I natt har klockan stannat

Jag borde inte bry mig men jag kan inte låta bli.
Igår läste jag Svd och hamnade i en artikel om hur synd det är om medicinstudenterna, som måste vänta på sina praktikplatser, om de vill stanna i Stockholm.
Då flög mina tankar över vägen. Här i huset på bilden bodde Hauke och Lise. Han en ung medicinstudent från Hamburg, hon en ung lärare från Alsace. De flyttade hit för att:
-Jag är så lycklig som har fått chansen att göra min praktik på ett sjukhus som låter mig ta ansvar och göra saker, som Hauke sa.
Lise var först inte lika förtjust. Hon hade utbildat sig ett extra år för att kunna lära ut franska som främmande språk. Högsta betyg i allt och energi till tusen. Hon fick inte vara lärare här. Trots den enorma bristen på lärare i franska. Men efter två intensiva månader så satt svenskan och då började hon sitt jobb på arbetsförmedlingens utlandsavdelning.
- Jag har de bästa arbetskamraterna på jorden, ropade hon till mig när vi möttes.
De två tog som en självklarhet att Hauke skulle ta chansen att uppleva något nytt när det var svårt att få praktik i Hamburg, ja i hela Tyskland.
De trivdes och tog hit många kollegor. Varje år kom nya tyska läkarpraktikanter. Men sen var det slut. Landstingets urusla personalpolitik drev de två bort från Sverige. Idag bor de några kilometer från Alsace i Tyskland.
Hur var det nu med medicinstudenterna i Stockholm? Enligt reportern som inte ens ifrågasatte tesen om att alla hade rätt att praktisera i huvudstaden " kunde ingen begära att de skulle göra praktik i 18-21 månader någon annanstans." Istället för att se flytten som en möjlighet.
Kommer ni ihåg Uppdrag gransknings program om läkarbristen?
I ett avsnitt får läkarstudenterna på Karolinska institutet i Stockholm räcka upp handen om de inte ska jobba efter den sista tentan. De får sen berätta varför de inte ska arbeta trots den stora bristen på läkare. Samtliga svarar att de kommer att gå och vänta på att få en praktikplats i Stockholm, hellre än att ta en utanför länet.
Tänk om ungdomar som bor här uppe skulle svara samma sak när de vill stanna nära familjen. De skulle bli stämplade som arbetsovilliga och bakåtsträvande. Varför gör vi skillnad?