Ingen ville veta vem de var

En av de finaste traditionerna i Luleå är Bok och Bilddagarna som återkommer vartannat år. Jag vet inte hur länge de har pågått men jag minns fina möten med författare och olika konstnärsskap redan på 90-talet. Då fanns inte Kulturens hus utan vi var i Konstens hus. Bilder, berättelser och publik blandades och blev till nya kreativa tankar.

Igår var det mötet mellan konstnären Katarina Pirak Sikku, historieskrivaren Maja Hagerman och den nyblivne doktorn i historia Curt Persson som fick oss i publiken att tänka nya tankar.

Alla tre har skildrat hur det rasbiologiska institutet har påverkat vår syn på vilka vi är. Eller påverkar. Ja, vilket är det arv som vi bär på idag?

Vi vet ju att alla vetenskaper slår fast att det inte finns några raser. Varför är vi då fortfarande påverkade av det synsätt som Herman Lundborg och hans vänner hade på oss människor, särskilt oss som bor i nordligaste Sverige? Varför tror hälften av alla som röstar på Sverigedemokraterna att det finns olika raser? Var finns lockelsen i att dela upp människorna i olika grupper? Att se på oss alla som ett vi och ett dom?

Katarina Pirak Sikku började sitt arbete med de bilder som rasbiologiska instiutet har i arkivet i Uppsala när hon skulle skapa sitt examensarbete på Konsthögskolan i Umeå.

- Jag hade tänkt att jag skulle skildra alla tomma övergivna fotbollsplaner som vi passerade när vi for från Umeå till Nordnorge berättar hon. Men henned handledare sa: Konst ska göra ont.

Katarina Pirak Sikku fick en puff att börja med att titta i de arkiv som finns i Umeå.

Hennes möten med de numrerade bilderna, de avidenfierade människorna, fick henne att söka upp olika personer som hon vet kan mycket om samernas historia.

- De berättade för mig att Herman Lundborg och de människor som han mätte och avbildade inte kunde förstå varandra. De trodde att de skulle bli fotograferade och gjorde sig fina. Men han ville inte veta vem de var. Han hade olika teorier om hur hudfärgen påverkade människors värde. Nästan alla är mycket solbrända på bilderna på grund av att de är tagna på vårvintern när personerna arbetade ute i solen . En solbränna som påverkar hur han ser på samerna.

Maja Hagerman bryter in. - Tänk att de 60 000 kronor som det rasbilogiska institutet fick av riksdagen skulle ha kunnat användas till en professur i nationalekonomi. Men så blev det inte utan 60 procent röstade för Herman Lundborgs institution.

- Här finns en intressant fråga som vi kan få svar på. Vilka var de 40 procent som röstade mot tidsandan? För så mycket vet vi att det inte röstades efter partpiskan utan att var och en röstade efter eget huvud, säger Curt Persson.

Ja, vilka förstod redan innan institutet var skapat att detta inte är vetenskap?

Katarina Pirak Sikku berättar med sina bilder om allt det som hon upptäcker. Bilder som utan åthävor visar fram de känslor som rasbiologerna har tvingat henne att bära. Viskningar som ekar och hörs som ett dån från vattnet i forsarna. Ett dån som vi bär med oss trots att uttrycket är så milt.