Vågor av hat som dödar

Det finns en tråd som binder samman

Allt hänger ihop säger en röst till mig när jag vaknar till. Ser på den ljusa himlen att klockan är före fem så det var väl en dröm. Men det är i alla fall lite sant. Ja, att många saker i vårt liv, håller balansen tillsammans, så att livet inte krackelerar.

Men tror man inte på, att det vi som enskilda tillsammans gör, skapar det liv som vi har och får, då finns det ingen anledning att hålla ihop.

Då är det lätt att tro på att en diktator, en förvrängd religion eller ideologi vet var sanningen finns.  Då är det bara att krossa, förstöra och trampa på alla andra för att ta makten. Ta upp tråden från 1800-talets vurm för den starke och rädslan för den andre. Fortsätta att väva på den väv som skapade rätten att skylla på någon annan när ens egna handlingar går fel.

Hur kan tyngden från dödliga bomber kring midjan ge styrka att döda, mörda, skada helt okända människor på väg till jobbet, på väg från Bryssel, och sig själv?

Vad är det för gud, eller ledare som kan förvränga verkligheten så grovt att denna handling ens finns som ett alternativ?

Varför är det möjligt att gå i ledband och följa efter dem som skadar och dödar  så många, i Afganistan, Irak, Turkiet, Pakistan, Syrien, Egypten, Frankrike, och nu Belgien?

Grön är Potatisodlaren nu

Det är så länge sen jag bytte och ändrade i bloggens utseende att jag inte såg hur den såg ut. Nu har jag plockat fram en egen bild och hoppas att det är lika trevligt att titta in. Välkommen till det gröna och sköna. Doften från liljekonvaljerna får du tänkla dig!

Inspiration att göra lite nytt kommer från Eva Swedenmark. Titta in på hennes fina omgjorda blogg.

Grattis Sveriges bästa hockeylag

Jag blir helt förundrad när jag upptäcker dem, pelarna av is som står längst ner i trädgården. De blev bara till, utan hjälp, där borta i hallonsnåret.

Just nu uppträder många makthavare som om det som händer inte går att styra. Besluten kommer till, lagrådet säger att förslagen inte håller, och så försöker regeringen en gång till. Det blir liksom aldrig helt rätt. Och då är det praktiskt att skylla på den andre, "de som inte är som oss".

Nog med förundran över dem som har fått vårt förtroende att leda landet. Jag är så glad efter att ha sett årets hockeyfinal vinnas av Luleå. Och det var inte någon slump. Kärnan i laget har kämpat länge för att få resurser att satsa fullt ut. Det var först när säsongen började i höstas, när Munksund Skutskärs SK och Luleå slogs i hop som elitsatsningen tog fart. Så vann de guld. Både Linköping och Luleå spelade så bra att jag fastnade i tevesoffan trots solen på altanen.

Idag ska vi planera hur påsken ska firas. Vi hör till dem som njuter vid älvens strand och inte drar till fjälls. Det är ljuvligt när snön gnistrar i solen och det är dagsmeja. Varje dag ser vi hur snön krymper. Vi hör hur fåglarna sjunger i björkarna och hur svanarna drar norrut längs med älven. Dagarna börjar redan halv fem. Stella fattar inte att klockan inte följer ljuset så vi får gå upp och släppa ut henne om vi misslyckas med att låtsas sova.

Som ni ser är det inte mycket som hjälper när hon har bestämt sig.

Härom kvällen smet hon ut utan att vi märkte det. När vi vaknade mitt i natten fanns hon inte på mattan där hon alltid sover. Klockan två fick vi gå ut och leta efter henne. Trost de tio kalla graderna och skrammel med kattgodis tog det ett bra tag innan hon klev upp på trappen till altanen så att vi kunde ta med henne in.

I flera timmar låg jag sen sömnlös och tänkte på hur det skulle vara att leva utan vår fina Stella. Jag har bott tillsammans med olika katter sedan 1979. Det vore mycket svårt att inte ha en katt som styr och ställer. Stella är den katt som är mest egensinnig. Hon bara bestämmer sig för var hon ska hoppa upp, kliva runt och lägga sig. Vilket innebär att vi inte kan räkna de saker som gått i kras sen hon kom för drygt ett år sedan. Trots detta kan jag inte tänka mig att leva utan henne.

Hallå, var det detta vi önskade oss?

Tillit är utan värde, helt värdelöst, om man får tro dem som har pengar på banken.

 De kan utarma vårt samhälle på tron att vi bygger det tillsammans. Istället är det alla dom andra som ska betala för vägar, som håller för deras tunga stadsjeepar tillverkade av Hummer, Range Rover och Bentley. Det är vi som ska hålla dem med flygplatser så att de kan dra iväg till sina obeskattade förmögenheter. Sen när de riskerar att Skatteverket får veta var de har gömt sina miljoner så får de en helt egen gräddfil där de straffritt kan plocka hem dem.

Tillit är ett ord som Göran Hägglund gärna använder, men när han i praktiken ska visa att han begriper vad det betyder har han ingen aning. Efter att ha suttit i regeringen som socialminister i åtta år anser han att han har rätt att plocka ut full ersättning från staten samtidigt som han arbetar i sitt eget bolag.

Tillit borde finnas mellan arbetsgivare och anställda. Men i LKAB:s gruvor har de anställda hittat ett sätt att ta det lugnt utan att få avdrag på lönen. Där nere i gruvan hittade chefen en plats md sängar och möjlighet att sova en stund. Arbetsgivaren utgick från att något var fel. Men var det så att de som vilade gjorde det på sina raster?

Tillit borde finnas mellan tidningsledning och läsare. hur ska annars läsarna kunna tro på vad som står i tidningen oavsett om artikeln publiceras på papper eller digitalt?
Då är det helt kontraproduktivt att söka efter reportrar som ska skriva 20 artiklar per dag. Hur ska någon kunna kontrollera om innehållet i texten är sant? Det tycker redaktionsledningen på Göteborgsposten är ointressant. Ja, hur ska redaktionerna kunna arbeta med källkritik när antalet anställda minskar och ägarna plockar ut tiotals miljoner i vinst.

Tillit borde råda mellan oss och vår regering nu när så svåra avvägande ska göras varje dag. Nu när så många människor flyr för sitt liv från krig och förföljelse. Vad ägnar sig Europas ledare åt då? Jo, att köpslå om dessa människors liv med Turkiets president Erdogan.

Vill ni får en chans att förstå  hur utlämnade dessa människor är så kan ni fara till Havremagasinet i Boden. Där ställer Knutte Wester ut fram till den 10 april. Hans videoinstallationer och bräckliga statyer i brons får mig att fatta lite grand. Missa inte när en pojke berättar om var gränsen går här i Sverige för hur långt han kan röra sig som gömd.

Tillväxten i reda pengar har aldrig varit så stor sen oljekrisen på 1970-talet men vi invaggas i att vårt land är fattigt, utsatt för hot och mitt i årtusendets kris. Vår kris är inte den som syns i rubrikerna och i politiska debatter.

Vår kris är att så många förskingrar vår tillit.

Tänk inte nytt, tänk inte öppet, tänk som pappa gjorde

En del av det gamla universitetsområdet vid Handels. Detta hus kallas spökslottet.

Jag sitter och läser om Handelshögskolan i Aftonbladet när en röst på radion säger att tack vare de nya fynden kan vi se hur Neandertalmänniskan har funnits i över 400 000 år. Och han lever än. Mannen som vill skydda sina privilegier och ägarfamiljernas ekonomiska makt.

Jag väntar på att mitt exemplar av boken 179 år av ensamhet ska landa i brevlådan. Det är en bok som visar hur smal åsiktskorridoren är på Handelshögskolan i Stockholm. Hur lite fri forskning tolereras om den utförs av kvinnor, eller invandrare. Och är du både och i ledningens ögon kan du få frågan om "hur många gulingar ska vi ha här?"

Historien om när deras mest meriterade forskare, Anna Wahl,  börjar forska om jämställdhet i organisationer visar hur smal högskolans vetenskapliga bas är.. Hennes forskning var och är banbrytande och då på 80-talet bildades hon en forskningsgrupp på Handels.

Men Anna Wahl gjorde en utredning åt socialdemokraterna som visade på hur ojämställt näringslivet är. Socialdemokraterna föreslog kvotering till börsbolagens styrelser och då bröt helvetet ut.

Susanna Popova fick betalt för att ta heder och ära av Anna Wahls forskning genom att skriva en bok. Boken fick eleverna på Handelshögskolan och sen fortsatte Popova och andra med hjälp av Axel och Margaret Ax:sons Johnssons stiftelse att publicera icke vetenskapliga artiklar för att få Anna Wahl desavouerad. Professorn Anders Henreksson som ofta påstår att hans egna åsikter är fakta var en av dem som skapade ett så hotfullt klimat att Anna Wahl tvingas ta sin forskning och flytta till Kungliga tekniska högskolan tvärs över stan. På Sveavägen fortsatte väggarna sluta sig kring studenterna på landets främsta utbildning för ledare inom näringslivet.

Ja, det är bland dessa studenter det är helt normalt att kalla kvinnor som ställer upp i kårvalet för horor.

Neandertalare var säkert betydligt mer jämställda än ledningen på Handels.

Lyssna!

Lyssna! 

på Sophia Jannok. Hör ni hur vår regerings advokat vägrar erkänna samernas rätt till sitt ursprung. En introduktion till hur staten väljer att se på samerna. Alla regeringars vägran att ratificera ILO 169 som garanterar alla ursprungsbefolkningar att själva bestämma över sin egen identitet. Konventionen antogs 1989 och alla regeringar har sedan dess vägrat göra den till svensk lag.

Om regeringarna i Latinamerika eller Nordamerika skulle behandla sina urfolk så som vi fortsätter att förhålla oss till samerna då skulle alla politiska partier utom SD protestera. Men nu är det här i Norden som samerna finns och då kan Rysslands, Norges, Finlands och Sveriges regeringar strunta i urfolkens grundläggande mänskliga rättigheter.

Istället gäller den föråldrade Rennäringslagen som kom till på 1880-talet. Den version som vi följer idag kom till i början av 1970-talet och den skiljer mellan renägande samer och samer. Alla rattigheter tillkommer dem som är medlemmar av de ekonomiska föreningar som kallas samebyar.

Staten har alltså sedan Kung Oscars tid delat in vår ursprungsbefolkning i två grupper. De som lever av renskötsel och de andra.

Denna inbyggda konflikt handlar en stor del av Anders Sunnas konstnärsskap om. Här är Sofia Jannoks och Anders Sunnas samarbete kring Sapmi, Sameland,

Ser ni hur gruvbolagen fortsätter att lämna tungmetaller efter sig som förgiftar grundvattet och älvarna. Inga gruvbolag tvingas att ställa säkerheter som räcker till att återställa gruvorna och säkra dem för att inga farliga utsläpp ska ske. Idag får vi skattebetalare satsa hundratals miljoner kronor på att förhindra att våra älvar sakta men säkert förgiftas.

LYSSNA!

Här är tingssalen i Gällivare där Girjasmålet avgjordes i vinter. Samebyn vann rätten till jakt och fiske i sitt renskötselområde. En rätt som Bildtregeringen tog  från samebyarna i början av 1990-talet. Bilderna bakom rätten är Anders Sunnas målningar.

I paradiset

Våren har verkligen blivit verklighet för Stella. Hon har börjat jaga. Vi andra får vänta med att kliva runt huset. Snön varken bär eller brister, så vi är snubblande nära att falla för varje steg.

Tiden med djup snö, gnistrande kristyr i träden, strålande sol och plusgrader på dagen är paradisisk. Isvägarna ute i skärgården är öppna och vi kan fara mellan olika öar, stanna till och äta och fortsätta ut på havet. Allt blir intensivt.

Då när vi sitter här på altanen och njuter av hur otroligt lugnt och vackert allt är, så går det inte att glömma bort att så många människor hamnat i ingenstans i kläm mellan EU:s politiker. Vilket nederlag.

Långa skuggor klockan åtta

Allt var inte advokadogrönt

Jag har fått låna en förstaklassbiljett till den tid när vi såg framåt med tillit. Till den tid när reportagen om inredning gjordes för de flesta och när ett av det mest lästa reportagen handlar om hur du kan "fräscha upp" din fyra i miljonprogramshöghuset.
Ja, för veckans arkitekt framhåller att lägenhetn är välplanerad med bra grundmaterial.

I en pärm från 1972-74 fylld med klipp och bilder hittar jag igen mina drömmar om hur jag ville bo och leva som vuxen. Tack Laila för att du har sparat hela denna samling med nostalgi.

Titta på bilden, visst skulle den kunna vara fotad nu? Det är en av de idéer som ägarna av fyran i höghuset fixar till. En frukostbar byggd av enkla  hyllor på den ena väggen. Känner ni igen lampan? En nästan likadan hänger i vårt kök idag, inköpt på Ikea.

Stolarna i plast och metall fanns i mitt första hem på 16 kvm.

Jag är helt förvånad av att allt är så modernt, så up-to- date. Ja, förutom de allra nyaste vitvarorna i advokadogrönt. Eller är det modernt snart igen?.
Enkla möbler i trä, låga möbler med stora kuddar, allmoge på längden och tvären och klara färger. Tygerna var rutiga, randiga eller häftiga. Med mönster från Tiogruppen eller Marimekko, Husen stugor på landet som fräschats upp. Ett reportage följer fyra systrar som alla köper varsin stuga vid Bodsjön i Hälsingland. Gissa vad en stuga på 80 kvm med en tomt på 3 000 kvm kostade! Det kunde inte jag. De hade som mest betalat 20 000 kronor 1974.

Tänk om det skulle finnas inredningsreportage idag som utgår från vad de flesta har att leva med istället för dessa orimligt dyra exklusiva hem där ingen vanlig människa sätter sin fot en enda gång.

En fasansfull dag

Skärm på skärm på skärm. Förevigat med en skärm.

Idag kommer förslaget om att Sveriges 21 län ska bli sex. En ganska liten förändring för dem som fortsätter att ha nära till beslutsfattarna, En enorm förändring för oss i de fyra nordligaste länen.

De största arbetsplatserna för akademiker, utanför universitet och högskolor,  blir två istället för åtta.

Ska sjukvårdens specialiteter delas upp mellan de fyra stora sjukhusen får vi chansen att tillbringa många långa timmar på vägarna. Ja, för järnvägen mellan oss och de två länen söderut finns ju inte.

Mellan Kiruna i norrr och Sundsvall i söder är det 90 mil. Mellan Östersund i väster och Luleå i öster är det 60 mil. Vad har denna enorma yta gemensamt?

Östersund och Sundsvall har ett universitet tillsammans, med 19 mil mellan campus.
Umeå har regionsjukhus och universitetssjukhus som servar alla fyra länen. Universitetet har vissa utbildningar utlokaliserade till Kiruna, (60 mil), Skellefteå, (15 mil) Örnsköldsvik, (11 mil) och Luleå, (27 mil).

Så här kan man fortsätta och visa på hur avstånden försvårar en sammanslagning. Det är ju lättare och snabbare för politiker i Kiruna att ta sig till ett möte i Stockholm än ett möte i Luleå. Vi har ju ingen fungerade regionaltågtrafik i och med att trafikverket inte har skött spåren. Resan mellan Luleå och Umeå, (27 mil) med tåg tar fem timmar, inte de 2,5 timmar som det borde ta.

En  av favorithistoriena som gärna berättas här uppe är den om hur de nyutnämnda landshövdingarna kommer söderifrån och utlyser det första sammanträdet för länsstyrelsens styrelse.

Härmed kallas du till sammanträde klockan 8.00 i Luleå står det på inbjudan. Ja, och då tvingas en stor del av ledamöterna att resa till länshuvudstaden kvällen innan och kostnaden för dessa hotellrum blir skyhög. Ja, för har man tillbringat sitt liv söder om Sundsvall är det svårt att begripa att det inte finns en chans att ha ett möte före 10 om alla ska hinna komma i tid. Både avstånden och avsaknaden av kollektivtrafik gör alla möten till en logistisk mardröm.

Det gäller alla möten.

Jag minns med fasa när jag åkte till sjukhuset i Umeå för att få möta en specialist. Taxin kom sex på morgonen och bussen gick före sju. Trots att resan borde ha tagit fyra timmar var vi inte framme förrän efter fem. Tur att jag hade tagit i och hade två timmar till godo när jag började resan. Så efter sju timmar fick jag träffa en läkare i femton minuter  (på fastande mage), ta prover och vänta på bussen hem.

Hem kom jag tio på kvällen. Om en större del av vården flyttar till Umeå kommer vi inte att ha en chans att få ta del av den specialistvård som finns i länet i dag. Sjuka människor måste vara ovanligt friska för att orka ta sig igenom en sån lång dag.

Antalet människor i denna halva av landet är sisådär 900 000. Knappt så många som bor i Stockholms kommun. Den stora frågan är om det går att organisera service och vård på ett annat sätt än det vi har gjort fram till nu. Kan vi lyckas med det?

.

Det gäller att alla låter bli att vara insnöade på alla vis

Skulle de inte ha diskats?

Full av hyss springer Emil för att vinna loppet till snickerboa, och ingen säger så mycket om det.

Värre är det med de pojkar som tar plats i Vasaloppet och gör allt för att tränga sig fram trots att det är länge sen segraren hann i mål. Inte ville de följa reglerna och släppa fram de tre kvinnorna i täten. Nej, ack nej, de gjorde inte som de män som släppte fram gruppen som hann först i mål. De bara körde och tog plats och förstörde hela upploppet för de tre bästa kvinnorna.

Varför gör de på detta viset? Ja, varför kan inte män som har några hundra meter fram till målet låta kvinnornas tävling avgöras av skicklighet och inte av vilka män som tränger sig fram?

Vilken illustration till hur livet är här utanför skidspåren. Kvinnor får vara med bara de inte tar lika stor plats som männen.

Bilderna från upploppet i Mora i fädrens spår kommer för alltid vara den bästa illustrationen till varför vi lever i det samhälle som vi gör.

Tänk om det hade varit kvinnor som nästan vält en av de bästa männen i spåret inför upploppet mot mål. Skulle de inte ha diskats?

Hipp som happ

Här är mitt senaste keramikprojekt. Det är är en liten skål som jag har tummat fram i porslinslera och gjort ett mönster i med en virkad duk. Färgen kommer från färgkroppar och glasyren är en helt vanlig transparent.

Porslinsleran innehåller papper vilket gör att jag bara behöver bränna leran en gång.

Nu har jag tänkt att jag ska försöka arbeta vidare på hur jag kan utveckla denna teknik. Ska jag göra relieferna med något helt annat? Ska jag göra screenbilder? Ja, det finns så många olika val att jag nog behöver rätt lång tid innan jag har hittat rätt.

Så är det med de flesta projekt här i livet. Även de som inte är handfasta. Livet är ibland som en obearbetad lerklump. Och då kan man antingen planera hur det ska se ut eller också knådar man på känn och så blir det en överraskning.

Det är väl så för det mesta. Att vi utforskar livets möjligheter hipp som happ. Lite som när jag städar.

Men denna gång ska jag ha en plan så att jag kan komma i mål.

Jag älskar Tyskland

Massor med blommor till Tyskland

Jag älskar Tyskland. Jag älskar att de inte räds att stoppa riskkapitalister som låtsas ha telefonförsäljning när det i själva verket är företag som lurar äldre. Unga människor i Tyskland tvingas inte sitta i oändliga rader och använda sina headset till att lura människor.

All telefonförsäljning är förbjuden.

Anledningen nummer två är att Angela Merkel är den enda ledaren i västvärlden som kräver att Mark Zuckerberg håller Facebook rent från hot och hat.

Företaget har svåra gränsdragningsproblem idag och klarar inte av att förstå vad som är olagligt. De anställda sitter och blockar artiklar om mammografi men släpper igenom dödshot mot svenska politiker.

Utan Tyskland skulle vi inte får se hur Zuckerberg vrider sig som en mask när han får frågor om vad som är tillåtet på siten.

Många nostalgiker har tagit upp Lunarstorm som fanns för ganska länge sen. Det var ett nätverk som då hade massor med folk anställda för att ta bort hot och hat.

Om ingen kan räkna ut hur algoritmerna för att stoppa hat och hot ska se ut, kanske Facebook ska anställa människor som modererar all den skit som de släpper igenom?

Nostalgisk mamma

Idag är det 25 år sedan jag for in till Bodens lasarett för att föda vår andra dotter. Det var så kallt att jag hade lammpälsen på mig inomhus. Redan då hade politikerna bestämt att sjukhuset skulle flytta så det drog in polarvindar vid de orenoverade fönstren.

En bisak, men det kändes rätt exotiskt då.

Bortsett från detta har jag så fina minnen från vår första tid tillsammans. Vår lilla S var en solstråle trots att hon verkligen var pytteliten.( hon vägde 2, 3 kg och var 46 cm lång.)
Storasyster plockade fram dockkläder till S när vi skulle fara hem.

I alla år har S varit ett steg före. Allt har sett så enkelt ut. Ville hon simma så la hon sig ner och simmade. Ville hon åka skidor så satte hon på sig skidorna och åkte runt i spåret. Skulle hon cykla så tog hon cykeln och for i väg. På bilden är vi i Puerto de Soller på Mallorca. Det är bara några dagar innen S tar av sig simpuffarna och simmar iväg.

Det var en resa som vi minns med glädje. Vi har gjort en hel del resor tillsammans alla fyra, men en gång var det S och jag som åkte iväg till Korsika. Det var så roligt att få vara tillsammans och uppleva denna fina ö. S var elva och lärde känna massor med trevliga kompisar efter bara några timmar. Vi landade den 13 juli och fick uppleva nationaldagsfyrverkerierna på hotellets altan i hällregn. När det small kunde ingen säga om det var åskan eller en raket.

Det finns så många glada stunder, så många fina minnen och vi hoppas på många fler. Även om vi har långt till varandra i kilometer så är vi nära.

Fira ska vi göra när alla tentor är avbetade och vi kan ha en härlig helg tillsammans i Uppsala.

Vi får ha tålamod.

Lite både och i vårsolen

Solen skiner och vi med den. Marsljuset tar sig och alldeles snart har vi mer än tolv timmar dag. Igår såg jag hur mörkret kom krypande vid halv sex. Fem timmar senare än vid jul.

Men känner vi oss mer upplysta?

Har vi en plikt att begripa mer än vad vi gjorde när vi var yngre, eller bara mer än vad vi förstod vid förra valet?

Är det ett svek att veta att alla som växer upp i familjer med vanliga inkomster kommer att få det svårt att leva på samma standard som sina föräldrar, om de inte hittar genvägar genom livet.

Ska vi lära våra ungdomar att ta sig fram mellan skären och grunden utan att ta hänsyn till att vi lever av tillit? Göra som de politiker som säljer ut skattebetalarnas egendom efter att ha arbetat med ett projekt för att få alla politiker att sälja ut det värdefullaste som finns i offentlig ägo?

Solen skiner men de långa skuggorna sträcker sig både över snön ute och förhoppningarna inför framtiden.

Då gäller det att finna platsen mellan misstron och hoppet. Det är ju egentligen rätt lätt att se att mycket är bättre nu än då. Hur ska vi kunna påverka så att de med makt förstår att tilliten är lika värdefull som deras egna rikedomar?

När verkligheten överträffar dikten

I morse trodde jag att det var den 1 april och inte den 1 mars när jag satt och bläddrade i Sydsvenskan på nätet. Men historien om mamman med en allergisk dotter som inte får vara kvar på avdelningen när de akuta symptomen är hävda klockan ett, mitt i natten, är helt otrolig.

Läs här.

Var har vi hamnat? Jag tänker på Palmes ord, anständigt. Vara anständig, leva anständigt, bete sig anständigt.

Mitt huvud fylls av frågor. Varför anser personalen att de kan avvisa en mamma med en 18 månaders bebis mitt i natten när de inte har någonstans att bo mitt i natten?
Varför tar de inte hänsyn till att familjen bor på Ven och inte kan ta sig hem förrän nästa morgon?
Hade alla patienter och deras föräldrar behandlats på samma vis?
Jag ser framför mig hur personalen  avvisar någon av Skånes mer bemärkta bebisar med mamma till ett ingenting. Skulle det kunna ske?
Jag skulle verkligen vilja veta hur ledningen för sjukvården i Skåne tänker.

Vad är anständigt?

Decency, säger Olof Palme till David Frost i den kända intervjun 1969 på BBC ett halvår innan han väljs till partiledare.

Anständighet. Att leva anständigt. Att alla ska få leva anständigt.

Om vi får tro alla intervjuer och alla minnesprogram 30 år efter mordet på Olof Palme är det hans viktigaste politiska arv. Inte konflikter och konfrontation. Utan viljan att sakta förändra livet för de flesta till att bli anständigt.

Vad var anständigt för 30 år sedan?

Att låta bli resor till diktaturer.

Att kvinnor och män skulle betala lika stor andel skatt på sina inkomster.

Att både män och kvinnor är föräldrar och har rätt till att ta hand om sina barn.

Att arbetstagare och arbetsgivare ska samarbeta.

Att alla ska ha rätt till att studera

Vad är anständigt idag?

Att resa till diktaturer? Ja, många reser till militärdiktaturen Thailand,  till Förenade arabemiraten, Dubai,  där inga mänskliga rättigheter finns till Marocko som ockuperar Västsahara och förtrycker ett helt folk.

I övriga frågor är vi rätt överens med de lagar som skapades under Olof Palmes statsministertid. Men när det gäller vår personliga etik, inte lagar och bestämmelser, så har vad vi ser som anständigt ändrats.

Eller?

Han vägrade att se på tevenyheterna när Palme mördats

Så här såg jag ut

Vad är det vi minns och vad har vi hört och skapat minnen av, nu så här 30 år efter den fredagskvällen när Olof Palme mördades?

Jag vet att jag kom till Stockholm för att ha en långledig helg för första gången sedan jag började jobba i Luleå. Vi åt middag hela familjen och firade min 29-årsdag. Sen gick vi på den engelska teatern för att se en komedi. När den var slut gick jag genom tunneln från David Bagares gata till Tunnelgatan och vidare till Pressklubben på Vasagatan. Där satt vi och fabulerade om våra första veckor som reportar på olika tidningar, radiostationer och teveredaktioner. Mitt i lokalen stod en teleprinter som pep och klingade till. Men ingen reagerade. Det var ju så vanligt att ett anfall i Beirut eller ett valresultat i Ghana gavs extra tyngd genom dessa varningssignaler från nyhetsbyråerna.

Men så slog klockan tolv och vi rundade av kvällen utanför tunnelbanenedgången vid centralposten. Jag gick till nedgången under Klarabergsgatan, de andra försvann åt alla olika håll. Nere på perrongen stod alla passagerare i grupper och diskuterade. Jag hörde Palme, skott och en mördare i dunjacka som hade sprungit ner i tunnelbanan vid NK.

När vi kom till Ropsten upptäckte jag att den sista direktbussen redan hade gått. I väntsalen satt halvfulla Lidingökillar och skröt om hur de skulle fira Palmes död. Sent omsider kom bussen som körde runt hela ön. Chauffören hade radion på så att vi fick höra sorgemusiken. Men ungtupparna gavs sig inte utan började skryta om vad för sprit de skulle sno från farsans barskåp. Till slut fick busschauffören nog och bad att alla som fortsatte håna vår döda statsminister skulle kliva av bussen. Då hördes den första nyhetssändningen om jag minns rätt.

Väl hemma ringde jag till TTnyhetsnummer för att höra om det var sant. När jag la på ringde en kompis som jobbade på radion och berättade vad hon visste. Då ringde jag till redakionen Luleå för att få veta om de ville att jag skulle ta en taxi in till Sveavägen. Men de hade redan folk på plats som hade passerat alldeles efter mordet. I Luleå jobbade hela redaktionen för fullt för att kunna ge ut en söndagstidning om mordet och Olof Palme.Men de tyckte att jag skulle höra av mig nästa morgon för att få veta om de behövde mig. Vi väckte min far som blev rosenrasande både på oss och på Säpo som låtit Palme gå helt oskyddad. Han vägrade gå upp för att se den första sändningen på teve.

Redaktionen bestämde sig för att jag skulle resa vidare nästa dag enligt mina planer. Så i tid till första tåget söderut var jag i centralhallen vid spår tio. Alla var tysta och det hördes bara ett prassel från tidningssidor när två amerikaner höjde sina röster och sa: Why is everybody so sad? He was just a communist and  not worth any tears.

Deras kommentar smakade bittert.

Men jag vet ju inte vad jag minns och vad jag har rekonstruerat under dessa trettio år. Minnesforskare brukar säga att minnen kring stora händelser är lättare att bevara för oss. Jag minns att det var kallt, men inte vad vi åt eller vilken pjäs som vi såg. Jag minns att vi satt på Pressklubben men inte alla som var där med oss. Jag minns att vi stampade och försökte hålla värmen när vi stod i minst en timme utanför tunnelbanenedgången och pratade för vi visste ju att vi inte skulle ses snart igen. Jag minns hur det såg ut nere på tunnelbaneperrongen. Men jag minns inte i vilken ordning som jag fick veta att Palme var skjuten och död.

Det jag förstår är att det är helt omöjligt att använda såna här gamla minnen vid en rättegång.

Ett minne som jag har av Olof  Palme är från sommaren 1978. Då var min vän Martine på besök från Paris. Vi gick till Statsrådsberedningen där hon fick se statsministerns rum.( Jag jobbade på departementens kommunikationsenhet under Budgetdepartetmentet.) Sen var vi i riksdagen vid Sergels torg och tittade på det fantastiska textilkonstverket i plenisalen. På väg därifrån ville Martine att jag skulle översätta vad det stod på en skylt på väggen. Då kom oppositionsledaren Palme och översatte de olika utskotten som stod uppräknade på väggen. Martine var i sjunde himlen och jag bara tackade.

Då på 70-talet när jag jobbade på departementen så var jag receptionist ute på Haga slott ibland när det kom statsbesök. Det som hände varje gång var att besökarna inte riktigt hade fattat att socialdemokraterna hade förlorat valet 1976. Jag fick organisera gåvoöverlämningar till partiledaren  på Sveavägen, för alla hade med sig gåvor till opposionsledaren.

Minns ni eller är det berättelser som ni hört gång på gång som blivit till era minnen?

Nödbostäder och lyxlägenheter är allt som ska byggas

Finns det en bostadsbrist i Sverige? Nej, säger Boverkets expert. Han påstår att alla kan få en bostad bara vi låter hyrorna skena och tar bort alla skatter på fastigheter.

Men han tillstår att det hjälper ingen som idag är bostadslös.

Vi andra som har upplevt köerna i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet vet varför vi fick chansen att flytta in i en lägenhet med ett eget kontrakt.

Bodstadssubventioner.

Så enkelt är det.

När jag son 27-åring fick chansen att flytta till en egen lägenhet efter nio år i kö subventionerade staten bostadsbyggande.

Idag har min äldsta stått i kö i 3 479 dagar. De lägenheter som byggs kostar tre gånger mer än vad hen kan betala. Senast hen hittade en liten tvåa med en hyra som hen kan betala blev kötiden när alla hade anmält sig 4 897 dagar.

Till en lägenhet i förort utanför Luleå.

Vad gör då kommunledningen för att kunna behålla alla unga som vill stanna kvar?

Jo, de lägger fram "visioner" om att bygga ett Venedig på vattnet i Södra hamn. Vi ska få kanaler och vattenytor mellan husen och skyhöga hyror. Men inte en enda plan på att bygga billiga lägenheter. Jo, jag glömde container/barackhusen som de vill slå upp på grönytor. Inga riktiga bostäder utan nödbostäder 2016 när vi aldrig har varit rikare?!

Det här är helt absurt

Jag känner inte igen mig. Det känns så overkligt. Ja, lika på låtsas som bilden här ovanför. Hur kan dessa män på toppen få fortsätta hålla varandra om ryggen oavsett vad som händer? rektorn för Karolinska institutet får en tjänst på utbildningddepartementet med samma höga lön trots att hans beslut har lett till forskningsfusk och att flera patienter har dött eller skadats för livet!

Förstår de inte att all tillit rinner ut ur vårt land och att vi snart inte har förtroende för några institutioner?

Vaknar och lyssnar på P1 där fd forskningsministern Lars Leijonborg(lib) försvara det anslagssystem som han skapade som politiker och som Karolinska institutet får höga anslag från. KI där han är ordförande för styrelsen. Den styrelse som varken lyssnade på de egna forskarna eller den professor i Uppsala som visade att Paulo Macchiarini fuskade och att det var patienterna som fick betala för KI:s forskningsanslag.

Det känns helt absurt. Som om ingen som har makt behöver ta konsekvenserna när de gör fel. Tänk om vi visade samma överseende med de anställda utan makt. Vad skulle hända då?

Dina ekvationer går inte ihop!

Inte ens ett ruttet äpple ger jag till Lars Calmfors idag. Han påstår att han vill lägga fram nya idéer men kommer drgandes med samma gamla förslag.

Han vill för den den hundrade gången sedan 1970-talet sänka lönerna. Han vill dessutom att vi ska ha marknadshyror.

Och hur går det ihop?

Idag föreslår han 15 000 kronor per månad och en lägre skatt.

2014 infördes en anställning för lågutbildade med en kostnad på 7 000 kronor per månad. Den gav
1 000 jobb.

Samma år införde alliansen marknadshyror på andrahandsuthyrning. Vad gav det?

Fördubblade hyror.

Lars Calmfors lägger alltså förslag som skulle skapa fler fattiga utan bostad, eller? Eller ett annat alternativ är att alla skattebetalare ska subventionera arbetsgivarna så att de kan anställa människor utan utbildning.

Vilka jobb det gäller?

Det enda Lars Calmfors kunde komma på är att han skulle vilja att Claes Olssons herrdagis ska kunna anställa fler som kan visa honom var olika saker finns i butiken.

Hans uppdragsgivare Svenskt näringsliv föreslog ju hisskonduktörer som ett viktigt jobb som borde ge skattesubventioner för att få fler på NK och PUB. Kommer ni ihåg när de fanns?

Jag tror på att vi ska börja med att utbilda alla som vi bara kan i de arbetsuppgifter som finns idag. Var behöver vi fler? Kan vi dela upp arbetsuppgifterna i de som kräver en längre utbildning och de som vi kan klara av med en kortare utbildning?

Vi har kanske gjort fel när alla sjuksköterskor ska städa och bädda, förutom att göra sina vanliga arbetsuppgifter?

Nej, Lars Calmfors dina ekvationer går inte ihop!

Tänk nytt istället! Och döda dina älsklingsförslag.