Mer svartvitt

1963.
Vi är fyra flickor som nyss fyllt sex. På morgonen har vi hopsat fram till träd-gårds-mästarens hus. Det låg mitt emot Fotbollsstadion i Solna. Nu serverar Korv-Ingvar en grillad med pommes på samma plats. Vårt lekis finns inte mer. Fröknarna instruerar flickorna att leka med dockor och dockservis. Jag håller min docka upp och ner, gillar bättre att klättra i äppelträden och bygga en koja.
Ute i hallen har vi varsin krok. Det är bilder med hus, hjärtan, solar, blommor, katter, hundar och en snigel. Den kroken är min. Det beror på att jag ska komma ihåg att komma i tid.
Varje morgon sitter jag vid perstorpsbordet i köket och rör min choklad. En sked kakaopulver och tre med socker. Jag häller i tre skedar grädde och rör. Till sist fyller jag på med varmt vatten. Radion står på. Det är småbarnskvarten. Klockan är kvart över åtta och jag måste dricka upp före halv nio.
Det ska ta en kvart att gå längs med Virebergsvägen ner till lekis. Men det finns så mycket att se. Först kommer gungorna i lekparken. Sen hoppstenarna på gången. Det är lätt att närmsta vägen blir en omväg. Men jag får försöka glömma bort allt kul, bara gå rakt på.
Varje fredag måste jag hålla reda på ett kuvert. Däri ligger avgiften. En gul papperspeng. Fem kronor. Den får jag inte tappa.
Ibland har jag en krona i fickan till mjölk. Har jag tur ger fru Sondelius i kassan mig en kola innan jag springer hem. Ingenting händer i vår lilla del av Solna. Varje dag är sig lik. Jag rör chokladen, hopsar fram längs gatan och kommer försent. (Bilder av sniglar får mig att rodna, men jag kommer i tid som vuxen.)

Olika avstånd

Nu har jag bott 100 mil från min födelseplats i 24 år. Det är långt att åka dit och hem igen.
Men varje gång vi diskuterar våra resor uppstår en upplevelse av att mina resor är mycket kortare än mina besökares. Det är i och för sig mycket lättare att ta sig till flygplatsen där jag bor, än till Arlanda. Men jag är intresserad av vad som ger min familj och mina vänner uppfattningen av att resorna till mig är längre än dem jag gör till dem.
Ett förslag är, att jag åker till dem för att både umgås och uppleva annat som finns i staden och dess omgivningar. Att jag alltid har massor med möten och ärenden att göra så att tiden där blir sprängfylld av intryck. Livet där går i turbofart, när jag kommer till Luleå-gaten andas jag ut och det infinner sig ett lugn. Den normala takten tar vid.
Det är naturligtvis tvärtom för mina besökare. När de landar kommer de till en talldunge på strandheden där ingen kan ha bråttom. Vi har inga tider att passa. Inga andra måsten än att handla det vi ska äta och dricka. Vi hinner med att se och uppleva allt som vi har planerat utan att öka farten.
Tiden här känns tillräcklig; längre än i storstan?