Ingen dikt, bara verklighet

Det finns en känsla av overklighet när morgonen börjar allt för tidigt. Blått ljus kommer krypande från öster, fåglarna tar sin första flygtur mellan taket på Norrbottensgården, telefontrådarna och de stora mörka granarna. Celina trampar runt på farstubron och vill inte ta steget ner till de hårda isiga snöresterna på marken.

Men det är verkligt, vanligt och vardagligt.

Jag håller på att läsa fyra nya böcker. Reportage som handlar om hur verkligheten överträffar dikten. Och av en händelse såg jag en dokumentär som berättar exakt samma sak. I en roman skulle aldrig dessa män som tar sig rätten att stjäla från oss alla kunna vara trovärdiga.

I dokumentären berättar olika personer inom hedgefonder om hur de som tjänar mest pengar alltid arbetar med insidertips. Det är hela förklaringen till hur dessa män bygger upp sina förmögenheter. Brott, olagligheter och mutor. Ändå är det bara några få som åker fast. Dessutom får vi veta att det finns ett lagligt system där mäklare för samman anställda på viktiga börsbolag med fondmäklare för att de ska kunna utbyta informationer. Bara det inte är nyheter som påverkar börskursen...Genom detta system kan dessa möten kallas lagliga när de naturligtvis inte är det. För 5000 dollar kan en hedgefondchef gå ut med en inköpare på Google och få informationer...när han sedan köper aktier efter mötet är det svårt för FBI att bevisa att han fick uppgifter som är olagliga.

Det slutar med att FBI avlyssnar alla som är inblandade i två hedgefonder och alla som de träffar. Det är bara genom denna avlyssning och genom att följa köp- och säljorder som vissa personer kan ställas inför rätta. Det tar 6 år innan rättegången är avslutad och en dom kommer. Då får de som gett FBI uppgifter straffrihet och får behålla sina förmögenheter. Så trots att en av dem byggt upp en förmögenhet på 9 miljarder dollar helt olagligt så kommer han undan. Det kallas rättvisa.

Mina reportageböcker skildrar ungefär samma grupp med män men ur helt andra perspektiv. Det spelar ingen roll om de trampar på New Yorks gator eller i Honkongs gränder. Det är ingen skillnad om de beställer  torr champagne i Paris eller London, om deras kontor finns på Manhattan eller Gustavs Adolfs tog. Det är som om de alla kopierats ur samma bok.

Passa på att se Fånga en finanshaj idag det är sista dagen som den finns på svt.play.

Jag återkommer till reportageböckerna.

Kristinas dagbok

Inte så kul med 14 dar utan möjlighet att gå ordentligt... Tur att det finns böcker om så många olika och disparata ämnen.

Det har varit en lycka att få hålla benen högt och samtidigt få följa Kristina Kappelin. Jag har njutit av att läsa hennes berättelser i "Italiensk dagbok". Jag hör hennes röst när jag läser om livet i Berlusconis rike. Hennes rapporter om möten med människor i detta så unga land är lika bra som hennes tvinslag. Ja. Vi är ju vana vid  när hon rapporterar från påveval och rättegångar -kriser och olyckor. Här berättar hon mer, och annorlunda om livet i det land som blev hennes. En reportagebok som jag rekommenderar.

Bilden visar Modern en installation av Niki  de Saint Phalle . Hennes verk finns norr om Rom.

Nu har den kommit!

Nu har det kommit. Kulturmagasinet Österlen 360 med texter om lera, jord och keramik. Redaktionen har valt en av mina bloggtexter, den om Maria Ekberg, som en av berättelserna om keramik och keramiker.

Det är är ovanligt att läsa ett magasin med texter om kultur som är så samlat kring ett ämne. Det gillar jag. Ja, att läsa om samma sak utifrån många olika vinklar. Jag tycker att man kan ta denna idé och göra helgbilagor. Ja, ta fram olika företeelser och hitta massor av olika sätt att beskriva dem.

Det händer ibland att dagstidningar har bilagor kring ett enda ämne. Här i Norrbotten kan det vara om jakt, snöskotrar eller en marknad. Men mycket sällan om något som anses "knapsu", icke manligt.

Saker som har en motor är ju per definition manliga, ja, förutom dammsugare och hårtorkar då. En bilaga om städning, utan RUTavdrag, vore kanske en god idé. Eller en om korv. Det finns ju massor som kan skrivas och berättas om hur vi förhåller oss till dessa ämnen.

Åldersnoja upphöjt med tolv

I många veckor har jag väntat på Kerstin Thorvall BookClub, ja, de stavar titeln så, de tolv mediemakthavarna som har deltagit i detta projekt, och i går kom den.

Jag slängde mig över boken och forsade fram i texterna för att få uppleva den där läsberusningen som Kerstin Thorvalls texter alltid har gett mig. Men nej. Inte ett enda ord i denna blandning med självtexter och bokklubbssammanfattningar fick mig att jubla. Det är bara stumt.

Estrid Bengtsdotter, en kvinna som bland annat gjort Sveriges vackraste och mest positiva bok om städning och Kristina Thulin, som har skrivit "Vi som hade alla rätt" tillsammans med Jenny Strömstedt, en av medlemmarna i bokklubben, är redaktörer för denna antologi med texter.

De övriga tio författarna är alla kvinnor som befinner sig i Stockholms mediemakts centrum.

De är Imke Janoschek, redaktionschef, Annika Lantz, Sveriges radio, Hanne Kjöller, DN:s ledarsida och författare till boken Tystnadskulturen, mycket kritiserad för faktafel, tilldelad ett personligt stipendium på 150 000 kronor från Axel och Margaret Ax:son Johnssons stiftelse, Lena Stjernström, litterär agent, Martina Bigert och Maria Thulin, manusförfattare till bland annat "Gynekologen från Askim", Christina Höglund, journalist och filmare, Cecilia Blomberg, redaktionschef på Sveriges radios kulturredaktion, Jenny Strömstedt, journalist och programledare i TV4 och i Expressen och Helena von Zweigbergk, författare och frilansjournalist.

All denna kunskap och erfarenhet borde ha resulterat i årets mest spännande berättelser med utgångspunkt i Kerstin Thorvalls författarskap, men alla tolv hamnade vid sidan om och halkade utanför. Istället tog många av skribenterna tag i sig själva och sin egen skräck för att bli av-objektifierade.

Istället för lyckorus fick jag en känsla av sorg. Ja, det är sorgligt när alla skribenterna skriver om sin känsla av förlust, i och med att de blir allt äldre. Det är ju helt på tvärs med förebilden Kerstin Thorvalls känsla av att växa upp, växa sig större och grabba tag i alla positiva sidor av livet som hon ramlar över.

Varför använder de tolv Kerstin Thorvalls namn för att sälja sina egna tankar? Det är frågan som ekar mellan de tomma orden på sidorna.

Det doftar...snö

Det känns som ett aprilskämt när jag tassar ut på altanen och möts av snö för första gången sen i januari. Ett skämt som visserligen lyser upp, men som också får mig att längta till de dagar när jorden börjar dofta och de första gröna små ogräsen sticker upp i rabatten.

Vi får väl se om det är på allvar. Vinterns återkomst och alla kalla grader.

Dagmar är dagens fördelsedagsbarn

Underhållningslitteratur. Det var ett fult ord när Dagmar Lange började skriva deckare. Det var så suspekt att hon valde att skriva sina böcker under pseudonym. På bokryggarna står det Maria Lang. Ja, för inte kunde en lektor i svenska skriva något så simpelt.

Men det kunde hon göra varje sommar i Nora. Sen kom årets kriminalhistoria ut till jul samtidigt med hennes tre konkurrenters, Stieg Trenter som hade en frilansfotograf som hjälte, Vic Sunesson som hade en kriminalpolis och HK Rönnblom som skrev tio böcker om en svensk "lord Peter Wimsey".

Marias hjältinna heter Puck, hennes hjältar, Einar och Christer Wijk. De möter olika passionshistorier som leder till ond bråd död. Ja, sexuell attraktion är alltid huvudnumret i  Maria Langs över 40 romaner. Den första, Mördaren ljuger inte ensam, kommer ut 1949. I den är all typ av kärlek närvarande. I den är också hennes älskade Bergslagen en huvudperson. Nästan alltid hamnar familjen Puck och Einar Bure i en stuga, hos en släkting eller på en fest i de djupa skogarna runt Nora. I Maria Langs värld heter denna lilla stad Skoga. Det är en plats där 1800-talet fortfarande finns kvar i de mörka skrymslena och de smala gränderna. Där byggnaderna är genomskinliga för dem som vet att använda rätt blick.

Ja, det är mycket trolldom som lever kvar mellan sidorna när Maria Lang ska höja temperaturen i berättelsen. Det finns dessutom en vilja att lösa upp de knutar och fördomar som hon växt upp med i den lilla staden. I varje intrig finns det någon person som alla förtalar. En människa som hamnat utanför. En misstänkt som förföljs av grannars hån. Kanske ett sätt att berätta om hur svårt det kan vara att vara annorlunda. Det var kanske inte helt enkelt för Dagmar Lange, som idag föddes för hundra år sedan, att i början på 1930-talet  ta sig till Högskolan i Stockholm, för att bli student.

En av hennes allra bästa böcker, En skugga blott, berättar om hur ett gäng med studenter och forskare samlas kring Humanistiska biblioteket vid Stureplan i Stockholm. Här finns ett persongalleri som jag tror gestaltar alla dessa olika känslor som uppstår när allt är nytt och osäkert.

Hon, liksom sina tre konkurrenter, skriver ofta bra miljöbeskrivningar. Deras deckare blir en guide till hur livet levdes på gator och torg för 60 år sedan. Jag brukar ofta vandra mellan de gamla högskolebyggnaderna på höjden ovanför Stadsbiblioteket i Stockholm. Maria Langs beskrivningar av hur det var då när alla studenter trängdes kring Odenplan får mig att se en annan stadsbild. Det gör hon bra. Men varefter Puck och Einar försvinner ur Christer Wijks liv så blir hennes gestaltning av människorna allt tunnare. Om det är någon som är sugen på att försöka läsa deckare från 1949 och framåt så gör det nu. För förra året kom de sex första historierna i en vacker nyutgåva. Och har du tålamod kan du se  tre av dem som filmer producerade av TV4.

Sagoberättaren i Glömminge

Hon sitter på sin gård i Glömminge men vi glömmer henne inte, Barbro Lindgren som i år fick Astrid Lindgrens litteraturpris.Tänk på alla gånger som vi har suttit här i soffan och läst om Max, Den arga bebin och alla andra. Om Astrid Lindgren gav oss en rikare svenska så gav Barbro Lindgren alla barn ett språk tack vare hennes förmåga att upptäcka vad barnen ser varje dag.

Där uppe på vinden finns korgen med alla små Max-böcker med märken av mjölktänder. Alla minnen av när flickorna var små. Öppnar jag en av dem så öppnar jag en dörr till den tid när vi for land och rike kring med lådan med bilderböcker intill våningssängen i vår gamla husvagn. Till de somrar som började med en natt vid sjön i Docksta. Med ett stopp vid niporna vid Ångermanälven. Med kilometer efter kilometer i 80. Raster vid badsjöar, besök hos vänner och släkt och alltid en stund med böckerna innan vi somnade in.

Efter tre, fyra dagar på vägarna längs med ostkusten så kom vi fram. Rullade över bron mot Algutsrum. Tog vägen norrut till korsningen vid Barbro Lindgrens gård där vi svängde österut mot Runsten. Där vid kalkstensstranden sov vi vår första natt på Öland.

Doften av Östersjön, känslan av ett oändligt ljus, byar som Långlöt, Runsberga, Lerkaka och Isgärde kan jag förstå ger Barbro Lindgren ännu fler berättelser.

Nya sånger i rönnarna

Vi ställer fram möblerna på altanen och ställer fram klockan en timme innan vi lägger oss. Nu stundar tidiga morgnar och ljusa kvällar. 

Nya sånger från rönnarna och massor med snösmältning.

Ute i solen lyssnade vi till planen som var på väg mot Kallax och F21. Men läser i NSD om hur planen blir till reservdelar på grund av att ingen förmått stoppa det nya datorsystemet för verkstäderna. Ett system som stoppat leveransen av alla delar i snart två år...

"Hitte på" och Hitta annat

Impression, att leka med ljuset, dagens vardagsjobb vid köksbordet. Det är inte så länge sen vi hade haft sju timmar solsken på tio veckor. Det är nog därför dosen med d-vitamin ger massor med inspiration.

Jag måste ta tllbaka ett av gnällen från igår. Annie Lööfs "hitte på" blev en nyhet som alla talade om. Med rätta. Tack ekot för att ni gjorde ert jobb.

Nu undrar jag när Maud Olofsson tänker stå för att hon gav klartecken till Vattenfall när köpet av Nuon genomfördes. Aldrig har väl så många miljarder av skattebetalarnas pengar förskingrats så fort.

Pengarna är en sak men förskingringen av tilltron i samhället är så mycket mer skadlig för oss. Kan vi inte hysa tilltro till någon av våra institutioner så ramlar hela bygget ihop. Det borde både Annie Lööf och Maud Olofsson begripa.

Koltrasten är det bästa denna dag

Det gäller att ha en skönsjungande koltrast som ingång till bloggen idag när jag tänker gnälla lite grann. Ja, jag blir så där gnällig när professor Lars Calmfors för femtioelfte gången hävdar att ungdomars löner är för höga. Jag kan inte begripa varför han inte istället anser att de som har höjt sina löner och ersättningar med flera hundra procent de senaste åren borde ha begripit att det är till stor skada för samhället.

Professorn begriper inte att ingen kan ens idag både bo och äta med de lägsta lönerna. Är du ung får du räkna med att betala minst sex tusen kronor för att få hyra en etta. Ja, om du inte ha svintur. Då kan du kanske komma över ett andrahandskontrakt på 4.500 kronor.

Men ska du hyra en lägenhet som finns i bostadskön, eller med hjälp av att dina föräldrar borgar och delar ett lån med dig köpa en etta då är det minst 6 000 kronor per månad som gäller. (Banken kräver dessutom att du ska kunna betala 9 000 kronor för att räntan kan ju snabbt höjas.)

Vad får då en vanlig ung person ut efter något år på arbetsmarknaden?

11.000-13.500 efter skatt. Om du har heltid. Och det har inte många unga som jobbar i butik, på restaurang eller inom kommunerna.Lars Calmfors kan ju själv försöka bo och äta - leva på de pengarna.

Mitt i dessa tankar om hur gamla män med höga löner kan sitta och gnälla på ungdomar utan att ha fog för det hör jag hur ekot på radion berättar att Maud Olofsson vägrar komma till en utfrågning i riksdagen. Våra folkvalda vill veta mer om hur hon tänkte när hon lät Vattenfall köpa Nuon och bränna upp miljarderna. Dessutom vill riksdagen veta vilka fler statsråd som var informerade.

Men Maud Olofsson har sagt nej och det stöder hennes efterträdare Annie Lööf. Hon hänvisar till att det inte är ovanligt att fd statsråd låter bli att komma till utskottsförhör. Göran Persson tar hon som ett exempel på vilka som uteblev.

Men reportern gör något helt oväntat hon frågar i riksdagen om det är vanligt att fd statsråd uteblir när konstitutionsutskottet kallar till förhör. Och se, i riksdagen finns det bara en enda notering om att ett fd statsråd uteblivit och det var inte Göran Persson.

Bra jobbat säger jag till ekot. Men sen... nu kommer gnället...i de senare sändningarna har producenten tagit bort inslaget där Annie Lööf påstår att det är vanligt att fd statsråd uteblir och att hon har fel.

Varför då?

 Varför får vi inte höra när Annie Lööf  hittar på?

Heja Sascha!

Idag håller jag tummarna för Alexander när han åker sitt korta program på KonståkningsVM i Japan. Då finns det inte så mycket mer jag kan göra. Ja, förutom att förundras över att inte någon av de artiklar som berättar om Alexanders framsteg nämner att han lever i Luleå och har bott här sen han lärde sig gå. I dessa reportrars tankemodell är det helt avgörande att han är född i Sankt Petersburg.

När hans tränare mamma Irina och pappa Alexander räknas upp tillsammans med Catarina Lindgren som är koreograf och född i Piteå skulle man helt enkelt kunna tro att det är Catarina som bor i Sverige. Men det är fel helt fel. Hon har verkat som koreograf i USA i många år. Det är så konstigt att vi måste poängtera var Alexander är född i stället för att tala om hur han har kämpat i minst 18 år för att nå den position där han är i dag.Och de 18 åren har han tillbringat på isar i Luleå.

Rosen knoppas och gammelsnön försvinner sakta i norr

Natten var frasande kall och ändå så hänger tvätten torr. Då är det vår, eller? Ja, runt huset har vi flera olika årstider. Nere på ängen står S bil på vinterförvaring. Där har snön inte rörts på hela vintern. Och se, det är där islagren ligger tätt och har svårt att smälta.

Det är när jag ser denna gammelsnö som jag förstår att det är svårt för renarna att hitta mat. Men bara ett tiotal meter mot söder knoppar sig Kirunarosen. Helt otroligt att den vågar trots att minusgraderna dyker upp varje natt.  Den ska ju tåla zon 8 och det är väl därför värmen mot söderväggen får just den att vakna allra först.

Det var dagens rapport från våren vid älvens strand. Sol, plusgrader och hopp om snabba framsteg.

Skrämmer fram våren

Idag skrämmer vi fram våren med hjälp av backtimjan och turkiska tulpaner.

Sitta stilltid

Ibland stannar livet upp. Det bara blir och så får jag stillsamt och med tålamod hålla mig helt stilla. Fick ett blodtrycksfall natten mot lördag som fick mig att tippa omkull på mitt högra ben. Ett ben som nu är obrukbart. Får istället välja att sitta på övervåningen och vänta på att foten ska börja funka igen. Trappan verkar livsfarlig ... så med hjälp av familjen kan jag överleva. En kopp te där och en panodil här gör väntan lite mindre lång. Fick tips om att kika in på pintrest nu när jag har tid att fylla. Superkul. Helt beroendeframkallande. 

Bilden är från en nystädad kväll i veckan. Lika stilla som jag borde vara. Vad fyller ni en påtvingad sitta still tid med?

Bloggvännerna i bokhyllan

Jag har grävt i min något ostädade bokhylla efter att jag fått inspiration av Eva S.

Hon är en av mina mest inspirerande bloggvänner. I min bokhylla trängs hennes böcker om Amanda Rönn i Sundsvall med de fina bärböckerna från Östersund och många andra som hon skrivit tillsammans med sina kollegor Annica Wennström och Maria Herngren ofta under pseudonymen Emma Vall.

Nästan längst ner syns Annika Estassys Solviken som  vi som läser hennes blogg har fått vara med om att se växa, från en idé till en utgiven roman. På valborgsmässoafton kommer hennes nästa "Croissants till frukost"ut och den ska jag beställa. Annika är en otroligt medryckande och positiv person. En som alltid har nära till skratt även de dar när hon jobbat så hårt att hon borde vila.

I mitten högst upp finns Jane Moréns Ta parti för barnen. Den har hon sammanställt tillsammans med Ingrid Sillén. Hon skriver otroligt varma berättelser om livet här och nu. Hennes poetiska Ansiktet i händerna om vad som hände när hennes mamma fick en stroke, eller Kaneltimmen om att arbeta i äldrevården är två böcker som finns i min hylla.

Det finns ingen ordningsföljd i detta inlägg som jag har tänkt ut men där uppe till höger står en ungdomsbok, Beskjuten,  som Victor Estby har gett ut tillsammans med Stefan Estby. Victors dagsverser längtar jag efter när jag hämtar min prasslande NSD varje lördag. De är också utgivna i hans bok "Versting" och om du har tur så kommer han tillsammans med sin fru Ulla Olsson till din stad  med deras föreställning. Dessutom har han Och Fred Lane gjort en föreställning med Victors verser och Freds musik.

Jag hittade också Anna Gunnerts fina bok om Gunhild von Gegerfelt, Bjärehalvöns första kvinna som var konstnär. Hon är en kär vän som numera bor i Bjärsjölagård på Österlen. Där ger hon ut Österlen 360 grader tillsammans med Sophia Callmer. Sophias blogg har jag följt i många år och det är en glädje att få se alla hennes bilder från livet i Lövestad. Men hon vänder blad och flyttar österut i april och då får vi veta mera om hur det är där borta vid Brösarps backar.

Nu när jag skriver om olika bloggar med som har plats i min bokhylla vill jag tipsa om en helt ny. Denna vecka började Andrea Lundgren blogga i NSDs webbtidning. Här är en länk till den.

Nu har ni fått massor med lästips och jag har hittat igen den där teaterbiljetten som jag hade gömt. Nu hoppas jag att den fortfarande gäller till valfri föreställning, även om den varit gömd i två år. Det är ett av dagens uppdrag att ta reda på. Ett annat är att träna den andra hjärnhalvan i keramiken på KKV. En bra dag, fylld av optimism.

För evigt optimist

Godmorgon alla vänner idag är det ännu en fin vårvinterdag. Öppnar ett paket som kommit och hittar ett nytt nagellack med namnet "eternal optimist", evig optimist.


Det är det lätt att vara idag!

 Bilderna visar tidig morgon, solig kaffestund vid två, långsam solnedgång vid sex och nystädat köksbord.

Ett dygn med optimala optimistiska vibbar.

Varje öre är intecknat för bästa kvalité

Idag var det en god morgon ända till att jag började läsa om vad Uppdrag granskning har hittat när de har granskat de privata daghemmen som drivs med skattepengar.Företaget heter Hälsans förskolor och erbjuder halvsvält. Det är otroligt att kommuner som för över skattepengar inte kan ställa hårdare krav.

De två ägarna till förskolorna har använt nio kronor per barn och dag till frukost, två mellanmål och lunch. Nio kronor! Det räcker till hårt bröd med vatten istället för frukost och mellanmål. Lunchen räcker inte till alla men det skiter ägarna i. deras mål är att med hjälp av skattepengar skapa 50 förskolor på åtta år. Detta utan att investera pengar från annat håll.

De har för närvarande 500 barn i verksamheten. En verksamhet som genererar 8 miljoner kronor i vinst och som tvingades att stänga en förskola när Nacka granskade säkerheten.

Vad är det som ger företagare en kick när de erbjuder omsorg till barn och gamla? Såriga ändor? Ledsna hungriga blickar? Utarbetad outbildad personal?

Det är helt på tok att vem som helst kan starta en förskola, skola eller ett boende för gamla utan att visa att de kan och vill ge den bästa kvalitén på omsorgen och utbildningen.

Varför kan vissa skolor och förskolor som drivs av de anställda eller en grupp anställda ge god omsorg och en bra utbildning? Det kan man undra och kanske förstå när man ser vad varje barn/äldre tar med sig från den kommunala budgeten. Det finns ingen luft i de skattekronorna. Varje öre är intecknat om verksamheten ska hålla godkänd kvalité.

I de skolor och förskolor som använder alla pengar till barnens bästa så finns det inga vinster att flytta till bankkonton utomlands. Det finns inte en chans att utöka verksamheten utan att investera egna pengar som kommer från annat håll.

Där kostar barnens mat två till tre gånger mer än på Hälsans förskolor , där finns det personal som stannar för att de vet att de kan utföra ett bra jobb.

Vilka är då de två som använder skattepengarna till att bygga upp sitt företag.

Jo här är de med sina uppdrag i politiken och näringslivet:

Förskolläraren Narges Moshiri grundade Hälsans förskola tillsammans med sin man Bijan Fahimi, kommunikationskonsult och huvudägare i Veritas PR & Communications och styreselseledamot i arbetsgivarorganisationerna Svenskt Näringsliv och Almega. Tidigare styrelseledamot i Folkpartiet och ersättare i Riksdagen och Europaparlamentet.

Hur gör du med texterna? Skapar du ett litterärt rum?

Lars Lerins bild "Biblioteket" hör till de finaste jag vet. Här är den på "Kontext" scen inför ett besök av Lars Lerin, som diabild.

(Bilden är inte direkt tydlig och bra men den ger en känsla av hur omfattande denna akvarell är).

Det är en bild som jag drunknar i när jag försöker finna var jag ska titta. Den ger mig en känsla av att vårt vetande borde vara obegränsat. Men det vet vi ju alla att inte ens de böcker som är VIKTIGA alltid påverkar våra politiker och de som har den ekonomiska makten på det sätt som det var tänkt.

Idag när jag öppnade #blogg100 så läste jag Eva Swedenmarks fina inlägg. Hon frågar om vi väljer bort boken i papper mot texten på skärm. Om böcker fortfrande är så viktiga att vi har fulla bokhyllor hemma. Och om vi samlar böckerna i en viss ordning så att vi kan hitta igen dem.

Ja, hur gör vi när det snart finns det mesta att köpa eller låna med hjälp av en läsplatta?

Jag trodde att jag skulle läsa mer på min platta för att det är så praktiskt. Ja, att kanske sex av tio lästa böcker skulle vara böcker på skärm. Men så blev det inte i verkligheten. Jag väljer att läsa på platta när det finns nya intressanta samhällsböcker som den av Åsa Moberg. " Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten..." kunde jag börja läsa mitt i natten efter att ha lånat texten på Elib precis när jag fick lust att läsa den. Dessutom kan jag ligga i mörkret och läsa utan att tända några lampor vilket uppskattas av min make. Han kan inte med att lamporna är tända när han ska sova.

Men om jag får välja så väljer jag böcker i papper. Böcker som jag sen placerar på byråer, på bord och i tillfälliga hyllor. Någon gång per månad plockar jag ihop alla och sätter dem där de ska stå. Vilket alltid innebär att jag måste väga för och emot. Är boken om Tove Jansson bättre att spara än boken om Carl Larsson? Så där är det varje gång. De trångbodda böckerna hamnar efter viktighet i hyllan eller i kassen som ska fara till återvinningen.

Ja, naturligtvis försöker jag att ge bort böcker till dem som vill läsa. Nu senast ansträngde jag mig och lämnade Leif GW Perssons senaste till flera hugade läsare. Men, ingen var tillräckligt förtjust i boken för att vilja ha den kvar i sin hylla. Så nu ligger boken med bilden av Pinocchio i dammet på trappen. Ska den få flytta upp till högarna på byråerna, eller till återvinningen? (Vilket kanske inte förtjuser författaren.)

I köket står kokböckerna i hyllan. De berättar om mitt liv. De äldsta är kladdiga, trasiga och innehåller recept som vi nästan aldrig skulle prova idag. Men i varje bok av Märit Huldt,(Hiram), Anna Bergenström, Catrine Schück, Pernilla Tunberger, Carl Butler och de andra finns det fullt av årsringar. Ja, mat som får mig att återvända till olika speciella händelser. Mat som jag lagade när jag levde någon annanstans, ett annat liv eller bara mat som berättar om en tid som försvann.

Visst är det mycket som påverkar hur vi gör med våra böcker. Vad gör du? Hur läser du?

I rök och aska

En grå husgrund och massor med rök och aska det är vad som återstår efter branden i Grafikens hus i Mariefred, Strängnäs. Men i samma stund som nyheten om branden spreds över landet så formades nya idéer om vad som ska komma nu. Vad ska ersätta denna samling med minst 8 000 grafiska verk och denna samlingspunkt för konstvänner?

Den gamla reklamskylten i emalj finns bara ett stenkast från det nedbrunna Grafikens hus. Ja, det finns försäkringar, men, vem kan ersätta alla dessa bilder, vem kan ersätta all den kunskap som bara försvann?

Carl Fredrik Reuterswärd-samlingen med 500 verk finns inte mer. Jag såg en del av den för tio år sedan på Tommarps kungsgård i Skåne. Det är outhärdligt att tänka på att alla dessa konstverk har blivit till aska.

Det som är hoppfullt är att de som arbetar med Grafikens hus redan idag slår fast att verksamheten ska fortsätta, att sommarens utställning med Helene Billgrens konst kommer att öppnas någon annanstans.

Även om kungsladugården granne med Gripsholms slott var helt fantastisk så kommer en ny plats att skapas med nya lika stora ambitioner. Om inte större.

Vårsmaker, vintervitt och sekelskiftesromantik

Snö och en handfull kalla grader är vad som möter mig på väg upp till dagens prasseltidning. Snön knakar, ett malmtåg dunkar fram bakom skogen och några talgoxar debatterar om de ska våga ta sig fram till fröautomaten. Känslan av att det är Mars månad är återställd.

Ute på farstubron har gårdagens gryta med vårsmak frusit. Den blev en ovanlig succé.

Vill du prova något nytt gör så här:

Lägg en lergryta i vatten.Ta ett kilo högrev. Mal salt, svartpeppar och enbär tillsammans. Gnid in köttet med kryddorna och stek det, helt, på hög värme.

Häll en deciliter rött vin i pannan och flytta över både köttet och vätskan i lergrytan. Sätt ugnen på 100 grader och låt grytan med köttet stå inne i minst tre timmar.

Skär köttet i bitar och lägg ner dem i stekpannan, eller järngrytan, häll över all vätska från lergrytan. Häll i kokande vatten om det behövs för att köttet ska täckas av vätska. Tillsätt buljong efter smak. Låt grytan puttra på låg värme i 30 minuter. Tillsätt en matsked smör med maizena. En dl grädde. Två matskedar svartvinbärsgelé. Låt allt smälta ihop. Lägg i en knippe sparris i bitar.

Servera med Västerbottensostgratinerad potatis, grönsallad och eventuellt ett vin från Rhônedalen.

Det var veckans godaste middag.

Det är väl så man ska göra på söndagar. Summera veckan som gick.

Häftigast: är Peter Sundströms akvareller på Konstgillet i Boden.

Mest dråpligt är det nya kaféet på Norrbottens museum. Här har det skapats en låtsasmiljö med inspiration från sekelskiftet 1800/1900.

Det hade varit kul om de tagit fasta på husets ålder och den bild av Lapporten som finns på väggen. Då hade vi fått uppleva en 1930-tals miljö.

Inte nygjorda kristallkronor, nytillverkade 1700-tals stolar, gardinuppsättningar och tapeter som formgavs på 1880-talet. Då hade rummets form, ljusets fall in genom fönstren och massor av utställningsyta funnits kvar.

Men så här blev pastischen: