En resa både i tiden och mot doften av kaffe och dieselos.

Det är 36 år sedan vi stod där i kön och väntade på varma croissanter. Vi hade rymt. Januarivinden stack som synålar i kinderna när vi lutade oss mot nordan längs med Birgerjarlsgatan. Vi höll hårt i halsdukarna och klev in på den lilla resebyrån. Den enda som sålde europeiskaungdomsbiljetter. Tågbiljetter. Vi kunde inte hålla oss så vi köpte t o r med avgång nästa gryning. Trehundra spänn för ett helt dygns äventyr.

På perrongen i mörkret ser vi en person som gråter så att han skakar. Han är med om ett avsked inte bara för denna resa utan för livet. I kupén intill oss sitter en av den tidens kändisar med sin ettåring och en barnflicka. Mannen på perrongen ber henne stanna men hon bara skakar på huvudet.

Vi tittar på dem och känner oss som statister i en fransk film. Tåget rullar och det blir allt ljusare. På färjan i Helsingborg skyndar vi oss upp till smörrebrödsdisken. En rostbiff med remouladsås och en pilsner. Sen snabbt mot kiosken och de två cigarrettpaket som man fick köpa skattefritt. När vi sitter där och tittar ut mot Hamlets slott så känner vi oss kontinettala. Världsvana.

Vi vet att Stockholmståget kommer in på perrongen mitt emot Nordexpressen till Paris. Vi vet att liggvagnarna har gråblå plastsäten som fälls ner till sex bäddar med lakanspåsar, en platt kudde och en stickig järnvägsfilt. Vi skyndar oss till vår vagn och redan efter bara några minuter rullar tåget söderut. Vi vet att alla passen samlas in och att passkontrollörerna i Puttgarten är så argsinta att vi kommer att bli rädda.

Det vi inte vet är att vi även denna gång kommer att vakna när tåget står stilla i Köln. Titta på domen och undra med hur många timmar vi kommer att vara försenade.

Men det gör ingenting för luften som strömmar in genom fönstret är ljum och solen skiner. Det är vår i Europa!

På gare du Nord, bestämmer vi oss för att ta metron till Montparnasse, och bo på ett litet hotell som heter Hôtel du Danemark. När vi kommer fram får vi bo i ett stort rum, med ett stort skåp och en otroligt nedlegad säng. Receptionisten tycker att vi ska köpa vår egen frukost. Och det är därför vi står i kö utanför ett litet bageri innan morgonsolen har hunnit upp så långt på himlen att det är ljust.

Våra vänner har bestämt att vi inte kan bo på hotellet som ingen värme har. Istället är vi på väg till Boul Jourdain där vi ska få bo. Ja om vi inte vill bo i en ateljé vid Pére Lachaisekyrkogården. Och den är en helt annan hemsk historia.

Tänk vad en gammal bild kan locka fram ur minnets irrande stigar. Trots att det är bilder från januari 1980. Kommer ni ihåg hur det doftade då av dieselångor, svart tobak och hårdrostat kaffe?