Två glada vänner i Bordeaux också jag 1980 på stipendieresa |
Det var 35 grader varmt i den täta skogen när vi skakade fram på den gamla järnvägen och jag var helt uttröttad och less när tåget stannade. En kvinna öppnade sitt fönster och ropade att hon hade kall lemonad och nybakta pain au chocolat. Vågade vi köpa? Jo, det var dessa glada danskor som först klev av och provade saften. De försökte prata med damen som bara talade patois, en lantlig dialekt som var helt obegriplig för oss. Samma glada miner samma lycka över att få uppleva nytt.
De följde inte gärna alla regler som vi lovade att vi skulle göra. De tog allt som det kom och hittade något bra överallt.
Det är så jag har upplevt alla danska vänner som jag har mött. Nyfikna och lite upproriska. Precis som huvudpersonen i tv-serien Rita som finns på Netflix. Helt fria från fördömanden och lite mer busiga än mina svenska vänner. Som en av dem sa när vi var i Humlebaek.: Ni på andra sidan sundet sätter upp fler gränser. Hos er är alltid två snapsar nog.
Var fanns alla de där rädda osäkra danskarna som nu stiger fram och tar över? Var kom allt förakt ifrån? Jag vet att många traditioner lever kvar i Danmark. Men det skulle väl ge en styrka och en känsla av att vi är starka? Inte denna rädsla?
Ja, var finns alla vanliga människor som vill hitta lösningar på de problem som vi måste klara av? Var finns de politiker som vågar säga att vi måste bygga bostäder med låga hyror? Var finns de makthavare som kan ta emot andra lösningar än de gamla?
Varför fylls inte konfrensanläggningar och folkhögskolor med flyktingar? Varför sitter makthavarna där på oändliga konferenser istället för att föreslå nya vägar in i Sverige?
Nej, istället får polisen stå vid gränsen i Skåne och stoppa dem som flyr. Istället får väktare och busschaufförer bestämma vilka som har rätt att komma hit. Är det konstruktivt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar