Minnesglas

Hittade två små tumlare i skåpet. Glasen fick jag av en försäljare på SAS i september 1981. Då for jag med min arbetskamrat på en Londonresa. Vi två skulle få se den nya Airbusen och spana in hotell dit vi kunde skicka de andra på företaget.
Jag kommer ihåg att jag den ena dagen stod i receptionen på företaget och planerade inför nästa tenta och den andra satt jag i planet och drack champagnefrukost.
Det var så på den tiden. Jobbade man som jag med översättningar, telefax, telex, telefon och resor fick man vara beredd. Beredd på att chefen utsåg mig till att följa med på vår researrangörs kundresa.
Det var ett äventyr att få släppa allt och hamna på lyxhotell vid Hyde Park. Vi fick se allt vi ville och äta fantastisk mat. Vi var på musical, teater och music hall allt var som en dröm för en fattig student. Hem for vi i första klass och det var då vi fick två glas var med SAS-loggan och några små olika spritflaskor att ta med oss hem.
Min arbetskamrat släppte av mig vid Hagaparken där jag skulle hämta min bil. Då i mörkret börjar nästa kapitel...
Bilen står och tjuter för att någon har försökt tjuvkoppla den. Jag släpper allt som jag bär på och rusar fram till folkabubblan vars dörrar står och slår, samtidigt som signalhornet tjuter. Bakom min rygg ser någon vad som händer och snor min resväska. Den var fylld av engelska böcker och billiga klädfynd som nu försvann.
Jag lyckas tjuvkoppla bilen och få slut på alla ljud. Kör sakta hem med en lite kasse i handen som innehåller min två glas och fem små spritflaskor.
När jag kommer fram till Friluftsvägen, i andra ändan av Råsundavägen ser jag hur mitt fönster står och slår. Inne i porten ser jag hur dörren är uppbruten och hur allt som fanns i skåp och lådor ligger uthällt över golvet. Ringer en kompis, hennes pojkvän kommer för att hjälpa mig. Vi slänger och städar och tvättar medan jag gråter och gråter. Sen tar vi hans jätteficklampa modell en halvmeter stor och åker tillbaka till Hagaparken för att se om tjuvarna lämnat väskan i buskarna utanför p-platsen. Det prasslar och låter när vi smyger runt. Vi hittar mina sockor och ett nattlinne men allt annat är försvunnet.
Väl tillbaka i lägenheten somnar jag helt utmattad. Men bara någon timme senare vaknar jag av att bilen stjäls och nu kör en ung full kille iväg med den. Det är det sista jag ser av min bubbla modell 1961. Den härliga spännande resan bleknar bort när jag polisanmäler alla brott som jag var med om. Och när jag anmäler allt till försäkringsbolaget då vill jag helst glömma min oväntade färd till London. Idag är det rätt kul att hitta de två glasen och minnas festen och lyxen och allt det jobbiga som händes sen.

Riksgränsen

Vi klättrade upp på berget och fann en gammal järnvägsbyggnad, Susanne, Vivvi och jag. Solen sken och klockan var nästan tolv på natten. Luften var fortfarande rå, men nästa dag var vindarna ljumma. Snön glittrade och det var min första dag i fjällen på många, många år. Vi är i Riksgränsen bor i en härlig stuga. Det är juli månad och alla berättar att vi har kommit dit den första sommardagen. Vi har åkt 60 mil med tåget och hamnat i en annan värld. Här finns bara berget, sjön och ett långt järnvägsspår som förbinder den norska kusten med Bottenviken. På hotellet tinar vi upp oss med varma bad när snöflingorna börjar dansa i luften. Nästa dag kliver vi av vid Abisko och målar Lapporten. I det gamla stationshuset sover vi i väntan... Här har all snö försvunnit och det kommer stora regndroppar ner på våra akvareller. Bussen rullar längs med Torneträsk och stannar först vid Kiruna C. Vagnarna i tåget är slitna och smutsiga. Vi känner oss renade efter våra dagar i fjällluften. Vi rullar fram förbi myrar och skogar och Murjeksstation. Susanne fick aldrig kliva av; åker i stället taxi till Jokkmokk.

Olika avstånd

Nu har jag bott 100 mil från min födelseplats i 24 år. Det är långt att åka dit och hem igen.
Men varje gång vi diskuterar våra resor uppstår en upplevelse av att mina resor är mycket kortare än mina besökares. Det är i och för sig mycket lättare att ta sig till flygplatsen där jag bor, än till Arlanda. Men jag är intresserad av vad som ger min familj och mina vänner uppfattningen av att resorna till mig är längre än dem jag gör till dem.
Ett förslag är, att jag åker till dem för att både umgås och uppleva annat som finns i staden och dess omgivningar. Att jag alltid har massor med möten och ärenden att göra så att tiden där blir sprängfylld av intryck. Livet där går i turbofart, när jag kommer till Luleå-gaten andas jag ut och det infinner sig ett lugn. Den normala takten tar vid.
Det är naturligtvis tvärtom för mina besökare. När de landar kommer de till en talldunge på strandheden där ingen kan ha bråttom. Vi har inga tider att passa. Inga andra måsten än att handla det vi ska äta och dricka. Vi hinner med att se och uppleva allt som vi har planerat utan att öka farten.
Tiden här känns tillräcklig; längre än i storstan?