Då ficka vi lära oss programmeringsspråk, nästan niga inför den stora klumpiga skärmen och debattera om skärmen skulle vara brun med gula tecken, eller svart med gröna...
Sen kom ordbehandlare. Jag arbetade på Cii Honeywell Bull, deras ordbehandlare hade sex olika delar som kopplades ihop för att programmen och minnet skulle fungera. Jag översatte manualen och lärde mig ord som primärminne och överlagring.
De första p-datorerna blev billigare . Facit, IBM och vår fina från Taiwan. Den första datorn som alla hade råd att ha hemma. Den kostade en halv månadslön och rymde lika mycket som en enkel mobil gör idag. Vi satt och drömde om datorer som kunde behandla bilder, skicka meddelanden och spela musik.
Så ramlade jag på internet på en kurs i Kalmar. Det första som vi fick se var en kaffebryggare i Boston. Hela världen satt och såg hur kaffet droppade ner genom filtret. Det var början till Skype.
Och nu är det lätt som en plätt att hålla kontakt med de flesta över hela världen. Ingen behöver längta i veckor på brev eller betala förmögenheter för att tala i telefon. Tänk om jag hade suttit på rue Ledion i 14:e arrondissment och kunnat maila, smssa och använt Skype då hade tiden som au pair varit lite lättare.
2 kommentarer:
Precis som du var jag, med den tidens mått, långt hemifrån när jag var i Paris och fick gå till PTT på Les grands boulevards och beställa samtal hem. Jag hade lärt mig vad det hette, den typen av samtal som mottagaren lovade att betala. De ringde upp mamma hemma i Bälgviken och frågade om samtalet kundesättas upp på hennes telefonräkning och när hon hade svarat ja fick jag gå in i ett litet bås med blanksliten trädörr och prata med La Suède. Det kändes härligt när man längtade mycket hem. Alla kontakter blev viktiga och nästan lite högtidliga. Jag har en kassett sparad från den tiden också. Vi pratade in på den lilla kassettbandspelaren och skickade den emellan oss. Då kändes det som att man hade träffats en stund.Och man kunde lyssna om flera gånger. Alla hade ju en sån där liten bandspelare. Ändå går det inte alls att jämföra med hur det var för två årsedan att prata med min bror på Skype när han bodde i Kanada. Mattias var där borta i fyra år och det var så mycket som hände här hemma. Han kunde gå runt med kameran i sitt nya hus och visa mig hur det såg ut. Jag kunde se hur landskaet såg ut på Ile de la Madeleine. Precis som jag kunde ana de stora snötäckta vidderna och känna isoleringen i det indianreservat som han tillbringade två månader åt gången i. Jag tyckte att jag nästan kunde känna dofter och hur mjuk Majas päls var (deras hund).
Kommer du ihåg Eva, hette samtalen PCV? Eller hur var det?
Tänk att vår teknik som vi växte upp med är på museum. Och den bevaras i våra minnens trädgård. Skype verkar helt fantastiskt. Jag har bara provat på kul på olika presspresentationer. Men vad hette betalsamtalen. I mitt huvud finns bara det svenska ordet, BA-samtal. Försökte googla men kom bara till nostalgiska beställningar av BA-samtal över hela världen. Nu är det slutbeställt sen 2004.
Skicka en kommentar