"Vi vill inte ha våra namn i tidningen"

Det är kallt ute. Trots den gula solen så är det kalla grader hela dagen. Iskalla.

 Hur kunde de människor som flyr från krig och förtryck bli till siffror. Hur blev det så här? Hur kan vanliga hyggliga personer säga att det är kris för att det är miljontals som flyr från kriget i Syrien. Inte att det är kris för att de makthavare som kan göra något åt kriget har låtit bli?

Vi som lever här vid stranden förstår att snart är det riktig vinter. På många fler sätt än de vi är vana vid. Alla dessa siffror kräver ju att vi tar till olika tvångsmedel, eller gör de det?

Polisen ska kunna kontrollera om vi har rätt att vara i Sverige oftare, och utan brottsmisstanke. Istället för att ge dem som har rätt till asyl möjligheter att fly till EU säkert, så bygger vi upp ännu fler hinder.

Men det finns hopp om varma vindar. Ett annat klimat. Igår gick de 200 flyktingar som dödshotats i Överkalix ut och tackade för att de får bo på ett lugnt och säkert ställe. På kvällen gick många Överkalixbor till hotellet där de bor och klistrade hjärtan med välkomsthälsningar på de fönster där rasisterna hade satt fast sina hot.

Men de kvinnor som har organiserat välkomsthälsningarna vill inte att deras namn publiceras.

- Alla vet vilka våra barn är och vi vill skydda dem, säger de till reportrarna.