Vintertecken

Det låter annorlunda från vägen...vinterdäcken sjunger högre.
Isskrapan och sladden till motorvärmaren spelar en viktig roll.
Grannen kommer med en kubikmeter ved på en pall. Vinterstövlarna och broddarna står på parad i skohyllan.
Inte en chans att jag vågar gå upp till brevlådan för att hämta morgontidningen i tofflor.
På tvättlinan hänger mössor, vantar, sjalar och halsdukar på vädring.
I huvudet sjunger ljusa barnröster om "skidan som slinter".
Men...
Det finns ingen snö att skotta.
Vi behöver inte sanda gången. Det är inte vintertid.
Morgonljuset hinner fram.
Om en vecka är det mörkt när vi går upp och mörkt när vi kommer hem. Då längtar vi efter snöljuset.
Det är konstigt men jag känner inte samma rädsla inför kylan och mörkret. Jag väntar på en erfarenhet och tänker ut hur vi ska göra för att orka vänta till nästa årstid. Den femte. Samerna har åtta och jag har fem.
Det är rikt.

Frusen sekund

Fryser om tårna när jag står på altanen och följer kattens smygande ner mot älven.
Det är minusgrader och ängarna är vitpudrade av frost. Älven silvrar sig genom landskapet och rönnen kliver fram med sina röda löv. Jag känner mig omfamnad av de gula björkarna när jag vänder min blick mot dem.
De är så intensivt gula att de utstrålar värme och ger mig en känsla av sagobild. Jag svävar i minnet av Elsa Beskows bilder över det frostnupna gräset och katten jamar. I Kiruna faller skvallersnön över den svarta gruvan och Ella ska göra snöänglar.

Riksgränsen

Vi klättrade upp på berget och fann en gammal järnvägsbyggnad, Susanne, Vivvi och jag. Solen sken och klockan var nästan tolv på natten. Luften var fortfarande rå, men nästa dag var vindarna ljumma. Snön glittrade och det var min första dag i fjällen på många, många år. Vi är i Riksgränsen bor i en härlig stuga. Det är juli månad och alla berättar att vi har kommit dit den första sommardagen. Vi har åkt 60 mil med tåget och hamnat i en annan värld. Här finns bara berget, sjön och ett långt järnvägsspår som förbinder den norska kusten med Bottenviken. På hotellet tinar vi upp oss med varma bad när snöflingorna börjar dansa i luften. Nästa dag kliver vi av vid Abisko och målar Lapporten. I det gamla stationshuset sover vi i väntan... Här har all snö försvunnit och det kommer stora regndroppar ner på våra akvareller. Bussen rullar längs med Torneträsk och stannar först vid Kiruna C. Vagnarna i tåget är slitna och smutsiga. Vi känner oss renade efter våra dagar i fjällluften. Vi rullar fram förbi myrar och skogar och Murjeksstation. Susanne fick aldrig kliva av; åker i stället taxi till Jokkmokk.

Lite nostalgi och väderprat

Igår for vi till Boden. Där njöt vi av en glas- och en textilutställning. Körde vidare till Kafé Rävasten fd som det står på skylten. Där blommar malvorna och vi satt ute med vårt tea och våra nygjorda smörgåsar. Rosa malvor, gula björkar, röda rönnar och en ljum vind. Ingen skulle kunna tro att oktober är på väg i nästa vecka. Sommaren lyckas stanna kvar även efter långa kalla nätter.
På bilden står Ulrika Hydman Vallien vid sin Ormkvinna på Tuna. Det är fyra år sedan hon hade huvudrollen vid firandet av designåret 2005. Bilden är tagen den 26:e oktober och det första vintersnöfallet har slutat. Temperaturen har sjunktit till minus tio och Ulrika är stolt över att statyn är placerad i ett vanligt bostadsområde.
På Konstskolan i galleriet har hon avslutat hängningen av sin stora retroperspektiv och hela huset är fyllt av hennes figurer. Invigningen nästa dag är en fest som jag sällan ska glömma.
Jag var elev i ettan på konstskolan och tänkte inte skriva något om Ulrika. Men i och med att ingen annan tog tag i hennes besök så blev det ett reportage om hennes vecka i Norrbotten och hennes liv.
Mysigast var när vi lyssnade till en härlig guide i Gammelstads 1400-tals kyrka och värmde oss med svartvinbärsglögg.