Tankar och funderingar från Luleälvens strand. Världen är aldrig långt borta från livet 10 mil söder om polcirkeln.
söndag 27 september 2009
Blå klockor
Blå klockor snubblade jag över på väg till brevlådan. Tog fram kameran och tog en bild. Det bleka höstljuset gjorde att bilden visade vita klockor på grått gräs. Tur att det finns bra bildbehandlingsprogram som kan återskapa det vi ser; blåklockor i grönt gräs en tidig septembermorgon. Nästa gång ska jag ta en bild av vår höstgula värld, för det är inte många dagar kvar innan de små solgula löven ramlar ner och vi får nöja oss med brunt, grågrönt och svart i olika nyanser. Då när träden är bara och det är höstfuktigt i luften hade jag velat ha lite gula löv att värma blicken med.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Å lycklig blir man av sådana rader! Och bilder.
Blåklockor innehåller sommarminnen. Jag brukar alltid plocka fina klockor på vägen till FÅlludden. Det är lycka i klocka tycker jag, mycket minner om barndommen.Jag ritade alltid blåklockor när vi skulle göra blommor i skolan. Då hette det alltid att man ritade , kommer du ihg. Igår klippte jag gräset på våra tre nivåer i trädgården. Så måste jag bara plocka rödklövern i gräsmattan innan. De bär tunga minnen från mammas sista dagar. Jag ser henne där i sjukhussängen med en rödklövsbukett i sin stela hand. Hela tiden höll hon den under hakan och lyfte upp buketten med jämna mellanrum och insöp doften, njöt till fullo av något som kunde utestänga alla sjukhusdofter. Sophie, eller Isabelle hade plockat den buketten. De var glada och pigga och klappade på mormors täcke. Jag kunde skönja sorg och allvar i mammas glada ansikte.
En annan liten rödklövsbukett var den som 6-åriga Sophie hade plockat, höstens sista, och kom med inrusande, ivrig för att få se sin lillasyster för första gången. På Avesta BB. Mamma stod där i dörröppningen och log. Avesta BB finns inte mer, inte mormor, inte Isabelle...
Iabelles 19-årsdag är på onsdag. Hur kunde det bli så här.
Skicka en kommentar