Fel kan bli rätt om vi har tillit

Det finns hopp och tillit. Det är nog det som är skillnaden mellan de europeiska länder där gränserna öppnas och de där regeringarna bygger fort med hjälp av taggtråd och armèn. Verklighetens folk vill hjälpa oavsett var. Vi ser skillnaden på här och där. Men vi ser ingen skillnad på oss och dom. Först kändes allt som en elektrifierad studsande kanin. Ingen början och inget slut. Men sen öppnades ett fönster i bruset och Hans Rosling och Angela Merkel blev tydliga

 Båda två tog på sitt sätt makten över våra tankar. Angela Merkel som inte lät sig rubbas av någon av de andra stora ländernas ledare. Hon såg på oss med allvar, tog ansvar för att Tysklands 80 miljoner invånare ska ta emot 800 000 flyktingar i år.

Hans Rosling han lyckades med att visualisera hur många som är på flykt och var de finns idag. Med hjälp av några nyskördade äpplen fick vi se den lilla andel som hittills har fått stanna i Europa. Dessutom säger han högt det som alla politiker i Europa vet:  DET ÄR REGELN OM ATT FLYGBOLAG SOM TAR OMBORD PAPPERSLÖSA FÅR DRYGA BÖTER SOM SKAPAR DÖDENS HAV.
Han har ett förslag som skulle hindra fler från att dö på gummiflottar i Medelhavets vågor och stoppa utsugningen av flyktingarna. Ta bort regeln! Då skulle alla som måste fly kunna resa säkert och till vanliga kostnader för att få sina asylskäl prövade.

 Det finns hopp om att vi ska kunna klara av att ta emot den lilla del av av världens flyktingar som lyckas ta sig hit. Här uppe i norr har vi sett hur de som stiger av tåg och bussar och snabbt tar sig till Haparandabussarna. De vill till Finland. Tvärtemot våra föreställningar om hur de ser på vårt östra grannland. Kanske att statsministerns erbjudanden om att flyktingar ska får flytta in i en av hans privata bostäder får fler att känna sig välkomna.

Vad är viktigast? Det är en fråga som DN:s ledarredaktion borde ställa sig varje dag när de redigerar sina tidningssidor.

När människor samlades på Medborgarplatsen i Stockholm för att visa sin vilja att välkomna flyktingarna som tar sig hit så var det en grupp människor som buade ut talarna. Många som stod där och försökte lyssna till Stefan Löfven eller någon av de andra talarna fick inte höra vad de sa. Vi som såg manifestationen på teve kunde inte se vilka som betedde sig som barn. Men det gjorde Erik Helmersson. Han har talat med en ung arrangör som var där och inte hade en chans att lyssna till talarna
Hon berättade att det var människor från yttersta vänstern som störde alla talarna.

Men hur skribenten skulle kunna dra slutsatsen att alla som manifesterade sitt stöd skulle sluta med att engagera sig efter dessa barnsliga bröl det kan jag inte begripa

Fanns det inte mer allvarliga frågor att ställa sig i torsdags? Till exempel skillnaden mellan vad vi tror om andelen arbetslösa ? I en europeisk undersökning tror majoriteten att vi har en arbetslöshet på runt 20 procent när den är 8 procent. Svenskarna var med detta bäst i klassen! I alla andra europeiska länder var skillnaden mellan verklighetens höga arbetslöshetssiffror och de enormt höga siffror som medborgarna trodde var sanna mycket större.

Hur ska tilliten vinna i denna kamp om Europas värderingar när all fakta är förvrängd?

Sensommar och kulturnatt. Idag kommer känslan av att vi kan göra skillnad tillsammans vara den viktigaste.