Det här är min cykel; min dotters och min mans. Vi hade tre lika, men två försvann. En stod på busshållplatsen över natten. Återfanns under broni älven en sommarnatt. Sönderskurna däck och sönderslaget nav ingen räddning fanns. En fick åka på utflykt till Örnäset. Cyklades en hel dag på upptäcksfärd. Ramlade sedan av cykelhållaren i fartens hetta. Låg som en staty i trädgården. Men ingen kunde vrida ramen rätt. Nu finns den på tippen. En cykel står vid väggen och väntar på uppdrag. Det är inte många cykeldagar kvar. I år ska jag försöka komma ihåg att flytta vår enda cykelvän in undan den kalla snön. Då kan vi cykla till byns affär när vägen blir torr om sex månader ungefär.