Sagotanten berättar

För en evighet sen läste jag sagor för denne politiker som kan bli Kanadas nästa premiärminister En post som hans far hade i 16 år från slutet på 1960-talet. Pierre Trudeau och hans son var på statsbesök  i Stockholm och längtade efter att få se Norrbotten. En resa mot midnattsolen och samernas land ordnades men sonen Justin fick inte följa med utan han fick stanna på Haga slott. Det var då jag fick hjälpa en av assistenterna med att läsa Astrid Lindgrens översatta bilderböcker när helikoptern lyfte mot Arlanda. Som tack fick jag en bilderbok om Kanada. Den står fortfarande i bokhyllan. Det är en bok fylld av otroligt vackra bilder. En skildring av det landskap där Alice Munros berättelser utspelar sig.

Där började min längtan efter att få se detta enorma land. Den har jag tyvärr inte gjort något åt.

Intressant är att konservativa politiker över hela den industrialiserade världen använder den täckta kvinnan som huvudproblem i dessa tider när vi måste förändra vårt sätt att tänka. I Kanada har den konservativa regeringen drivit ett mål i domstol efter domstol mot en kvinna som ska bli medborgare. Men juristerna ger kvinnan rätt. Det räcker om hon visar sitt ansikte för dem som ska avgöra om hon är hon och inte någonannan. Hur ofta uppstår detta problem med att en kvinna vill täcka hela sin kropp inför att hon ska bli ,medborgare? Fyra gånger. Nånsin.

Justin Trudeau, liberalerna och Thomas Mulcair från socialdemokratiska Nya demokratiska partiet frågar var Kanadas själ har försvunnit. De senaste tio åren har den konservativa regeringen sänkt skatter, infört hårda terroristlagar, skärpt invandringslagarna och den stöder en oljeledning som ska byggas från Kanada till den mexikanska golfen.

Vi får se om namnet Trudeau och en längtan efter att får leva i ett land med mer liberala lagar och fler investeringar i infrastruktur kommer att locka väljarna.

Känner ni igen er?  Fast hos oss är det tvärtom. Det ena borgliga partiet efter det andra vill fortsätta med skattesänkningar och främslingsrädsla trots de senaste 8 årens misslyckanden. Arbetsgivarorganisationer och företagsledare står bakom för att få så billig arbetskraft  som möjligt. Blir lönerna tillräckligt låga kommer ju skattebetalarna att få betala för att dessa anställda ska kunna äta och bo. Deras mantra är att antalet vita arbeten blir fler om arbetsgivarna inte behöver batala sociala avgifter. Men vad hände? Jo, de som gör jobbet hamnar inte innanför vårar sociala försäkringar, de jobbar för slavlöner. Eller så fortsätter det som innan. Nu behöver ju ingen smyga med att det kommer en städare, han skulle ju kunna få vit lön.

Vad finns det för nya tankar som skulle kunna förändra makten över arbetet? Det är aktuellt för alla som arbetar inom media. Inkomsterna från publiken minskar och antalet anställda som arbetar med journalistik blir allt färre. Hur ska vi få veta det som politiker och makthavare inte vill att vi ska få syn på?