas.

Hur många arbetarkvarter från 1900 kallt finns det kvar?

Det är en sak som jag har tänkt på länge. En sak som får mitt hjärta att klappa och min ilska att stiga upp. Varför finns det inte några arbetarkvarter från början av 1900-talet  kvar snart? Alla hus från det förra sekelskiftet som byggdes för medelklassen och överklassen anses fina. Men de kvarter som fylldes med arbetare och hantverkare finns inte kvar.

Mitt första intensiva minne av hur lätt det är att brutalt förändra miljön för vanliga hyresgäster är rivningen av Hagalund i Solna. En småskalig trästad förintades och istället fick människorna nöja sig med monsterstora huskroppar utan själ och utan identitet.

Argumenten var då som nu: Vi bygger nytt och bättre. Argument som håller för att riva både koja och palats om man vill. Vi vet ju mer nu om hur man ska bygga energisnålt och med bättre hållbarhet, men det innebär ju inte att gamla miljöer kan ersättas med vår tids arkitektur. Snarare att vi kan bygga nytt där vi inte har något som vi borde bevara.

I Kiruna vill kommunen bevara fem hus, länsstyrelsen vill bevara 25. Kommunalrådet Kristina Zakrisson, vill inte att det Kiruna som byggs upp på en ny plats ska ha fler gamla byggnader.


-Det finns säkert de som vill spara kulturbyggnader, men många kirunabor vill nog också att vi bygger nytt nu när vi har chansen.

Jag undrar om hon är medveten om att det är lätt att bygga nytt och svårt att bygga upp det som man har förkastat.

Jag undrar varför ingenjörsvillan och Hjalmar Lundbomgården har ett större värde än Bläckhornen. Hur många arbetarkvarter från förra sekelskiftet finns kvar i riket och hur många ingenjörsvillor?

0-50 är mitt tips.

Dimmigt tänkt

Nere vid älven diskuterar svanarna och jag smyger ner i dimman. Kan de tänka klart en morgon som denna? En dag när jag räknar mina steg genom att tyst säga dimmigt, dimmigare, dimmigast? Jag tror att de i alla fall är bättre på att hålla kursen, än vi skumögda människor.

För vad ska man säga när ett av landets största kommunikationsföretag, Telia, skyller på reservdelstillverkare, när 50 000 abonnenter förlorar sin fasta telefoni och den mobila inte fungerar?

Kurt Eriksson i Gemträsk två mil utanför Boden säger: När det är dimma eller snöfall så går det inte att ringa.

Varken snö eller dimma... i Norrbotten?

Offer för sitt eget oförstånd

Nu är det klart att Dominique Strauss-Kahn inte kommer att ställas till svars. Nafissatou Diallo är inte trovärdig enligt åklagaren på Manhattan. Det går inte att avgöra om hon blev våldtagen, eller om hon inte blev det. De tekniska bevisen håller inte i en brottmålsdomstol med en jury som ska fälla avgörandet. Han är vit, man och mycket högt uppsatt, hon är svart, hotellstäderska och hon umgås med personer som är dömda för brott.

Nu kommer Nafissatou Diallos advokat att stämma den mäktige före detta chefen för Internationella valutafonden och den tilltänkta presidentkandidaten i ett civilt mål. Där är beviskraven inte lika höga.

Ledarredaktionen på le Monde (vänster) sammanfattar socialisten Dominique Strauss-Kahns ansvar så här;
"il est surtout victime de sa propre imprudence." 

Han är med säkerhet offer för sitt eget oförstånd. Men det kan också översättas som att han är med säkerhet offer för sin egen oförsiktighet. 


Med säkerhet är han i alla fall en man med stort ego och stark drift att ligga med de kvinnor han ville, som har förlorat sina möjligheter att använda sin position när han jagar nästa partner.


 Ingen kommer att glömma de vittnesmål som flera kvinnor framförde i Frankrike om hur de hade behandlats av denna man. Hur han utnyttjade sin position inom partiet och i makteliten för att ständigt vara otrogen mot sin fru. Han är en hel generation yngre än Francois Mitterrand men har uppfört sig på samma dinosaurievis.

Men vad säger man om hans fru? Anne Sinclair som länge har varit en av fransk teves stjärnjournalister och som är arvtagare till en av världens största konsthandlare, Paul Rosenberg i New York.

Här är hennes blogg som hon öppnade till stöd för sin make.

När vardagen är ett drama

Träffsäkert, det är språket, berättelsen och huvudpersonernas gestaltning i Johanna Lindbäcks nya ungdomsroman "Välkommen hem". På pricken.
Sara återvänder till Luleå efter ett år som utbyteselev i London. Hon har fått skapa sig ett nytt liv, en egen identitet och en nytt sätt att se på andra människor. Hemma finns kompisar och klasskamrater som levt sitt liv som vanligt.

Hur är det att vara sexton-sjutton år? Hur är det att upptäcka att allt inte är som vanligt? Hur är det att våga släppa in nya människor i sitt liv? Ja, hur mycket svängrum har du som gymnasieelev i en liten stad?  Det vet Johanna Lindbäck som växte upp i Luleå. Idag är hon en av Bokhororna och arbetar som gymnasielärare i svenska och engelska. Johanna Lindbäck måste lyssna uppmärksamt på sina elever för det är deras språk som hon använder. Och hon utnyttjar sina geografiska erfarenheter som, Ursula Berge, kallade kunskapen om att leva på olika platser.

Hur det är att vara rädd för att möta någon som känns pinsam är ganska lika oavsett plats. Men det är viktigt för alla att deras plats finns, i litteraturen, liksom i verkligheten. Den där känslan att huden är för trång känns ännu mer när Sara vandrar i korridorerna i gymnasiebyn. De sega tomma dagarna verkar ännu tråkigare när cykelturen går på en söndagstom Storgata.

Det finns en bekräftelse i att läsa om joggingturer på Gültzaudden, träningar i Pontushallen och möten på Roasters. Men det är inte huvudsaken i denna fina skildring av gymnasielivet i stan. Kärnan är förmågan att kliva in i en ömhudad 17-årings föreställningsvärld och göra den begriplig för andra. När vardagen är ett drama när man måste passa in på alla sätt för att överleva.

Samma ljud här som där.

Äntligen är himlen blå mellan de bulliga molnen. Bullrande molnen. Här far F21:s plan längs med älven och det kan absolut ingen missa. I radion hör jag hur nyhetsuppläsarna varje timme pratar om Libyen. Där kan de lyssna på samma buller. Här är det övningsljud, där är det på allvar. Jag undrar om de som ska skyddas av "den svenska insatsen" lyssnar och känner sig trygga, eller är det som här att bullret både retar och skrämmer?

F21 ska i alla fall vara kvar. Det hörde jag mellan planen som drog förbi.

Det finns huliganer och huliganer

Läste i  the Independent om hur premiärminister Cameron, finansminister George Osborne och Londons borgmästare Boris Johnson deltog i fester med fylleupplopp som avslutning när de läste i Oxford. Alla tre var medlemmar i Bullingdon, en klubb där medlemmarna samlades och festade hårt i samband med att tentamensperioden var avklarad. Vid ett tillfälle kastade de fulla studenterna blomkrukor genom fönstren till en restaurang. När upploppet skulle utredas av polisen vägrade medlemmarna i klubben att vittna. Boris Johnson var en av dem som inte svarade på polisens frågor. Ett beteende som premiärminister Cameron idag vill straffa med att alla familjemedlemmar ska vräkas från det vägrande vittnets hushåll om de bor i subventionerade bostäder.

Idag bor alla tre medlemmarna i Bullingdon i statligt subventionerade hus. Ska Boris Johnson vräkas?

Passande kläder

Lena på "Ingen humor utan allvar" har bästa höstlayouten på sin blogg. Precis så här är det att leva med regn i dagarna sju.

Vi tog sats paraplyet och jag inför turen upp till brevlådan. Dök genom väggen av strilande regn. Då är det lätt att hitta igen nuet och vara närvarande. Idag blir det lite eld i kaminen, bullar och doftande espresso. Andra bra hjälpmedel för att inte försvinna bort från just nu.