 |
| Tjuvholmssundet |
Det är så svårt att begripa, så svårt att förstå. Ja, att det finns människor som begränsar sitt liv till att se allt det som är mörker. Jag kan begripa att de som drabbas av vårt underfinansierade pensionssystem känner sig helt lurade. Att de som jobbat nästan hela sina liv för sen bli sjuka också känner sig oroliga och undrar hur deras liv ska gestalta sig när de får så små pensioner. Men varför söka svaren där de inte finns? Det är inte de som har det ännu sämre som påverkar våra pensioner det är ett beslut om att lyfta pensionssystemet, under krisen på 1990-talet, ur statsbudgeten och att sätta avgifterna så låga att ett helt yrkesliv inte räcker till att få mer än en mycket låg pension. Det var bara ett parti som röstade mot, vänstern.
Jag tänker ofta på att man måste se både och. Se att solen skiner trots att den knappt når över trädtopparna klockan tolv den andra december. Se att trots att måttet är halvtomt så håller det på att fyllas med hopp om att vi kommer att märka en förändring efter #metoo.
Detta trots gamla vita män som skräms och skäms av att de kvinnor som de har tafsat på berättar om hur de äcklades. Att de opinionsbildare som har mörkret som en snuttefilt som de viftar med framför sig, äntligen börjar förstå att deras affärsidé inte håller. Att deras spöken inte vill skrämmas mer. Anne Heberlein fick inte tillräckligt med röster för att placeras på valbar plats på moderaternas riksdagslista i Skåne, Katerina Janouch får inte sälja lika många böcker och bubblan kring många manliga konservativa krönikörer går i bitar. Även om en del försöker klistra ihop den igen åt varandra.
Nej det hjälper inte att förvränga verkligheten. Det hjälper inte att skylla på alla andra. Det hjälper inte att dela upp oss i olika människoraser, eller religioner. Vi är alldeles för lika.
Förra veckan fick ärkebiskop Antje Jackelén mig att vilja lämna svenska kyrkan. Hon pläderade för att vi ska ha skolor drivna av religiösa samfund. Det tycker hon är bra.
Jag tycker att det är en urusel idé! En riktigt urusel idé.
Det viktigaste i ett samhälle är tillit. Orsaken till att vi i vårt lilla land har lyckats höja välfärdsnivån på bara ett hundra år är att vi känner
tillit till stora delar av vårt samhälle. Det hade aldrig gått utan att vi hade kunnat samla oss bakom en idé om att vi tillsammans kan förändra våra liv till det bättre.
Finns inget tillsammans finns ingen tillit. Börjar vi dela upp alla barn i olika skolor beroende på vilken gud deras föräldrar tror på eller hur gott ställt familjen har så finns inget tillsammans kvar.
Då ramlar hela samhällspusslet isär och bitarna kommer aldrig att passa ihop igen. Gång på gång har de ekonomer och samhällsvetare som forskar om varför en så individualiserad nation som Sverige har kunnat skapa ett samhälle som vårt.
Deras svar är alltid den svenska skolan, före friskolorna. Där möttes nästan alla. Det var bara någon promille som inte gick till den närmsta skolan.
Då fanns det undervisning i religion för kristna i församlingarna, för judar i den mosaiska församlingen och för muslimer i koranskolan. Men den skedde efter skolan.
